2018 1Nytt nummer av Clarté!

Mikael Nyberg skriver om taxibranschen där ny teknik blandas med hundraåriga arbetsvillkor, Erik Bohman skriver om sopkonflikten i Stockholm, Andreas Nyman om offentlig upphandling, Linnea Garli om bokserien Folkrörelse på arbetsplatsen, Frances Tuuloskorpi om konflikten i Göteborgs hamn och mycket, mycket mer.

Beställ nya numret av Clarté!

Raoul har sannolikt varit död i 66 år. Han spökar mer än någonsin. Det bekymrar mig. Den Raoul Wallenberg som en gång hade ett kort liv, bekymrar mig mindre. Låt mig ändå ta det från början.

Raoul var en stockholmsk överklasspojke som hade svårt att hitta sin plats i livet. Arkitektutbildningen från USA använde han inte, och pappas kusiner ville inte släppa fram honom till köttgrytorna i Enskilda banken. Han försörjde sig på en obetydlig handelsfirma för livsmedelsaffärer med Ungern. Dög han något till? Tja, som många hopplösa överklassfigurer var han ju ändå bra på språk och kunde föra sig.

Sommaren 1944 stod det klart att Tyskland skulle förlora kriget. Europas skulle delas upp på nytt, allianser omgrupperas. USA behövde hålla sig framme i de ännu tyskkontrollerade områden där det sovjetiska inflytandet kunde väntas bli stort. Det neutrala Sverige kunde göra tjänst som språngbräda. Det hade vi inget emot; vi behövde komma i bättre dager hos de allierade, och nästan det enda kort som fanns att spela ut var en generös flyktingpolitik, i kontrast till de tidiga krigsårens stängda gränser.

I samarbete mellan å ena sidan USA:s flyktingmyndighet och säkerhetstjänst, å andra sidan svenska UD organiserades våren 1944 en aktion för att rädda Budapests judar - en uttalad biavsikt var också att långsiktigt förankra amerikanska intressen i Budapest. Wallenberg, med sina ungerska erfarenheter, utsågs som lämplig att leda den. Det skötte han utmärkt; med uppslagsrikedom, envishet, hårt arbete och stort personligt mod bidrog han till att rädda livet på flera tusen av Budapests judar. Sedan blev han omedelbart ett offer för det kalla krigets förpostfäktningar; troligen bragtes han om livet i Lubjankafängelset i juli 1947.

Andra världskriget är fullt av omöjliga typer som finner sin uppgift och blir hjältar; Raoul är en av dem. I fredstid är de för rotlösa, äventyrliga, svekfulla, dumdristiga, otåliga eller allmänt knäppa för att få något vettigt gjort. I krigets vansinne blir deras egenskaper plötsligt produktiva - medan vi vanliga medborgare som försöker bete oss anständigt kan förvandlas till fegisar eller medlöpare.

8408_01.jpgBild: Hedvig Hallberg.

Den Raoul som en gång levde är alltså värd att hedras och minnas för sina insatser i ett kaotiskt Budapest det andra halvåret 1944.

Men de senaste 66 åren har han spökat. Redan på 1950- och 60-talet spökade han för Sveriges socialdemokratiska regering när den skulle hålla sig väl med både öst och väst. Han spökade nog också en del för Gorbatjov när han skulle närma sig Europa. Efter murens fall har spökerierna tilltagit med statyer, monument, gator, torg, parker, museer och mycket annat. Förra året, hundra år efter sin födelse, spökade han med stora biografier (varav en beordrad av UD), och det slutade med att en särskild Raoul Wallenberg-dag inrättades. "Ingen annan svensk har blivit så internationellt uppmärksammad", proklamerade det officiella Sverige när dagen kungjordes i en Dagens Nyheter-artikel med FN:s vice generalsekreterare, Jan Eliassson, i spetsen.

För någon månad sedan var jag på en stor mediekonferens. Alla deltagare fick en spökbok, Raoul Wallenberg-kalendern 2013 från Forum för levande historia (vem annars?). För varje dag på året finns i denna almanacka fyra rader om någon som utmärkt sig i Wallenbergs anda. Den första maj, till exempel, ska vi tänka på den tibetanska dissidenten Ngawang Sandrol som ropade "Befria Tibet" den första maj 1998 och fängslades i fyra år för det.

För Raoulspöket har ett mycket entydigt budskap: Historien är en strid mellan gott och ont, och den drivs framåt av de ädla individer som är konsekvent goda. "Raoul Wallenberg offrade sig i kampen mot en av 1900-talets onda ideologier, nazismen, och blev ett offer för Stalins kommunism" lyder summeringen i artikeln som proklamerar Wallenbergdagen.

Andra världskriget blir i denna historieskrivning en Spielbergaktig uppgörelse mellan å ena sidan den sällsynt ondsinte Hitler, å andra sidan goda människor som Oskar Schindler eller Raoul Wallenberg, som räddar Budapests judar.

Men det stämmer ju inte! Vad säkrade överlevnaden för Budapests judar? Intåget av Röda armén - en inte i alla stycken god och ädel samling människor - i januari 1945. Annars hade de ganska snart mördats som de andra judarna i Ungern. Och andra världskriget var ingen feel good-rulle. I första hand var det ett krig mot den tyska fascismen - en rasistisk, imperialistisk, terrorbaserad kapitalistisk stat. Mot den slogs stater för sitt oberoende och folk för sin överlevnad i en mycket blandad allians av imperialistmakter, liberala demokratier och ett socialistiskt land som Sovjet. Men andra världskriget hade också drag av imperialistiskt omfördelningskrig: Tyskland utplånades, de franska och brittiska imperiemakterna förblödde, medan de uppåtstigande USA och Sovjet kunde bre ut sig.

Ungefär detta måste man begripa för att kunna lära något av historien och om det handlingsutrymme den ger - eller inte ger - oss. Med Raoulspökets perspektiv kan man bara lära att man ska vara snäll. Ja, det ska man väl, men det har aldrig räckt för att en rörelse ska segra.

I vems intresse spökar Raoul? Andra världskriget föddes i 1930-talets stora kris. Det kapitalistiska system där marknadskrafter och finansiell spekulation fick verka fritt bröt samman kring 1930. Politiker som var fångna i nationalekonomiska doktriner gjorde ingenting eller vaknade alldeles för sent. Massarbetslöshet, växande sociala klyftor, tilltagande nationalism och främlingsfientlighet, politikerförakt, auktoritära regimer och så småningom krig blev följden. Vem tjänar på att vi inte förstår dessa krafter, utan som något slags vulgärliberaler bara ser ont och gott och spöken?

Jag vill att det blir tyst om Raoul Wallenberg, eller åtminstone hans spöke. Av historier har jag lärt att man jagar spöken på flykten genom att med klar och ljudlig stämma säga sanningen mitt på ljusa dagen. Jag talar alltså inte om Ngawang Sandrol den första maj. Jag talar om klasskampen, om den ruttnande kapitalismen och om de breda massorna som gör historien.

Nytt på Clartébloggen

Storbolagen skriver sagan Spotify

Mikael Nyberg - 22 maj 2018

Spotify är störst i världen på strömmande musik via internet. Bolaget omtalas som en del av det svenska IT-undret. Men i praktiken är företaget i händerna på namnlösa finanskapital och några av medieindustrins jättar. Uppgiften är att beskatta en växande användarskara. En recension av boken Den...

Läs mer...

Saknader

Anders Björnsson - 16 maj 2018

Kulturjournalisten Håkan Lindgren gör ett intellektuellt kardinalfel, när han i en artikel om Kommunistiska Manifestet på Karl Marx’ 200-årsdag angriper denna tunna, av Karl Marx och Friedrich Engels gemensamt författade lunta för vad som saknas där (Svenska Dagbladet 5/5 2018): ”Mänskliga eller...

Läs mer...

Ingen ängslighet för det revolutionära marxistiska arvet

Daniel Hedlund - 15 maj 2018

Jag var den som tog emot telefonsamtalet från enhetschefen på ABF Stockholm och direkt ifrågasatte denne när han ställde in seminariet ”Marx 200e födelsedag” på ABF-huset den 5 maj. I tidningen ETC uttalade jag mig därefter om det inträffade i egenskap av ordförande för Clarté. Tord Björk har nu...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/17 Nu spricker bostadsbubblan

Bildtext

Dubbla självmål av fackliga ledare

Kurt Junesjö - 31 mars 2018

Regeringen har gått till generalangrepp på strejkrätten. En statlig utredning arbetar med stora...

Läs mer...

Bildtext

Edouard Louis - "Litteraturen en plats för motstånd"

Monika Zaleska - 31 mars 2018

Edouard Louis debutroman Göra sig kvitt Eddy Bellegueule är en roman om hans liv. Eddy Bellegueule...

Läs mer...