Det egyptiska upproret överraskade många, också egyptier. Med det var inte face-book-blixt från klar himmel. År av strejker och protester bland arbetare och tjänstemän har föregått Tahrirtorget vintern 2011. Ur en nyutkomna boken Revolution i Egypten återger vi ett kort utdrag ur journalisten Per Björklunds kapitel om arbetarrörelsen i Egypten.

Att Egypten över en natt förvandlades från ett land där ingen vågade nämna Hosni Mubaraks namn, till ett där miljontals människor gick ut på gatorna för att kräva hans avgång är en föreställning utan grund i verkligheten. En riktigare beskrivning är att folkets rädsla gradvis brutits ned i en process där sociala medier, en växande flora av oberoende - men knappast fullständigt fria - medier och de unga aktivisterna engagemang utan tvekan spelade en viktig roll. Men något annat har också bidragit: de senaste årens tusentals spontana protester som kretsat kring sociala och ekonomiska förhållanden.

Eftersom de inte varit uttalat politiska har sådana protester passerat under de internationella mediernas radar så länge de inte orsakat omfattande upplopp och dödsfall. Varje gång någon grupp arbetare eller tjänstemän gått ut i strejk, sluminvånare protesterat mot vattenbrist eller bönder gjort motstånd mot konfiskering av jordar, har de visat att de övervunnit sin egen rädsla. Men de har också sänt ett viktigt budskap till andra som funnit situationen i landet alltmer outhärdlig: Ni är inte ensamma.

Om massrörelsen mot Mubarak började som en ungdomsrevolt, så växte den med nästan ofattbar snabbhet till ett folkligt uppror, som hämtade näring ur ett långvarigt missnöje med arbetslöshet, fattigdom och korruption. När tiotusentals den 28 januari marscherade genom utpräglade arbetarklassområden i Kairo som Imbaba och Shubra, polisstationer brändes ned i fattiga stadsdelar som al-Warraq och massdemonstrationer bröt ut i städer som Suez, Tanta och Mahalla så blev det tydligt att detta inte bara handlade om en rörelse för välbeställda medelklassungdomar. [...]

Startpunkten för den egyptiska strejkvågen brukar anges till december 2006, när nästan 30 000 arbetare på Egyptens största textilfabrik, Misr Spinning och Weaving i Mahalla al-Kubra, lade ner arbetet och ockuperade sin fabrik i fyra dagar i protest mot ett indraget lönetillägg. I själva verket hade ett växande antal strejker och andra kollektiva protester ägt rum de föregående åren, men den stora aktionen i Mahalla och den seger som arbetarna till slut vann var startskottet för en verklig våg av protester - sedan dess har cirka 3000 strejker och andra fackliga aktioner ägt rum.

7709_01.jpgStrejkande oljearbetare i februari.

Huvudfokus för de strejkandes krav, vare sig det handlat om arbetare på privata textilfabriker eller statliga tjänstemän, har varit något så grundläggande som en lön det går att leva på. En typisk lön för en arbetare i textilindustrin ligger på 300-400 egyptiska pund plus olika tillägg och bonusar. Det betyder att ett arbetande par med tre barn nätt och jämt kommer upp till Världsbankens fattigdomsgräns på 2 dollar per dag och person.

Många konflikter har också brutit ut i samband med privatiseringar av statliga företag, då de nya ägarna har ofta försökt banta personalstyrkan eller dragit in olika bonusar och andra lönetillägg som ibland kan utgöra mer än halva lönen.

De flesta av strejkerna har varit spontana utbrott av ilska snarare än organiserade aktioner - och eftersom de i princip aldrig fått stöd av de existerande fackföreningarna har de också varit olagliga. Sedan 1970-talet har statens grepp om den fackliga federationen EFTU gradvis hårdnat. [...]

En av de många strejker jag själv bevittnade i Egypten illustrerar ganska väl hur flertalet av protesterna har bröt ut och förlöpte. Den 20 januari 2009 gick hundratals lokförare ut i strejk efter att de för andra gången på två månader kommit till ett utlovat mötet med chefen för det statliga järnvägsbolaget, bara för att få beskedet att han inte hade tid att träffa dem. Två månader tidigare hade de blivit lovade en löneförhöjning efter att ha hotat med att gå ut i strejk - men löftet hade aldrig infriats.

När jag kom till järnvägsstationen hade hundratals lokförare och andra anställda på det statliga tågbolaget samlats på spåren. I fem timmar blockerade de alla tåg till norra Egypten medan företrädare för både företagsledningen, säkerhetspolisen och facket försökte övertala dem att återgå till arbetet. I en rastlokal för lokförare i en sliten byggnad intill spåren hade under tiden ett trettiotal personer trängt in sig, såväl lokförare som signaloperatörer och konduktörer. Nu fördes en hetsig diskussion om huruvida man skulle acceptera ett skriftligt löfte om att den utlovade löneförhöjningen skulle betalas ut från och med juli. Så höjde någon rösten och påpekade att kraven inte bara borde handla om löner - hundratals mekaniker som arbetat i åratal på tillfälliga kontrakt borde få fast anställning. Strejken tog slut efter växande påtryckningar från säkerhetsagenter och ett muntligt löfte om ett nytt möte mellan arbetarna och ledningen tio dagar senare. Men trots att den inte gav något konkret resultat hade någonting ändå hänt: problem diskuterades, krav formulerades och såväl mobilnummer som e-postadresser utbyttes. För ett ögonblick öppnades ett litet utrymme där polisstatens normala regler satts ur spel. Samma mönster har återkommit under de senaste årens protestvåg: först en impulsiv kollektiv protest mot en upplevd orättvisa - sedan organisering.

Den 20 december 2008 var en historisk dag i Egypten. När jag kom till journalistfacket högkvarter i Kairo gick en strid ström av människor uppför trappan. På fjärde våningen hade den stora mötessalen förvandlats till en bastu av värmen från hundratals kroppar. Väggarna dröp av kondens, och snart spreds ett rykte att säkerhetstjänsten stängt av luftkonditioneringen för att sabotera mötet. Kanske var den bara trasig, men inte ens det kunde lägga sordin på stämningen i salen.

Nästan genast när jag kom in mötte jag en euforisk Emad Youssef, skattmas från Giza.

7709_02.jpgFlera tusen strejker har ägt rum i Egypten de senaste åren. Strejkerna fortsätter.

- Vi har gjort det omöjliga, utbrast han. Vi har realiserat demokrati i Egypten, om än i liten skala!

Emad och hans kollegor på myndigheten för fastighetsskatt hade kommit från hela landet för att fira grundandet av URETA (Union of Real Estate Tax Authority Employees) - den första fackföreningen i Egypten som öppet utmanade det statskontrollerade fackets monopol sedan 1957. På scenen presenterades fackets styrelse, som utsetts av medlemmarna i tretton lokala klubbar. Kvällen blev en blandning av politiskt möte och karneval, där flammande appeller varvades med sång och dans.

Att det är just statsanställda som gått i spetsen för den självständiga fackliga organiseringen är talande. De senaste åren har tiotusentals offentliganställda - lärare, sjuksköterskor, posttjänstemän - deltagit i fackliga aktioner. Men när skattmasarna gick ut i strejk i december 2007 var det första gången sedan 1924 som tjänstemän inom den statliga byråkratin lade ner arbetet i protest mot dåliga löner och arbetsvillkor. Det var därför ett viktigt symptom på den förändring som den egyptiska staten genomgått de senaste årtiondena.

Fram till 1970-talet byggde regimen sin legitimitet på förmågan att förse en växande skara universitetsutbildade unga med relativt välbetalda och trygga jobb i den offentliga sektorn. Den politiken pekas idag ofta ut som orsaken till en överdimensionerad och ineffektiv byråkrati och överbemannade statliga fabriker, men i själva verket svällde den statliga sektorn lika snabbt eller ännu snabbare efter den ekonomiska liberalisering som inleddes av Anwar al-Sadat på 1970-talet. Delvis för att dölja den växande arbetslöshet, som blev följden när inhemsk industri konkurrerades ut av billig import, anställdes allt fler av staten: från mitten av 1970-talet till mitten av 1980-talet stod staten för 70 procent av alla nya jobb och antalet anställda i den offentliga sektorn ökade från 2,75 till 3,78 miljoner, eller från 27 till 32 procent av den totala arbetskraften10. Det var dock bara möjligt genom en stadig urholkning av de offentliga tjänsternas kvalitet såväl som de statsanställdas ekonomiska ställning. Snart kunde ett hembiträde i en välbeställd familj tjäna långt mer än en statlig tjänsteman med universitetsexamen, och personliga kontakter och tur blev långt viktigare än utbildning. Idag är den genomsnittliga grundlönen för en lägre statlig tjänsteman knappt 200 egyptiska pund, samtidigt som personer högre upp i hierarkin kan tjäna tio till tjugo gånger så mycket. [...]

Den strejkvåg som bröt ut i slutskedet av revolten mot Mubarak upphörde inte med presidentens avgång den 11 februari. De följande dagarna rapporterades 40 till 60 fackliga protester om dagen.Slående ofta var ett av de viktigaste kraven avskedandet av chefer som betraktades som korrupta eller som bedrivit förföljelsekampanjer mot fackliga aktivister. På universitet och statliga tidningar lanserades kampanjer för att bli av med rektorer och redaktörer som fått sina positioner på grund av lojalitet med regimen snarare än kompetens. Jihan Shaaban uttryckte det så här: "Först kastade vi ut Mubarak, nu gör alla uppror mot sin egen lilla diktator." [...]

7709_03.jpgDemonstrant på Tahrirtorget. Krav och informationer utväxlades inte bara på facebook och twitter.

Oavsett hur situationen utvecklar sig har arbetarrörelsen och vänstern en viktig roll att spela i Egypten efter Mubarak. En fungerande demokrati kräver mer än fria val; den förutsätter en mångfald av rörelser som erbjuder reella alternativ och olika lösningar de på svåra utmaningar som landet står inför. Vänsterns agenda är extra angelägen eftersom den egyptiska revolutionen inte bara är en kris för ett politiskt system, utan också för ett ekonomiskt paradigm: föreställningen att de ohämmade marknadskrafterna skapar välstånd åt alla - utan att staten behöver göra mer än hantera den sociala oro som ibland följer smärtsamma men nödvändiga reformer.

Att de arabiska revolterna kommer i spåren av en global ekonomisk kris är antagligen ingen slump. Finanskrisen slog hårt mot den egyptiska exportindustrin och har utan tvekan bidragit till att försämra framtidsutsikterna för unga egyptier, samtidigt som de senaste årens stigande matpriser har satt hård press på miljontals familjer. Men för miljoner egyptier hade den ekonomiska krisen blivit permanent redan innan kraschen på Wall Street. Det hindrade dock inte Världsbanken och andra från att hylla landets stora framsteg. Hösten 2006 fick Egypten besök av EU:s dåvarande handelskommissioner Peter Mandelson som beskrev landet som en "ekonomisk tiger vid Nilen".

- Varje gång jag kommer till Egypten uppmuntras jag av de ekonomiska framstegen. Det är tydligt att reformerna ger utdelning, sade han då.

Ungefär samtidigt släppte FN:s utvecklingsprogram UNDP en rapport som visade att andelen fattiga i Egypten ökat från 16,7 till 19,6 procent de senaste fem åren. Men det behövdes knappt några siffror för att se de växande klyftorna: det räcker med en kort biltur i öknen utanför Kairo, där luxuösa, muromgärdade förstäder växt upp som svampar ur jorden de senaste åren - somliga verkliga megaprojekt kompletta med privata sjukhus och skolor - samtidigt som statens investeringar i informella bostadsområden med miljontals invånare förblir minimala.

I stället har den egyptiska regeringen lanserat en storslagen vision - "Kairo 2050" - för en "renare, grönare och bättre" stad. Tanken är att Kairos slumområden, som hyser närmare 6 miljoner invånare, ska vara bort om 40 år. Exakt hur det ska gå till eller vart dess invånare ska ta vägen förblir dock oklart. Samma sak gäller de hundratusentals småbönder som drivits bort från sin jord på grund av den marknadsanpassningen av jordbruket som under 80- och 90-talet genomfördes med stöd av bland andra det amerikanska biståndsorganet USAID.

De senaste åren har flera massbegravningar hållits på den egyptiska landsbygden efter att tiotals ungdomar från samma by drunknat när överfulla båtar kapsejsat i Medelhavet - men för unga egyptier som inte sett någon annan utväg än att riskera allt för ett bättre liv på en annan kontinent erbjuder revolutionen nu för första gången på mycket länge en glimt av hopp.

Lika mycket som den skakat om auktoritära regimer i Nordafrika, Mellanöstern och hela världen har revolten mot Mubarak skakat om ett system där allt mer av välståndet samlas i allt färre händer, samtidigt en växande del av befolkningen betraktas som överflödig.

Stockholm 5 mars 2011

Artikeln är ett kort utdrag ur Björklunds kapitel "Tahrir, nätet och fabrikerna" i Revolution i Egypten (Leopardförlaget 2011). I boken medverkar även Jan Hjärpe, Bitte Hammargren och Mattias Gardell. Vi hävisar också till boken för dokumentation och notapparat.