Nytt nummer av Clarté!

2018 1Klimatkrisen är här

Hetta, torka och bränder präglade sommaren i Sverige mer än någonsin i historisk tid. FN:s klimatpanel kräver samhällsförändringar "i en skala som saknar motstycke" om uppvärmningen ska begränsas till 1,5 grader. Klimatkrisen är här. Klimatkatastrofen närmar sig. Vad bör göras? Biologen David Schwartzman pekar i detta nummer ut en möjlig ekosocialistisk väg. Två kritiska kommentarer från svenska klimatdebattörer visar att vägvalet inte är självklart.

Beställ nya numret av Clarté!

Hur resonerar Brecht? Läs denna till synes stillsamma text, ur Unpolitische Briefe (Opolitiska brev) från 1938. Begrunda sedan 1998: ropen på andliga värden i politiken, fixeringen vid nazismen som den absoluta ondskan, liberalismens otillräcklighet och idealismens blindhet.

EFTER DIVERSE besvikelser, som vållats dem av yttre och inre fiender, beslöt sig småborgerskapet i min hembygd - det mycket talrika kastet av småföretagare, skollärare, butiksägare, underofficerare, plankstrykare, studenter osv. - att i framtiden uträtta stordåd. Några av dem hade intalat de andra att deras eländiga situation - alla var de mer eller mindre bankrutta - berodde på en alltför materialistisk inställning till livet. De hoppades därför nu kunna bygga upp en människovärdig existens genom en stark idealism, dvs. genom en obegränsad offervilja. De betvivlade inte att det skulle krävas uppoffringar. De insåg att de bara skulle vara en fårskock så länge de saknade ledning: "Om man inte förföljer oss ordentligt, om man inte skäller på oss och pryglar oss så förblir vi bara några eländiga gnällmånsar", sa de, "och på det här viset kan vi inte gå omkring längre".

Nu fann de till all lycka en Ledare, och honom gav de makten. De väntade spänt på vad han skulle ta sig till med dem. Ledaren hade bara gjort vissa antydningar om sitt program, dels emedan ovärdiga personer skulle ha kunnat stjäla det från honom, dels av andra orsaker. Hans anhängare hade aldrig frågat honom om programmet, å ena sidan därför att det skulle ha kunnat störa Ledarens tankar, å andra sidan därför att man sa varandra : "Vad tjänar det allra finaste program till, om man inte har makten att genomföra det!".

Så snart Ledaren hade makten tillkännagjorde han sitt program. Det visade sig vara ett mycket högstämt aktstycke. Till stor del bestod det av festligheter och helgdagar, men också av andra åtgärder, i första hand av två slag. Framför allt skulle folkets enhet återupprättas. Denna enhet hade saknats under flera årtionden, eller närmare bestämt flera århundraden, eftersom det inte gått lika bra för alla delar av folket. Vissa förtjänade mycket, andra mindre och övriga knappt något alls. Med andra ord: några förtjänade för mycket, andra mycket litet och de övriga ingenting alls. Det var detta man blivit oense om. Detta skulle nu upphöra. Enligt Ledarens Stora Tanke skulle det inte längre råda någon missämja i dessa frågor.

Den andra, konkreta, delen av Ledarens program bestod i att vissa träsk skulle dräneras. (Eftersom det till all lycka inte fanns några träsk i landet måste sådana genast skapas, för att denna kulturgärning skulle kunna fullgöras). Dessutom måste, för att finanserna skulle bättras på, husen repareras. Eftersom Ledaren en gång varit målare föll sig denna tanke nästan av sig själv, ty varje målare vet att det inte finns något som ger så mycket pengar som husreparationer.

Genomförandet av detta gigantiska program fordrade i sina tre delar självfallet de mest oerhörda ansträngningar från hela folket och just den idealism som vi ovan talat om. Utan en sådan idealism kan projekt av detta slag aldrig genomföras.

Denna sakernas utveckling gav för min del upphov till vissa intermezzon, vilka gjorde min vistelse i landet alltmer problematisk. Då jag av naturen var oförmögen att tillitsfullt hänge mig åt stora och uppslukande känslostormar och då jag inte var den energiska ledningen vuxen kände jag mig ganska överflödig. En försiktig rundfråga i min närmaste omgivning, samt några visiter, klargjorde för mig att, som stundom sker i folkens historia, en stor tidsålder verkligen utbrutit. En tid där folk av mitt slag blott har funktionen att störa helhetsbilden. Man lovade visserligen att skydda mig från folkets vrede i ett för ändamålet upprättat läger och till och med att hjälpa till att fostra mig i en mera folklig anda. Men jag kände ändå att dessa erbjudanden inte framsprungit i någon sann kärlek till mig och folk av mitt slag. Eftersom jag därtill önskade fortsätta mitt studium av människans framsteg och civilisation lämnade jag mitt land och begav mig på resa.

På denna resa kom jag först till Wien. Som varje tidningsläsare vet är denna stad uppbyggd kring några kaféer, där befolkningen sitter och läser tidningar. På dessa kaféer kan man för övrigt höra många olika uppfattningar yttras just om seden att sitta på kaféer. Många av dem som sitter där betraktar folk som sitter på kaféer som onyttiga dagdrivare. Andra berättar hånfullt anekdoten där några kafégäster i Wien (dvs. wienare) i en diskussion utropar: "Vem skall då göra denna ryska revolution, som ni alltid pratar om här? Kanske herr Trotsky från Kafé Stephanie?" Eftersom jag var mycket intresserad av åsikter - det var ju ändå sådana som fått mig att lämna hemlandet - saknade dessa kafégäster inte intresse för min del; de utgjorde en stormarknad för åsikter av alla slag /.../

Bland annat talade alla vid denna tid om det som hände i mitt hemland. Judeförföljelserna och bokbålen väckte upprörda känslor. Man var ense om att en ny barbariets tidsålder var i antågande. Det onda härrörde ur en krigisk, avskyvärd anda, som på mystiskt sätt tagit överhanden. Det var en naturkatastrof att likna vid en jordbävning. Man hade sett något liknande för nitton år sedan - en naturkatastrof det också. Folk i hela världen, åtminstone den civiliserade delen därav, hade under fyra års tid och inte utan framgång ömsesidigt försökt slå ihjäl varandra - och även då som ett resultat av barbariska, dunkla drifter. Idag liksom då hade plötsligt förnuftets, besinningens och mänsklighetens stämma överröstats och bringats till tystnad av en fruktansvärd och djurisk röst - barbariets. Inom en del av mänskligheten, kanske den yngsta eller den mera obildade, tycktes det slumra en alldeles särskilt krigisk anda, som när den väcktes till liv genast förvandlade vår världsdel till ett slakthus.

Naturligtvis fanns det också skyldiga. Vissa mycket mäktiga människor och partier hade inte gjort tillräckligt för att undertrycka nämnda anda och frammana en ädlare till makten. Deras svaghet och korruption fördömdes och beklagades allmänt. Men också då man så utmålade följderna av småborgerskapets revolution i de svartaste färger och förutspådde den ett långvarigt välde, fyllt av fasor, var man ändå av den meningen att nu, liksom under det stora kriget för nitton år sedan, enskilda stämmor av förnuft åter skulle höras på ett eller annat kafé: mänsklighetens mjuka, ädla och omutliga stämmor.

Dessa röster, sade man, kunde aldrig någonsin genom någon jordisk makt bringas till tystnad. Vissa ägare av sådana röster hade redan då försiktigtvis gett sig av till utlandet, för att de skulle kunna fortsätta att ljuda. /.../

Jag skulle dock inte vilja att man av min kanske något olyckliga skildring drar slutsatsen att jag skulle förakta dessa människor. Jag vet mycket väl att deras oföretagsamhet inte talar så starkt emot dem, och den är ändå, tror jag, det enda man kan förebrå dem. Det samhälle de lever i omöjliggör varje annan och nyttigare syssla för dem. /.../

De bilder dessa goda människor gav av verkligheten var kanske ärligt kända, men de var meningslösa. Man kunde visserligen kalla de nya herrarnas uppträdande för barbariskt, och det som drev dem för dunkla drifter - men vad vann man med sådana förklaringar?

Sådana förklaringar räckte kanske till för att frammana en viss melankolisk känsla, men de räckte inte till att förstå och bemästra det tillstånd man sökte förklara. Man får tycka vad man vill - jag kom mer och mer att hos dessa fördrivna och hotade människor sakna en attityd av överlägsenhet gentemot dem som fördrivit och hotat dem. Jovisst, det fanns Barbariets råa stämma och den var rå och enfaldig. Men mot den stod Kulturens stämma, den var välljudande - men också enfaldig. Den förstnämnda hade många vapen och använde sig av dem. Den andra hade bara förnuftets vapen och

använde dem inte.

Jag lämnade Kulturens land lika nedslagen som jag kommit dit från Barbariets land.

Nytt på Clartébloggen

Slutet för centrismen?

Anders Axelsson - 20 januari 2019

Så blev det till sist Stefan Löfven som får bilda regering. En S-MP-regering med stöd av C och L med målet att driva en nyliberal reformpolitik baserad på de 73 punkterna i januariavtalet. För att regeringen skulle kunna komma till stånd krävdes stöd från Vänsterpartiet vilket man till sist också...

Läs mer...

© Fibonacci Blue [CC BY 2.0 (https://creativecommons.org/licenses/by/2.0)], via Wikimedia Commons

2018: Världens arbetarklass på offensiv

Peter Sundborg - 19 januari 2019

Den nya regeringens 73 punkter innebär en reaktionär offensiv. Det viktiga motståndet mot den kommer inte inifrån riksdagshuset, utan avgörande är breda folkliga protester, kamp på arbetsplatser, strejker och protestaktioner. Det är mot dem vi ska vända blicken om vi vill ha förändring. Då är det...

Läs mer...

(c) Othmar Kyas [CC BY-SA 4.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0)], via Wikimedia Commons

Vart går Kuba? - Del 4: Det som händer nu avgör landets framtid

Zoltan Tiroler - 19 januari 2019

1 januari 2019 var det 60 år sedan diktatorn Batista tog statskassan och flydde. Revolutionen hade segrat. En avgörande händelse i Latinamerikas historia med ett enormt avtryck i regionen. Nyss hemkommen från Kuba rapporterar Svensk-Kubanska Föreningens ordförande Zoltan Tiroler i en artikelserie...

Läs mer...

(c) Europaportalen.se [CC BY 2.0 (https://creativecommons.org/licenses/by/2.0)], via Wikimedia Commons

Sveket

Kerstin Stigsson - 18 januari 2019

Jag är besviken på Vänsterpartiet trots att jag inte är medlem eller röstade på dem i höstens val. Jag trodde att de hade ett större kurage än vad de hade och röstat emot den här arbetarfientliga politiken. Så jag kan nog förstå att besvikelsen måste vara stor inom och utom partiet. När...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 3/18 Klimatkrisen

Bildtext

Ledare - S-fästen rämnade i lokalval utanför storstäderna

David Liljequist - 15 december 2018

Socialdemokratins nedgång var tydlig i riksdagsvalet. Men frågan är om inte partiets kris märks...

Läs mer...

Bildtext

Klassanalys med Katalys

Erik Bohman - 15 december 2018

Tack, Göran Therborn, för en välbehövlig bok om det svenska klassamhället! Men hur är det på...

Läs mer...

Bildtext

Vi behöver en ny international!

Samir Amin - 15 december 2018

I augusti avled Samir Amin, egyptisk-fransk samhällsvetare och i årtionden en centralgestalt i den...

Läs mer...