2018 1Nytt nummer av Clarté!

Mikael Nyberg skriver om taxibranschen där ny teknik blandas med hundraåriga arbetsvillkor, Erik Bohman skriver om sopkonflikten i Stockholm, Andreas Nyman om offentlig upphandling, Linnea Garli om bokserien Folkrörelse på arbetsplatsen, Frances Tuuloskorpi om konflikten i Göteborgs hamn och mycket, mycket mer.

Beställ nya numret av Clarté!

" Man får hellre dra ut tre eller fyra tänder på mig än att jag måste lyssna på den mannen i en hel dag". Så sade Adolf Hitler efter sin åtta timmar långa förhandling med Francisco Franco. Deras möte ägde rum den 23 oktober 1940 vid gränsen mellan Spanien och Vichyfrankrike, ett år efter Francos seger i inbördeskriget och hans upphöjande till Spaniens diktator på livstid. Om man beaktar att Adolf Hitler, bland andra defekter, led av tandläkarskräck så förstår man att han måste ha blivit djupt skakad av mötet med sin överman när det gällde ändlösa och sövande monologer.

Den, som det senare skulle visa sig, fruktlösa förhandlingen hade föranletts av att Tyskland ville "hjälpa" Spanien att återerövra Gibraltar från England och med "försvaret" av Spanska Marocko och Kanarieöarna. Englands överlägsenhet till sjöss förutsatte nämligen transporter över landvägen på Iberiska halvön. Möjligheterna för de allierade att 1942 öppna en andra front hade antagligen blivit mindre om Franco hade återgäldat den hjälp som han nyss fått av Nazitysklands och Mussolinifascismens terrorbombningar av folket. Men Franco hade uppenbarligen en förmåga att se flera drag framåt och ville hålla optioner öppna för den eventualitet att Tyskland, trots dess initiala framgångar, och hans i det längsta uttalade förhoppningar, till slut skulle besegras.

Om detta, och mycket annat, kan man med fördel läsa i Roger Älmebergs nyutkomna politiska biografi "Franco - diktator på livstid" (Norstedts 2012; 416 s. ). Här skildras hur en till synes medelmåttig, modersbunden, kortvuxen och läspande övre medelklasspojke från El Ferrol, en liten örlogsstad vid Spaniens atlantkust - på dekis genom nederlaget i Spansk-Amerikanska kriget 1898 - kom att styra Spanien under nästan fyrtio år. Generalissimus Franco hade lyckats med detta genom en långt ifrån medelmåttig kombination av envishet, hänsynslöshet och slughet, trots att han 1910 bara gått ut som nummer 251 av 312 kadetter i Toledos militärakademi . Hans ideologiska torftighet - där hans främsta ledstjärnor förblev hatet mot socialismen och frimurarna (!) - skulle snarast bli en tillgång när han i decennier opportunistiskt skulle kryssa mellan stormakterna. Älmebergs bok bör, trots att den saknar fylliga källhänvisningar, tills vidare betraktas som ett välbehövligt svenskspråkigt, detaljerat standardverk om Spaniens moderna historia. Det råder ingen brist på litterära skildringar från den förlorande, republikanska sidan av Spanska Inbördeskriget, t ex av Hemingway och Orwell, som visserligen kan vara till hjälp för oss att förstå Francofascismens - och inbördeskrigets överhuvud - ofattbara brutalitet. Men för att bättre förstå vad som gjorde Franco möjlig, och i tillräckligt mångas ögon nödvändig, behövs en studie som Älmebergs, som behandlar landets politiska historia, där den koloniala bakgrunden, kyrkan, monarkin, finns med liksom militärväsendets centrala roll även under Republikens tid 1931-39. En del av dessa strukturer finns alltjämt kvar i EU-landet Spanien, som åter som statschef har en numera välartad kung som i rakt nedstigande led stammar från 400-talets merovinger.

Nu är arbetslösheten högre än den var vid 30-talets revolutionära tid - 5 miljoner står utan arbete. Gatutiggeriet grasserar åter. I dagarna har generalstrejk utlysts och massdemonstrationer fyller gatorna. Inte få spanjorer (liksom en del övervintrade svenska husägare på Solkusten) kräver en ny stark man vid rodret. Men författaren hävdar att den parlamentariska demokratin kommer att garantera att Franco inte går igen i Spanien. Det är dessvärre inte historikern Älmeberg som säger detta - utan den hoppfulle, liberala journalisten.

Kommentarer kan inte längre lämnas till denna artikel.

Nytt på Clartébloggen

Italiens två ansikten

Margareta Zetterström - 12 juni 2018

Sommaren 2011 strejkade de utländska, mestadels afrikanska, daglönarna på ett av tomatfälten i den syditalienska provinsen Apulien. Det var den första verkliga strejken bland dessa migrantarbetare om ofta är "papperslösa" och därmed fullkomligt rättslösa men som samtidigt — eller snarare just...

Läs mer...

Restaurationen i början av 1990-talet: Slutpunkten för den svenska kapitalismens tillväxtsaga

Fred Torssander - 28 maj 2018

Det borde inte förvåna att den svenska arbetarklassen har nöjt sig med vad som gått att uppnå genom reformer. Till och med nöjt sig med sådana reformer som har kunnat rymmas inom den borgerliga parlamentarismens ramar. År efter år, utan några betydande avbrott sedan åtminstone 1870 har arbetstiden...

Läs mer...

Bild: Robert Nyberg

Kris i befolkningsfrågan

Jonatan Fahlén - 25 maj 2018

Den svenska välfärdsstaten är hotad. Det konstaterar vänsterdebattören Ann Charlott Altstadt i Göteborgs-Posten den 21 april, i en krönika som citeras av bland annat Proletären1. Enligt Altstadt har hotet att göra med den demografiska utvecklingen, med det faktum att ”vi var 8 miljoner 1970,...

Läs mer...

Läs Clarté på nätet! Nr 4/17 Nu spricker bostadsbubblan

Bildtext

Mörkrets välde

Mathias Cederholm - 31 mars 2018

En kolonial myt härjar än i dag: imperialismen drar med sig åtskilligt elände men lovar ändå...

Läs mer...

Bildtext

Dubbla självmål av fackliga ledare

Kurt Junesjö - 31 mars 2018

Regeringen har gått till generalangrepp på strejkrätten. En statlig utredning arbetar med stora...

Läs mer...

Bildtext

S och LSS på glid

Hans Hallerfors - 31 mars 2018

Regeringen har stoppat Försäkringskassans nya tvåårsomprövningar av personig assistans enligt LSS...

Läs mer...