När jag efter moget övervägande beslöt ställa mig till förfogande som förtroendevald till Sveriges Riksdag skedde detta i fast förvissning om att varje valman som hade inhämtat nödiga kunskaper om min person, min karaktär och mitt curriculum vitae helt enkelt måste ge mig sitt stöd. De enda seriösa konkurrenterna i distriktet var nämligen den ökände pr-byråägaren Donald Beaumaré (Fp), f.d. bataljonsveterinären Orvar Åkerström (C), nyss utskriven från framgångsrik avgiftning, och godsägaren Justus Brylén (M), föremål för utredning på grund av tveksamma arealuppgifter till EU. Själv hade jag aldrig figurerat vare sig i Justitia, hos ARN, hos Kronofogden, Nykterhetsnämnden eller i något brottsregister. Jag kunde därför på partiets AU:s direkta fråga meddela, att den enda förseelse jag veterligen någonsin gjort mig skyldig till var att en gång i skolåldern möjligen ha parkerat min begagnade cykel nära grinden till Fröken Sophie Liljedotters (102 år) villa. Detta kunde ha medfört visst hinder för framkomligheten för hennes rollator under de fem minuter parkeringen varade. Förseelsen förblev oupptäckt.

AV FÖRE DETTA KOMMUNALRÅDET JOEL ERIKSSON (S)

Ett par dagar senare kunde jag i Veckobladets Namn och nytt läsa under rubriken "Upprörande nonchalans mot åldrig kvinna" av signaturen D.B: "Ett av kommunens [enda; J.E. anmärkn] kommunalråd erkänner sig nu enligt uppgift ha utsatt kommunens äldsta åldring för risk för allvarlig kroppsskada. Huruvida det rört sig om ett regelrätt överfall eller enbart grov oaktsamhet, dvs. nonchalant likgiltighet mot den stackars kvinnan liv och hälsa, kan i skrivande stund ännu inte avgöras. Men ingen skall dömas ohörd, och det är vår förhoppning att vederbörande själv skall framträda ur sin anonymitet och ge sin version." Enligt min systematiska enkät bland AU:s medlemmar framstod Hr fackordföranden Thure Lundblad, som för några år sedan förgäves själv aspirerat på min kommunalrådspost, som en möjlig källa till informationen.

På aftonen samma dag ombads jag vid ett ovanligt välbesökt öppet partimöte på Grönköpings f.d. Folkets Hus (numera bingohall) att kommentera notisen. Jag vägrade självfallet, under hänvisning till dess grovt osakliga innehåll. I nästa upplaga av Veckobladet kunde man, ovanligt nog, på första sidan läsa ett referat från vårt partimöte under rubriken "Joel Eriksson vägrar dementera" och på sidan 3 en intervju med Hr Lundblad, som dels förklarar att han för egen del fortfarande "trots allt" har förtroende för mig, dels inte säger sig kunna bortse från de anonyma och elaka rykten om mig och bl.a. sexuella perversioner som cirkulerar, och vilka, oavsett sanningshalten, i förlängningen kan skada Partiet.

7811_01.jpgBild: Robert Nyberg.

Redan dagen därpå uppmärksammar huvudstadspressen "affären Eriksson" och Fröken Liljedotter intervjuas med bild med sin rollator om episoden, nu och framdeles benämnd "överfallet" eller "våldtäkten". Fröken L. säger sig inte ha någon klar minnesbild men kan ändå med lite hjälp nästan omedelbart identifiera sitt kommunalråd på en bild. I Dagens Eko intervjuas dagen därpå, för den politiska balansens skull, såväl Hr Lundblad som godsägare Brylén. Hr Brylén, som haft mångårig positiv erfarenhet av mig som jaktkamrat på sina marker, vill ändå ifrågasätta om jag verkligen har ett sunt förhållande till min gamla älghundstik, Rita. Av hänsyn till lyssnarna ville han inte exemplifiera.

Fackordföranden Hr Lundblad vill fortfarande inte ta ställning till "alla rykten" som "sedan länge" hörs om mig, och ger därefter talrika exempel på dessa. Han önskar, "av hänsyn till Partiet" inte kräva min avgång som kommunalråd utan menar att jag själv, "oavsett min eventuella skuld, kommer att sätta arbetarrörelsens intressen framför mina egna böjelser. Inte minst skulle då kvinnliga medlemmar och funktionärer kunna andas ut. Och för en djurvän som jag är det angeläget att Hr Erikssons här dokumenterade drift till tidelag äntligen får ett slut", tillade Hr Lundblad.Nästkommande dag publicerade Veckobladet en enkät från den oberoende PR-byrån Beaumaré & Co som entydigt visade att en avsevärd majoritet bland läsarna på frågan huruvida förtroendet för mig hade minskat när jag hade nu avslöjats som våldtäkts- och tidelagsman, svarade jakande.

I detta läge fall fann jag för gott att sammankalla ett öppet möte på Bingohallen för att eftertryckligt dementera alla absurda anklagelser inför lokal- och rikspress och tv-kameror. Knappt hade jag öppnat munnen då på en given signal 8-12 för mig okända guldlockiga småttingar i storleken 60-90 centimeter rusade fram till podiet, klamrade sig fast vid mina ben skrikande "Pappa, pappa!"

I detta ögonblick började jag inse att jag hade gjort mitt som partiman, tjänsteman och förtroendevald och beslöt i stället att dra nytta av mina nyvunna politiska erfarenheter - liksom den i älgjakten förvärvade insikten att drevkarlens tillvaro är tryggare än älgens - i min framtida karriär inom Beaumarés PR-byrå.

Upptecknat av Hans Isaksson, mycket fritt under viss inspiration av Mark Twains erfarenhet från ett guvenörsval.