2018 1Nytt nummer av Clarté!

Mikael Nyberg skriver om taxibranschen där ny teknik blandas med hundraåriga arbetsvillkor, Erik Bohman skriver om sopkonflikten i Stockholm, Andreas Nyman om offentlig upphandling, Linnea Garli om bokserien Folkrörelse på arbetsplatsen, Frances Tuuloskorpi om konflikten i Göteborgs hamn och mycket, mycket mer.

Beställ nya numret av Clarté!

Ju närmare valdagen vi kommer desto fler löften. Båda blocken lovar en kvarts miljon nya jobb och bostäder. Utbyggd infrastruktur och snabbtåg. Skolan lovas också större resurser plötsligt även av alliansen, trots att de tidigare hävdat att det inte behövs. Men efter att PISA undersökningar visat att kunskaper i matte och läsning fallit, och missnöje från både elever och lärare tvingades regeringen att backa. De förut så viktiga skriftliga omdömena togs bort för att lärare ska hinna med att rätta alla prov och sätta betyg. Nu ska det plötsligt satsas på mindre klasser, fler speciallärare och tioårig grundskola. Och betyg sättas från fjärde klass, innan men ännu hunnit utvärdera införandet av betyg från sexan.
Skillnaden mellan blocken eller mellan alliansen och socialdemokraterna handlar mest om finansieringen och socialförsäkringarna. Alliansen vill höja skatterna med sex miljarder bland annat genom en ny skatt på finanssektorn, kemikalier, bilat, tobak och alkohol. S vill höja med 32,5 miljarder bland annat genom att inkomstskatten höjs för de som tjänar över 60 000 per månad och sänka den för pensionärerna. De vill också ta bort halveringen av restaurangmomsen och de halverade arbetsgivaravgifterna för ungdomar.
Den största olikheten är att socialdemokratin vill höja A-kassan rejält, öka barnbidragen med 100 kr per månad och sänka RUT avdraget. Miljöpartiet går längre än alla andra vad gäller miljöskatter och Vänsterpartiet profileras sig genom kravet på förbud av vinstgivande privatskolor och privat sjukvård.
Men i grund och botten står båda blocken för en inomkapitalistisk politik. Det betyder att löftena om arbete och bostäder kommer malas sönder till grus oavsett regering. Det är mycket osannolikt att kapitalismen kommer ha så starka tillväxtperioder att detta blir möjligt och dessutom beskärs all eventuell tillväxt av de skulder man dragit på sig under nedgången 2001-2009 i länder, företag och banker. Istället väntas längre och djupare kriser vilket leder till massarbetslöshet och nedskärningar, avsett regering.
Men som marxister anser vi ändå att det är viktigt att byta regering. Skälet är för det första att arbetarklassens och ungdomens majoritet vill ha ett skifte, vänstervågen uttrycks genom att de röd/gröna har en stor majoritet. Massorna inser att det är lättare att påverka en röd/grön regering än en borgerlig. Den senare låter sig bara påverkas av storstrejker och masskamp och det undviker den fackliga ledningen av rädsla för medlemmarnas styrka. För det andra måste de rödgröna partierna prövas. Den nya S ledningen under Löfven, Vänsterpartiet och inte minst miljöpartiet och eventuellt men inte troligt FI. De senare två är egentligen borgerliga partier men deras väljare ser dem som vänsteralternativ.
I regeringsställning kommer det stå klart vad de gröna och FI egentligen står för: Drömmar om en jämställd, human och miljövänlig kapitalism som inte finns. Med tiden kommer kapitalismen att avslöja sitt fula ansikte allt tydligare. Det innebär arbetslöshet på tjugo, trettio eller hälften vad gäller enskilda grupper som ungdomar i Spanien och Grekland. Fler tiggare på gatorna, soppkök, fler som vräks från sin bostad, småföretag som går i konkurs i massor. Steg för steg och ibland genom plötsliga språng kommer allt fler, särskilt arbetare och ungdomar, att inse att kapitalismen har spelat ut sin roll och att det krävs en revolutionär förändring av samhället.
På tjugo och trettiotalet rörde sig massorna i Europa mot revolution, särskilt Tyskland, Frankrike och Spanien, men förrådes av stalinister och reformister.
Detsamma skedde vi de revolutioner eller utveckling i riktning mot sådana som skedde på sjuttiotalet. Kapitalismen var nära att falla i Portugal, men räddades i sista stund av kommunistpartiet och socialisterna. Detsamma gällde Frankrike, Spanien och Grekland även om det inte gick lika långt där. 1981 valdes regeringar i Frankrike och Grekland på program som lovade stora förstatliganden och sextimmarsdag, men efter press från kapitalet backade man.
Också Sverige talade LO ledningen och Palme om det så kallade tredje steget. Det första steget var politisk demokrati det vill säga allmän och lika rösträtt. Det andra steget var det sociala, alla reformerna som barnbidrag, semester och sjukpenning och den utbyggda sjukvården och skolan. Det tredje steget skulle vara det ekonomiska att via ökat statligt eller kooperativt ägande på sikt kollektivisera ekonomin. Där ingick också förslag om löntagarfonder, att via en andel av vinsten köpa sig in i företagen och till sist överta majoriteten.
Av detta sist nämnda blev motsatsen efter högersvängen på åttiotalet och krisen på nittiotal. Statliga företag började säljas ut som helt eller delvis Nordea, Telia, statliga läkemedelsbolaget KABI, statlig stålindustri. Fackliga bolag som BPA delades och såldes ut och de flesta industrier, slakterier och bagerier som ägdes kooperativt såldes ut. Det blev mer kapitalism inte mindre.
Detsamma kommer gälla även med den nya rödgröna regeringen politik, med undantag för en hårdare reglering av friskolor. Men efter en ny djup kapitalistisk kris som stärker vänsterradikaliseringen ännu nu mer kan en rödgrön regering tvingas förstatliga företag och sektorer som är i kris, det har skett förr. Vid alla kriser tvingas staten gå in och rädda bankerna, det skedde på nittiotalet i Sverige och vid den senaste krisen även i USA där presidenten och kongressen fick pumpa in hundratals miljarder dollar för att rädda bostadsfinansiering Freddie Mac och Fanny W. Under sjuttiotalet förstatligades stålindustrin och varvsindustrin och vissa andra nedläggningshotade företag.
Detta kommer att återupprepas under de kommande åren. Med förstatligande av banker och andra sektorer kommer medvetenheten om att kapitalismen spelat ut sin till att öka ännu mer. Och med nya djupa krisen som ökar arbetslösheten och fattigdomen späs detta på ännu mer. Arbetare och ungdomar kommer att förändra sina massorganisationer i grunden genom inre stridigheter och splittringar kommer det till sist att skapas skapa ett parti och rörelse som är kapabel att genomföra en socialistisk revolution. Till sist bryter stormen lös och revolutionen bryter ut i ett land där det lyckligtvis finns ett revolutionärt massalternativ i arbetarrörelsen, som i Ryssland 1917.
Det kan ske i Södra Europa, Latinamerika och eller Indien och Kina, oavsett var så innebär det att den världsrevolutionära process som nu inletts lyfts till en ny nivå. Till sist faller kapitalismen i fler länder och slutkampen kan börja

Kommentarer

0 #1 martin oskarsson 2014-09-13 15:22
Tilägg: Utsugningen av arbetarklassen i Kina, Indien och Sydostasien och nu även i Afrika är i all sin grymhet negativ för kapitalismen. Arbetarklasssen har växt til en global styrka på mer än hälften, med allierade skiks bland fattigbönder, sysslolösa och gatuförsäljare tode 8 av tio tillhöra de arbetande klasserna. Må de härskande klasserna darra när de sätter sig i rörelsen

Kommentarer kan inte längre lämnas till denna artikel.

Nytt på Clartébloggen

Storbolagen skriver sagan Spotify

Mikael Nyberg - 22 maj 2018

Spotify är störst i världen på strömmande musik via internet. Bolaget omtalas som en del av det svenska IT-undret. Men i praktiken är företaget i händerna på namnlösa finanskapital och några av medieindustrins jättar. Uppgiften är att beskatta en växande användarskara. En recension av boken Den...

Läs mer...

Saknader

Anders Björnsson - 16 maj 2018

Kulturjournalisten Håkan Lindgren gör ett intellektuellt kardinalfel, när han i en artikel om Kommunistiska Manifestet på Karl Marx’ 200-årsdag angriper denna tunna, av Karl Marx och Friedrich Engels gemensamt författade lunta för vad som saknas där (Svenska Dagbladet 5/5 2018): ”Mänskliga eller...

Läs mer...

Ingen ängslighet för det revolutionära marxistiska arvet

Daniel Hedlund - 15 maj 2018

Jag var den som tog emot telefonsamtalet från enhetschefen på ABF Stockholm och direkt ifrågasatte denne när han ställde in seminariet ”Marx 200e födelsedag” på ABF-huset den 5 maj. I tidningen ETC uttalade jag mig därefter om det inträffade i egenskap av ordförande för Clarté. Tord Björk har nu...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/17 Nu spricker bostadsbubblan

Bildtext

Bankerna leder oss ut i nästa kris

Gustav Ingman - 31 mars 2018

Bostadspolitiken är central i ett lands ekonomi. Under den svenska modellens glansdagar var den...

Läs mer...

Bildtext

Saliv och synopsis

Henrik Johansson - 31 mars 2018

Cirkelledaren lade ifrån sig pappret och ställde sig vid whiteboarden. Hon gjorde cirkeldeltagarna uppmärksamma på...

Läs mer...