I Andrzej Wajdas film Danton är Danton god och Robespierre ond. Den är ett paradexempel på en högerliberal, moralistisk beskrivning av den franska revolutionen. Ändå, skriver Henrik Skrak, aktualiserar den nog ett dramaturgiskt problem för vänstern.

Etik är modeordet för dagen. Analys av moralisk vandel ersätter allt oftare analys av intresset. Det är väl i och för sig inget nytt men just nu känns de moralistiska liberalernas övertag i debatten direkt kvävande. Och ändå, kanske borde vi i det socialistiska lägret diskutera just moral för att bättre kunna bemöta våra politiska motståndare.

Liberalerna har ju sina historiska ikoner, de genomruttet onda, alla med det gemensamt att de inte bara mördade i parti och minut, de hotade dessutom på olika sätt äganderätten: Josef Stalin, Mao Tse Tung, Pol Pot, Saddam Hussein, Slobodan Milosevic, Usama bin Laden.

Vad har vi att komma med? Cecil Rhodes, Winston Churchill, George Bush. Visst klingar de namnen mesigare. I och för sig, vi har ju Hitler, som vi med rätta hävdar kom till makten tack vare att de borgerliga demokraterna i Tyskland satte äganderätten framför demokratin. Men liberalerna hävdar å sin sida, framgångsrikt vad det tycks, att Hitler var precis som Stalin, totalitär. Analogierna dem emellan görs fler och fler. Nog var väl Stalin också antisemit. Dock får liberalerna passa sig; går de för långt får de de judiska intresseorganisationerna på sig. Och det med rätta; gulag kommer inte i närheten av Hitlers dödsfabriker.

Vårt problem i moralkampen är som jag ser det dubbelt. Att det har med makten över det offentliga rummet att göra inser ju var och en men vi har också ett - ska vi kalla det - dramaturgiskt problem. Låt mig förklara vad jag menar genom att här analysera ett typiskt högerliberalt porträtt av en annan fuling i historien, nämligen det så kallade skräckväldets Robespierre. Den polske regissören Andrzej Wajdas film Danton (1982) efter landsmaninnan Stanislawa Przybyszewskas pjäs Affären Danton (1929) får tjäna som exempel.

7411_01.jpg'Jakobinernas och Robespierres stickerskor', avlönade för att 'applådera de revolutionära motionerna'. En av många reaktionära bilder av det folk som bar upp revolutionen.

Personen Danton var en av de tongivande under franska revolutionen. Liberaler, som brukar hävda att revolutionen var försvarbar 1789 men så småningom gick över styr, har haft svårt med värderingen av honom. Ty visserligen var Danton ett offer för skräckväldet, men han har ansetts som delansvarig för septembermorden som följde på stormningen av det kungliga slottet, Tuilerierna, den 10 augusti 1792. Då rensades rojalisterna ut. Kvar i konventet till höger om jakobinerna blev de nyrikas parti girondisterna. För att förstå vilket intresse detta parti tjänade behöver man bara erinra sig att de på våren 1793 - visserligen på skoj men ändå - ville ersätta franska revolutionens grundsentenser "frihet, jämlikhet, broderskap" med "frihet, jämlikhet, egendom". Det är vid denna tid som jakobinen Danton närmar sig och omfamnas av girondisterna. I konventets talarstol deklarerar han: "Låt oss förklara, att all egendom, territoriell, individuell och industriell, skall vara respekterad i eviga tider."1

Franska revolutionens betydelse har sedan över två hundra år tillbaka varit ett tvisteämne bland historiker av facket och intellektuella i allmänhet. Marxistiskt influerade författare har sett den som det definitiva brottet med feodalismen och inledningen på den kapitalistiska epoken. Denna grundsyn, omfattad av forskare som brukar kallas den jakobinska skolan, utmanades kring 1960 från två håll. Dels av Annales-skolans ledande företrädare, Fernand Braudel, som såg revolutionen som ett andrahandsfenomen. Dels av de historiker som brukar kallas revisionister i det de ifrågasatte den etablerade uppfattningen om franska revolutionen.2 Den revisionistiska skolan företräddes av historiker som Alfred Cobban, George V. Taylor och Francois Furet. De bestred den jakobinska tesen om franska revolutionens sociala orsaker och ifrågasatte därmed revolutionens nödvändighet för övergången från feodalism till kapitalism. De motsatte sig också synen på skräckväldet som ett svar på det kontrarevolutionära hotet inifrån tillsammans med invasionshotet utifrån. De vände sig dessutom mot klassanalysen; föreställningen att revolutionärerna skulle ha utgjorts av en allians mellan den radikala delen av bourgeoisien och folket.

Men om nu inte revolutionen orsakades av sociala omständigheter, vad var det då som orsakade den? Francois Furet ger svar på frågan i sin bok Penser La Révolution Francaise: "Sanningen är att Skräckväldet utgör en del av den revolutionära ideologin."3 Franska revolutionen blir alltså i huvudsak ett resultat av felaktiga tankar. Föreställningen om folksuveränitet som återfinns hos Rousseau, blir för Furet en "gjutform för totalitarismen".4 Ja, historikern Jacques Julliard, som tillhör samma skola som Furet, går så lång som att skriva: "Det är Rousseaus fel".5

Vi har alltså åtminstone två olika förklaringsmodeller till franska revolutionen, båda med stöd inom akademin. Låt oss se i vilket läger Andrzej Wajda hamnar med filmen Danton. Jag kommer att dröja vid vissa nyckelscener. I övrigt refererar jag handlingen ganska svepande.

Filmen börjar med att Danton (Gerard Depardieu) 1794 återvänder till Paris en regnig kväll efter en längre vistelse på landet. Vagnen som han och hans hustru färdas i åker förbi en jättelik giljotin insvept i en presenning. Men trots detta kan Danton iaktta den vassa eggen. Han ser skrämd ut vid åsynen.

I nästa scen drillar Robespierres hushållerska (Malgorzata Zajaczkowska) en liten pojke i utantilläsning. Hon uppmanar: "Artikel ett?"6 Pojken läser upp inledningen på första artikeln av Deklarationen om de mänskliga och medborgerliga rättigheterna.7 Men snart börjar han staka sig. Kvinnan ser strängt på honom varpå han självmant håller fram händerna för att ta emot aga. Denna scen är en typiskt konservativ - och efter 1848 även en typiskt liberal - kritik av revolutionen; Wajda pekar på klyftan mellan å ena sidan idéerna och de goda föresatserna och å andra sidan våldet och terrorn.

Motsättningen mellan Danton och Robespierre framställs i filmen som en strid mellan frihet och förtryck, mellan mildhet och intolerans, kort sagt mellan gott och ont. Vem Robespierre är - filmens skurk eller hjälte - slås omgående fast i det vi får se hur Robespierre låter vandalisera och stänga ett tryckeri, detta eftersom tidningsmannen Desmoulins (Patrice Chereau) där tryckt en regeringsfientlig artikel. De som utför vandaliseringen bär sansculotternas typiska kännetecken, långbyxor och den röda frygiska mössan. Sansculotter förekommer genom hela filmen. Dock har ingen av dem någon replik. De uppträder som maktens lydiga och stumma hantlangare. Detta sätt att skildra massorna bygger på en föreställning om folket som i grunden initiativlöst men som potentiellt verktyg för de intellektuella revolutionärerna att förverkliga sina onda idéer.

Liksom Desmoulins är filmens Danton kritisk mot regeringsmakten som utövas av Robespierre och hans närmaste via välfärdsutskottet. En av medlemmarna i välfärdsutskottet, Saint-Just (Boguslaw Linda), är särskilt drivande i kampen mot Danton. Han uppmanar öppet Robespierre att låta giljotinera honom. Men Robespierre tvekar med hänvisning till Dantons popularitet. Dantons vänner, bland andra Desmoulins, driver å sin sida på Danton för att han ska låta sätta i gång ett uppror i syfte att störta Robespierre. Danton håller dem emellertid tillbaka eftersom han fruktar att det kommer leda till en folklig resning, en resning som sedan inte går att kontrollera. Här röjs en revisionistisk uppfattning, föreställningen att franska revolutionen så småningom gick till överdrift och att detta berodde på det folkliga engagemanget. Dantons misstro till folket som politisk aktör är typiskt konservativ.

7411_02.jpgMaximilien de Robespierre, född 1758, avrättad i juli 1794.

I stället för att mana till uppror låter Danton instruera vännen Bourdon (Andrzej Seweryn) att från talarstolen i konventet attackera de hemliga agenter som välfärdsutskottet använder sig av i sitt angiverisystem. Detta föranleder Robespierre att ta initiativ till ett möte mellan honom och Danton, något som de övriga medlemmarna av välfärdsutskottet är kritiska till.

Mötet förläggs till en hotellsvit där Danton låter arrangera en festmåltid. Robespierre anländer och Danton tar glädjestrålande emot honom. Han sträcker ut armarna som för att omfamna Robespierre, men Robespierre är tillknäppt och drar sig undan. Danton erbjuder Robespierre att äta men Robespierre tackar nej. Robespierre ber Danton sluta attackera honom. I så fall ska Danton inte ha något att frukta. Därefter följer en upprörd diskussion där Danton anklagar Robespierre för maktfullkomlighet. Bland annat säger Danton: "Individen är viktigare än massorna." Samhällsvetenskapligt speglar detta uttalande den ontologiska och metodologiska motsättningen mellan individualism och holism. Politiskt speglar det motsättningen mellan socialistisk kollektivism och liberal individualism. Filmens hjälte förespråkar individualismen.

Robespierre försvarar sig med att han agerat i folkets intresse. Danton anklagar Robespierre för att heroisera folket: "Du vill föra oss till höjder där vi inte kan andas." Dantons uttalande exemplifierar en konservativ ideologikritik där roten till det onda är själva de idéer som revolutionärerna och före dem upplysningsfilosoferna propagerade.

Robespierre vill dock inte lyssna. Han uppfordrar Danton att ansluta sig till hans och välfärsutskottets linje. När Robespierre säger sig ha folkets stöd blir Danton upprörd. Han hävdar att Robespierre inte vet något om folket eftersom Robespierre inte gillar mat och dryck. Harangen avslutas med: "Svärd får dig att svimma, och det sägs att du aldrig haft en kvinna."

Wajdas gestaltning av Robespierre som fanatisk och asexuell asket - vilket dessutom accentueras i scener där Robespierre avvisar sin ömma hushållerska - understryker det omänskliga och onda i Robespierres natur. Gestaltningen underbygger därmed den konservativa tolkningen av revolutionen som i första hand ett resultat av ondska. Denna bild av Robespierre grundmurades i början på 1800-talet:

"En gång har jag [Germaine de Staël HS] varit i samtal med honom [Robespierre HS], hemma hos min far 1789, då man endast kände honom som advokat från Artois och högst överdriven i sina demokratiska grundsatser. Hans anletsdrag voro oädla, hans hy var blek, hans ådror av en grönaktig färg; han försvarade de mest orimliga satser med en köld, som hade utseende av övertygelse; och jag tror nog, att han i början av revolutionen på god tro hade antagit vissa idéer angående jämlikheten i förmögenhet även som i rang; idéer, som han kommit över under sin läsning, och med vilka hans avundsfulla och elaka karaktär icke utan nöje väpnade sig."8

Åter till filmen. Robespierre beger sig nu till Desmoulins där han vädjar om dennes lojalitet genom att baktala Danton. Han påstår att Dantons målsättning är självisk och att han utnyttjar Desmoulins för egna syften. Han fordrar en offentlig avbön av Desmoulins, både inför konventet och i den egna tidningen. Desmoulins vägrar.

Därefter ansluter Robespierre försenad till ett möte med välfärdsutskottet. När utskottets medlemmar förstår att Robespierre beslutat sig för att slå mot Danton blir de till en början entusiastiska, särskilt Saint-Just. Efter viss tvekan och oro för följderna bestämmer de sig för att arrestera Danton och hans vänner redan samma natt.

I nästa scen anklagar en upprörd Desmoulins Danton för att han låter bli att handla. Danton är uppgiven. Det finns inget att göra. Deras öde är redan beseglat. Förtvivlad lämnar Desmoulins Danton. Senare samma natt blir de arresterade.

Följande dag samlas de anhängare till Danton som inte arresterats utanför konventet. De är upprörda. De uppmanar varandra till handling. En av dem, Legendre (Bernard Maitre), går upp i talarstolen och kräver att Danton ska få tala inför konventet på det att dess medlemmar själva ska kunna ta ställning till hans eventuella skuld. Efter Legendre går Robespierre upp i talarstolen. Han hävdar att sakfrågan handlar om huruvida det är rätt att placera vissa individer över republiken. Kravet att låta Danton tala inför konventet är enligt Robespierre illegitimt. Åter ser vi här hur Wajda framställer individualismen som något gott i motsats till den onda kollektivismen.

Nu kräver Bourdon att få tala. Det blir en offentlig avbön. Han säger sig ha blivit missledd av Danton. Han uppmanar konventet till lojalitet med välfärdsutskottet och börjar sjunga Marseljäsen. Efter ett ögonblick sjunger hela salen med. Denna anspelning på myten om Kristus - där alltså Bourdon intar rollen som Judas - understryker uppfattningen om att det hela handlar om en kamp mellan gott och ont, inte mellan samhällsgrupper med motstridiga ekonomiska intressen. Allusionen fullföljs i nästa scen där Desmoulins anklagar Danton för deras gemensamma öde. Danton menar att Desmoulins måste förstå att det finns en poäng i att låta välfärdsutskottet döda dem. Han hävdar att deras död ska "öppna ögonen på folk" och avslöja vad välfärdsutskottet är kapabelt till. Likt Jesus vill Danton offra sig för mänskligheten.

Under rättegången håller Danton ett långt försvarstal där han anklagar välfärdsutskottet och revolutionsdomstolen för korruption och hyckleri. Danton menar att hans stora fel i de styrandes ögon är att han är folkkär: "Endast anonymitet och småaktighet kan garantera ett långt liv." Ironiskt utbrister han: "Länge leve de medelmåttiga, de tystlåtna, de bittra, som gömmer sig på sina tjänsterum." Denna kritiska syn på revolutionärerna är inte ny. 1797 skriver René de Chateaubriand apropå franska revolutionen: "[...] människan, som är svag i fråga om medel och begåvning, upprepar sig bara oupphörligt, hon rör sig i en cirkel som hon förgäves försöker ta sig ur."9

Danton fortsätter sitt försvarstal genom att brännmärka välfärdsutskottet: "Deras diktatur är mer fruktansvärd än dess föregångare." Även detta uttalande har en klassisk förlaga som kommit att bli en viktig beståndsdel i konservatismen och - efter 1848 - även i liberalismen: "Despotism föder revolutioner: men allt vad dessa åstadkommer är att en tyrann byts ut mot en annan."10

Danton säger också följande om välfärdsutskottets medlemmar: "De ser inte längre människor runt omkring sig. De ser bara spekulanter, skurkar, förrädare. [...] Bländade av revolutionens ideal har de glömt själva revolutionen. [...] Rädda för tyranners återkomst har de själva blivit tyranner." Åter har vi här exempel på konservatismens förklaringar till våldet. Det är idéerna, idealen som är orsaken. Och rädslan för kontrarevolutionen framställs som grundlös, som en paranoia.

Så avslutas rättegången med att Danton och hans vänner döms till döden. Under golgatavandringen till bödelskärran hånas Danton av folket. Bland annat får han veta att han förtjänar sitt öde eftersom han tidigare själv låtit avrätta politiska fiender. Danton och hans vänner giljotineras.

7411_03.jpgGeorges Jacques Danton, född 1759, avrättad i april 1794.

I nästa scen skyndar en entusiastisk Saint-Just in till Robespierre som ligger i sin säng med lakanet över ansiktet. Saint-Just säger: "Det är över, Maxime, vår seger är total, folket lät det ske. Du måste acceptera diktaturen nu." Men Robespierre svarar: "För mig verkar det som om allt det jag trodde på, allt jag levde för, har kollapsat för alltid." Saint-Just är oförstående och går därifrån. Wajdas Saint-Just är sinnebilden av den onde revolutionären: fanatisk, grym och sadistiskt leende med diktaturen som politiskt mål.

I filmens slutscen kommer Robespierres hushållerska in med den lille pojken från filmens inledning. Hushållerskan föser den uppklädde pojken framför sig till Robespierres sängkant. "Min lillebror har lärt något för din skull." Pojken börjar rabbla upp deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Robespierre drar långsamt bort lakanet från sitt ansikte och stirrar på pojken som på ett spöke. Så avslutas filmen i en övertydlig moralitet: Robespierres bittra ruelse när synden straffar sig själv. Androm till varnagel.

Det historiemedvetande som Wajdas film Danton kan tänkas förmedla är utan tvekan konservativt, och de handlingar den kan tänkas uppfordra till är handlingar mot kollektivism och politiska massrörelser som en grund till diktatur, våldsam maktutövning och rättsosäkerhet. Filmen framställer konservatismens typiska teser om franska revolutionen: Den var onödig. Den orsakades av felaktiga tankar. Den utfördes av obildade och otyglade massor. Den är ett exempel på ren och skär ondska.

En analys med tonvikt på Danton som allegori lyfter fram en delvis annan aspekt. Låt mig återge ett kort och typiskt exempel på en sådan analys:

"För honom [Andrzej Wajda HS] blir duellerna mellan Danton och Robespierre inte ett stycke autentisk historieskrivning utan ett drama om öststatssyndromet. Frankrike 1793 är Polen 1984. Robespierre är general Wojciech Jaruzelski, med armén och partiapparaten bakom sig. Georges Danton är Lech Walesa, med folket och Solidaritet i ryggen."11

Det ligger också inom den allegoriska tolkningens ram att se Wajdas film som en berättelse om hur bolsjevikernas revolution 1917 når sin logiska höjdpunkt i 1930-talets skenrättegångar och gulag.

Förutom Wajdas uppenbara anakronismer som gör att Danton 1794 låter som en Karl Popper 1945, finns ytterligare en rad intressanta iakttagelser att göra. Först och främst den del av det historiska skeendet på våren 1794 som Wajda väljer bort. Ty det var ju inte så att Robespierres och välfärdsutskottets makt var ohotad. Snarare var den kringgärdad, hotad från flera håll samtidigt.

I skolböckerna kan man läsa att de feodala rättigheterna avskaffades med ett pennstreck i Paris hösten 1789. Men inga pennstreck i världen har den styrkan. Utan effektiv byråkrati och utan polismakt måste de beslut som fattades av de styrande genomföras revolutionärt ute i landet. Förstår man inte det blir franska revolutionen obegriplig. Det var bönderna själva som till slut avskaffade de feodala rättigheterna och det var framförallt sansculotterna, organiserade i Parissektionerna, som genomdrev försäljningen av kyrkojorden. Men just denna försäljning av konfiskerad jord kom att utgöra grunden till den stora motsättningen inom det revolutionära lägret, en motsättning som enkelt kan beskrivas som en motsättning mellan de som ville frihandel och de som ville maximipriser på dagligvaror. Det var frihandelsivrarna som lade beslag på jorden. Här fanns spekulanterna. Här fanns också de flesta intellektuella, de som kunde bidra med en nationalekonomisk analys till stöd för frihandeln, ty, sade de, frihandeln skulle ge prisökningar som i sin tur skulle ge nyodling och förbättrade metoder. Kort sagt: frihandeln skulle leda till ökad produktivitet, välstånd och lycka åt alla. På den andra sidan stod bönderna, småborgarna och arbetarna. Deras intellektuella kunde man räkna på ena handens fingrar. En av dem var Robespierre, en annan var Marat, en tredje var till en början också Danton.

Våren 1794 då Wajdas film utspelar sig hade redan rojalister (10 augusti 1792) och sedan girondister (31 maj 1793) avslöjats som landsförrädare och utmanövrerats av det kvarstående jakobinska partiet. Men ett delar sig i två, eller i fallet skräckväldet kanske vi ska säga tre. Ty nu stod högerjakobinerna med Danton i spetsen upp till försvar för frihandeln. De pläderade också för mildhet i behandlingen av kontrarevolutionärerna och för fredsförhandlingar med Frankrikes yttre fiender. Till vänster, utan plats i nationalförsamlingen men med en stark ställning i kommunen, stod de så kallade hébertisterna. De fordrade maximipriser, hårdhet mot landsförrädarna och fortsatt krig mot de utländska trupper som alltjämt hotade Frankrikes existens. Och i mitten på den politiska skalan stod alltså välfärdsutskottet under ledning av Robespierre.

Vintern 93-94 struntar köpmännen i de påbjudna prisregleringarna. Välfärdsutskottet ger vika och väljer att lätta på regleringarna. Sansculotterna protesterar, varpå välfärdsutskottet tillämpar en gammal reaktionär lag mot arbetarsammanslutningar. Parissektionernas makt inskränks dessutom; kommunens rätt att välja domare och polis slopas. Det enda positiva som kan sägas om denna period är att nationalförsamlingen avskaffade slaveriet, i och för sig endast en bekräftelse av haitiernas framgångsrika uppror, men ändå. I mars gör hébertisterna uppror mot välfärdsutskottets reaktionära politik. Det slås ner och de ledande hébertisterna ställs inför rätta i en så kallad amalgame, det vill säga en rättegång där man låter blanda de som åtalats för politiska brott med vanliga brottslingar. Domarna föll hårt på de anklagade. Dantonisterna stod sedan vid vägkanten och hånade sina dödsfiender där de kom åkande i bödelskärran. På kvällen efter avrättningarna firades det ordentligt. Detta passar inte in i Wajdas bild av Danton och dantonisterna som oskyldiga offer för välfärdsutskottets våldsmakt. Men just avrättandet av hébertisterna beseglade på sätt och vis de nu övermodiga dantonisternas öde. En månad senare var det deras egen tur att åka bödelskärra.

Germaine de Staël menar i sina Reflexioner öfver franska revolutionens viktigaste händelser att Danton "ägde mera snille än Robespierre, och var mer tillgänglig för medlidande; men man misstänkte honom inte utan skäl att kunna bestickas med pengar; och denna svaghet slutar alltid med att förstöra demagogerna; ty folket kan inte tåla dem, som berikar sig: det är ett slags stränghet, varifrån ingen skulle kunna förmå det att avstå."12

Ja, Danton var en mutkolv och karriärist. På sätt och vis hade han redan uttryckt det själv när han kort och kärnfullt skulle ange orsaken till franska revolutionen: "Den gamla regimen drev oss till revolution genom att ge oss god utbildning men utan att öppna några karriärmöjligheter."13 Det "vi" som talar här innefattar minsann inte några sansculotter eller bönder. Nej, det är den självmedvetna borgarklassen som här uttrycker både sitt intresse och gränsen för sitt revolutionära engagemang. I dag märker vi tydligt att överklassen har lärt Dantons läxa väl. Det är därför vi måste privatisera skola och vård. Det hjälper inte att peka på att friskolor och privat sjukvård är dyrt och ineffektivt. Det är inte skälet till privatiseringarna. Nej, skälet är att medelklassen måste hållas på gott humör genom skapade karriärmöjligheter.

Ännu på 1810-talet förmådde den tidens liberaler åtminstone en ansats till analys av det politiska våldet under franska revolutionen; Germaine de Staël är i och för sig fullständigt och oförbehållsamt folkföraktande i sina reflexioner men hon besitter ändå en förmåga att resonera, en förmåga som dagens liberaler saknar och, enligt mitt sätt att se det, med nödvändighet måste sakna. Germaine de Staël skriver:

"Varav kommer det därför, att så många laster slagit rötter under de gamla författningarna? Må man ej påstå, att andra samtida nationer skulle visat sig lika fördärvade om en revolution hos dem inträffat? Frankrikes inflytande har förorsakat uppresningar i Holland och Schweiz, men ingenting har där visat sig som liknat jacobinismen. Under de fyrtio år av engelska historien, vilka man i så många hänseenden kan jämföra med Frankrikes, gives det ingen period som kan förliknas med skräckregeringens fjorton månader. Vad slutsats bör man draga därav? Att intet folk i hundra års tid varit så olyckligt som det franska folket. Om negrerna på Sanct Domingo begått ännu mycket större grymheter, kommer detta därav att de varit ännu mer förtryckta."14

7411_04.jpgDet var sansculotterna som genomdrev försäljningen av kyrkans jord.

Så kan inte liberaler resonera idag. Pol Pot kan inte ses som en funktion av USA:s Vietnamkrig. Usama Bin Laden kan inte ses som resultatet av USAs imperialism i Mellanöstern. Nej, Pol Pot är Ondskan i kommunismens skepnad. Usama Bin Laden är Ondskans inkarnation i form av fundamentalistisk islam. En orsaksanalys skulle rymma en självkritik som borgerligheten inte har råd med. I stället ses våldet som metafysiskt och outgrundligt. Och här kommer Robespierre in i bilden, ty i likhet med Pol Pot och Osama Bin Laden tycks han inte ha vunnit ekonomiskt på sin politiska verksamhet, tvärt om. Om ändå girighet hade drivit dem, då hade de, i liberalernas ögon, varit mänskliga. Nu är de bara obegripligt onda.

Vad ska vi då sätta emot? Här har vi, menar jag, ett problem av delvis dramaturgisk karaktär. Ty om den jakobinska skolan anser huvudorsaken till våldet under det så kallade skräckväldet vara ekonomiska strukturer medan den revisionistiska skolan anser huvudorsaken vara felaktiga idéer hos enskilda individer eller grupper, ja, då är givetvis den senare skolans tolkning mycket mer tacksam att göra drama av. Strukturer blir dåliga skurkar. Därför måste vi nog också, om vi än kan ha svårt för det, peka på att det finns individuella val - politiska och moraliska - att göra även innanför ramen av dessa strukturer. Dock är det inte så enkelt att vi bara kan spegelvända Wajdas film och göra god till ond och ond till god. Det leder fel; den stora bristen i Wajdas Danton är, som jag ser det, överförenklingen. Men denna platthet tycks fylla ett behov hos Europas borgerskap ty i Wajdas film kan de åter få det bekräftat: det finns inget alternativ till det bestående. Ja, Brecht är död; scenen har intagits av insmickrande och folkfördummande sagoberättare. -

Noter

  1. Citatet återgivet i Peter Kropotkin Franska revolutionen del 2, s. 63.
  2. Observera att termen revisionist som på svenska närmast blivit synonym till förintelseförnekare inte har denna negativa betydelse varken i franskt eller engelskt akademiskt språkbruk.
  3. Citatet återgivet i Michel Vovelle, "Den historiska forskningen om franska revolutionen inför tvåhumdraårsjubileet", ingår i Franska revolutionen - bilder och myter under redaktion av Ronny Ambjörnsson och Sverker R. Ek. Stockholm 1989, s. 206.
  4. Francois Furet, Penser la Révolution Francaise, s 232. Citatet återgivet i Vovelle, s. 206.
  5. Citatet återgivet i Vovelle, s. 207.
  6. Citaten ur filmen är översatta av mig.
  7. För denna deklaration se exempelvis Jan Myrdal, Franska revolutionens bilder, Stockholm 1989, s. 106.
  8. Germaine de Stael, Reflexioner öfver franska revolutionens viktigaste händelser Andra delen, Stocholm 1818, s. 109f.
  9. René de Chateaubriand, "Essai historique, politique et moral sur les révolutions anciennes et modernes ... (1797)". Utgiven i Oeuvre complete de Chateaubriand I. Paris 1859. Citatet återgivet i János Perényi, "Den franska revolutionen i 1800-talets politiska medvetande", i Franska revolutionen - bilder och myter under redaktion av Ronny Ambjörnsson och Sverker R. Ek, Stockholm 1989, s. 76.
  10. A. R. J. Turgot, "On Universal History (1751)". I R. L. Meeks urval Turgot on Progress, Sociology and Economics. Cambridge 1973. Citatet återgivet i Perényi,, s. 69.
  11. Jurgen Schildt i Aftonbladet, citerad på svenska filminstitutets hemsida.
  12. de Stael, s. 110.
  13. Citatet återgivet i Ian H. Birchall The Spectre of Babeuf, s. 17
  14. de Stael, s. 92f