Lennart Parknäs har rätt om radikalism (litterär och samhällelig) under decennierna kring 1850 i Bernadotternas Sverige. Vilket jag tror vi diskuterat genom åren. Dock förändras bilden för den som tar två steg tillbaka och flyttar sig ut ur dåtidens svenskhet. Den tvesynen är nödvändig.

När jag var barn brukade min farmor med ett Solvarbo-ordstäv förklara sådant: "Bå dera rätt sa Skomahans när prästen undrade om han ville ha konjak eller brännvin."

Det finns då en folklig (lite surt) upprorisk tradition som också tog sig politiska uttryck på stadsgatan och bland bondeståndets riksdagsmän. Vi lägger stor vikt vid den och bör så göra. Men den är av äldre typ än det kontinentala artonhundratalets. ("När jag sitter till bords med Abraham, Isak och Jakob och du törstar i helvete, ska du ha tack för sist, sa backstusittaren till greven, som nekade honom två kronor". Fredrik Ström, Svenskarna i sina ordspråk.)

Visst finns det därtill också hos oss en radikal tradition i detta artonhundratals intellektuella och litterära liv. För oss betyder den mycket och vi bör ta vara på den.

Men det finns en nivåskillnad mellan en sådan svensk intellektuell som den Aftonbladets Lars Johan Hierta vilken Engels hånar (den mest avancerade svensk, var i Paris två gånger utan att fatta någonting och for därifrån lika klok som när han kom) och den generationen tidigare Thomas Thorild som tvangs i landsflykt 1793 misstänkt för jakobinism.

(Jag citerar Engels brev till Marx från november-december 1846 då det ger en användbar bild av ett nordiskt elände. Men det rör sig inte om inspirerad sanning. I New York Daily Tribune den 5 september 1857 publicerar Marx en artikel om att den upphetsade skandinavistiska ungdomen i Sverige, Norge och Danmark kan komma att gripa till vapen. Vilket varken var en inspirerad eller användbar sanning!)

Det är dock något intressant som inträffar på den kulturella scenen i Sverige efter 1850. Något som kan sägas vara typiskt, en stående våg. Locket läggs på. Efter att den kontinentala diskussionen om Marx och Engels återspeglats i såväl Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning som V. F. Palmblads Tiden och i Pär Götreks kristet omarbetade version av Kommunistiska manifestet blev det tyst. Se om denna märkliga tystnad i Kaj Svenssons efterskrift till nyutgåvan av Nils Herman Quidings Slutlikvid med Sveriges Lag, 1978.

7311_01.jpgArbetare vid Sticklinge gård, Lidingö, 1800-talets slut.

Hur mycket man än tycker om sitt språk, sin kultur och tradition bör man som svensk tyvärr göra sig medveten om att den intellektuella och politiska debatten hos oss rör sig på grunt vatten. När vinden blåser åt fel håll då drar sig vattnet undan. Botten ligger bar. Där i andra större sammanhang de obekväma tankarna kan simma vidare på djupare vatten torkar de hos oss bort. Gå till Jan Myrdalsällskapets hemsida för ett intressant exempel. Mariusz Kalinowski visar hur Strindberg ännu i Drömspelet medvetet låter sig inspireras (tar över namn, ord och tankar) från Tjernysjevskis Vad bör göras. Kalinowskis texter kan diskuteras internationellt men i Sverige lägger Strindbergianerna locket på. Det är här politiskt olämpligt att Strindberg ännu på ålderdomen övertar något ryskrevolutionärt (Tjernysjevski) påverkat. Om detta tigs nu så som det skulle tigas efter 1850.

Alltså på en gång göra som Lennart Parknäs föreslår, lyfta fram, läsa, diskutera (och återutge) såväl det genuint folkliga som det intellektuellt radikala från vårt 1800-tal, och lära oss handskas med skillnaden i nivå.