Politiker och näringsliv uppmanar oss att arbeta mer. Samtidigt har arbetslösheten aldrig sjunkit under fyra procent. Och i vilka jobb ska vi jobba mer? Säljare är i dag det vanligaste yrket bland svenska män. Jon Veman diskuterar vilka jobb och vilket arbetsliv vi egentligen behöver.

1998 gjorde grupper av arbetslösa i Frankrike uppror. De ockuperade arbetsförmedlingar, socialkontor, partihögkvarter och inkassoföretag. De höll demonstrationer utanför politikers bostäder och för att pressa varuhus till att "donera" matkartonger. Och bland annat ockuperade de en hörsal i Jussieu-universitet i Paris och använde den för öppna diskussioner.

Som ofta i sådana sammanhang ifrågasatte de varför det måste finnas arbetslöshet, men också varför det måste finnas arbete, i varje fall i den mängd och i den form det finns i dag. Är det ena kanske på något sett det andras spegel?

Varför är partier från höger till vänster så överens om målet att "skapa arbeten"? "Om ett hushåll skaffar en diskmaskin så hör du aldrig familjemedlemmar som förut diskade för hand, klaga på att 'detta sätter mig ur arbete'. Men konstigt nog så blir reaktionen just denna om detta händer i en större social skala. Då ses det som ett mycket allvarligt problem - 'arbetslöshet' - som bara kan lösas genom att man uppfinner fler jobb för människor att göra [...] Efter att ha räknat på det, kom vi till slutsatsen att 90 % av detta samhälles produkter är onödig skit [...] det absurda hos 90 % av dagens jobb pratas det inte alls om [...] I ett sunt samhälle, så skulle eliminerandet av dessa absurda jobb (inte bara de som producerar eller marknadsför löjliga och onödiga produkter, utan även det mycket större antal människor som är involverade direkt eller indirekt för att stödja och skydda hela detta varusamhälle) minska den nödvändiga arbetstiden till en så låg nivå (antagligen till mindre än 10 timmar per vecka)...".1

Arbetslöshetsgrupperna i Paris är sedan länge upplösta, och det enda som finns bevarat för eftervärlden av deras diskussioner är vad de valde att fästa på papper i sina flygblad. Låt oss ändå fundera över frågan de ställde sig: Hur mycket behöver vi egentligen arbeta?

1998 skickade TT ut ett telegram med rubriken "AMS spår arbetsöverskott". "Från 90-talets massarbetslöshet kan situationen snabbt svänga över till arbetskraftsbrist i många yrken under 2000-talets första årtionde", trodde AMS då.

2003 förutspådde LO:s dåvarande chefsekonom, Dan Andersson, att "arbetskraftsbrist leder till en annan konsekvens. I dag är det stora problemet i skogslänen brist på jobb. I framtiden blir det tvärtom." Uppmaningar om att "vi måste jobba mer" utgår nästan alltid från denna framtida arbetskraftsbrist, som man nu förutspått sedan mer än tio år tillbaka. Under den tiden har arbetslösheten aldrig understigit fyra procent. I framtiden tycks det alltid vara brist på arbetskraft, men just nu är det alltid brist på arbeten. Men det är framtidsprognoserna som påverkat politikens utformning mest.

När andra världskriget tog slut i USA gick deras ekonomi så bra som en ekonomi kan gå. Viktiga tekniska framsteg hade gjorts under kriget och kunde tillämpas i den civila produktionen. I fabrikerna infördes Henry Fords system med löpande band och standardiserade komponenter; de spottade ur sig bilar, tv-apparater, telefoner, kylskåp och mängder av andra produkter snabbare och billigare än någonsin tidigare. Och de tidigare största konkurrenterna på världsmarknaden var för tillfället upptagna med att återuppbygga sina sönderbombade industrier.

Ändå, 1957 gick ekonomin in i recession. Tillväxten bromsade abrupt in och stannade, fabriker stoppade maskinerna, arbetslösheten rusade i höjden. 1960 hände det igen. Allmänheten, som väl kom ihåg vad 1930-talets depression hade inneburit, var uppskrämd. Skulle det vända nedåt ännu en gång? Politiker, ekonomer och andra experter sökte frenetiskt efter roten till det onda.

Det de fann var att den amerikanska industrin helt enkelt hade blivit för effektiv. Den tryckte varje år ut allt fler och fler varor, men de flesta amerikaner hade redan hunnit skaffat bil, vitvaror och möbler till huset, och de hade så mycket kläder och skor som de tyckte att de behövde.

Ekonomen Ernst Dale förklarade: Vi "står inför ett faktum som kan vara svårt att svälja [...] Amerikas kapacitet att producera kan ha överskridit dess kapacitet att konsumera." Seymour Harris, en annan ledande ekonom, beskrev det som att "den privata sektorn står inför problemet att sälja vad den kan producera".

7804_01.jpgEn bild av arbetets ställning i vårt samhälle. Vad jobbar vi för? Bilden är hämtad från en annons för en varuhuskedja för exklusivt shoppande, publicerad i How to Spend It, en bilaga till Financial Times.

Uttryckt på ett annat sätt, amerikanerna hade blivit rikare och deras "disponibla inkomst" - inkomst som inte måste spenderas på livsnödvändigheter - hade ökat kraftigt. Men disponibel inkomst, insåg ekonomerna, är också inkomst som inte nödvändigtvis behöver spenderas alls. "Som nation är vi idag så rika att konsumenterna inte är under någon press från sina omedelbara behov att köpa en mycket stor del - kanske så mycket som 40 procent - av det som produceras. Men om konsumenterna väljer att utnyttja sin möjlighet att inte köpa en stor andel av det som produceras, är en stor depression inte långt borta", skrev en reklamchef.

Vid en presskonferens fick dåvarande president Eisenhower frågan från en reporter vad allmänheten kunde göra för att hjälpa till att lyfta recessionen:

Eisenhower: Köpa.

Reportern: Köpa vad?

Eisenhower: Vad som helst.

Paul Mazur, som senare blev känd som framstående börsklippare, var en av dem som först funderade över hur problemet skulle kunna lösas. För att skapa arbetstillfällen och sålunda hindra ekonomin från att kollapsa, resonerade han, måste vi skapa ständigt nya behov. "Den industriella massproduktionens jätte kan bevaras på toppen av sin styrka bara om dess glupande aptit ständigt kan tillfredsställas helt [...] Det är absolut nödvändigt att de produkter som rullar av massproduktionens löpande band konsumeras i lika rask takt och inte ackumuleras i lager [...] människors aptit på varor måste ökas och snabbas på". Formuleringarna är lustiga. I den sista meningen talar han om människors aptit på varor, men i den första om industrins aptit - som om konsumenterna själva konsumerades.

En som utvecklade resonemanget var reklammakaren Victor Lebow. 1955 skrev han: "Vår enormt produktiva ekonomi kräver att vi gör konsumtion till vårt sätt att leva, att vi förvandlar köpandet och användandet av varor till ritualer, att vi söker vår andliga tillfredsställelse, vårt egos tillfredställelser, i konsumtion. Måttet på social status, på socialt accepterande, finns nu i våra konsumtionsmönster [...] Vi behöver ha saker konsumerade, uppbrända, utslitna, utbytta, och kastade i en ständigt ökande takt. Vi behöver att människor äter, dricker, klär sig, åker, bor, genom en allt mer komplicerad och, därför, allt dyrare konsumtion...". Lebow talade om "". Victor Lebow utvecklades senare i livet till något av en samhällskritiker, men i den här texten talar han av allt att döma utan ironi och som en professionell reklamman till företagsledare och marknadsförare. Hans artikel publicerades i en av USA:s största marknadsföringstidskrifter, Journal of Retailing.

Det var inte bara tekniken i fabrikerna som hade utvecklats snabbt under de senaste årtiondena. Utvecklingen inom reklam och marknadsföring hade också gått rasande snabbt. Pionjärer som Ernst Dichter, som ledde Motivational Research Institute, och Louis Cheskin, med företaget Color Research Institute, hade börjat anlita psykologer, antropologer och sociologer. De använde djupintervjuer, fokusgrupper, Rorschachtest, mätningar av hjärtrytmen och dolda kameror för att avslöja våra dolda känslor kring varor och konsumtion. Reklammännen blev fascinerade av psykoanalys, hypnos och subliminala meddelanden. Beväpnade med dessa nya vapen gick reklammakarna ut i strid för att rädda jobben och ekonomin från det nya hotet.

7804_02.jpgMed nya bilmodeller år från år skulle det bli fart på produktionen.

I Vance Packards bokThe Waste Makers(1960) räknas ett antal av de strategier de valde upp:

- "Det finns alltid rum för mer". Chevrolet, ett av General Motors bilmärken, bedrev på 1960-talet en kampanj där man beklagade de familjer som var offer för "en-bilsfångenskap". Flera andra industrier följde efter: varje hus borde ha två kylskåp, två TV-apparater (överträffat med råge idag), varje familj borde ha två hus.

- "Framsteg genom slit-och-släng". Fram till 40- 50-talen var statusprylarna i amerikanska hem arvegodset - ju äldre desto bättre. Det var fint att möbler var blankslitna efter generationers användning. På 1950-talet bestämde sig marknadsförarna för att ändra på det. Folket skulle övertygas till att ständigt kräva nytt, nytt. "Amerikanerna envisas inte längre med att hålla fast vid sina kostymer, rockar och klänningar [...] möbler, kylskåp, mattor - som alla en gång förväntades hålla i åratal eller hela livet - byts nu ut med kassaapparats-klingande regelbundenhet..." skrev Time 1959.

- "Framsteg genom planerad urmodighet". På svenska finns inte ens något uttryck för engelskans planned obsolence, så jag har själv översatt det med "planerad urmodighet". Det innebär att produkter är "skapade för att dö".

"Om varor inte slits fortare kommer fabriker stå stilla - och folk bli arbetslösa" varnade reklambyråchefen Leon Kelly. Ett meddelande som General Electric skickade ut till en av sina underleverantörer väckte ett visst uppseende när det blev offentligt: "Den avsedda livslängden för 2330 glödlampor har minskats från 300 timmar till 200 timmar [...] det förutsätts att inget pressmeddelande eller annat tillkännagivande om detta kommer att skickas ut."

- "Psykologisk urmodighet". Paul Mazur observerade: "Stil kan fullständigt förstöra värdet på ägodelar även medan deras nytta förblir densamma." Fram till 1940-talet existerade "mode" i stort sett bara för damkläder. Under 1940-talet skapade General Motors en "stilavdelning", och de andra stora bilföretagen följde snart efter; Ford hade t.o.m. som chef på sin stilavdelning en f.d. stylist från just en damklädestillverkare. Andra branscher inspirerades i sin tur av bilfabrikanterna, liksom bilfabrikanterna hade lärt sig av klädmakarna

- "Ett liv på kredit". Inom den amerikanska kulturen betraktades traditionellt sparsamhet som en dygd. Att dra på sig lån sågs som ett tecken på dålig karaktär. Den attityden ville man bryta - folket måste fås till att börja spendera på kredit. Det lyckades av allt att döma, eftersom amerikanerna idag är ett av världens mest skuldsatta folk, något som när detta skrivs (2010) är en huvudorsak till att USA:s (och med den världens) ekonomi gått in i en av sina allvarligaste kriser på årtionden.

- "Hedonism för massorna". Människor måste fås till att överge sina gamla puritanska värderingar, som betonar försakelse och måttfullhet. De behöver inse att det inte är något fel att "unna sig själv" något lite extra då och då, helst varje dag. "Det amerikanska folket upplever en revolution i att skämma bort sig själva", förklarade Ernst Dichter.

Hur gick det med Victor Lebows förslag, "...att vi gör konsumtion till vårt sätt att leva"? Det blev den lösning som man faktiskt valde, så tycks det mig i alla fall.

2004 kastade USA 315 miljoner fungerande persondatorer; 2005 kastades 100 miljoner fungerande mobiltelefoner. En dator hade 1997 en förväntad livslängd på fyra eller fem år; 2003 var den två år. För datorer, mobiltelefoner, TV-apparater, digitalkameror, Mp3-spelare och en mängd andra elektronikprodukter har sedan lång tid nya modeller som gör de gamla urmodiga kommit i en märkligt jämn takt som antyder att "marknadsföringen av nya produkter är noggrant planerad och frikopplad från de verkliga tekniksprången", konstaterar sociologen Roland Paulsen. Bilar som Fords "Modell A", som höll i genomsnitt 30 år utan reparationer, kan dagens bilägare glömma att hitta.

Vi brukar tala om detta som konsumtionssamhället. Men det har varit producenternas behov av avsättning som drivit på konsumtionen, snarare än konsumenternas krav som drivit på produktionen, påpekar Paulsen. Därför vore det mer rättvisande att tala om ett "produktionssamhälle" eller som han kallar det, "arbetssamhälle".

Tid är pengar brukar det heta. Ur det skulle man kunna dra följande slutsats: Den som konsumerar mycket, lägger beslag på mycket av andras tid.

Efter finanskrisen har efterfrågan på privata jetplan rasat, rapporterade ekonomisajten E24. Flygplanen väckte negativ uppmärksamhet när direktörerna använde dem för att åka till Washington och be om statliga bidrag. Mark van Tine, ordförande i flygfabrikanternas branschorganisation, försvarade sig med påpekandet att tillverkare av privata jetplan som "Cessna, Hawker, Gulfstream och Beechcraft sysselsätter 1,2 miljoner människor i Nordamerika" Men ser man samma sak ur ett annat perspektiv blir det: 1,2 miljoner människor jobbar med att bygga flygplan som utnyttjas av några tusental affärsmän.

Det krävs fler arbetstimmar för att förflytta en människa med flyg än med tåg, ännu fler för business class och ytterligare fler i ett privat jetplan, om man summerar allt arbete som lagts ned på att tillverka och underhålla planet, flyga det, ta emot det på flygplatsen, pumpa och raffinera bränslet det använder... och så vidare.

Hur många arbetstimmar går det åt för att städa ett hus på 4 000 kvadrat? För att bygga en privat yacht? För varje gästnatt på ett femstjärnigt hotell?

7804_03.jpgMarknaden sköter inte sig själv. Transaktionskostnaderna omfattar nu över halva ekeonomin i USA. Bild: Marinus van Reymerswaele - Penningväxlaren och hans hustru (1539).

Om det nu verkligen blir brist på arbetskraft - eller om vi vill ha utrymme att sänka arbetstiden mer - kanske vi borde fråga oss: Har vi råd med de rika?

2009 fick sju anställda sparken från Luftfartsverket efter att det visat sig att de ägnat upp till 75 procent av arbetstiden åt att porrsurfa. På Migrationsverket visade det sig att vissa anställda tillbringade upp till 40 timmar i månaden på otillåtna sajter. Olika undersökningar kommer fram till att kontorsanställda i genomsnitt slösurfar mellan 1,5 och 3,5 timmar om dagen.

De har tid till det. När någon avslöjades med otillåtet surfande (och det är inte så ovanligt, 20 svenska kommuner sparkade exempelvis anställda av den anledningen 2009) är det i stort sett alltid för att man har kontrollerat loggen över internettrafiken - inte för att deras arbetsuppgifter blivit lidande. Roland Paulsen intervjuade bland annat en banktjänsteman som påstod sig arbeta bara 15 minuter per dag.

Många uppskattar säkert det här arrangemanget, men andra upplever tvärtom bristen på arbetsuppgifter som en förbannelse, en själsdödande tristess. Mangementkonsulterna Phillipe Rothlin och Peter Werder har myntat begreppet "boreout" (den lika destruktiva motpolen mot "burnout", utbrändhet) för detta tillstånd. Paulsen citerar David Bolchover, en försäkringstjänsteman som under två år helt glömdes bort av sitt företag. När han påpekade för sina chefer att hans arbetsuppgifter inte alls fyllde ut hans arbetstid, låtsades de inte höra. Han betonar att han aldrig självmant maskade: "Jag lurade inte systemet. Systemet lurade sig själv."

I dagens samhälle har många arbetsuppgifter blivit så komplexa och samtidigt så abstrakta - "varumärkesbyggande", "finansiell riskanalys", "mångfaldskartläggning", och så vidare - att de ofta är svåra eller omöjliga att egentligen förstå för någon annan än den som utför dem, om ens det. Då blir det också omöjligt att avgöra vilken tid de kräver, eller att alls märka om de utförts eller ej.

I vilket fall som helst visar fenomenet att mängden nödvändigt arbete i samhället är mindre än vad den kan verka. Och på sitt sätt kan de här kontorsanställda också sägas ha genomfört en egen personlig arbetstidsförkortning, men knappast på ett optimalt sätt. Om de hade ett alternativ skulle de antagligen inte tillbringa sin frigjorda tid framför en bildskärm i en kontorskub, oroligt kikande över axeln för att se om chefen närmar sig.

Varför arbetar vi? För att producera alla de produkter och tjänster vi behöver, låter väl som det självklara svaret. Men det är bara en del av svaret, och en mindre del än man skulle kunna tro.

Inom nationalekonomin finns det ett begrepp som heter "transaktionskostnader". Uttrycket började användas på 1950-talet, men det bygger på en teori som skapades av nationalekonomen Ronald Coase på 1930-talet. Coase var skolad inom det som då kallades för den klassiska ekonomin (och som i dag kallas nyliberalism), det vill säga att den fria marknaden leder till den mest effektiva användningen av resurser och tillfredsställelsen av mänskliga behov. Men i så fall, funderade han, varför finns det företag, och inte bara enskilda individer som köper och säljer av varandra? Företag agerar visserligen på en marknad, men inom företagets gränser är marknadsmekanismerna upphävda - om en glödlampa går sönder förhandlar man inte om priset på en glödlampsmontering, utan vaktmästaren byter ut den eftersom han blir tillsagd att göra det, eller för att han vet att det ingår i hans uppgifter. Företag är faktiskt små planekonomier - några få på toppen planerar och ger order, och resten lyder order. Men hur kommer det sig då att de inte konkurreras ut, om nu marknaden är det effektivaste sättet att styra produktionen?

Coase funderade över olika tänkbara svar som skulle kunna rymmas inom den etablerade ekonomiska teorin. En möjlighet vore att konsumenterna föredrar varor som producerats av företag. Men det finns ingen speciell anledning till att det skulle vara så. En annan är att vissa individer har en "preferens" för att ge order, och därmed är beredda att betala (eller avstå lön) för att få göra det. Arbeten där man ger order brukar dock i verkligheten vara högre avlönade än andra arbeten. Eller så kan andra individer ha en "preferens" för att lyda order. Men det, konstaterade han nyktert, "är osannolikt".

Det svar han istället kom fram till var: För att det kostar pengar att köpa och sälja. Säljaren måste undersöka marknaden, marknadsföra sina varor - alltifrån reklam till en tilltalande förpackning - förhandla om priset och se till att få betalt. Köparen måste på samma sätt undersöka, förhandla, bedöma information och försäkra sig om leverans. Men vad har det med hur mycket vi skulle behöva arbeta att göra? Ja, kostnaderna består ju av lön, ersättning för arbetad tid. Olika arbeten är olika högt avlönade, men kostnaderna i pengar räknat ger ett grovt mått på mängden nedlagt arbete.

Om vi för ett ögonblick återigen försöker se samhället med en rymdvarelses ögon, fullt kapabel att förstå alla våra tekniska processer men lyckligt okunnig om pengar, skatter, aktier, lån, optioner, avbetalningsplaner och kontrakt - då skulle det vi ser vara en massa människor sysselsatta med synbarligen oproduktiva och meningslösa aktiviteter, inte för sitt nöjes skull utan av någon annan, svårbegriplig anledning.

Hur mycket arbete handlar det om? Coase gjorde själv en uppskattning och kom fram till att transaktionskostnaderna i den amerikanska ekonomin motsvarade ungefär halva BNP.

7804_04.pngÅtgärdslandet.

Coase insåg att marknaden helt enkelt inte sköter sig själv, men han förutsatte samtidigt att företagen gjorde det. I hans modell byter vaktmästaren glödlampan "för att han har blivit tillsagd att göra det". Men i verkligheten gör inte människor alltid vad deras överordnade skulle önska enbart för att de blir tillsagda att göra det - de gör vad de själva har lust till i stället. För att få människor att lyda behövs system för övervakning, belöning och bestraffning. Ekonomipristagaren D.C. North och J. Wallis gjorde en liknande beräkning där de räknar in även detta, som de kallar för "motivationskostnader". För varje yrke uppskattade de hur stora del av arbetsuppgifterna som är "transaktionella" och hur stor del som är "produktiva". De ger som exempel på yrken som är "100 procent transaktionella" revisorer, advokater, personaladministratörer, chefer, förmän, försäljare och poliser (ur ekonomernas synvinkel är polisernas uppgift att "se till att kontrakt hålls" - att ingen smiter utan att betala alltså). De kom fram till att transaktionskostnadernas andel av USA:s BNP stadigt har stigit under 100 år, från 26 procent 1870 till 46 procent 1930, för att 1950 omfatta mer än halva ekonomin och 1970, det sista året i deras studie, ligga på 55 procent.

Redan på 1930-talet observerade ekonomen Ralph Borsoni att andelen av den arbetande befolkningen som var sysselsatt med "distribution [snarare än produktion] av varor" stigit från 10 procent 1870 till 25 procent 1920, medan andelen som arbetade inom både produktion och tjänster minskade. Han såg som främsta anledning till det att "problemet för industrin är inte längre att kunna producera, utan att kunna marknadsföra det den producerar med vinst".

I Sverige har vi fler företagssäljare än sjuksköterskor eller programmerare (företagssäljare är faktiskt det enskilt största yrket bland män, och lustigt nog är säljarna fem gånger så många som antalet inköpare). Vi har 2 000 värdepappersmäklare, 10 000 organisationsutvecklare, 11 000 "försäkringsrepresentanter och 18 000 marknadsanalytiker och marknadsförare. Antalet administrativa assistenter och bokförings- och redovisningsassistenter är tillsammans fler än byggarbetarna.

Mer än hälften av alla arbetande i dag är alltså inte sysselsatta med att faktiskt producera något användbart, utan med att övervaka, kommendera, administrera, köpa från och sälja till varandra. Naturligtvis skulle vi inte bara kunna ta bort alla dessa yrken och de arbetsuppgifter de utför. Men är ett samhällssystem där så mycket av vår tid och våra ansträngningar går åt till att så att säga administrera oss själva, verkligen det bästa system vi kan åstadkomma?

Vi är vana vid att tänka på olika samhällsproblem som instängda i var sin liten box, och att lösningen på problemet måste hittas inom samma lilla box, medan vi lämnar innehållet i alla de andra boxarna som det är. Går inte det, uppfattar vi problemet som olösligt. I verkligheten existerar förstås inga sådana väggar i samhället; allt hör ihop med vartannat. Jag vill därför uppmana mina läsare att tänka tvärtom: Vad mer behöver man ändra? Var borde förändringarna sluta? Varför där? Om vi skulle behöva bygga upp hela det här samhället från början, vad skulle vi då behålla och vad inte?

Artikeln är en något förkortad version av kapitel 15 i Jon Vemans bok "Åtgärdslandet. Arbetsförmedlingens svarta bok" som Veman tidigare i år givit ut på Federativs förlag.

Noter

  1. jobless , finns även i svensk översättning på arbetsfornedringens.se