2018 1Nytt nummer av Clarté!

Mikael Nyberg skriver om taxibranschen där ny teknik blandas med hundraåriga arbetsvillkor, Erik Bohman skriver om sopkonflikten i Stockholm, Andreas Nyman om offentlig upphandling, Linnea Garli om bokserien Folkrörelse på arbetsplatsen, Frances Tuuloskorpi om konflikten i Göteborgs hamn och mycket, mycket mer.

Beställ nya numret av Clarté!

Jag håller med Fred Torssander - en radikal vänster kan aldrig acceptera arbetsköparnas krav på anställningsbarhet. Men jag hävdade heller inte motsatsen i mitt förra inlägg "Gemensamma intressen mellan arbetslösa, flyktingar och invandrare" . Jag beskrev bara hur situationen ser ut idag. Och påstod att en utbyggd och reformerad yrkesutbildning skulle gynna både arbetslösa och flyktingar och invandrare, villket är något helt annat. Om multiplikatoreffekterna, i form av ekonomisk tillväxt och nya jobb, blir stora kan detta också bidra till att arbetsköparna tvingas sänka sina extrema krav på anställningsbarhet. Men för att effektivt bekämpa dessa krav, måste kampen mot den allt värre hetsen och utslagningen i arbetslivet också utvecklas. Det var bland annat därför jag varnade för en reformpolitik som begränsar sig till att vädja till kapitalistklassen och underströk behovet av en alternativ ekonomisk politik som utgår från arbetarklassens, inte kapitalisternas, intressen. För det andra har jag aldrig påstått att en radikal vänsters politik borde syfta till något så klasslöst som att ”rädda Sverige”. Större delen av mitt inlägg var en polemik mot detta. Jag sammanfattade: ”Inte frågan ”Vad gagnar Sverige?”, utan den politiska frågan ”Vad bidrar bäst till att skapa en stark och kampmedveten arbetarklass?” måste vara grunden för vänsterns syn.” Kan det skrivas så mycket tydligare? För det tredje försöker FT misstänkliggöra de numera rätt många och samstämmiga rapporterna om en tilltagande brist på yrkesutbildad arbetskraft, genom att påstå att de bygger på intervjuer med arbetsköpare som i eget intresse ljuger och överdriver. Det stämmer inte. Så vitt jag vet bygger de flesta på SCBs prognoser. När det gäller vård, skola och omsorg grundar de prognoserna sig i modeller som baserar sig på befolkningsprognoser, antaganden om vårdkonsumtion, pensionsavgångar, inflödet till utbildningarna utifrån hur stora ungdomskullarna väntas bli och en del andra liknande prognoser. Eftersom dessa branscher till stor del finansieras av det offentliga, finns det emellertid inget som garanterar att de prognosticerade behoven uppfylls genom nyanställningar. Det är ännu ett skäl till att vänstern också måste resa diskussionen om en alternativ ekonomisk politik som utgår från arbetarklassens behov och intressen. När det gäller övriga branscher inom det privata näringslivet utgår SCBs modeller från liknade antaganden beträffande tillgången på arbetskraft. Efterfrågan beräknas på basis av långtidsutredningens makroekonomiska prognoser. Naturligtvis har alla prognoser brister. De tar, som FT påpekar, inte hänsyn till möjligheten av kapitalistiska kriser. De tar heller inte hänsyn till möjligheterna av det FT kallar ”någon slags inomkapitalistisk reformpolitik” som skapar nya jobb. Med dessa begränsningar är emellertid SCBs prognoser det säkraste vi har. Det intressanta med Fred Torssanders invändningar ligger på ett annat plan. Han har tydligen insett att en reformpolitik som skapar nya jobb och annat kan vara möjlig. Men han verkar anse att vänstern ska sitta med armarna i kors och vänta på att den – eventuellt – ska falla ner som en gåva från himlen eller från borgarklassen. Poängen med mina inlägg är att vänstern tvärtom måste ta upp kampen för att skapa en sådan reformpolitik. Som måste utgå från arbetarklassens, inte kapitalistklassens eller ”Sveriges”, intressen och således vara en politik för reformer på klasskampens grund. I kampen för en sådan politik har den svenska arbetarklassen – både de som har jobb och de som är arbetslösa – gemensamma intressen med invandrare och flyktingar.

Kommentarer

0 #4 martin oskarsson 2017-01-22 16:09
Kapitalet vill ha viss invandring av experter men i övrigt är de neutrala i frågan. Arbetarklassen ska inte tillåta att flyktingar ställs mot de som redan bor här. Det görs genom en politik som avslöja orsakerna till att 350 000 eller sju procent är utan jobb. Det är inte invandrare som äger de stora företagen och bankerna. de skapar dock många jobb genom resturanger och butiker. De sitter heller inte och bestämmer politiken. Människor är inte en kostnad utan en tillgång. Anställ alla arbetslösa i den offentliga sektorn eller ge dem utbildning med lön. Inför sex timmarsdag med bobehållen lön. Förstatliga nedläggningshotade företag som kan överleva. detta finansieras delvis genom att skatteinkomster ökar och a kassan minskar när alla har jobb. Om kaitalet saboterar det hela så expropriera det
0 #3 benny anderson 2017-01-21 14:21
Kärnan i Fred Torssanders inlägg är påståendet att en alternativ ekonomisk politik är dömd att misslyckas pga den fria rörligheten i EU och annan invandring. Om det stämmer, skulle alla länder i EU ha samma arbetslöshet. I verkligheten varierar den mellan 3,7 och drygt 23 procent. Variationerna kan inte heller förklaras med skillnader i invandringspolitik. Sverige ligger klart under snittet, liksom Tyskland. Migration har inte kunnat utjämna skillnaderna. Det som skapat den höga arbetslösheten är inte invandring, utan den nyliberala politik som prioriterar budgetbalans, åtstramningar och låg inflation. Inom ramen för den varierar emellertid arbetslösheten betydligt både över tid och mellan länder, beroende på variationer i ekonomisk politik och förutsättningar. I USA nådde man nästan full sysselsättning i slutet av 1990-talet, eftersom fed inte vågade höja räntan (Asienkrisen) samtidigt som privat skuldsättning och bubblor på aktiemarknaden bidrog till hög inhemsk konsumtion. Det antyder vad som skulle vara möjligt med en keynesiansk stimulanspolitik, som ersätter privat skuldsättning och finansbubblor med statlig belåning och offentliga investeringar. Men för FT är inga förbättringar möjliga, om inte invandringen begränsas. Han verkar också anse att ökad invandring ligger i kapitalets intresse. Konstigt att kapitalisterna själva inte insett detta, utan överallt strävar mot att stänga gränserna.
Vilket är Fred Torssanders alternativ? Att kämpa för förändringar bakom stängda gränser? Två skäl talar emot. Den ökande utslagningen i arbetslivet och arbetsköparnas krav på arbetskraften beror på globala faktorer som stängda gränser mot invandring inte hjälper mot. Tex skärpt konkurrens, möjligheten flytta ut produktion och, eventuellt, sjunkande vinster. För det andra skulle en arbetarrörelse som väljer stängda gränser snart haverera in i klassamarbete. Det visar historien.
FT påstår vidare att SCBs undersökningar bygger på intervjusvar med företagen. Inte de jag hänvisade till i inlägget ”Behöver Sverige invandrad arbetskraft?”. Riksrevisionsverkets prognos bygger på den här: http://www.scb.se/hitta-statistik/statistik-efter-amne/utbildning-och-forskning/analyser-och-prognoser-om-utbildning-och-arbetsmarknad/trender-och-prognoser-om-utbildning-och-arbetsmarknad/pong/statistiknyhet/trender-och-prognoser-om-utbildning-och-arbetsmarknad-2014/
0 #2 martin oskarsson 2017-01-21 12:19
Självklart ska vänster kämpa mot arbetslösheten, men det gäller att lägga fram krav som kopplar samman kampen mot arbetslösheten med kampen mot kapitalismen. Det sker genom övergångskrav. En storsatsning på offentliga jobb och betald utbildning är det första. Det andra är sex timmars arbetsdag med åtta timars lön. Det tredje är facklig VETO rätt mot nedläggningar och avskedanden, samt förstatligande av krisföretag som kan överleva. Dessa krav kan genomföras inom kapitalismen genom masskamp, men kapitalisterna kommer sabotera dess genomförande med politisk hets och investeringsstrejk. Därför kan de utveckla arbetarklassens medvetenhet tså att de kommer till slutsatsen att kapitalismen måste kasas över ända
0 #1 Fred Torssander 2017-01-20 12:52
Det är svårt att kritisera källor som inte anges med mer än de "många och samstämmiga rapporterna om en tilltagande brist på yrkesutbildad arbetskraft", men det ger en öppning att Benny Andersson skriver att de källor han anser vara trovärdiga vanligtvis bygger på SCBs prognoser.
I fall man utgående från detta går in på dokumentationen av det som kallas SCB:s Företagsbarometer, visar det sig att denna undersökning bygger på intervjusvar från personalchefer: "Personalcheferna tillfrågas hur de för den aktuella utbildningsgruppen bedömer:
• Tillgången på sökande (God/Balans/Brist)
• Hur antalet sökande kommer att förändras på ett respektive tre års sikt (Öka/Vara oförändrat/Minska)
Uppgiftslämnarna får själva tolka innebörden av svarsalternativen. Exempelvis ges inga anvisningar om vad ”God tillgång på sökande” av en viss utbildningsgrupp innebär."

SCB: befolkningsprognoser, vilka ofta påstås visa det ena eller andra bygger i grund och botten på ett antagande om "Ceteris paribus" - dvs. under i övrigt lika förhållanden. Den som menar att pensionsavgångarna skall komma att medföra en orimlig belastning för de kvarvarande arbetande, borde alltså egentligen lägga till att detta bara gäller i fall massarbetslösheten bevaras. I fall en sysselsättningsgrad motsvarande 1980-talets skulle tillåtas, uppstår det inget sådant problem.

Att massarbetslöshetspolitiken kommer att kunna fortsättas även i ett läge med kraftig ökad produktion av varor och tjänster, garanteras dock av EU:s fria rörlighet och ytterligare genom den systematiska diskrimineringen av invandrare och deras svenska barn (andra generationens invandrare) samt genom flyktingmottagningen och att flyktingarna utnyttjas på den svenska arbetsmarknaden.
Så visst kan man hävda att prognosernas "Ceteris paribus" - faktiskt är ett realistiskt antagande.
Däremot är det inte i arbetarklassens intresse att den relativa överbefolkningen ökas permanentas eller kompletteras med flyktingar undan kolonialpolitiken. Även det sistnämnda har Marx skrivit en hel del om. Det gällde den engelska arbetarklassens förborgerligande och Irlandsfrågan.

Kommentarer kan inte längre lämnas till denna artikel.

Nytt på Clartébloggen

Italiens två ansikten

Margareta Zetterström - 12 juni 2018

Sommaren 2011 strejkade de utländska, mestadels afrikanska, daglönarna på ett av tomatfälten i den syditalienska provinsen Apulien. Det var den första verkliga strejken bland dessa migrantarbetare om ofta är "papperslösa" och därmed fullkomligt rättslösa men som samtidigt — eller snarare just...

Läs mer...

Restaurationen i början av 1990-talet: Slutpunkten för den svenska kapitalismens tillväxtsaga

Fred Torssander - 28 maj 2018

Det borde inte förvåna att den svenska arbetarklassen har nöjt sig med vad som gått att uppnå genom reformer. Till och med nöjt sig med sådana reformer som har kunnat rymmas inom den borgerliga parlamentarismens ramar. År efter år, utan några betydande avbrott sedan åtminstone 1870 har arbetstiden...

Läs mer...

Bild: Robert Nyberg

Kris i befolkningsfrågan

Jonatan Fahlén - 25 maj 2018

Den svenska välfärdsstaten är hotad. Det konstaterar vänsterdebattören Ann Charlott Altstadt i Göteborgs-Posten den 21 april, i en krönika som citeras av bland annat Proletären1. Enligt Altstadt har hotet att göra med den demografiska utvecklingen, med det faktum att ”vi var 8 miljoner 1970,...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/17 Nu spricker bostadsbubblan

Bildtext

S och LSS på glid

Hans Hallerfors - 31 mars 2018

Regeringen har stoppat Försäkringskassans nya tvåårsomprövningar av personig assistans enligt LSS...

Läs mer...

Bildtext

Utanförskap

Tobias Davidsson - 31 mars 2018

Utanförskap är ett ord som finns i allas vår vardagliga vokabulär i dag. Men vi använder det på...

Läs mer...

Bildtext

SD inpå kroppen

Frida Jansson - 31 mars 2018

Sverigedemokraterna vill rulla tillbaka familjepolitiken till 1950-talet. Det handlar om makten...

Läs mer...