Libyen gick inte samma väg som Tunisien och Egypten. Upproret förbyttes i ett inbördeskrig, som gav utrymme för en FN-stödd Natointervention. Vilka grupper står egentligen mot varandra i det libyska kriget? Mohammed Hassan är tidigare etiopisk diplomat, bosatt i Bryssel. I en intervju för den belgiska nyhetssajten Investig'Action tecknar han en historisk bakgrund. Intervjun gavs före FN:s resolution och Nato:s bombningar.

Har den arabiska revolutionen nu nått Libyen efter Tunisien och Egypten?

Vad som sker i Libyen är annorlunda. I Tunisien och Egypten var visserligen bristen på frihet påtaglig. Men det var de förfärliga sociala förhållandena som verkligen drev de unga att revoltera. Tunisierna och egyptierna hade inget framtidshopp.

I Libyen var Gaddafis regim korrumperad, monopoliserade en stor del av landets rikedomar och har alltid hårdhänt slagit ner all opposition. Men det libyska folkets sociala villkor är bättre än i grannländerna. Förväntad livslängd i Libyen är högre än i resten av Afrika. Hälso- och utbildningssystemen är bra. Därtill är Libyen en av de första afrikanska staterna som har utrotat malaria. Bnp per capita - fastän mycket ojämnt fördelad - är 11 000 dollar; en av de högsta nivåerna i arabvärlden.

Hur förklarar du då det som händer i Libyen?

För att förstå det som nu händer måste det sättas in i sitt historiska sammanhang. Libyen var tidigare en del av det ottomanska imperiet. 1835 tog Frankrike över Algeriet. Samtidigt förde guvernören i Egypten under det ottomanska styret, Muhammed Ali, en alltmer självständig linje. Med Frankrike vid rodret i Algeriet och Muhammed Ali i Egypten fruktade ottomanerna att förlora kontrollen över området. De skickade trupper till Libyen.

Vid denna tid var Senussis brödraskap mycket inflytelserikt i landet. Det hade grundats av algeriern Sayyid Mohammed Ibn Ali as-Senussi som efter studier i sitt hemland och i Marocko begav sig till Tunisien och Libyen för att predika sin version av islam. I början av 1800-talet började Senussi vinna många anhängare, vilket inte var så uppskattat hos vissa ottomanska religiösa auktoriteter, som kritiserade honom i sina predikningar. Efter att ha vistats ett tag i Egypten och i Mecka slog han sig ned för gott i exil i Cyrenaica i östra Libyen. Till slut utgjorde Senussis brödraskap en de facto-regering i Cyrenaica, varifrån den utvidgade sitt inflytande ända till norra Tchad. Men så tog de europeiska kolonialmakterna över i Afrika. Italien invasion av Libyen underminerade Brödraskapets regionala hegemoni.

7603_01.jpgLibyen

2008 betalade Italien kompensation för kolonialisternas brott. Var verkligen kolonisationen så hemsk?

Kolonisationen av Libyen var fasansfull. Invasionen av Libyen var en följd av den italiensk-turkiska kriget 1911 - en särdeles blodig konflikt som avslutades med italiensk seger ett år senare. Dock vann Italien bara kontroll över Tripoliregionen och mötte starkt motstånd i resten av landet och särskilt i Cyrenaica. Senussiklanen stödde Omar al-Mukhtar som ledde en framgångsrik gerillarörelse i skogar, berg och grottor. Till sist, i början av 1930-talet, tog Mussolini till drastiska åtgärder för att utradera motståndet. Förtrycket blev extremt brutalt och en av de huvudansvariga slaktarna, general Rodolfo Graziani, skrev: "Italiens soldater var förvissade om att de hade ålagts en nobel och civilisatorisk uppgift ... De ålade sig själva att uppfylla denna mänskliga plikt till varje pris ... Om libyerna inte kan övertygas om de grundläggande fördelarna med det som föreslagits dem, så måste Italien utkämpa en oavbruten kamp emot dem och kan utplåna hela den libyska befolkningen för att uppnå fred, kyrkogårdens fred..."

2008 betalade Berlusconi kompensation till Libyen för dessa koloniala förbrytelser. Naturligtvis med dolska motiv. Berlusconi ville komma på god fot med Gaddafi för att underlätta ekonomiskt samarbete. Men Libyens folk led fruktansvärt under kolonialismen. Det vore inte någon överdrift att tala om folkmord.

Hur blev Libyen självständigt?

Medan de italienska kolonialisterna slog ner motståndet i Cyrenaica befann sig Senussiledaren själv, Idris, i exil i Egypten för att förhandla med britterna. Efter det andra världskriget demonterades det europeiska kolonialsystemet gradvis och Libyen blev självständigt 1951. Med brittiskt stöd tog Idris makten. En del av den libyska borgarklassen önskade dock, under inflytande av den arabnationalism som höll på att utvecklas i Kairo, att Libyen skulle bli en del av Egypten. Men imperialisterna ville inte att en stor arabisk nation skulle ta form. De stödde därför ett självständigt Libyen genom att föra sin marionett Idris till makten.

Spelade kung Idris med i allt detta?

Absolut. Vid självständigheten inordnades de tre regioner som bildar Libyen - Tripolitana, Fezzan och Cyrenaica - i ett federalt system. Betänk att Libyen är tre gånger så stort som Frankrike och 1951 bara hade en miljon invånare. Därtill hade de nyss förenade tre regionerna väldigt olikartad kultur och historia. Slutligen saknade landet vägar som band samman regionerna och underlättade kommunikationen dem emellan. Faktum är att Libyen befann sig på ett väldigt efterblivet stadium och inte var en verklig nation. Det var fortfarande på ett förkapitalistiskt stadium. Det saknade infrastruktur, en stor del av befolkningen var nomader och omöjliga att kontrollera, klyftorna i samhället var väldigt stora, och slaveri förekom fortfarande. Vidare hade kung Idris ingen plan för att utveckla landet. Han var helt beroende av hjälp från USA och Storbritannien.

Varför fick han stöd från USA och Storbritannien? Hade det med olja att göra?

1951 hade Libyens olja ännu inte upptäckts. Men britterna hade militärbaser i landet eftersom det har en strategisk position för kontrollen av Röda havet och Medelhavet. Det var inte förrän 1954 som en rik Texasbo, Nelson Bunker Hunt, upptäckte den libyska oljan. På den tiden såldes den arabiska oljan för runt 90 cent fatet. Men den libyska oljan kunde köpas för 30 cent fatet eftersom landet var så efterblivet. Det var kanske Afrikas fattigaste land.

7603_02.jpgKung Idris stöddes av britterna.

Men pengar kom ändå in tack vare oljan. Vart gick de?

Kung Idris och hans Senussiklan berikade sig personligen. De delade också ut delar av oljevinsterna till ledarna för andra stammar för att dämpa motsättningarna. En liten elit utvecklades tack vare oljehandeln, och en del infrastruktur byggdes, främst längs medelhavskusten. Men landsbygdsområdena i landets hjärta och ett stort antal fattiga började strömma in till slummen runt städerna. Det pågick till 1969 då tre officerare störtade kungen. En av dem var Gaddafi.

Hur kom det sig att revolutionen genomfördes av arméofficerare?

Armén var faktiskt den enda nationella institutionen i ett land djupt delat efter stamtillhörighet. Libyen i sig existerande inte annat än genom sin armé. Parallellt med denna hade kung Idris Senussier sin egen milis. Men i den nationella armén kunde libyer från olika regioner lära känna varandra.

De tre officerare som störtade kung Idris var väldigt starkt influerade av Egyptens ledare Nasser. Gamal Abdel Nasser var officer i den egyptiska armé som störtade kung Farouk. Nasser var inspirerad av socialismen, motsatte sig den nykoloniala inblandningen och förespråkade arabvärldens enhet. Därtill nationaliserade han Suezkanalen, som fram till dess skötts av Frankrike och Storbritannien. Detta ledde till fiendskap med väst och bombningar 1956.

Nassers revolutionära panarabism fick stort inflytande i Libyen, speciellt över armén och över Gaddafi.

Vilka följder hade revolutionen för Libyen?

Gaddafi hade två möjligheter. Antingen kunde han lämna oljan i de västliga bolagens händer, som kung Idris gjort - och Libyen skulle blivit som en av Persiska vikens oljemonarkier, där slaveri fortfarande förekommer, kvinnor inte har några rättigheter och europeiska arkitekter kan roa sig med att bygga alla slags bisarra konstruktioner med astronomiska budgetar, som i sista hand betalas med de arabiska folken tillgångar. Eller kunde han slå in på en väg mot oberoende från de nykoloniala makterna. Gaddafi valde det senare. Han nationaliserade den libyska oljan, till imperialisternas stora vrede. Under Eisenhowers administration på 1950-talet cirkulerade ett skämt i Vita huset, vilket under Reagan omsattes till genomförd politik. Hur skilja goda araber från dåliga araber? En god arab gör det som USA säger till honom. I gengäld får han flygplan, tillåts ha sina pengar i Schweiz, bjuds in till Washington osv. Det kallade folk som Eisenhower och Reagan kallar goda araber - kungarna av Saudiarabien och Jordanien, shejkerna och emirerna av Kuwait och gulfstaterna, shahen av Iran, kungen av Marocko och förstås kung Idris av Libyen. De dåliga araberna? Det var de som inte lydde Washington: Nasser, Gaddafi och senare Saddam ...

Nåväl, Gaddafi störtade monarkin, nationaliserade oljan, bjöd motstånd mot imperialistmakterna och genomförde positiva förändringar i Libyen. Fyrtio år senare är han inte desto mindre en korrupt diktator som förtrycker all opposition och som återigen öppnar sitt land för västs företag. Hur förklarar du denna förändring?

I början tog Gaddafi strid mot de stora kolonialmakterna och stödde frikostigt olika befrielserörelser. Jag tycker att han var mycket bra av det skälet. Men för att ge hela bilden måste också sägas att översten var antikommunist. Exempelvis skickade han 1971 tillbaka ett flygplan till Sudan med sudanesiska kommunistdissidenter vilka omedelbart avrättades av president Nimeiri.

Sanningen är att Gaddafi aldrig varit någon stor visionär. Hans revolution var en borgerligt nationell revolution, och det han etablerade i Libyen var statskapitalism.

För att förstå hur hans regim förlorade kursen måste vi analysera sammanhanget - vad den hade emot sig - och därtill Gaddafis personliga misstag.

Han fick starta från scratch i Libyen. Landet var efterblivet. Han hade inget utbildat folk att tillgå eller en stark arbetarklass till stöd för revolutionen. Den flesta utbildade tillhörde den elit som kohandlat bort Libyens rikedomar till de nykoloniala makterna. Det var uppenbart att dessa människor inte skulle stödja hans revolution och flertalet av dem lämnade landet för att organisera motstånd från exilen.

Egypten och Libyen sökte skapa ett strategiskt partnerskap. Men i och med Nassers död 1970 var projektet stendött och Egypten blev ett kontrarevolutionärt land allierat med väst.

En annan omvärldsfaktor arbetade emot den libyska revolutionen: det stora fallet för oljepriserna under 1980-talet. 1973, vid tiden för det israelisk-arabiska kriget, beslöt de oljeproducerande länderna att införa ett oljeembargo vilket fick priset per fat olja att skjuta i höjden. Detta embargo åstadkom den första stora överföringen av rikedomar från Nord till Syd. Men under 1980-talet skedde vad som kan kallas en oljans kontrarevolution, organiserad av Reagan och de saudiska härskarna. Saudiarabien ökade sin oljeproduktion avsevärt och dränkte marknaden, vilket medförde ett kraftigt prisfall. Priset per fat sjönk från 35 till 8 dollar, vilket blev katastrofalt för många oljeproducerande länder som blev skuldsatta.

Allt detta hände inom tio år efter Gaddafis makttillträde. Den libyske ledaren kom från ingenting, så de enda medel han hade för att bygga något med smälta bort som smör i solsken när oljepengarna minskade.

Betänk också att denna oljans kontrarevolution påskyndade Sovjetunionens kollaps som vid denna tid gått ner sig i det afghanska träsket. När sovjetblocket försvann förlorade Libyen sin viktigaste källa till politiskt stöd och såg sig helt isolerat på den politiska scenen. Därtill uppsatt på Reaganadministrationens lista över terroriststater och utsatt för en hel räcka sanktioner.

7603_03.jpgKolonialherrarna förevisar sitt byte, frihetskämpen Omar al-Mukhtar.

Vilka var Gaddafis misstag?

Han var, som sagt, ingen stor visionär. Den teori han utvecklade i samband med sin Gröna bok är en blandning av antiimperialism, islamism, nationalism, statskapitalism och annat. Förutom bristen på politiska visioner gjorde Gaddafi ett allvarligt misstag genom att anfalla Tchad på 70-talet. Tchad är Afrikas femte största land, och översten, som troligen kände att Libyen var alltför litet för att inrymma hans megalomana ambitioner, annekterade Aozouremsan och gav sig in i en kamp mot Paris om inflytandet över denna forna franska koloni. Till slut stöttade USA, Frankrike, Egypten, Sudan och andra reaktionära krafter i området den tchadiska armé som besegrade de libyska trupperna.

Men den libyska revolutionens största misstag var att den alltför mycket satsade på sin olja. Det är det mänskliga kapitalet som är ett lands största tillgång. Man kan inte lyckas med sin revolution om man inte utvecklar nationell harmoni, social rättvisa och en rättvis fördelning av rikedomar.

Översten avskaffade aldrig den diskriminering som sedan länge varit gängse praxis i Libyen. Hur skall man kunna mobilisera en befolkning, om man inte kan bevisa för den libyska befolkningen att den, oavsett etnicitet och stamtillhörighet, är jämlik och kan samarbeta för nationens bästa? Majoriteten av libyerna är arabisk, talar samma språk och omfattar samma religion. Etniska skillnader är inte viktiga. Det borde ha varit möjligt att avskaffa all diskriminering för att mobilisera befolkningen.

Men han upprättade i alla fall folkkommittéer, i enlighet med sin Gröna bok från 1975, ett slags direkt demokrati?

Detta försök till direkt demokrati var inspirerat av marxist-leninistiska idéer. Men dessa folkkommittéer i Libyen var inte baserade på någon politik analys eller klar ideologi. De misslyckades. Inte heller byggde Gaddafi något politiskt parti som stöd åt revolutionen. Till slut avskar han sig från folket. Den libyska revolutionen blev ett enmansprojekt. Allt cirkulerade kring denna karismatiske ledare - som var skild från verkligheten. Och medan en klyfta öppnades mellan Ledaren och hans folk, steg våld och förtryck in för att fylla igen klyftan. Den ena excessen följde den andra, korruptionen blomstrade och stamskillnader utkristalliserades. I dag har dessa skillnader kommit i förgrunden i den libyska krisen. Vi har förstås en del av de unga i Libyen som tröttnat på diktaturen och som har influerats av händelserna i Tunisien och Egypten. Men dessa folkliga stämningar har utnyttjats av oppositionen i östra delen av landet, som är ute efter sin del av kakan.

Om dessa verkligen hade velat göra en demokratisk revolution - varför då plockat fram kung Idris flaggor, symboler från den tid då Cyrenaica var landets dominerande provins? Om du tillhör oppositionen i ett land och vill störta regeringen måste du gå tillväga på rätt sätt. Du utlöser inget inbördeskrig i ditt eget land och du utsätter det inte för risken för balkanisering.

Enligt din uppfattning är det alltså inte längre en fråga om ett inbördeskrig som uppstått genom motsättningar mellan olika libyska klaner?

Det är värre än så, tror jag. Det finns sedan tidigare motsättningar mellan stammar, men de har aldrig varit så utbredda. USA har uppmuntrat dessa spänningar för att kunna intervenera militärt i Libyen. Från upprorets allra första dag har Hillary Clinton föreslagit att oppositionen skulle beväpnas. I början sade oppositionen i Nationella rådet nej till all utländsk inblandning eftersom de visste att sådan inblandning skulle misskreditera dess rörelse. Men i dag begär en del av oppositionen en väpnad intervention.

Men är inte förtrycket ovanligt våldsamt i Libyen?

Förtrycket var mycket våldsamt i Egypten också, men Nato sände aldrig några kanonbåtar till den egyptiska kusten för att hota Mubarak. Man begärde bara att parterna skulle finna en demokratisk lösning. Vad gäller Libyen måste man vara mycket försiktig med den information som når oss. Ena dagen talar man om 2 000 döda och dagen därpå har man räknat ner dem till 300. Om Nato förbereder sig för att intervenera militärt i Libyen kan vi utgå ifrån att dominerade nyhetsmedier kommer att sprida sin vanliga krigspropaganda.

Varför ville USA störta Gaddafi? Under det senaste decenniet har översten varit mycket följsam mot västmakterna och privatiserat en stor andel av den libyska ekonomin, något som gynnat bolagen i Väst.

Man måste analysera dessa händelser i ljuset av den nya maktbalansen i världen. Imperialistmakterna är på nedgång, medan andra är på uppgående. Nyligen erbjöd sig Kina att köpa alla Portugals skulder! I Grekland är befolkningen alltmer fientlig mot EU, som man ser som täckmantel för tysk imperialism. Liknande känslor växer i Österns länder. Vidare angrep USA Irak för att få kontroll över oljan, men till slut var det bara ett enda USA-bolag som vann på det - resten av oljan exploateras av malaysiska och kinesiska bolag. Kort sagt - imperialismen befinner sig kris.

7603_04.jpgVåld och förtryck fyllde klyftan mellan Gaddafi och hans folk.

Därtill kommer att den tunisiska revolutionen tog Väst med överraskning. Och i än högre grad Mubaraks fall. Washington försöker återerövra inflytandet över dessa folkliga rörelser, men tappar greppet om dem. I Tunisien skulle Mohamed Ghannuchi, en produkt av Ben Alis diktatur, hålla kontroll över övergången och skapa illusion av förändring. Men folk tvingade honom att avgå genom sin beslutsamhet. I Egypten litade USA på armén för att bibehålla ett acceptabelt system på plats. Men i många militärförläggningar runtom i landet håller unga officerare på att organisera sig i revolutionskommittéer till stöd för det egyptiska folket. Man har redan arresterat vissa officerare, som förknippats med Mubaraks regim.

Det är fullt möjligt att detta område glider ur USA:s kontroll. Genom att intervenera i Libyen skulle Washington krossa den revolutionära rörelsen och förhindra att den skulle spridas till resten av arabvärlden och till resten av Afrika. Sedan första veckan har de unga rest sig i Burkina Faso men medierna talar tyst om detta. Lika tyst som om de demonstrationer som hålls i Irak.

En annan fara som hotar USA är att det möjligen kan växa fram antiimperialistiska regeringar i Tunisien och Egypten. Skulle det ske, så vore Gaddafi inte längre vara isolerad och kan återkalla de överenskommelser han har slutit med Väst. Egypten och Tunisien skulle kunna enas till ett antiimperialistiskt block. På grund av alla de resurser de äger, i synnerhet Gaddafis utländska reserver, skulle de tre bli en stor regional makt - antagligen större än Turkiet.

Ändå stödde Gaddafi Ben Ali när folket i Tunisien reste sig.

Det visar hur svag, isolerad och orealistisk Gaddafi är. Men den ändrade maktbalansen i området kan ändra på detta. Gaddafi kan vända om och skjuta åt andra hållet - det skulle inte vara första gången.

Hur kan man tänka sig fortsättningen i Libyen?

Västmakterna och den så kallade oppositionsrörelsen förkastade Chavez erbjudande om medling.

Detta innebär att man inte är intresserad av en fredlig lösning av konflikten. Men en intervention av Nato skulle bli ödesdiger. Vi har sett vad den ställde till i Kosovo eller i Afghanistan.

Dessutom skulle en militär aggression uppmuntra islamistiska grupper till att gå in i Libyen och lägga beslag på stora vapenlager där. Al-Qaida skulle kunna infiltrera och förvandla Libyen till ett andra Irak. Dessutom finns det redan väpnade grupper i Niger, som man inte har kunnat kontrollera. Deras inflytande kan komma att sträcka sig till Libyen, Tchad, Mali och Algeriet. Genom att förbereda en militär intervention håller imperialismen på att öppna helvets portar.

Till slut - det libyska folket förtjänar bättre än denna oppositionsrörelse som störtar landet ut i kaos. Det skulle behöva en verkligt demokratisk rörelse, som ersätter Gaddafiregimen och skapar social rättvisa. Under alla omständigheter förtjänar man inte någon militär aggression. Att angripa Libyen är en nödlösning för imperialistmakterna. Men då skjuter de sig i foten.

Intervju: Grégoire Lalieu & Michel Collon. Texten, som är något förkortad, finns att läsa i sin helhet här: www.michelcollon.info

Översättning från engelska: Hans Isaksson och Ola Inghe.