Den svenska kulturpolitiken har onekligen tagit stormsteg under den borgerliga regeringens fem år vid makten. Men handlar kulturpolitik bara om vem som ska få statligt stöd eller inte för sin verksamhet? Hur ska man se på fildelningsfrågor och tidskriftsstöd? Jonas Lundgren tar upp diskussionen om kulturpolitiken.

En bra sak har bildandet av det populistiska enfrågepartiet Piratpartiets faktiskt fört med sig, en diskussion om fildelningen. Sedan Miljöpartiets grundades 1981 har ingen politisk fråga (F! räknas inte eftersom feminismen är en ideologi och inte en sakfråga) provocerat fram en ny svensk partibildning. Det illustrerar till viss del fildelningens politiska tyngd. Tyvärr har debatten till stor del kommit att handla om tekniska lösningar. Det har utelämnat två frågor som i det stora hela är avgörande om man ser fildelning i termer av fildelare och kulturarbetare, nämligen frågorna om arbete och om rätt till att själv bestämma över sina egna skapelser. Upphovsrättens vara eller inte vara i sammanhanget kan egentligen också ses ur dessa två perspektiv.

En invändning mot att ändra i upphovsrätten i dessa fall gäller kulturarbetares arbetsvillkor. Precis som andra yrkesgrupper kan de inte förväntas jobba gratis bara för att de brinner för sitt yrke. I juni i år gick 50 musiker med Jan Hammarlund, Stefan Sundström och Lisa Nilsson i spetsen till storms mot evenemanget Make music Sthlm på nationaldagen den 6 juni. Musikerna som skulle spela förväntades ställa upp ideellt. Uppropsundertecknarna menade att det var en del av trenden att arrangörer förväntar sig att musiker ställer upp och spelar gratis i olika sammanhang.

Konflikten går inte bara mellan förespråkare av och motståndare till fildelning i största allmänhet utan också tvärs genom vänstern. Där finns dels de som förespråkar rätten till "fri information", en fin omskrivning för fildelning. Dels finns de som anser att fildelningen är stöld eftersom man skaffar sig tillgång andra människors arbete utan att betala för sig. Mot detta invänds att det aldrig går att stjäla något som inte är materiellt, att musik snarare skulle vara som en tanke, något fritt svävande som ingen kan äga. Dock kan man uppenbarligen äga rättigheter till mjukvara i datorer.

En annan aspekt på frågan är rätten till kontroll över det man skapat själv. Det finns två läger, de som anser att ett verk är ämnat att fritt disponeras, och de som vill ha kontroll på vad som händer med deras verk. I tidningsbranschen håller man hårt på upphovsrätten. Tidningar eller snarare tidningsägarna brukar bli extremt upprörda om deras nyheter, texter eller bilder hamnar i andra tidningar utan källhänvisning eller utan att de som använder dem har betalat för sig. Här finns alltså den uppenbara skillnaden att ägarna sällan deltar i själva tillverkandet av produkten.

När det gäller skivbolagen är däremot vänstern relativt enig. Precis som man i andra fall är emot onödiga och byråkratiska mellansteg som i praktiken bara fördyrar för konsumenterna så är man naturligtvis det även på kulturområdet. Skivbolagen kan liknas vid de företag som köper upp biljetter till konserter för att sedan, när biljetterna är slut, sälja dem vidare till dubbla priset. Artister som sätter sig i knäet på skivbolag riskerar att gå miste om intäkter precis som författare hos bokförlag. Skivbolagen fördyrar för konsumenterna och bidrar snarast till den illegala musiknedladdningen genom att ha priser som konsumenterna inte anser värda att betala för en skiva.

7808_01.jpgBild: Robert Nyberg.

Oavsett skivbolagen kan man inte bortse från att försörjningsaspekten i fildelningsfrågan är väsentlig, kanske inte för de som konsumerar kulturen men för de som producerar den. Det borde för de flesta säga sig självt att om det kostar pengar att producera kultur så måste intäkterna för distribution av densamma dels täcka produktionskostnaden, dels ge ett överskott som kulturarbetaren kan leva på, med andra ord mat och hyra. Dessutom ska de ge ett överskott som går till att investera i nytt kulturskapande. Dessa inkomster behöver kulturarbetarna oavsett om skivbolagen finns eller inte finns.

Det finns ytterligare en möjlighet. Alla människor har rätt till kultur, och det är statens ansvar att se till att denna kultur kommer folket till del. Kanske kan staten i stället bli kulturkonsument? Staten köper arbete av kulturarbetarna och gör den tillgänglig gratis för allmänheten. Gör detta då kulturarbetaren beroende av staten igen, precis som när det gäller bidragspengar till kulturarbetare? Nej, inte på samma sätt. Om staten agerar konsument i stället för bidragsgivare så innebär det i praktiken att kulturarbetarna kan välja att sälja sin kultur till någon annan om de vill det. Följden blir att den kanske kommer färre människor till del men likväl finns det fria valet där. (Men ska staten köpa skivor, böcker och teaterföreställningar m.m? Hur ska de produkterna sedan komma folk till del? Jag tycker det låter som ett förslag som bäddar för stark statlig styrning.)

Fildelningsfrågan beskrivs, nästan trettio år innan den blir aktuell, av proggbandet Contact som i låten Rockkungen (1971) beskriver själva kärnan i frågan om fildelning och upphovsrätt:

"Det spelar ingen roll hur många som dansar till musiken, någon utkomst finns ej där. Men rock är rock och den betyder hela livet, för den som rockkung är."

Någon utkomst finns inte i hur många som dansar till musiken om inte rockkungen kan försörja sig på sitt arbete precis som vilken annan yrkesarbetande människa som helst. Försörjningsdiskussionen måst utgå från två perspektiv, rätten till kultur och rätten att få betalt för sitt arbete. När vi kan tillgodose båda dessa behov har vi löst fildelningsfrågan, och Falkvinge och hans pirater försvinner både från Europaparlamentet och från det politiska livet i Sverige.

Ännu ett av de områden som har diskuterats mycket under senaste tiden är tidskriftsstöd, alltså statligt utgivningsstöd för olika tidningar. Diskussionen handlar egentligen om två saker: dels utgivningsstöd som är specialinriktat mot kulturtidskrifter, dels utgivningsstöd som kan tillfalla alla tidningar med en upplaga på över 10 000 exemplar. Den borgerliga regeringen har rent konkret slagit åt vänster när man stramat till begreppen så att de kulturtidskrifter som inte renodlat handlar om kultur i snävare bemärkelse får sina statliga bidrag indragna, en åtgärd som exempelvis drabbade Pockettidningen R, Expo och Mana. Jag ser det som ett sätt att dra in stödet till tidningar som kunde anses ha någon form av progressiva sympatier.

Emellertid handlar diskussionen kanske i för hög grad om huruvida de tidningar som har tidningsägarföreningar som ägare borde få eller inte borde få statliga bidrag till sin utgivning. En kanske minst lika viktig anser jag vara om det är konstruktivt för en tidning som kritiserar den rådande samhällsordningen och den förda politiken, så som Flamman, Arbetaren eller ETC att samtidigt göra sig beroende av densamma. Jag brukar ställa frågan: om du biter den hand som föder dig, biter du så hårt du kan eller så hårt du vågar? Det är inte problemfritt att gör sig beroende av det man kritiserar. Det är en trovärdighetsfråga helt enkelt, även om det hittills inte varit något märkbart problem för Flamman, Arbetaren eller ETC.

Men det finns inga garantier för att denna beroendeställning kommer att fortsätta vara oproblematisk under överskådlig tid. Tidningar med mindre resurser men som samtidigt också de är progressiva och kritiska mot samhällsordningen men av princip inte tar något presstöd, exempelvis Clarté eller Folket i Bild Kulturfront, kan inte sägas ha samma typ av trovärdighetsproblem. Dock lider lejonparten av de publikationer som är oberoende av statliga bidrag av problemet att de har svårt att nå ut till andra än de redan övertygade.

Ivar Andersen, tillförordnad chefredaktör på Arbetaren, skrev följande i samband med turerna kring utgivningsstödet till tidningen:

"Vi lever i ett samhälle där starka högerkrafter flyttar fram sina positioner. Så länge vi är ekonomiskt beroende av dessa krafter kan vi inte - med handen på det hjärta som sitter till vänster - kallas oss för oberoende."

Ännu en het fråga - den mest fundamentala som det verkar - är den om verksamhetsbidrag till kulturarbetare. De flesta håller säkert med om att verksamhetsbidragen är viktiga för att skapa förutsättning för att utveckla kulturen. Att något som är nyskapande sällan går att försörja sig på visar all tillgänglig erfarenhet. Samtidigt kan det tyckas olovligt dumt att den s.k. smala kulturen (vilket egentligen uttydes som kultur som lånar sig till många tolkningar och kan ta tid att skapa sig en uppfattning om) helt kan förlita sig till annat än sin egen kraft. Motsättningar och motgångar lär snarare utveckla än försämra kulturen - med det inte sagt att en kulturarbetare inte ska kunna försörja sig på sitt arbete. Det är heller inte bidrag till enskilda konstnärer, musiker eller skådespelare som är stötestenen. Snarare är det bidragen till olika typer av verksamheter som tenderar att stagnera. Man vet vad bidragsgivaren vill ha och levererar det. Vad man egentligen skulle vilja göra sätts i andra hand.

Problemet ligger i att en statligt finansierad kultur alltid är mer eller mindre styrd. För att få pengar måste du ofta berätta exakt hur dessa är tänkta att spenderas. Det finns dock stödformer som sett annorlunda ut, till exempel det nu avvecklade verksamhetsstödet till kulturarbetare, populärt kallat konstnärslön.

Precis som med Flamman eller Arbetaren som binder upp sig till statliga bidrag och därmed gör sig beroende av det maskineri de kritiserar, så går kulturlivet i bred bemärkelse i fällan. I de musikföreningar, som inte är beroende av statliga bidrag, utan där verksamheten bygger på ett stort mått av idealitet, är det ett problem när man i stället blir helt utelämnade till en marknad som handlar om biljettintäkter i stället för statliga bidragspengar. Sådana föreningar finns i nästan varje förort i hela Sverige.

Problemet är att kultur inte bör bygga på ideellt arbete, den bör heller inte styras, varken av marknaden eller av staten. Att uppnå detta oberoende är en svår balansgång. I praktiken handlar det om att se till att pengar till kulturen kommer in både från traditionella intäkter så som biljett- och skivförsäljning eller liknande och från statliga bidrag.

Vad borde kulturpolitiken vara? Vad socialister och andra progressiva krafter i samhället ofta glömmer bort när man talar om kulturpolitik är att det visserligen måste handla om producenternas villkor, som i fildelningsfrågan, eller om den radikala pressen som får tidskriftsstöd av den stat de kritiserar eller om bidrag till kulturarbetare, men man talar sällan om rätten till kultur. Användarvänligheten, tillgängligheten och rättigheten är central för kulturpolitiken, men hamnar lätt i skymundan till förmån för mindre viktiga frågor.

När det exempelvis gäller ungdomars rätt till kultur så behöver man egentligen inte tala om huruvida det ska eller inte ska finnas en solidariskt finansierad kulturskola. Det står redan i FN:s barnkonvention att alla barn och unga ska ha samma rätt till kultur, och denna rättighet tillvaratas ju bäst och lättast om alla solidariskt finansierar den. I FN:s barnkonvention står:

"Konventionsstaterna ska främja barnets rätt till att till fullo delta i det kulturella livet och ska uppmuntra tillhandahållandet av lika möjligheter för kulturell och konstnärlig verksamhet samt för rekreations- och fritidsverksamhet."

Kanske har vi i dagsläget bara ena sidan av myntet framför oss, möjligheten att producera kultur. Då är det hög tid att ställa myntet på högkant och börja diskutera även människors rätt att tillgodogöra sig kultur. Bara då har vi båda sidorna uppe. Det svåra med kulturpolitik är att se till att myntet balanserar på sin smala kant och inte välter över för att den ena sidan väger tyngre än den andra. Bara när båda sidorna väger lika lätt eller tungt, och står på ett fast underlag, skapas den jämvikt som gör att myntet kan stå på högkant. Bara då har vi båda sidorna uppe. Det svåra med kulturpolitik är att se till att myntet balanserar på sin smala kant. Vi ska se både kronan och klaven.