2018 1Nytt nummer av Clarté!

Mikael Nyberg skriver om taxibranschen där ny teknik blandas med hundraåriga arbetsvillkor, Erik Bohman skriver om sopkonflikten i Stockholm, Andreas Nyman om offentlig upphandling, Linnea Garli om bokserien Folkrörelse på arbetsplatsen, Frances Tuuloskorpi om konflikten i Göteborgs hamn och mycket, mycket mer.

Beställ nya numret av Clarté!

Eija Hetekivi Olsson kan placeras i den arbetarlitterära traditionen. I valet av motiv har hennes debutbok stora likheter med andra nyare uppväxtskildringar. Men den har sitt alldeles särskilda uttryck, förklarar Magnus Nilsson.

Eija Hetekivi Olssons debutroman Ingenbarnsland handlar om en flickas mellan- och högstadieår i Gårdsten och Bergsjön. Genom denna flicka - Miira - får läsaren möta en värld där en tjej ska känna sig fin om en kille vill pilla, där barn med finskt påbrå ska skolas till invandrare i segregerade skolor, där förorterna ligger ljusår från innerstan och där man vet precis hur många timmars trappstädning det krävs för att finansiera en språkresa eller betala av ett lån på IKEA.

Innehållsligt finns det alltså stora likheter mellan Ingenbarnsland och flera andra samhällsskildrande uppväxtskildringar från senare år, som Lena Anderssons Var det bra så?, Susanna Alakoskis Svinalängorna, Åsa Linderborgs Mig äger ingen och Hassan Loo Sattarvandis Still ochBelägring. Men det mest intressanta med Hetekivi Olssons bok är inte vad den handlar om, utan hur den presenterar en bild av den värld där Miira växer upp.

I Ingenbarnsland är perspektivet genomgående huvudpersonens. Berättelsen om Miiras uppväxt filtreras konsekvent genom hennes medvetande och hennes språk. Och detta medvetande och detta språk är i allra högsta grad säregna.

För det första är Miira en rebell som vägrar att acceptera rådande normer. Om en kille i skolan pillar på henne får han stryk, alldeles oavsett vilka konsekvenser detta får för lärarnas omdömen om henne. Och om banken snor ens pengar (genom att ta ut ränta på lån som man behöver för att man är fattig) har man enligt henne all rätt i världen att stjäla tillbaka dem från "de rika".

7911_01.jpgEija Hetekivi Olssons debutbok är ett betydande litterärt konstverk, skriver Magnus Nilsson. Bild: Ola Kjelbye.

För det andra präglas Miiras berättande i allra högsta grad av uppmärksamhet på det som ibland kallas "språkets materialitet". I stället för att använda ord som fönster mot omvärlden undersöker hon hur de låter, och näst intill varje mening är späckad med rim och intressanta rytmer. När hon bankar skiten ur en pillande kille vrider sig hans vinterbleka och vaxgula ansikte exempelvis vrickat och våldsamt. Och ordet fika hör för Miira självklart samman med fikus

Berättandet i Ingenbarnsland är alltså subjektivt. Men denna subjektivitet är inte abstrakt. Miiras bild av världen är nämligen framför allt en projektion av en social position och en politisk vision. Hennes berättelse är berättad underifrån, av någon som vägrar vara underordnad. Och därigenom synliggörs och kritiseras de maktförhållanden som präglar det samhälle i vilket Miira lever.

Det är med utgångspunkt i detta sätt att berätta som Ingenbarnsland kan kopplas samman med Anderssons, Alakoskis, Linderborgs och Sattarvandis romaner, och för den delen med klassiska arbetarlitterära verk som Ivar Lo-Johanssons Godnatt, jord och Moa Martinsons Mor gifter sig. Radikala författare inom och utom den arbetarlitterära traditionen har i allmänhet varit medvetna om att deras särart ligger just i deras perspektiv på världen, och detta har ofta tematiserats i deras verk.

Hetekivi Olsson ställer i Ingenbarnsland denna estetik på sin spets. Resultatet har blivit en roman där ideologi och estetik närmast smälter samman, och den måste betraktas som ett betydande litterärt konstverk.

Nytt på Clartébloggen

Storbolagen skriver sagan Spotify

Mikael Nyberg - 22 maj 2018

Spotify är störst i världen på strömmande musik via internet. Bolaget omtalas som en del av det svenska IT-undret. Men i praktiken är företaget i händerna på namnlösa finanskapital och några av medieindustrins jättar. Uppgiften är att beskatta en växande användarskara. En recension av boken Den...

Läs mer...

Saknader

Anders Björnsson - 16 maj 2018

Kulturjournalisten Håkan Lindgren gör ett intellektuellt kardinalfel, när han i en artikel om Kommunistiska Manifestet på Karl Marx’ 200-årsdag angriper denna tunna, av Karl Marx och Friedrich Engels gemensamt författade lunta för vad som saknas där (Svenska Dagbladet 5/5 2018): ”Mänskliga eller...

Läs mer...

Ingen ängslighet för det revolutionära marxistiska arvet

Daniel Hedlund - 15 maj 2018

Jag var den som tog emot telefonsamtalet från enhetschefen på ABF Stockholm och direkt ifrågasatte denne när han ställde in seminariet ”Marx 200e födelsedag” på ABF-huset den 5 maj. I tidningen ETC uttalade jag mig därefter om det inträffade i egenskap av ordförande för Clarté. Tord Björk har nu...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/17 Nu spricker bostadsbubblan

Bildtext

Krönika om Zimbabwe

Karen Hedvig Petersen - 31 mars 2018

Forskare som Mahmood Mamdani och Joseph Hanlon har framhållit några alltför okända aspekter av...

Läs mer...

Bildtext

Dubbla självmål av fackliga ledare

Kurt Junesjö - 31 mars 2018

Regeringen har gått till generalangrepp på strejkrätten. En statlig utredning arbetar med stora...

Läs mer...

Bildtext

Mörkrets välde

Mathias Cederholm - 31 mars 2018

En kolonial myt härjar än i dag: imperialismen drar med sig åtskilligt elände men lovar ändå...

Läs mer...