Hur har Svenska Freds reagerat på att Sverige successivt övergivit neutraliteten? Positivt, för det mesta. Organisationen uppskattar övergången från territorialförsvar till insatsförsvar. Caspar Behrendt intervjuar generalsekreteraren Christoffer Sjöholm och jämför med åsikterna inom Ofog, den fredsrörelse där han själv är aktiv.

Att besöka Svenska Freds som utsänd från Clarté känns speciellt. Jag gör mig redo att ta emot en utskällning.

Svenska freds är organisationen som den här tidningens redaktör och ansvarige utgivare Mikael Nyberg sågade jäms med fotknölarna i en uppmärksammad artikel för tio år sedan.1 Hans anklagelse gick i huvudsak ut på att organisationen skulle ha tappat sin folkliga förankring och slutat driva viktiga frågor i utbyte mot goda relationer till makten och ekonomiskt stöd från utrikesdepartementet.

Svenska Freds huvudkontor ligger numer på Skeppsbron i Gamla Stan i Stockholm, granne med advokatbyråer, investmentbolag och ambassader. En ganska fashionabel adress alltså, vilket ger eventuella belackare en enkel poäng.

Jag trycker på ringklockan på nummer 28 och blir insläppt av generalsekreteraren Christoffer Sjöholm, som inte vill låta mig ta den poängen.

- Det där är orättvist. Du skulle också kunna nämna att vi hyr våra lokaler av KFUK/KFUM och flyttade hit för att vi inte hade råd med våra gamla lokaler på Söder, påpekar han.

Christoffer Sjöholm tillträdde som generalsekreterare förra året. Så här stod det i pressmeddelandet:

"Han kommer närmast från att ha varit regionchef för Diakonia i Mellanöstern och har tidigare arbetat som senior samordnare vid Europeiska Kommissionens delegation i Bosnien och Herzegovina, som biståndschef för Sida i Kosovo samt som politisk sakkunnig för utrikes- och säkerhetspolitiska frågor i riksdagen."

I riksdagen jobbade han på Kristdemokraternas kansli. I botten har han en examen i statsvetenskap.

Sjöholm ber mig sitta ner. Det blir så klart ingen utskällning på grund av Nybergs artikel - "det där var ju länge sedan" - utan vi börjar direkt prata säkerhetspolitik.

- Vi är för att man går över från ett territorialförsvar till ett insatsförsvar. Men det går alldeles för långsamt i Sverige, säger Christoffer Sjöholm.

Jag studsar lite när jag hör att Svenska Freds alltså verkar stödja den viktigaste hörnstenen i Sveriges säkerhetspolitiska utveckling de senaste tio till femton åren. Men hand i hand med denna utveckling måste det ske en övergång från militära insatser till civila, menar Sjöholm.

7706_01.jpgAfghanistan.

- Det vi lyfter fram just nu är frågan om mänsklig säkerhet. Vi vill styra bort från nationell säkerhet och bort från militär konfliktlösning. Individen måste sättas främst, det är individens säkerhet det handlar om, säger han.

Säkerhetsbegreppet ska alltså vidgas och Svenska Freds driver på för att mänsklig säkerhet, "human security" ska bli mer än ett buzzword inom internationell politik. Världen måste börja ta insikten om att säkerhet handlar om miljö, hälsa, ekonomisk utveckling och demokrati på allvar, menar han.

- Mänsklig säke rhet är ett begrepp som man slänger sig med ungefär som man slänger sig med mänskliga rättigheter. Vi vill att människan verkligen alltid ska sättas främst, säger Sjöholm.

Jag undrar om han ser några risker med att man tonar ner den folkrättsliga principen om nationell suveränitet när man börjar tala om människors säkerhet i stället för staters.

- Den tröskeln har vi redan klivit över för länge sedan. Det finns redan många resolutioner om att man kan agera inom ett annat land om en regim förtrycker befolkningen, säger han.

Han håller ändå med om att det finns risker och betonar därför att FN-stadgan alltid måste gälla. Det är själva grundförutsättningen, menar han.

- Men individen måste sättas i centrum annars har man ingen trovärdighet när man talar om mänskliga rättigheter. Annars skyddar vi diktaturer, vilket vi har blivit påminda om av utvecklingen i Nordafrika.

- Men jag pratar inte om att vi ska göra militära insatser i alla diktaturer, verkligen inte. Man ska välja rätt väg och satsa på civil konfliktlösning, dialog och så vidare. Det är bara i ett absolut sista nödläge när alla andra vägar har utforskats som det kan bli aktuellt att sätta in trupper, säger han.

Tycker han att utvecklingen går åt det hållet? Jag undrar hur han ser på att både Sverige och Nato har gjort uttalanden om att man kan behöva göra militära insatser även utan FN-mandat i ett krisläge om Säkerhetsrådet är låst av ett veto.

- Det är tydligt att det går i den riktning som du beskriver. Vi frågar oss till exempel ofta varför vi har så få trupper i Afrika men så många när Nato gör en insats. Det är uppenbart att det finns ett politiskt intresse av att vara med i stora Natoinsatser. Ju större, desto bättre. De civila insatserna måste bli mycket högre prioriterade, säger Sjöholm.

Samtidigt som jag pratar med Sjöholm har en annan fredsorganisation gett sig ut på en landsomfattande turné för att informera om Sveriges högerprassel med Nato. Fokus ligger på de "krigsförberedelser" (vapentester och militärövningar) som görs på svensk mark.

Det är aktivistnätverket Ofog som mobiliserar inför ett läger i sommar då man med civil olydnad ska sätta ett lagbrytande finger på det som nätverkets medlemmar ser som en tilltagande krigsiver bland våra politiker. 

Jag delar själv den synen på den politiska utvecklingen, och läsaren bör i transparensens namn veta att jag också deltar i Ofogs aktiviteter så mycket jag hinner. Svenska Freds har jag däremot aldrig varit engagerad i. 

Jag träffar Ofog-aktivisterna när de gör ett turnéstopp i Göteborg. Jag försöker beskriva mitt intryck av vad Svenska Freds har sagt och landar i följande, möjligen orättvisa, formulering: "De ser inte problemet som att Västvärlden upprätthåller en orättvis världsordning med vapenmakt, utan ser det som legitimt att vi går in och löser kriser. Men de vill att vi gör det med civila medel i stället för med militär."

- Oj, säger Alvine Andersson, som nyligen har avtjänat ett fyra månader långt fängelsestraff efter att ha förstört granatgevär på en vapenfabrik, och fortsätter spontant:

- Det är ju nästan motsatsen till hur jag ser det. Hellre kanske att det finns lite militär kvar i en rättvis värld än tvärt om, tycker jag. Fast jag tror i och för sig att det hänger ihop. Världen blir inte rättvis så länge det finns militärer.

När jag mejlar Christoffer Sjöholm min tolkning av hans resonemang protesterar han: "Självklart tycker vi att det är ett stort problem att 'västvärlden upprätthåller en orättvis världsordning med vapenmakt'" mejlar han tillbaka.

Kanske ligger skillnaden framför allt i språkbruk och inställning. Jag ser många likheter när jag lägger mina utskrivna intervjuer med Ofog-aktivister bredvid mina anteckningar från samtalet på Skeppsbron. "Vidgat säkerhetsbegrepp" säger Svenska Freds. "Alla förtryck hänger ihop", säger Ofog. "Övergå till civil konflikthantering", säger Svenska Freds. "Sluta föra krig", säger Ofog.

Måhända är likheterna större än skillnaderna.

7706_02.jpgSvenska freds- och skiljedomsföreningen

Men det är inte bara ordvalen som skiljer sig åt utan även prioriteringarna. Båda organisationerna ser Sveriges skenande vapenexport - en fyrdubbling de senaste tio åren - och vårt närmande till Nato som två av de största problemen i dag. Båda vill arbeta för fler civila insatser och för ett slut på militära, men medan Svenska Freds välkomnar insatsförsvaret som ett led i en övergång till ett försvar mot vår tids verkliga faror (miljöhot och humanitära katastrofer av skilda slag) ser ofogarna den bara som en del av en ökad krigsaktivism.

Prioriteringen av Natofrågan skiljer sig också markant mellan organisationerna.

- Man ser svenska soldater i Afghanistan med svenskt emblem på ena axeln och ett Nato-emblem på den andra. Det är otroligt, säger Angie Zelter, en veteran från den brittiska fredsrörelsen.

Zelter, som bland annat har vunnit Right Livelihood-award, "det alternativa Nobelpriset", för sin kamp mot kärnvapen, säger att hon ser med sorg på hur Sveriges utrikespolitik blir allt mer som Storbritanniens genom att vi nu överger vår alliansfria hållning och mer eller mindre går med i Nato.

- Storbritanniens utrikespolitik har varit oförändrad i 600 år. Det handlar om att lägga beslag på andra länders resurser, säger hon.

Så nu kuskar hon runt i Sverige tillsammans med Ofog för att agitera mot Sveriges Natoanslutning och mot att Sverige låter USA och Nato hålla stora krigsövningar här.

Även Svenska Freds är kritiskt till Natoövningarna i Sverige.

- Vi ser dem som en förberedelse till ett Natomedlemskap, säger Sjöholm.

Men Natofrågan är inget hans organisation arbetar aktivt med.

- Vi har begränsade resurser så vi kan inte göra allt. Vi följer självklart Nato-debatten men det vi fokuserar på framför allt nu är vapenexporten, fortsätter han.

När det gäller Afghanistan delar Svenska Freds på ett ungefär Sveriges officiella hållning: Kriget har skötts uselt och måste avslutas så snabbt som möjligt. Vi måste övergå till civila insatser för det finns ingen militär lösning. USA måste sluta orsaka så många civila offer och börja respektera krigets lagar. Men att ge sig av genast vore oklokt för det skulle skapa kaos.

Men går utvecklingen åt det håll som du skulle önska i Afghanistan?

- Nej, absolut inte. Det är fortfarande alldeles för mycket militär strategi. De utländska trupperna är ett problem i sig. I många fall skapar de mer osäkerhet än säkerhet. Det är ett stort dilemma, säger Sjöholm.

Om det inte går åt rätt håll, bör vi då inte dra oss ur och säga att vi inte vill medverka i detta?

- Att överlämna ansvaret till afghanerna tar tid och måste göras gradvis. Det ska ske så snabbt som möjligt, men att lämna landet omedelbart vore inte smart.

Vad är kontentan av allt detta? När jag mejlade Christoffer Sjöholm ett första utkast av den här artikeln - som på det stora hela inte skiljde sig så mycket från det som du just har läst - blev han mycket missnöjd. Han tyckte att jag tonade ner Svenska Freds krav på omställning till ett civilt försvar och ett slut på militära insatser.

Däremot bekräftar han att de citat jag har använt är "mestadels korrekta". Med det sagt överlåter jag åt läsaren att dra sina egna slutsatser om fredsrörelsens strategi och radikalitet.

Noter

  1. Ordfront Magasin 6/2010, www.mikaelnyberg.nu/artiklar/010518ab.html