Vad är revolutionär dygd? Ja, till exempel att folkets och nationens ledare lever på samma villkor som folket. Det lärde oss redan franska revolutionen och Robespierre, fast svenskarna med sin monarki ännu inte insett det. I stället utmålas Robespierre som blodtörstig fanatiker. Hans viktigaste tal har nyligen samlats i en bok. Teppo K Kaipainen har läst dem.

Borgerliga politiker och opinionsbildare försöker förmedla bilden av samhället som en enhet där alla har sin (gudagivna?) roll. Arbetare och kapitalist (förlåt, "entreprenör" ska det visst heta numera) arbetar hand i hand. För det gemensamma bästa. Skulle man drista sig till att kritiskt granska maktförhållandena i samhället blir det annat ljud i skällan. Som härförleden när spanske kungen bad president Hugo Chávez hålla käft. Eller när Kungliga Tennishallens publik unisont buade ut den ytterst blygsamme reformisten Ingvar Carlsson när denne skulle uppträda som prisutdelare.

Förståelsen av denna psykologiska mekanism hjälper oss att förstå bilden av Maximilien Robespierre, ämnet för denna artikel. Av den franska revolutionens stora namn torde han vara den som utmålats i sämst dager. Den berömde äventyrsförfattaren Walter Scott ger honom i sin Lefvernesbeskrifning över Napoleon Bonaparte från 1827 (vars två första band handlar om revolutionen 1789-1799) eftermälet att ha styrt "enligt Neros och Caligulas grundsatser". Herman Lindqvist beskriver honom i en av sina historiska krönikor i Aftonbladet 2005 som "blodstyrann". Hatet i moderata kretsar tog sig uttryck i beskrivningar som "kalla sjögröna ögon" och han sades ha ett väsande obestämbart skratt.

Nu svarar Maximilien Robespierre själv från andra sidan graven två hundra år efter att ha fallit för den kontrarevolutionära bilan år 2 (1794), republikansk tideräkning. Det radikala förlaget Verso books har i sin serie med tal och skrifter av världshistoriens stora vänsterrevolutionära ledare samlat ihop ett knippe av Robespierres tal från de kritiska revolutionsåren 1789-1794 under titeln Virtue and terror (Dygd och terror) med ett blygsamt förord om trettionio sidor av den slovenske filosofen och psykoanalytikern Slavoj Zizek.

Ett centralt begrepp i Robespierres tänkande är alltså dygden. Han fick av samtiden epitetet "den omutlige", ekonomisk gratifikation var för honom främmande - minns rivalen Dantons kommentar "Robespierre är rädd för pengar". Han bodde som inneboende i ett oansenligt rum hos den republikanska familjen Duplay på Rue St Honoré dit han hastade efter sessionerna i parlamentet, betraktad som fanatiker hos dem som, då som nu, ser politiken blott som lukrativ födkrok. I avvisandet av världslig rikedom hade han sin logiske like och revolutionäre arvtagare i Lenin, som också levde spartanskt i en lägenhet på 27 kvadrat.

7412_01.jpgNidbild av tredje ståndet. Robespierre häcklas tvärtom för sin asketism.

Som Välfärdsutskottets ledare ställde han upp ett ambitiöst program för den breda massans upplyftande:

"De fattiga anses för heliga, de sjuka understöds. Barn som saknar föräldrar adopteras av republiken. Pålagorna är proportionerade efter förmögenheten. Slaveriet avskaffas. Samhällsmakten fördelas jämnt mellan alla medborgare. Den elementära och den högre utbildningen, bägge på statens bekostnad, sprider upplysningen till befolkningens lägsta klasser såsom en helig rättighet.".

Inte konstigt att en sådan samhällelig grundrengöring väckte ett ramaskri från alla Europas envåldshärskare och kungahus som utgöt sig om pöbelvälde och skräckvälde. Robespierre replikerar:

"Ett manifest mot friheten av despotismen! Vilket bisarrt fenomen! De anklagar oss för uppror. Beskåda då fjättrandet av den siste av våra tyranner, se det franska folket beväpnat och redo att bestraffa hans likar, det är vårt svar. Kungarna anklagar franska folket för omoral! Världens folk låna ett uppmärksamt öra till dessa uppresta upprätthållare av människosläktet. Kungars moral, Gud i himlen! Folk hylla den goda viljan hos Tiberius och ärligheten hos Ludvig XVI, beundra det sunda förnuftet hos Claudius, visheten hos George (III), lugnet och rättvisan hos Wilhelm och Leopold, hylla kyskheten hos Messalina, den äktenskapliga troheten hos Katarina II, måttfullheten hos Antoinette. Lovorda den obetvingliga skräcken hos alla despoter, såväl i det förgångna, nuvarande, som i framtiden, för ursurpation och tyranni. Deras milda omtanke för förtryckt oskuld, deras religiösa respekt för mänskliga rättigheter".

Robespierres agitation hämtar värdegrunden från det antika Greklands och Roms dygdeläror. Allt kan självfallet inte föras vidare in i vår tid, men det revolutionära exemplet är en insisterande, uppfordrande och eggande förebild.

Franska revolutionen var en bomb i folkens medvetande. För första gången visades upp ett exempel på en stat där folket styrde sig självt. Inte konstigt att diktatorer reagerade som den svenske kungen Gustav III - av Robespierre beskriven:

"Gustav III:s strävan att bli de allierade kungarnas generalissimo kan bara hänföras till galenskap. Den mänskliga historiens idiotier lämnar intet att jämföra med detta delirium hos denne moderne Agamemnon, som uttömde sina resurser och lämnade kronan åt sina fienders godtycke för att komma till Paris och stötta Frankrikes kung."

Faktum var ju att Gustav genom Axel von Fersen, nära vän till främst drottning Marie-Antoinette, stod i spetsen för kungafamiljens misslyckade flyktförsök 1791 - skildrat i Ettore Scolas film Natten i Varennes. Det nya republikanska Frankrike hade ett fåtal utländska allierade, främst USA som ju redan 1776 hade kastat ut den brittiske kungen George och genomfört sin revolution. Thomas Jefferson och Thomas Paine lyckades som amerikanska representanter i Paris att slå en brygga mellan de två republikanska revolutionerna på båda sidor Atlanten; om frågor som slavhandel och indianutrotningar hade de emellertid intet att förtälja. Det tog nordamerikanerna - åtminstone - hundra år till (ja, frågorna är ju i realiteten inte lösta ännu) att fördöma vad Robespierres instinkt genast fick honom att förkasta. Minns att det var till Amerika Karl-Oskar och Kristina flydde via Mobergs penna, undan Sveriges svält och ofrihet.

En logisk ideologisk frände till det nya Frankrike borde England varit som ju redan 1649 låtit avrätta sin kung, Karl I. Monarkin återkom dock som bekant men aldrig mer i enväldig form. Robespierre ansågs emellertid av den brittiska regeringen som en alltför radikal orosstiftare och man anslöt sig till den reaktionära koalitionen.

7412_02.jpgRobespierre på väg till schavotten.

Vad gäller terrorn kan man hänvisa till följande nyktra observation från en samtida svensk iakttagare, upplysningsmannen Samuel Martin Ödmann:

"Tillser man dessutom närmare de förhållanden under vilka fransmännen tilläto sig nämnda våldhandlingar, torde de befinna sig ej allenast förklarliga, utan även ursäktliga. I denna sammansvärjning deltogo de privilegierade stånden, som förlorat sina rättigheter. Och som alldeles givet kan antagas, att den blodiga reaktion som uppstått, om desse segrat, i ingen mån skulle eftergivit skräckregeringens fasor. Vad under då att de hängåvo sig åt blodsgärningar, när bevisen för deras motståndares brottslighet och landsförrädiska planer blevo allt talrikare, när rikets fiender nalkades huvudstaden, och när de hade att välja mellan sin egen undergång eller sina motståndares tillintetgörande?"

Man bör hela tiden hålla i minnet att den franska revolutionen var en borgerlig revolution som strävade till att spränga aristokratins och feodalismens tvångströja. Dock gick Robespierre med sina närmaste män Saint-Just och Couthon i Välfärdsutskottet för långt till vänster och stoppades av den moderata falangen år 2. Robespierre och hans lärjungar tvangs själva bestiga schavotten och dumpades i en anonym massgrav. Den borgerliga ordningen var återställd.

Eftervärlden har därefter lärt känna denna nidbild av jakobinernas asketiske ledare. I Frankrike har det funnits få minnesmärken över honom: en tunnelbanestation samt en restaurang som bär hans namn i huset där han bodde. I den tidiga sovjetstaten restes det två statyer jämte varandra av Robespierre och Danton. Till synes som unisona jämlikar. Vänsterns bild av Robespierre är inte heller okomplicerad. En viss kritik mot Robespierre som säger sig utgå från en vänsterståndpunkt har inte förstått den livsviktiga nödvändigheten av ett disciplinerat, centraliserat ledarskap i kris- och krigstillstånd.

7412_03.jpg

Då det gamla prästerskapets katolicism gjort moralisk konkurs sökte det nya Frankrike trevande att ersätta den med en ny statsreligion. En falang lanserade en frisk, först ateistisk, senare mer kompromissvillig hyllning till Förnuftet. I Robespierres version blev den en dyrkan av "Det Högsta Väsendet" i religiös tappning.

Som avslutande reflektion kan jag inte undgå att undra vad Robespierre skulle ha tänkt om sakernas tillstånd om hade han återuppstått idag. En bekymrad rynka hade nog skurit igenom hans uppsyn om han hade fått veta att vi här uppe i nord fortfarande håller oss med monark två hundra år efter att den republikanska domedagsbasunen ljudit i Paris.

Sannerligen märkligt utgör det faktum att svenskarna håller sig med en kunglig familj som tillåts ägna sig åt en ohämmad lyxkonsumtion på skattebetalarnas bekostnad. Ställ det mot Robespierres spartanska boning helt i avsaknad av världsliga ägodelar. Det är Maximilien Robespierres främsta arv till framtida revolutionärer. Skyggheten för pengar, "det gröna giftet", är den egenskap som bäst klär en revolutionär.

Virtue and terror

Maximilian Robespierre

Utgiven av Jean Ducange

Verso 2010 (1:a uppl. 2007)