Ska vi dela Clintons lycka?

I upprepade repriser på tv fick vi bevittna hur Libyens president i sin hemstad uppenbarligen obeväpnad och skottskadad lynchades och avrättades på öppen gata. USA:s utrikesminister, Hillary Clinton skrattade och log med hela ansiktet i sin intervju med CBS:

Vi kom, vi såg - han dog!" Tillfrågad om hennes besök i Tripoli tidigare i veckan möjligen haft betydelse för Muammar Gaddafi död svarar hon "Nej!" - men himlar med ögonen och tillägger flinande, men lite lägre: "Det hade det säkert.

Clintons beteende illustrerade det ryska Nato-sändebudet Dmitrij Rogozins alltför träffande kommentar till euforin i styrande Nato-kretsar: "Ledarna i 'världsdemokratierna' är så lyckliga, som om de mindes hur de i sin barndom brukade hänga hemlösa katter i källaren".

Vi alla inbjuds nu till att dela deras lycka. TV intervjuar på Martyrernas torg i Tripoli entusiastiska och tacksamma medborgare. Men konstigt nog ingen som i TV vill säga att han sörjer sin nyss avsatta/avrättade ledare.

Det är redan ett brott mot internationell lag att västkoalitionen använde FN-resolution 1973, som endast syftade till att "skydda civilbefolkning", för att utan mandat intervenera i ett inbördeskrig och fälla en regim. Det vi sett i svensk tv räcker för att med viss säkerhet fastställa att behandlingen av den sårade Gaddafi bryter mot en lång lista av internationella konventioner. FN-chefen har redan förordat en folkrättslig undersökning av mordet.

Obamas tillträde medförde den utlovade "förändringen" i USA:s utrikespolitik. Vissa bedömare menar att den kunde skönjas redan i den nyutnämnde fredspristagarens tal i Oslo för ett par år sedan:

Alltmera möter vi svåra frågor hur man skall förhindra att civila människor slaktas av sin egen regering... Jag tror att våld kan rättfärdigas på humanitära grunder... Overksamhet tär på vårt samvete och kan leda till mera kostsamma ingripanden senare.

7812_01.jpgHillary Clinton i sam tal med en av Gaddafis söner 2009. USA hade ännu inte bytt häst i Libyen.

1900-talshistorien visar vad denna humanitära doktrin kan användas till - till exempel oprovocerade anfallskrig mot Abessinien, Polen och på Balkan. 

Men framför allt har Guantanamo och de många stötande CIA-kidnappningarna medfört en förändring.  Under epoken Allen Dulles ansågs USA ha både rätt och skyldighet att organisera "tyrannmord" på andra länders ledare - t.ex. Lumumba, Arbenz, Allende och 28 dokumenterade mordförsök på Cubas ledare. Gerald Ford förbjöd 1976 uttryckligen politiska mord. Ronald Reagan förbjöd genom förordningen EO 12333, även den "som agerar på uppdrag av USA" att delta i mord. Obamas "förändring" innebär snarast en återgång till en gammal politik av att "ta bort" (taking out) för USA misshagliga ledare.

Och i detta slags krig behöver man inte ta några fångar. Det har en rad ledande motståndare fått erfara på senare år. Vem blir det härnäst?


Bankerna

Har vi sunda banker? frågar sig börskrönikören Per Lindvall i Svenska Dagbladet den 4 oktober. Bankernas samlade balansräkning är 4,5 ggr större än den svenska ekonomin i sin helhet (vår bruttonationalprodukt), skriver han. Det är i nivå med de brittiska bankerna som nu svajar ordentligt. Och betänker man, att våra svenska banker bara äger 5 procent av den enorma kapitalmassa de omsätter, så förstår han att det är "ett system som inte tillåter något att gå snett".

Tillväxtoptimisterna har nu växlat ner sina prognoser till 1,5 procents tillväxt i svensk ekonomi - medan storbankerna räknar med 15 procents tillväxt för egen del, ett absurt lönsamhetsmål, enligt Lindvall. För att nå denna "överlönsamhet" spelar bankerna med tre samhällsonyttiga verktyg: hög risk, monopolvinster och statliga subventioner. Enda sättet att nå målet är kreditexpansion, vilket skulle göra stor samhällsskada via nya bubblor. Den svenska bostadsmarknaden står på tur, enligt Lindvall.

Det är samma oroliga visa överallt på ekonomisidorna, även om inte alla är så franka som Lindvall. En ekonomikrönikör i International Herald Tribune skriver initialt raljerande om Occupy Wall Street-rörelsen, för att strax övergå till att på punkt efter punkt ge rörelsen rätt.

7812_03.jpgBild: Janne Karlsson.

Ekonomijournalister brukar ju gå i fronten och bejubla den förda kapitalistiska ekonomipolitiken. Nu sackar allt fler inför den uppenbara risken för härdsmälta. Och naturligtvis speglar denna feghet att vi, gemene man, börjar få upp ögonen för systemets ohållbarhet. Grekiska folkets pågående uppror mot sin regerings politik, framtvingad av IMF och EU; 15-majrörelsen i Spanien, som spritt sig från det centrala torget ut i städernas lokalsamhällen; ständigt nya explosioner av arbetslösa och studenter i Storbritannien; Occupy Wall Street, som spritt sig som en präriebrand över USA - och vad händer i Frankrike när nu storbanken Dexia skall räddas av skattebetalarna för andra gången?


Äntligen!

Vem tror sig inte känna igen nedanstående behov? I synnerhet på morgonen och strax efter frukost?

Jag måste vara ensam
tio minuter på morgonen
och tio minuter på kvällen...
(Ensamhet)

Men sannolikt har denna bild hos Tranströmer en än vidare syftning än den rent biologiska. Tranströmer är säkert en värdig Litteraturpristagare - och enligt samtämmiga experter både mystisk och glasklar i sin metaforrika gestaltning av det Mänskliga vardagstänkandet.

Jag skulle själv inte tveka att utnämna honom till Lyrikens Ingmar Bergman. Liksom denne utgör han Vår Dalahäst mot Världen, och jag har samma mått av beundran för dem båda. Och båda är numera världsberömda i hela Sverige. Den som därför retar upp sig på Tranströmer har sannolikt i sin okänslighet missförstått honom, trots hans glasklarhet. Visst har det genom tiderna funnits skeptiker, vars halvkvädna synpunkter har stört konsesus:

Inne bland snåren hördes ett
mummel av ord ...
(Dagsmeja)
Mumlandet stiger och
sjunker.. (Ensamhet).
Och "alla log bak uppfällda kragar" (C-dur).

7812_04.jpg

Och Björn Wiman i DN sträcker upp båda händer och gråter. Och när till och med Göran Greider mer eller mindre sträcker vapen i väntan på bättre tider är det dags för en ståndsmässig begravning den sista av endast åtta svenska Nobelpristagare. Och jag håller helt och hållet med dem som påpekar att Tranströmer inte skall straffas för att han haft olyckan att födas i ett land med ett unikt överflöd av litterära genier. Ske alltså:

Jag beordras ut i en hög med
stenar
som ett förnämt lik från
järnåldern.
(Posteringen)

Mig retar Tranströmer inte, fast om jag läser något av någon, som definitivt inte tänker som jag som världen (och det är tyvärr alltför ofta), vill jag för min del gärna lära något som jag inte visste förut. Fast jag inser att med stigande ålder och visdom börjar detta villkor bli allt svårare att uppfylla för en poet.


Juholt

Juholtaffären var besynnerlig. Först hetsjakt, sen självrannsakan och så tystnad. I efterhand kan åtminstone tre saker sägas. För det första har det funnits starka politiska motiv bakom kampanjen mot Juholt, både från partikamrater som velat bli av med honom och lyckliga borgare som sett en chans att skada Socialdemokraterna.

För det andra är det en klassfråga. Juholt har nog inte haft för avsikt att tillskansa sig förmåner han inte haft rätt till. Han är bara representativ för det samhällsskikt han tillhör. I hans värld finns det gott om helt legala skattefria förmåner - små och stora. Man vänjer sig, och orkar inte hålla reda på alla kvitton. Det folkliga missnöjet över detta privilegiesystem är berättigat. Därmed är det lätt för dem som åtnjuter förmånerna att bli mediedrevsoffer, när det passar den politiska dagordningen.

7812_05.jpgHåkan Juholt.

För det tredje var det bra att Juholt inte avgick. Politiska partier är trots allt mer demokratiska organisationer än medier. När de vägrar att låta medierna sätta dagordningen kan man faktiskt se det som ett försvar för demokratin.

För övrigt handlar det om mycket mer än Juholt, som många påpekat. Den ideologiska och politiska krisen för det stora reformistiska partiet är sorglig. Den försvagar folket och arbetarklassen.


Kanonaffärer

Just hemkommen från en fredskonferens i Barcelona vill jag gärna trycka lite extra på den snabbt förbipasserande nyhet som levererades i söndags om att Grekland tvingas fortsätta köpa vapen från tyska krigsindustrin, trots att man bett att få anullera köpeavtal med hänvisning till Greklands usla finanser. Tyska regeringen skall ha hotat med indragna nödpengar från EU, om inte grekerna fortsätter att köpa ubåtar och annat från Tyskland.

Grekland är den femte största importören av krigsmaterial - i världen!  3,7 procent av BNP är den officiella siffran, men när Papandreou-regeringen skärskådade föregående regerings italienska bokföring fann man betydligt högre siffror, som dock fortfarande är hemliga. Frankrike och Tyskland exporterar för 3.6 miljarder euro till Greklands krigsmakt. Som av en händelse är det samma länders storbanker som har de största lånen till grekiska staten, samma banker som skall räddas av tyska och franska skattebetalare om Grekland går i konkurs.

7812_06.jpgStridsvagn.

Därtill är Grekland det näst största importlandet av USAs krigsmaterial, man köper för 1,4 miljarder dollar, bara Saudi köper för mer (Israel kommer på fjärde plats) Det var visst City Group (en av USAs största banker) som hjälpte till med föregående grekiska regims fantasifulla bokföring... 

Och samma sak gäller för Spanien, som begärt att få häva avtal med Frankrike och Tyskland, men tvingas fortsätta köpa. Sarkozy har hotat med indraget stöd i den händelse EU måste stödköpa spanska statsobligationer.

Krigsindustrin och finanskrisen - två sidor av dagens elände, inte helt oväntat.


Carl Bildt

Före detta statsminister, nuvarande utrikesminister och allmänt respekterad som en skicklig internationell förhandlare och politiker. Det är Carl Bildt det. Fast kanske har vi missat något? Möjligen att en av Sveriges nuvarande makthavare utreds misstänkt för att ha byggt sig en förmögenhet på folkrättsbrott.

2010 släppte filmaren Maj Wechselmann filmen En trovärdig man? Lokalbefolkningen i Sudans oljerika regioner vittnar i filmen om hur Lundin Petroleum fördrev människor från sina hem i jakten på det svarta guldet. Ett par av ögonvittnena är också hjälparbetare från Läkare utan gränser som även de har sett verkningarna av folkfördrivningen.

Tysklands före detta utrikesminister Gerhart Baum menar att det inte råder något tvivel om att Sveriges nuvarande utrikesminister visste om att den planerade folkfördrivningen från oljeområdena redan innan han tillträdde som utrikesminister i regeringen Reinfeldt 2006. Enligt Human Rightes Watch har etiopisk militär sedan 2007 fördrivit 12 000 ogadenier från de områden där Lundin Petroleum har sin bas, men i denna räkning fattas som synes ett år av folkfördrivning eftersom företaget etablerade sig i Ogaden redan ett år tidigare.

I Ogadenprovinsen har flera journalister tagits till fånga. 2007 skedde något liknande när Jeffrey Gettleman från The New York Times och David Blair från Daily Telegraph tog sig in i Ogaden. Deras uppdrag var att dokumentera den etniska rensning, den tortyr, de våldtäkter och mord som sker i provinsen och vilka som står bakom, den etiopiska militären. Gettleman och Blair fängslades, torterades och fick sin utrustning förstörd. Perssons och Schibbyes uppdrag att granska Lundin Petroleums inblandning i den etniska rensningen i Ogaden. Carl Bildt har ju praktiskt taget varit försörjd av Lundin Petroleum, som är bov nummer ett i dramat.

Vi måste kräva att den tysta diplomatin ersätts av öppna påtryckningar på den etiopiska regimen.


Blomberg

Glädjande att Daniel Cederqvist i sin artikel om tidskriften Spektrum nämnde den annars så bortglömde Erik Blomberg och rentav föreslog återutgivning av dennes essäer.

När jag på sjuttiotalet skrev boken Erik Blomberg. En kämpande intellektuell (utgiven 1977 av Gidlunds förlag) redigerade jag samtidigt tre utgåvor med Blombergtexter:

Folket och litteraturen och Konst och kritik? (båda på PAN/Norstedts 1977) samt Hur är kriget möjligt (Kulturfront 1979).

Tyvärr utkom dessa böcker "i fel tid", precis när vänstervinden falnat och därigenom även intresset för en självständig och radikal skribent som Blomberg.

Men kanske våras det nu på nytt för Erik Blomberg? Låt oss hoppas det, för han har mycket tänkvärt att säga oss i krigens, den ekonomiska krisens och de folkliga upprorens tid.


LO kastar ut

Sedan 1902 när Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek (ARAB) grundades har det haft sina lokaler i centrala Stockholm, men nu kan det vara slut. LO-ägda företaget AB Folkets Hus har bestämt sig för att ARAB:s lokaler vid Norra Bantorghet nog ger bättre avkastning om man kastar ut sin mångåriga hyresgäst till förmån för Scandic Hotell.

Historien om arbetarrörelsen är kollektivt ägd av denna rörelse, måste därmed finnas tillgänglig för allmänheten. Genom sitt centrala läge i Stockholm och därmed sin närhet till många av arbetarrörelseorganisationerna har Arkivet kunnat ha en relativt hög besöksfrekvens på cirka 3 000 besökare per år.

7812_08.jpgLandsorganisationen.

AB Folkets Hus är så att säga en del av den breda arbetarrörelsen. Men hyresgästerna rimmar illa med denna rörelse: bland annat Stockholm city conference center (ägt av Stureplansgruppen), Scandic hotell och nattklubben Le bon palais.

Den kollektiva rätt vi har till vår kollektiva historia bör nog faktiskt ses som fundamental i sammanhanget. När Riksarkivet flyttade från Riddarholmen till Arninge blev följden ett minskat antal besökare. För ett bibliotek och arkiv som förvaltar en så viktig del av Sveriges historia som arbetarrörelsens är det oroande.


Joystick-krig

USA:s och Nato nya vapen i kampen mot sina motståndare är bland annat det nya drönarvapnet, t.ex. MQ-9 "Reaper" och MQ-1 "Predator" som numera på tusen mils håll kan mörda en motståndarledare i hans säng, utan att åsamka förövaren mera skador än på sin höjd en musarm.

USA aktuellt utbildar fler drönarepiloter än traditionella stridspiloter. En drönare typ Reaper kostar dessutom bara en tionde del av t.ex. ett stridsflygplan typ F-22. Israel tillverkar IAI Heron. Denna spaningsdrönare är mycket uppskattad av bland annat Tyskland, Turkiet, Frankrike, Indien, Brasilien. De virtuella piloternas utbildning börjar redan i barndomen med hjälp av redskap som X-Box, Wii och Playstation. Framtidens krigshjältar och invalider från Natos och Israels krig kanske inte längre känns igen på sina benproteser eller rullstolar utan som bärare av epikondylitbandage runt höger armbåge?