2018 1Nytt nummer av Clarté!

Mikael Nyberg skriver om taxibranschen där ny teknik blandas med hundraåriga arbetsvillkor, Erik Bohman skriver om sopkonflikten i Stockholm, Andreas Nyman om offentlig upphandling, Linnea Garli om bokserien Folkrörelse på arbetsplatsen, Frances Tuuloskorpi om konflikten i Göteborgs hamn och mycket, mycket mer.

Beställ nya numret av Clarté!

Dylan aldrig en progressiv sångare? Hans Isaksson har inte uppfattat honom så. Tja då undrar jag hur det står till med uppfattningsförmågan? Tillåt mig att nämna några sånger. Sedan kan var och en googla texter och framföranden och döma själva. Några axplock bland de mer kända: Masters of War (skrevs under Vietnamkriget), With God on our side, When the ship comes in (D:s version av Sjörövar-Jennys visa, från Tolvshillingsoperan av Brecht/Weil). Fast bättre ändå i mitt tycke är några av de mindre kända. Som: Lonesome death of Hattie Carroll (biblisk vrede över ett korrupt rättväsende), The death of Emmett Till (rasmord i södern), Only a pawn in their game (ännu ett rasrelaterat mord). Här följer texten på den sista:

A bullet from the back of a bush took Medgar Evers’ blood
A finger fired the trigger to his name
A handle hid out in the dark
A hand set the spark
Two eyes took the aim
Behind a man’s brain
But he can’t be blamed
He’s only a pawn in their game
 
A South politician preaches to the poor white man
“You got more than the blacks, don’t complain.
You’re better than them, you been born with white skin,” they explain.
And the Negro’s name
Is used it is plain
For the politician’s gain
As he rises to fame
And the poor white remains
On the caboose of the train
But it ain’t him to blame
He’s only a pawn in their game
 
The deputy sheriffs, the soldiers, the governors get paid
And the marshals and cops get the same
But the poor white man’s used in the hands of them all like a tool
He’s taught in his school
From the start by the rule
That the laws are with him
To protect his white skin
To keep up his hate
So he never thinks straight
’Bout the shape that he’s in
But it ain’t him to blame
He’s only a pawn in their game
 
From the poverty shacks, he looks from the cracks to the tracks
And the hoofbeats pound in his brain
And he’s taught how to walk in a pack
Shoot in the back
With his fist in a clinch
To hang and to lynch
To hide ’neath the hood
To kill with no pain
Like a dog on a chain
He ain’t got no name
But it ain’t him to blame
He’s only a pawn in their game.
 
Today, Medgar Evers was buried from the bullet he caught
They lowered him down as a king
But when the shadowy sun sets on the one
That fired the gun
He’ll see by his grave
On the stone that remains
Carved next to his name
His epitaph plain:
Only a pawn in their game-

Precis som Magnus Göransson skriver, är sånger som dessa fast förankrade i den progressiva folkmusiktradition som har Woody Guthrie, Cisco Houston och syskonen Seeger som några av sin främsta namn. Därför kan det vara lämpligt att avsluta lyssnandet med Dylans tribut till den förstnämnde: Song to Woody.

Kommentarer

0 #4 Benny Andersson 2016-12-01 22:20
Hans Isaksson försöker smita ifrån sakdiskussionen genom att karikera mig som ett Dylanfan, vars ungdomsminnen och känslor antas göra mig blind för den enligt Isaksson avgörande betydelsen av att Dylan har skrivit en prosionistisk sångtext. Plus att han inte längre skrev protestsånger under Vietnamkriget. Tja, jag har nog aldrig varit mycket till Dylanfan. Jag har aldrig bevistat något av hans otaliga live-framträdanden, vilket nog får anses vara minikravet för det epitetet. Jag lyssnade på hans sextiotalsmusik och har en viss, men ganska begränsad, kännedom om hans produktion efter det. Det är allt. Men jag delar inte Isakssons alltför snäva syn på musik och andra kulturella verk, där en av hundratals sånger tydligen anses tillräckligt för att avgöra den politiska karaktären och kanske också helhetsbedömningen av ett helt livsverk. Och jag delar inte hans syn på 1960-talet, där Vietnamkriget och protesterna mot det görs till det enda kriteriet på vad som kan anses ha varit progressivt eller inte under decenniet. När Vietnamkriget var som mest intensivt hade Dylan, i sina ständigt upprepade försök att förnya och fördjupa sig, redan lämnat protestsångargenren. Däremot användes hans sånger från det tidiga 60-talet flitigt av proteströrelsen mot kriget. Jag har för mig att sången ”Maggies Farm” är ett slags avsked och ett finger i luften till de av hans dåtida fans som ville låsa in honom i protestsångarfacket. Man kan ha olika syn på den utvecklingen. Men den är enligt min mening inte tillräcklig för att vare sig stämpla Dylan som reaktionär eller – än värre - som en dålig konstnär. Som jag ser det gör Dylans insatser under det tidiga sextiotalet och hans betydelse för den tidens viktigaste proteströrelser – fredsrörelsen och medborgarrättsrörelsen – att han förtjänar epitetet ”progressiv”, oavsett hur man ser på hans senare produktion.
Den här diskussionen handlar inte främst om ett litet antal grånade förmodade Dylannostalgiker. Den handlar inställningen till de tusentals betydligt yngre människor som fortfarande fyller arenor i Sverige och den övriga världen vid Dylans framträdanden. Man vinner knappast förtroende bland dem för sin syn på kultur och annat med sekteristiska sågningar av det slags Hans Isaksson här har visat prov på. Därför har diskussionen relevans långt utöver det något begränsade ämnet hur man ska bedöma Bob Dylan.
0 #3 Hans Isaksson 2016-12-01 12:49
Som sagt, när när det gäller musik (i synnerhet när den väcker ungdomsminnen hos äldre män)kommer på dagordningen svallar känslorna lätt.
Man får känslan att Benny skulle ha bitit mig om jag inte hade haft rejält säkerhetsavstånd.
Och allt detta för att han inte förmår leta upp en enda antiimperialistuisk dikt eller melodi som Dylan har skrivit sedan USA:s krig i Vietnam började - för att inte tala om det tjogtals krigiska eskapader som Dylans hemland varit iblandad i sedan dess. Anfall är bästa försvar tycker både USA och Benny.
Men, käre Benny, du är inte ensam om problemet. Fredrik Virtanen skrev nyss om Our Neighborhood Bully, för att visa att Dylan minsann var engagerad i Palestiniernas sak ännu på 80-talet.
Kärleken är blind.
0 #2 Benny Andersson 2016-11-30 11:13
Lenin och hans självutnämnde lärljunge Hans Isaksson i all ära. Men nu handlar det inte främst om känslor, utan om fakta och hur de ska bedömas politiskt. Om det tex räcker med en prosionistisk sång, för att förkasta en sångare som skrivit hundratals som huvudsakligen reaktionär? Om hur man ska se på Dylans progressiva 60-talsepok? Och, slutligen, om hur man ska bedöma det politiska värdet av det tidiga 60-talets stora massrörelser till vänster, fredsrörelsen mot USAs kalla krig och medborgarrättsrörelsen. HI verkar besvara båda de sistnämnda frågorna med ett ”godkänt med tvekan”. Han har funnit att Dylans anti-krigssånger skrevs innan Vietnamkriget och försöker ta det till ett skäl för att minimera deras betydelse. Innehållet i Dylans anti-krigssånger avfärdas som tonsatta kopior av Eisenhowers varning för det militärindusteriella komplexet. När de i själva verket riktar sig mot den aggressivt enögda patriotism och anti-kommunism som de styrande i USA sökte mobilisera hemmaopinionen kring till stöd för sin aggressiva politik under det kalla kriget (With God on our side). Eller uttrycker känslorna hos den tidens mest radikala fredsrörelse, snarare än Eisenhowers varningar för att lobbyister ska underminera den amerikanska demokratin (Masters of War). Men det var den fredsrörelsen som utgjorde rötterna för den allt starkare amerikanska opinionen mot Vitenamkriget. Och det var den opinionen, som tillsammans med det Vietnamesiska folkets segrar på slagfältet satte stopp för Vietnamkriget. Dylan var också en av de få vita sångare som uppträdde och tilläts uppträda på medborgarrättsrörlsens massmanifestationer i Washington 1963. Det är visserligen sant att varken det tidiga sextiotalets fredsrörelse eller medborgarrättsrörelsen bekände sig till marxismens-leninismen Mao tsetungs tänkande. Men de har historiskt betytt oändligt mycket mer än den källarvänster som gjorde det under ivrigt viftade med Maos lilla röda.
0 #1 Hans Isaksson 2016-11-28 16:57
Nja, kanske var det att ta i när jag påstod att jag aldrig hade uppfattat Dylan som en "progressiv" artist. Och man ju inte räkna med någon större poetisk licens när man bråkar med folk som Magnus G eller Benny A. Samtidigt hör ju inte folk en om man inte tar i.
De exempel Benny andrar (Masters of War, With God on our side, t ex) skulle enligt Benny utgöra bevis för att Dylan var en sångare i protest mot USA-imperialismens krig i Vietnam (och gärna framåt), Men båda sångerna skrevs 1962-63, dvs långt innan det fanns en US soldatkänga i Sydostasien. Dylan var sålunda inte bara en begåvad protestsångare, utan därtill en klärvoyant dylik. Vad övrigt är, är utmärkta sånger som antingen tillhör medborgarrättsrörelsen och i det första fallet en tonsatt variant av Eisenhowers avskedstal mot USA:s militärindustriella komplex.
Och jag efterlyser fortfarande verk som tillkommit under USA:s krig. Eller något som skulle vederlägga min uppfattning att den som skrev Our Neighborhood Bully är en reaktionär zionist som utan utan vidare kan kallas progressiv.
Men när det gäller musik blir folk lätt känslosamma, vilket redan Lenin av egen erfarenhet beklagade.

Kommentarer kan inte längre lämnas till denna artikel.

Nytt på Clartébloggen

Storbolagen skriver sagan Spotify

Mikael Nyberg - 22 maj 2018

Spotify är störst i världen på strömmande musik via internet. Bolaget omtalas som en del av det svenska IT-undret. Men i praktiken är företaget i händerna på namnlösa finanskapital och några av medieindustrins jättar. Uppgiften är att beskatta en växande användarskara. En recension av boken Den...

Läs mer...

Saknader

Anders Björnsson - 16 maj 2018

Kulturjournalisten Håkan Lindgren gör ett intellektuellt kardinalfel, när han i en artikel om Kommunistiska Manifestet på Karl Marx’ 200-årsdag angriper denna tunna, av Karl Marx och Friedrich Engels gemensamt författade lunta för vad som saknas där (Svenska Dagbladet 5/5 2018): ”Mänskliga eller...

Läs mer...

Ingen ängslighet för det revolutionära marxistiska arvet

Daniel Hedlund - 15 maj 2018

Jag var den som tog emot telefonsamtalet från enhetschefen på ABF Stockholm och direkt ifrågasatte denne när han ställde in seminariet ”Marx 200e födelsedag” på ABF-huset den 5 maj. I tidningen ETC uttalade jag mig därefter om det inträffade i egenskap av ordförande för Clarté. Tord Björk har nu...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/17 Nu spricker bostadsbubblan

Bildtext

Ledare - En hållbar flyktingpolitik

Benny Andersson - 31 mars 2018

Utan EU:s politik och penningstöd skulle inga flyktingar bli kvarhållna i Libyen. Det gjorde...

Läs mer...

Bildtext

Krönika om Zimbabwe

Karen Hedvig Petersen - 31 mars 2018

Forskare som Mahmood Mamdani och Joseph Hanlon har framhållit några alltför okända aspekter av...

Läs mer...

Bildtext

Edouard Louis - "Litteraturen en plats för motstånd"

Monika Zaleska - 31 mars 2018

Edouard Louis debutroman Göra sig kvitt Eddy Bellegueule är en roman om hans liv. Eddy Bellegueule...

Läs mer...