Diktsamlingen Kallskänken har inneburit ett stort genombrott för Jenny Wrangborg. Med den skriver hon i sig i den svenska arbetarlitteraturen; hon använder de stora orden klass, socialism och människa. Människa är det mest problematiska ordet, skriver Magnus Nilsson i sin recension.

Jenny Wrangborgs diktsamling Kallskänken inleds med ett citat av den antifascistiske spanske/baskiske poeten Gabriel Celaya (1911-1991): "Jag förbannar den poesi som skapats av dem som vägrar ta ställning."

Det är stora ord. Och fler följer i Wrangborgs dikter - exempelvis ord som klass och socialism.

Diktning av detta slag brukar mötas med löje. Stora ord ses nämligen inte med blida ögon av vår tids poesiförståsigpåare. Särskilt inte de stora ord som Wrangborg svänger sig med. Och inte brukar kritikerna vara särskilt välvilligt inställda till didaktisk diktning heller. Allra minst när det didaktiska syftet är att skapa medvetenhet om klassförtryck och att uppmana till kamp för socialismen. Och det är just vad Wrangborg är ute efter. Som exempel kan man anföra dikten "Löftet" som beskriver klassolidariteten som den enda möjliga vägen till demokrati "även / i fabrikerna / i köken / och / i bankerna".

7508_01.png

Wrangborg har dock inte i någon större utsträckning mötts med löje. Och det är någonting att vara glad över. För den poesiideologi som tar avstånd från socialistisk diktning är naturligtvis reaktionär (för att nu ta till ett annat "stort" ord som allt för sällan används i diskussioner om poesi).

När Wrangborg uttalar sina stora ord gör hon det ständigt i medveten dialog med andra röster. Ett tydligt exempel på detta hittar man i titeldikten "Kallskänken": "när jag stämplar in markerar jag avdelning: produktion / här hymlar vi inte om sånt, / det är tydligt vilken klass vi tillhör." På annat håll hymlas det alltså. På annat håll förblir de stora orden outtalade.

Och även detta beskriver Wrangborg, exempelvis i dikten "Chefen", där chefens skramlande nycklar, som symboliserar överhetens förakt för arbetarklassen, ekar "i tystnaden mellan raderna på / ledarsidorna", men också i diktjagets eget språk.

Just att arbetarna internaliserat motståndarens språk och därmed frånhänt sig de stora orden återkommer Wrangborg ofta till. "[V]i hade lika mycket fördomar om varandra / som andra hade om oss", heter det exempelvis i dikten "Fördomar". Och i dikten "Oss" kan man läsa följande: "vi pratade sällan om skillnaderna / mellan oss och ägaren / mellan oss och gästerna / mellan oss och de högre upp."

Wrangborg tematiserar dock inte bara hur hennes stora ord ropas ut i ett landskap där alla tycks ha glömt bort att det finns klasser, utan även hur de stora orden i hennes dikter krockar med de dominerande föreställningarna om litterärt värde. Allra tydligast blir detta i dikten "Vi måste prata" där Wrangborg går till angrepp mot dem som tycker att poeter helst ska använda små bokstäver:

de säger att socialismen skymmer
sikten för läsaren
att själva ordet är för stort
för att skrivas in i poesin

Mot denna uppfattning hävdar Wrangborg tesen att små ord inte räcker till för den som vill beskriva stora problem och att de poeter som undviker de stora orden "skymmer sikten för läsaren" genom att tatuera "maktens språk över sidorna".

Denna tematisering av den egna positionen i den litterära offentligheten - som också kommer till uttryck i dikten "Claire", där diktjaget konstaterar att det inte skrivs böcker om de tragedier som drabbar fattiga människor - är typisk för arbetarlitteraturen. Och att Wrangborg självmedvetet skriver in sig i denna tradition går inte att ifrågasätta. Hennes dikt "Jämlikar" ligger exempelvis så nära Stig Sjödins "Motsträvigt och med hjärtat fullt av trots" att den nästan måste läsas som ett slags moderniserad version av denna 1900-talets kanske mest klassiska svenska arbetardikt.

Ett centralt motiv i Kallskänken är gränsen mellan arbete och fritid. Exempelvis skildrar Wrangborg vad som händer när man "glider i kockrocken och blir någon annan" eller hur arbetare "blir människor igen" först när de stämplat ut.

7508_02.jpg

I Kallskänken skildras det moderna arbetslivet alltså som en omänsklig värld - en värld där arbetare förvägras sin mänsklighet. Detta kommer till tydligt uttryck i dikter som "Fördomar" och "Jag är en människa", där just det mänskliga ställs upp som den utopiska motsatsen till det kapitalistiska klassförtrycket. Och allra tydligast blir motivet kanske i dikten "Maskiner":

vi tar på våra privata kläder och
blir människor igen

när vi slänger uniformerna i tvätten
på väg ut till köket tänker jag
att den som borde göra oss till mänskliga
har gjort oss till maskiner

Just i skildringen av det mänskliga ligger dock det största problemet med Wrangborgs diktning.

Människan är ett lika stort ord som någonsin

klass eller socialism. Men, som Louis Althusser visade redan på 60-talet, i sin uppgörelse med den tidens försök att förena Marx teori om klass med humanistiska teorier om människan, är dessa begrepp i grund och botten antagonistiska, eftersom de hör hemma inom olika "problematiker". Att bygga socialism med utgångspunkt i "människan", eller att låta "människan" bli socialismens mål är helt enkelt omöjligt.

Nu kan det kanske tyckas vara litet ogint av mig att dra in Althusser (och, indirekt, Marx) i en artikel om poesi. Men om Wrangborg inte väjer för de stora orden kan den som vill diskutera hennes dikter inte väja för de stora tänkarna.

Kanske är det Wrangborgs humanism som gjort att Kallskänken tagits emot så väl av läsare och kritiker, trots att den innehåller de stora orden klass och socialism.

Om man bakom dessa svårsmälta ord hittar något så aptitligt som människan finns det ju ingen anledning till oro för varken det poetiska eller det politiska etablissemanget.

Något ligger det nog i detta. Men faktum kvarstår: även om det stora ordet

människan i någon mån skymmer de lika stora orden klass och socialism borde de senare vara tillräckligt provocerande för att tvinga ordningsvakterna i poesiparken att ingripa.

Att så inte skett är ett vittnesbörd om att den i internationell jämförelse unikt starka svenska arbetarlitterära traditionen faktiskt fortfarande gör det möjligt för poeter att dikta om fenomen som klass, klasskamp och socialism.

Denna tradition står dock i ett dialektiskt förhållande till andra processer i samhället. Exempelvis brukar den växa i styrka när frågor om klass står högt på dagordningen. Och det brukar bara vara fallet när arbetarklassen är på politisk frammarsch. "[I] tider när det inte är strider syns vi inte i tidningarna / eller på tv" skriver Wrangborg i dikten "Striden". Och i sådana tider syns arbetarklassen inte heller i litteraturen.

Men man kan också vända på resonemanget. Om frågor om klass inte synliggörs kommer det inte att föras några klasstrider. Genom att göra de stora orden klass och socialism tillgängliga bidrar Wrangborg alltså i högsta grad till klasskampen.

En av de kortaste dikterna i Kallskänken består bara av två verser:

Så svaga är vi.
Så starka är vi.

Här lyser de stora orden med sin frånvaro. Men inom ramen för diktsamlingen som helhet framstår dikten som politiskt sprängkraftig. Den visar nämligen vilken betydelse ord har för kampen mellan klasserna.

Naturligtvis är vi svaga. Men naturligtvis är vi också starka. Och frågan om vilken av dessa sanningar vi väljer är av allra största betydelse för hur vi agerar.

Utan de stora orden klass och socialism kommer vi aldrig att bli starka nog att skapa ett bättre samhälle. Därför är Kallskänken en viktig bok.

Kallskänken

Jenny Wrangborg

Kata förlag 2010