Retoriken om arbetslinjen - från såväl alliansregering som S-opposition - är mer än ett redskap för en politisk offensiv mot arbetarklassen. Den beror också på förändringar i samhällets ekonomiska grundvalar. De samverkat för att göra offensiven inte bara möjlig, utan också ur kapitalismens synpunkt nödvändig.

Innebörden av den s.k. arbetslinjen har omformulerats i takt med kapitalismens och klasskampens utveckling. Den har dock alltid försökt hantera oförmågan, eller rentav oviljan, hos den arbetande klassen att sättas i (lön)arbete.

"Lönarbetarklassen (på livstid) kunde endast skapas genom att arbetarna blev 'inpiskade, brännmärkta och pinade i den disciplin som lönarbetarsystemet kräver'". (Marx: Kapitalet I. s. 648. Cavefors 1967).

Arbetslinjen berör primärt arbetslöshetspolitiken men får automatiskt följder för socialpolitiken. Den har alltid inneburit en lönarbetslinje. Om lönens och andras förmåners, inklusive sociala förmåners, storlek råder ofta politisk oenighet - men en viss konvergens mellan borgare och bärande reformistiska arbetarpartier har även här sedan länge kunnat iakttas.

Debatten om social- och arbetsmarknadspolitik mellan den blå respektive den något mindre blå sidan i svensk politiks breda mittfåra före, under och efter valet 2010 påstås ändå ha handlat om två linjer. Å ena sidan just arbetslinjen - som dock alla s.k. ansvariga politiker, blå, blekröda och numera även de gröna, säger sig alltid ha omfattat. Å andra sidan en s.k. bidragslinje, som märkligt nog ingen säger sig någonsin ha följt, men som motparten beskylls för att omfatta.

LO:s aktuella definition av linjen är enligt en rapport från 20071 (Dan Andersson m.fl.):

1. Att folk skall arbeta, hellre än att det enbart ges kontantstöd till dem som inte själva funnit arbete, dvs. utbildning eller praktik.

2. Krav på individen att försörja sig själv om man inte visat att man är sjuk och/eller förgäves har sökt jobb, och krav att acceptera erbjuden alternativ sysselsättning.

3. Arbetslinjen inkluderar även att det ska "löna sig att arbeta" - genom lönen och genom tillträde till olika inkomstförsäkringar.

Vår nuvarande alliansregim har nu gått till två framgångsrika val på just vad man kallat arbetslinjen, och man använder i sin propaganda begreppet i var eller varannan mening. Men trots ihärdiga efterforskningar kan vi överraskande nog inte finna någon borgerlig definition av denna linje. De närmaste vi har kommit är ett färskt, auktoritativt uttalande från Moderaternas kanslichef på direkt fråga av Sveriges Radios reporter 29/8 2011: "Alla skall ha arbete, och alla skall kunna(!) arbeta."

7802_01.jpgBild: Fernand Léger.

Vad de båda sidorna i debatten är rörande ense om är i grunden en logisk följd av punkt tre i LO:s ovanstående definition, vilken utgör kärnan i den förskjutning i båda sidors diskurs som ägt rum sedan 90-talet. I klartext: det skall kosta att inte arbeta, även för den som rimligen inte kan! Samt om definitionen av arbete som just lönarbete, vilket båda, till skillnad från Marx, betraktar som den naturliga, överhistoriska form som inte behöver, eller ens kan, analyseras och debatteras.

I ovannämnda rapport påtalar LO, som traditionellt brukar framhålla strukturella, snarare än individuella, orsaker och dito botemedel mot fattigdom, sjukfrånvaro och arbetslöshet, en central förskjutning i såväl politik som retorik kring arbetet, vilken man förlägger till alliansregimens tillträde. Samma tendens spårar författarna dock i viss mån redan i olika svenska regeringars problemformulering från slutet av 90-talet, t.ex. om sjukförsäkringen:

"Vår tolkning är att regeringen tar ytterligare ett steg bort från arbetslinjen. Genom att kraftigt minska anslagen till aktiv arbetsmarknadspolitik och sänka ersättningsnivån i arbetslöshetsförsäkringen [...] social disciplinering och låga ersättningsnivåer är basen."

En ledare i Svenska Dagbladet (18/9) uttrycker kanske mer än man har velat genom att beskriva det styrande partiets avsaknad av redovisningsbar ideologi, vid författandet av sitt nya program:

"I stället för att börja i värderingar som skall ligga till grund för den praktiska politiken har man börjat i den praktiska politik som förts sedan Fredrik Reinfeldt och Anders Borg tog över och härlett sin idégrund ur den."

Vad gäller denna "praktiska politik" i fråga om arbete har Dan Holke (chefsjurist LO-TCO Rättsskydd) i meddelande från 2007 exemplifierat denna med en handfull av de (36!) beslut som drabbat de arbetslösa eller arbetsoförmögna bara sedan 2007, och har därmed konkretiserat alliansregimens arbetslinje bättre än vad den har mäktat eller velat göra2:

Sjukpenningen har sänkts i olika etapper och har tidsbegränsats till ett år.

- Arbetsgivare kan begära sjukintyg från första dagen.

- Svårare att få sjukpenning och permanent sjukersättning.

- Utförsäkrade ska genomgå "arbetslivs-introduktion".

- Man har tvingat en halv miljon människor bort från a-kassan med hjälp av hårdare krav, högre avgift och sämre ersättning.

- A-kassan har blivit dyrare i branscher med stor arbetslöshet, vilket medfört massutträde från fackföreningar.

- I dag har bara var tredje arbetslös rätt till a-kassa.

- Dagpenningen har sänkts de första 100 dagarna. Ersättningsnivån sänks stegvis och ersättning ges bara i 300 dagar.

- Arbetslösa måste söka jobb i hela landet - i princip från dag ett.

- Deltidsarbetande får ersättning bara under 75 dagar.

- Karensdagarna i a-kassan har ökat från 5 till 7 dagar.

- Dessutom har det blivit svårare att bli fast anställd - provanställningar kan i praktiken vara för evigt - och turordningen har blivit tuffare för äldre.

Eftersom egenskapen att vara "anställningsbar" numera anses vara ett problem för den arbetslöse, snarare än ett samhällsproblem, är det vidare logiskt att under alliansregimens första tre år resurserna till AMS minskades med 13 miljarder och antalet programplatser minskade med ca 50 000. Antalet platser på yrkesinriktad arbetsmarknadsutbildning har minskat från drygt 13 000 hösten 2006 till mellan 3 000 och 4 000 under 2009. Vuxenutbildningen minskades med 42 000 platser från slutet av 2006 till 2008. I dagarna (september 2011) aviserar dock regeringen - under galgen - en ökning i budgeten som temporärt sägs återställa en del av dessa nedskärningar.

"Det finns två slags arbeten: för det första att förflytta ting på eller nära jordens yta i förhållande till andra ting, för det andra - att befalla andra att göra det. Det förstnämnda är obehagligt och illa avlönat, det sistnämnda är behagligt och betalas högt. Det senare kan utvidgas i det oändliga: det finns inte bara sådana som ger order men också sådana som talar om vilka order som skall ges. Vanligen ges två motsatta slag av direktiv av tvenne organiserade grupper av människor - detta kallas politik. (Bertrand Russell: Till lättjans lov. 1932)

Folk som Reinfeldt talar ofta om att de vill skapa "riktiga jobb" - i synnerhet då motståndaren förespråkar att sätta de arbetslösa i samhällsnyttigt, men offentligt finansierat, arbete. Ty hans kriterium på ett "riktigt" arbete är att det är ett arbete, som ger en kapitalägare vinst, absolut inget annat. Ur det enskilda kapitalets synpunkt är det självfallet totalt likgiltigt vilken vara eller tjänst som produceras, om den bara kan realiseras och därvid skapar profit. Däri överensstämmer kapitalets definition med den domesticerade löneslavens:

Arbetet har däremot ingen mening för honom som väveri, spinneri, borrande osv. utan som lön, som låter honom äta, gå till krogen och gå i säng. Om silkesmasken skulle spinna för att bevaras som puppa skulle den vara precis som en lönarbetare." (Marx: Lohnarbeit und Kapital; min övers.)

Man har nu rört sig långt från arbetarrörelsens grundläggande syn på arbetet, dvs. "en process mellan människa och natur, en process varigenom människan förmedlar, reglerar och kontrollerar sin ämnesomsättning med naturen genom sitt eget handlande" (Marx: Kapitalet, del I, s 321. Cavefors 1967.)

Socialister, utom den allra mjukaste sorten, beskriver ofta något svepande denna alltjämt pågående nyliberala offensiv som en medveten borgerlig offensiv vilken möjliggjorts av arbetarrörelsens politiska uppgivenhet, i synnerhet efter socialistlägrets sammanbrott och Berlinmurens fall. Om man också är beredd att skriva under varje ord i denna analys, inser man att den är otillräcklig. Den tenderar att bortse från de förändringar i samhällets ekonomiska grundvalar som samverkat för att göra offensiven inte bara möjlig, utan också ur kapitalismens synpunkt nödvändig. Att här utnämna en enda faktor som skulle förklara helhetsbilden överstiger våra krafter. Men...

Att "globaliseringen" och kapitalets ökade rörlighet är ett högst signifikant fenomen, som under de senaste 100 åren påverkar även de nationella klassförhållandena är självklart. Men Sveriges kapitalistiska ekonomi har under samma tid genomgått andra stora förändringar, utan att vi socialister alltid i motsvarande grad har skärpt vår analys av den. Att andelen i jord och skog sysselsatta har gått ner från 70 procent till 2-3 procent är en annan sådan stor förändring. Att andelen förvärvsarbetande kvinnor under denna tid ökat från 20 till 80 procent är en annan. Andelen lönarbetare har bland annat därför ökat radikalt.

Från ett jordbrukssamhälle, via ett industrisamhälle, är Sverige nu en ekonomi där 75 procent av de arbetande producerar tjänster. Produktiviteten inom såväl varu- som tjänsteproduktionen är dock en strategiskt grundläggande faktor för den profit som ur kapitalets synpunkt är lönarbetets dess enda syfte. Den dag all produktion utförs av robotar - i Japan försöker man i dag t.o.m. använda robotar till att trösta ensamma åldringar - skapas inte längre något mervärde varur profiterna kan tas.

"Vi står bakom principen att den internationellt konkurrensutsatta sektorn ska vara lönenormerande för hela arbetsmarknaden." (Fem fackförbundsordföranden på DN Debatt 25/8 2011). Detta anvisar den "enda väg" man måste gå, om man väl accepterat att det kapitalistiska marknadssamhället är det enda möjliga. Samtidigt som varuproduktionens produktivitet har ökat mångfalt tenderar profitkvoten i hela ekonomin långsiktigt att minska. Också arbetskraftens andel av produktionsresultatet minskar enligt ILO successivt sedan 70-talet med den ökade globaliseringen:

Industrikapitalet investeras sedan ett bra tag i låglöneländer eller dras till finanssektorn för att i stället producera vinster på finansiella transaktioner. Man satsar allt mera i tjänstesektorn:

"En del av den nedåtgående trenden i investeringarna är en sammansättningseffekt som har att göra med att strukturen inom näringslivet förändrats. Industrisektorn totalt har minskat som andel av BNP till förmån för den expanderande tjänstesektorn vars produktion i större utsträckning nyttjar humankapital." (Tal av vice riksbankschef Villy Bergström 2004)

En tjänst är en vara som bl.a. kännetecknas av att den konsumeras samtidigt som den produceras. Andelen svenskar som försörjde sig på att producera tjänster var vid mitten av sextiotalet mindre än 50 procent. I dag är siffran 75 procent (inom EU 70 procent), och det finns ännu inga tecken på att den skulle sluta att öka. Vi producerar helt enkelt numera de materiella varor vi/någon anser att vi behöver, och mer därtill, på bråkdelen av den tid som förr behövdes. Andelen arbetande direkt i industrin har sjunkit till 15-20 procent. Denna förskjutning märks i sammansättningen av BNP.

7802_02.jpgLöneandel av nationalinkomsten

Drygt 30 procent av tjänsteproduktionen i Sverige sker i offentlig sektor, dvs. produceras utan att anta varuform och därmed skapa profit. I princip har de borgerliga - likt IMF idag - som regel strävat att minimera denna ur kapitalets synpunkt parasitära andel, utom i de fall då en offentlig produktion eller investeringar i infrastruktur - i kriser eller i krig som i USA - ansetts oundgänglig för att vidmakthålla eller expandera varuproduktionen. Kravet på skattesänkningar har i regel varit universalmedicinen därvidlag.

På senare år har den offentliga tjänsteproduktionens andel faktiskt minskat avsevärt, genom massiva privatiseringar. De privatkapitalistiska, tjänsteproducerande näringarna utgör däremot en ökande andel på idag 45 procent av det totala antalet arbetande. Anställda i exempelvis "fri"-skolor och privata vårdbolag är nu privattjänstemän och producerar alltså inte kunskap eller vård, om de inte först givit vinst åt en kapitalägare. Antalet telefonförsäljare, hushållsnära tjänsteutövare och livscoacher ökar - parallellt med tiggarna i tunnelbanan. Sverige har en ny låglönemarknad och en ny underklass med fattiga människor, som tvingas ta flera jobb och göra andras skitgöra för att överleva. Men dessa näringar sysslar inte bara med att producera hushållsnära tjänster och välfärd, utan behövs för att realisera profiter, t.ex. att muta sydafrikaner till att köpa flygplan.

"För att få fler att arbeta mer måste vi sänka skatten. (Detta) kräver att vi arbetar mer. Sverige mår bra när Sverige jobbar".

Säger Fredrik Reinfeldt och bortser från att det finns ringa eller inga belägg för åsikten att skattesänkningar skulle öka folks arbetsvilja - hos höginkomsttagare snarare tvärtom. Och från att hans folk samtidigt ordinerar det ena hälsobringande "stålbadet" för ekonomin efter det andra, vilka innebär minskade arbetstillfällen samtidigt som det ökar utbudet i förhållandet till efterfrågan på arbetskraft och ökar pressen på lönerna. Och Anna Hedborg (S) yttrade långt före honom att "en stark, för att inte säga sträng, arbetslinje är en förutsättning för generösa socialförsäkringssystem.." (Socialförsäkringsutredningen).

"Välfärd" är nyttigheter/medel som kollektivt fördelas, antingen efter behov, som generella bidrag, eller enligt med principen om ersättning vid inkomstbortfall. Ökad ledig tid för de arbetande räknas definitivt inte som ökad "välfärd". För inte så många år sedan gick vår nuvarande statsminister till storm mot hela begreppet offentlig välfärd:

"Välfärdsstaten är en omöjlig konstruktion." och "Svenskarna är mentalt handikappade och indoktrinerade att tro att politiker kan skapa och garantera välfärd." (Det sovande folket 1991)

Här polemiserar den unge Reinfeldt effektivt mot anhängarna till välfärdsstaten, dock endast under förutsättning av att dessa verkligen påstått att det är de förtroendevalda själva som står för det produktiva arbetet. Fredrik Reinfeldt har numera lärt sig att hålla tungan rätt i mun. I hans, och uppenbarligen andras, verklighetsuppfattning hör bibehållen, eller rentav ökad "välfärd" intimt samman med ökad produktivitet/arbetsmängd. Såväl internationell som svensk statistik visar dock att det samband de postulerar är långt ifrån uppenbart och rätlinjigt. Ty Reinfeldt hävdar samtidigt att vi nu och i framtiden inte längre har råd med samma mått av offentligt finansierad välfärd som vi hade för några decennier sedan, då produktiviteten var en bråkdel av dagens och andelen arbetande långt färre. Andelen arbetande inom varuproduktionen i Sverige började minska redan 1965. Men

"Sverige hade nästan ingen arbetslöshet under hela efterkrigstiden fram till 1990. Med andra ord ökade jobben kraftigt samtidigt som skatterna ökade och den offentliga sektorn växte. Samma tendens går att skönja om man tittar på andra länders historia." (Dan Holke, refererad i ledare i Värmlands Folkblad.)

Däremot anses vi ofta ha råd med och uppmuntras att, gärna på avbetalning, köpa fler konsumtionsvaror. Detta kan för en normal människa, som ännu lider av föreställningen att han/hon producerar nyttigheter, inte profit, tyckas absurt. Men för borgerliga (dvs. de allra flesta) ekonomer, såsom Anders Borg, är det trivialt. Visserligen upphörde förkortandet av arbetsveckan redan 1973 och av arbetsåret ett par år senare, men den andel av de arbetandes livstid då de befinner sig i produktion har hos oss, liksom i jämförbara länder, förkortats genom längre utbildning i ungdomen och längre överlevnad efter uppnådd pension. Arbetstiden på vecko- eller årsbasis ligger i dag ungefär som i jämförbara länder, och arbetslösheten har även den EU-anpassats - uppåt. Nu har arbetarrörelsen övergett kampen för att förkorta arbetstiden - och verkar nu i samförstånd med borgarna snarast för att förlänga den.

Sannolikt finns här ett samband med övergång från varu- till tjänsteproduktion, och mellan den upphörda arbetstidsförkortningen, reformstopp, ökad arbetslöshet och minskad tillväxt, nämligen den s.k. Baumoleffekten. Med denna avses fenomenet, att lönekostnaderna inom tjänstesektorn tendentiellt stiger, trots att produktiviteten i tjänsteproduktionen inte stiger i samma utsträckning. Begreppet myntades av William Baumol på 60-talet och är ett brott med den klassiska skolan, som hävdar att löneutveckling och produktivitet hänger intimt ihop.

Var och en, som levat ett tag, må erinra sig att priset på en hårklippning har stigit 100-200-falt sedan 50-talet medan priset på en cykel eller en liter glass, allt i rörliga priser, bara ökat c:a 5-10 gånger. Tjänsten hårklippning kostar nu, liksom på 50-talet, cirka en halv/en timmas arbetslön, medan varan cykel, som man förr fick arbeta 2-3 veckor för, nu kan köpas för lönen för en dags arbete.

Baumols dilemma är globalt. Trots alla diskussioner inom EU och inom andra av det internationella kapitalets organ för att stävja krisen, finns det en stor enighet om behovet av att de länder där krisen är som mest akut måste skära ner den offentliga sektorn (i Sverige genom skattesänkningar på 100 miljarder 1990till 2005, och 100 miljarder 2006 till 2010, räknat på årsbasis) och /eller sälja ut så mycket som möjligt av dessa verksamheter för att kunna betala lånen (till storbankerna). Via ökad arbetslöshet (stålbad), minskade löner, bidrag och pensioner skall konkurrenskraften återvinnas och hjulen börja rulla igen - tills nästa gång.

Sverige, föregångslandet, som delvis under 20 år genomfört det föreslagna programmet, må vittna om huruvida det gett högre eller ens bibehållen sysselsättning eller välfärd för de arbetande. Enigheten om att "vi måste arbeta mera" kan förstås med rätta tolkas som ett ytterligare belägg för nyliberalismens framgångsrika offensiv mot de arbetande. Men framför allt vittnar talet om behovet av ökad produktivitet, tillväxt och ökat antal arbetstimmar per vecka/år/livstid som villkor för välfärden om att den framtvungna övergången från industri- till tjänsteproduktion gjort att välfärden blir relativt sett dyrare. Detta eftersom institutionerna för vård, skola och omsorg - den offentliga sektorns huvuduppdrag - ännu inte är några fabriker som arbetar enligt löpandebandprincipen. De har begränsad möjlighet till rationaliseringar och därmed till produktivitetsökning. Nedskärningar, försämrade villkor för anställda och kvalitetsförsämringar är här, jämte privatiseringar "den enda vägen".

7802_03.jpgBild: Robert Nyberg

Eftersom vård, skola och omsorg till största delen finansieras genom skattemedel krävs ökade skatter, i den mån lönerna i denna sektor någorlunda skall följa arbetskostnaderna inom varuproduktionen. Och något annat är på sikt inte möjligt, även om man försöker hindra det, bl. a genom utnyttja att de flesta arbeten inom den offentliga sektorns tjänsteproduktion besätts av kvinnor - och på senare år av invandrare.

Privatiseringar inom vård, skola och omsorg förvandlar deras tjänster till profitgivande varor. De möjliggör i högre grad kvalitetssänkande/förbilligande åtgärder och undandrar dem i stor utsträckning demokratisk kontroll. Men de kan på sikt inte påverka Baumoleffekten. Inte ens om, som de mest vildsinta nyliberalerna önskar sig, lönekostnaden skulle flyttas över från stat och kommun till de enskilda medborgarnas avgifter, eventuellt via diverse (helst privata och vinstgivande) försäkringar, även om detta ingår i ekonomers standardrecept för att minska de offentliga budgetunderskotten. I samtliga fall tas kostnaden ur det variabla kapitalet (arbetet). Diskrepansen i produktivitetsutveckling mellan varu- och tjänsteproduktion kvarstår, liksom kapitalets drift att nedbringa kostnaden för välfärden.

Även om arbetslöshetspolitik och socialpolitik traditionellt i Sverige betraktats som skilda verksamheter har de alltid påverkat varandra. Arbetslinjen fungerar som en övergripande ideologi för dem båda, sammanfattat i den amerikanska termen "workfare".

Den i början av denna artikel omtalade "bidragslinjen" debatterades vid tiden för första världskriget som alternativ till den väg som de svenska myndigheterna valde för att handskas med den förväntade arbetslöshet som man med rätta antog skulle komma efter kriget, om än med viss försening. Storbritannien hade redan 1911 valt denna metod i den obligatoriska försäkring man då infört. Dess bidragslinje för arbetslöshetshjälpen innebär än i dag att den arbetslöse, utan motprestation, tar emot ett kontantbidrag som ligger långt under det existensminimum där majoriteten av de brittiska arbetarna redan befinner sig. Detta ska, enligt de nyklassiska ekonomerna, pressa ner den allmänna lönenivån, öka utbudet av arbetskraft och därmed sätta fart på hjulen i hela samhället - dvs. samma teori som implicit, men otvetydigt i dag ligger under alliansregimens upprepade jobbskatteavdrag. Dessa har, enligt en oförsynt Lars Calmfors, regeringens tidigare ekonomiske rådgivare, haft som en medveten effekt att pressa ned arbetslönen. De borgerligas önskan att ersätta nuvarande arbetslöshetsförsäkring med en helt statskontrollerad skulle, om den förverkligades, ge ytterligare makt att pressa ersättningarna och därmed på sikt lönerna och sociala förmåner - förutom att avfolka fackföreningarna. Detta motiverar LO-ekonomernas berättigade (mot)anklagelse mot alliansregimen för att i själva verket, trots dess varma tal om arbetslinjen, söka återgå till den brittiska bidragslinjen.

Krigsutbrottet 1914 skulle, trodde man från myndigheternas sida, leda till massarbetslöshet. Statens arbetslöshetskommission i Sverige existerade mellan 1914-1940. Vid valet av politik för understöd till de arbetslösa valde man så småningom bort den brittiska bidragslinjen.

Forskarna tvistar om tidpunkten, då arbetslinjen, åtminstone till gagnet, började tillämpas inom (fattig-)socialvård och så småningom inom arbetslöshetsunderstödet. Buden varierar från 1840 till debatten om AK-verksamheten under mellankrigstiden.

AK:s verksamhet startade på allvar först efter första världskriget. Nödhjälpsarbeten, som bestod av väg- och brobyggen, skogsarbete och utdikning av åkermark sattes i gång. Detta år var ca 35 000 personer sysselsatta genom kommissionens försorg.

I Sverige kom en subventionerad arbetslöshetsförsäkring 1935 med fackföreningarna som administratör och deras medlemmar som bidragsgivare.

"Förenklat kan man säga att i Storbritannien valdes den minst kostsamma vägen och i Sverige valdes den väg som dåtidens beslutsfattare ansåg bäst testade de arbetslösas arbetsvilja, dvs. en arbetslinje..." (Dan Andersson m.fl. A.a.)

Man var därvid uppenbart inspirerad av AK-verksamheten. AK-verksamheten var en medveten "arbetslinje". Den var till en början mera kostsam än en ren kontantersättning skulle ha varit. För att inte AK-arbetena skulle te sig alltför attraktiva och kanske t.o.m. påverka den gängse näringsverksamheten sattes olika lönegränser som varierade från socken till socken. Nödhjälpsarbeten skulle ses som en sista utväg, och lönerna sattes under "lägsta lön på orten" vilket ofta var grovarbetare eller statare. Arbetarna tvingades leva på i stort sett existensminimum. Efter mycket hård kritik från arbetarnas skedde 1936 en höjning av lönerna till mera marknadsmässiga avtalsnivåer. AK som institution började successivt avvecklas. Statens Arbetsmarknadskommission tog över 1940. 1947 bildades AMS, som fanns fram till 2007.

7802_04.jpgAK-arbetare i Jämtland. Birgit Ståhl-Nyberg; Framtiden på väg (1981).

Arbetslöshetsförsäkringen kritiserades på förhand av den neoklassiske nationalekonomen Gustav Cassel, som i Socialismen eller framåtskridande (1928) tog avstånd från den omfattande arbetslöshetshjälp som på 1920-talet tillämpades i de flesta länder i Europa. Hans grundläggande åsikt i frågan har via borgerliga ekonomer som Eli Heckscher och Bertil Ohlin i stort förts vidare inom svensk borgerlighet - inklusive den aktuella Alliansregimen:

"En statsunderstödd arbetslöshetsförsäkring skulle frysa lönerna på en för vår ekonomi alltför hög nivå och konservera arbetslösheten. Det skulle den göra genom att garantera arbetarna en sådan standard att de vid arbetslöshet inte skulle tvingas godta nödvändiga lönereduceringar eller förflyttningar till andra verksamheter."

Enligt Cassel var hjälpen till de arbetslösa ofta ett slöseri med skattemedel eftersom en fullkomlig rörlighet av arbetskraften alltid skulle åstadkomma full sysselsättning av denna. Han tog självfallet också avstånd från fackföreningarnas tilltag att genom att försöka höja lönerna åstadkomma arbetslöshet eller/och inflation.

Ett sentida eko erbjuder Fredrik Reinfeldts och De Nya Moderaterna i sina försök att erövra spelplanen genom att ge "de som arbetar" en ny innebörd och ställa dem i motsats, inte mot kapitalet, utan mot "de andra" d v s dem som försörjer sig på "bidrag" ur skattemedel. Å andra sidan anklagar man i Cassels anda fackföreningsrörelsen för arbetslösheten eftersom denna motarbetar sänkta ingångslöner och "bara bryr sig om dem som redan har arbete".

Om man vill bilda sig en uppfattning om synen på människan och samhälle på ömse sidor av den skiljelinje som vanligen brukar användas för att strukturera svensk debatt erbjuder kanske just synen på arbete, arbetslöshet och arbetslinje en lämplig utsiktspunkt. Synen på arbetslinjen berör nämligen inte bara villkoren för arbetslöshetsförsäkringen, utan präglar överhuvudtaget social- och arbetsmarknadspolitik i samhället:

"Arbetslinjen kan ses ur tre perspektiv. Det första är kontroll- och disciplineringsperspektivet som ensidigt betonar den arbetslöses skyldighet att försörja sig själv.

Det andra är självhjälps- och uppfostringsperspektivet, vilket inteensidigt betonar den arbetslöses skyldigheter utan även bejakar statensskyldigheter gentemot den arbetslöse.

Det tredje perspektivet är rättighetsperspektivet vilket utgår ifrån individens rätt att delta i lönearbete, det vill säga att det finns lediga arbeten att söka..." (Dan Andersson m fl. i LO-rapporten 2007)

Dan Andersson hävdar att "självhjälp och uppfostran" traditionellt är det motiv som legat närmast den svenska fackföreningsrörelsens motiv för arbetslinjen. Man vill i dag tona ner rättighetsperspektivet:

"Nej, långtgående krav på rättigheter i arbetslinjen kräver närmast planhushållning i ekonomin. Arbetslöshet är en del av marknadsekonomin. [...] Det är svårt att låta alla lönearbeta i tider av hög arbetslöshet." (A.a)

Det sista är så sant som det är sagt, om man bortser ifrån vad man just har sagt - att det just är den kapitalistiska marknadsekonomin som uppenbarligen gör detta allt svårare. Men i valet mellan planhushållning och arbetslöshet väljer LO ändå den senare - med ty åtföljande konsekvenser för välfärd, lönenivå och på sikt minskat politiskt inflytande för den klass man skall företräda.

Socialdemokrater hävdar att den nuvarande svenska regimens politik i arbetslöshetsfrågan, dess s.k. arbetslinje, är ett "misslyckande". Att den är reaktionär och arbetarfientlig är mycket sant. Att vi numera har 7-10 procent arbetslösa likaså.

Men misslyckad? För att påstå något sådant måste man förutsätta att politiken verkligen syftat till full, eller ens ökad, sysselsättning. Det problem som man i stället försökt lösa med det moraliserande talet om "arbetslinje" och att "vi måste arbeta mera" är framför allt att hålla utbudet av arbetskraft uppe även i avsaknad av arbete. De flesta av de reformer på området alliansregimen i all hast genomdrivit under åren 2006-2011 faller på plats, så snart man inser att arbetslinjen numera är en utbudslinje för att minimera arbetslönen. Detta är huvudmotivet bakom Reinfeldts arbetslinje. Den verkliga, friedmanska/neoklassiska politiken har med ovanlig öppenhet uttryckts på en svensk moderat sajt (Nya Moderaterna Halland). Arbetslösheten har kommit för att stanna, och begreppet "full sysselsättning" har en ny definition:

"Full sysselsättning är inte när alla 6 miljoner i arbetsstyrkan har jobb. Full sysselsättning är när efterfrågan på arbetskraft matchar utbudet av arbetskraft på ett sådant sätt att priset på arbetskraft (lönenivån) varken pressar upp eller ned den allmänna inflationstakten. Då råder det jämvikt på arbetsmarknaden och då råder det full sysselsättning."

Sannolikt kommer få ansvariga allianspolitiker öppet skriva under på denna nygamla definition, men av frukten känner man trädet. Grundvalen, vaktslåendet om kapitalismen, marknaden, antisocialismen och överhetsperspektivet i "arbetslinjen", delas av de flesta i den politiska eliten. Den fördel vår reaktionära, arbetarfientliga regering har är att den vet vad den vill göra och gör det med gillande och självförtroende. Detta räckte till och med för att få den omvald.

Det är länge sedan Marx i slutorden i Lön, pris och profit (1865) som strategiskt mål för arbetarrörelsen krävde att man skulle "slutgiltigt avskaffa lönesystemet". Den reformistiska arbetarrörelsen valde i stället parollerna "Arbete åt alla", därpå "Full sysselsättning". Genom att förverkliga dem hoppades man för gott att tillförsäkra de arbetande "skälig lön" och på köpet förbättrad välfärd. Men i grund och botten var de motsatsen till Marx strategiska paroll - det märker man nu, om inte förr. Reformismen har hamnat i en inställning till åtgärder mot den sedan tjugo år tendentiellt ökade arbetslösheten, som påminner om drogliberalernas "harm reduction", eftersom man har accepterat det "inflationsmål" som i praktiken gör den fulla sysselsättningen lika förbjuden som revolutionen. Det är ingen tillfällighet och inget misslyckande att Sveriges växlande regeringar av skilda kulörer, lika litet som andra utvecklade kapitalistländers, inte lever ens upp till sin egen grundlag, som numera emulerar artikel 23.1 i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter: "Alla har rätt till arbete och att fritt välja anställning."

Alla människor, som inte är födda med pengar, eller lever på att spela på börsen, vet redan att ett folk inte i längden kan leva på att råna varandra eller ge varandra bidrag. Det har därför alltid stått en unken doft av Luther, AK och 1800-tals fattigvårdspolitik kring termen "arbetslinjen" - oavsett om den används av reformister inom arbetarrörelsen eller av "de arbetandes nya parti", moderaterna.

Noter

  1. Vad händer med arbetslinjen? Ska arbetslösa ta första bästa jobb? Dan Andersson, Markus Martinelle och Henrik Nilsson.
  2. Från fackjuridik.com : 36 beslut som har förändrat Sverige