Kapitalismens irrationalitet och destruktivitet framträder allt tydligare. Stödet för socialismen ökar igen. Robert McChesney och John Bellamy Foster drar upp riktlinjer för mänsklighetens väg framåt. Deras perspektiv är amerikanskt, men det hindrar inte att det svenska exemplet är ett viktigt led i argumentationen. Artikeln har ursprungligen publicerats i Monthly Review.

Under en lektion som en av oss ledde för några år sedan blev det diskussion om kapitalismen som ett system där fåtalets behov av profitmaximering är hela den politisk-ekonomiska strukturens drivkraft. Studenterna verkade förstå hur kapitalackumulationen har en stark, ofta negativ, inverkan på samhällsutvecklingen. Diskussionen fortsatte med Salvadors Allendes Chile i början på 1970-talet där målet var att utveckla en socialistisk ekonomi. Studenterna fick frågan "Utifrån vad ni vet om hur kapitalismen fungerar, hur skulle ett socialistiskt system se ut?" Det blev ovanligt tyst. Till slut slängde någon ur sig: "Jag förstår inte hur det kan fungera. Jag antar att regeringen måste ha ihjäl varenda en."

Frågan hur ett socialistiskt samhälle skulle arbeta utlöste en fruktansvärd, dystopisk föreställning hos denna student. De är bara alltför vanliga, dessa libertarianska skräckbilder av en totalitär stat som med våld, till och med, tvingar socialismen på ett motvilligt folk som av naturen anses vara för kapitalismen. Det påminner oss om Fredric Jamesons kommentar "någon har sagt att det är enklare [för de flesta i dagens samhälle] att föreställa sig världens undergång än kapitalismens undergång".1

7302_01.jpgWall Street. Kapitalismen lever vidare på bubblor, massiva skulder, militärutgifter och en förödande hyperkommersialism.

Förbudet att kritiskt ifrågasätta kapitalismen grundläggs på universitetens nationalekonomiska och företagsekonomiska institutioner, där det med något enstaka undantag är lättare att hitta en förespråkare för en omedelbar kolonisering av Mars än en forskare som på allvar ägnar sig åt grundläggande kapitalismkritik. Var och en som vill delta i samhällslivet förstår mycket fort att om man blir stämplad som motståndare till fri marknad (eller socialist) så är det ett så gott som bergsäkert sätt att skaffa sig en ställning som politiskt förtappad. Att kritisera systemet är att kritisera nationen och "demokratin".

Det är ett drömläge för dem i systemets topp. En sådan ideologisk dominans är värd mycket mer än en stående armé med en miljon soldater om man vill behålla sin makt och sina privilegier. Men det otillåtna i att ifrågasätta kapitalismens logik och natur sätter handbojor på nästan alla andra. Så länge som en seriös granskning av kapitalismen, det förhärskande samhällssystemet, är utom räckhåll förblir samhällsvetenskapen djupt komprometterad.

Att ett samhälle som på alla tänkbara sätt genomsyras av kapitalismen inte förmår att ta upp denna centrala fråga kan bara ses som en gigantisk undanmanöver. Man vägrar att ge sig in på meningsfull självkritik, att skaffa sig självkännedom.

Naturligtvis beror mycket av bristande medvetenhet om centrala politisk-ekonomiska förhållanden på den mystifiering av marknaden som döljer kapitalistiska ägandeförhållanden och som utgör systemets avgörande fördel framför alla andra former av samhälleligt förtryck. I John Steinbecks Vredens druvor vill en rasande farmare, ett offer för sandstormar och den stora depressionen, veta vem han ska skjuta när han vräks från sin gård av banken. Långtradarchauffören som har kommit för att förstöra hans hus säger till farmaren att det inte är någon idé att skjuta honom; han sköter bara sitt jobb och skulle genast ersättas av någon annan. När farmaren svarar att han tänker skjuta den som gav ordern svarar långtradarchauffören att det vore meningslöst eftersom personen i fråga är en banktjänsteman.

"Men banken måste ha en direktör" fortsatte farmaren. "Det finns en styrelse. Jag fyller magasinet och åker till banken."

Chauffören sa: "En kille berättade för mig att banken får sina order från östkusten. Ordern är 'se till att marken ger vinst annars slår vi igen'."

"Men var tar det slut? Vem kan vi skjuta? Jag tänker inte svälta ihjäl innan jag skjutit mannen som svälter ihjäl mig."

"Jag vet inte. Det kanske inte finns någon att skjuta. Kanske det inte handlar om människor ens. Kanske är det som du sa ägandet som gör det. Hur som helst har jag mina order."

"Jag måste fatta det här", sa farmaren. "Vi måste fatta allihop. På något sätt kan man stoppa det. Det är inte som åskan eller jordbävningar. Vi har något verkligt dåligt som människan har hittat på, och vid Gud, det är något vi kan ändra." Farmaren satt i dörröppningen, och chauffören startade motorn. Järnbalken bet sig fast i hörnet på huset, krossade väggen och vräkte det lilla huset från grunden så att det ramlade på sidan som om man smällt en fluga. Långtradaren körde rakt på, och marken och luften darrade av motorljudet. Farmaren stirrade, med geväret i hand. Hans hustru stod bredvid honom och de tysta barnen bakom honom. Alla stirrade de på långtradaren.2

Problemet för Steinbecks olycksaliga lantbrukare är att det inte tycks finnas någon slutgiltigt ansvarig individ eller grupp av individer för de ekonomiska beslut som drabbar folk över hela landet. Det är ett system som "människan har hittat på", och några tjänar uppenbarligen på det på andras bekostnad. Förhållandet mellan de som har och de som inte har är tydligt nog, men den ogenomskinliga och opersonliga marknaden förefaller ändå sätta stopp för aktivt motstånd.

Att det kapitalistiska systemet och de klass- och maktförhållanden som bygger upp det är ogenomskinliga skapar en illusion av frihet, grundad på en skenbar frånvaro av direkt tvång. Vem är det som bestämmer? Verkställande direktörer? Aktieägare? Finansmarknader?

Vi bringas att tro att som individer lever vi utan tvång i vår dagliga tillvaro, eftersom vi förblir fria utom när staten griper in i våra liv. Allt runt omkring oss verkar fungera via Adam Smiths osynliga hand. Vad vi inte får syn på är den verklighet som består av en alienerad, varufierad tillvaro med otaliga bojor som smitts av klass- och ägandeförhållanden.

Den fråga vi bör ställa oss lyder som följer: Vad är samhällets egentliga karaktär när slöjan av pengar tas bort och maktens verkliga ansikte visar sig? Om vi tar bort det ideologiska höljet och betraktar samhället som det är, ser vi då ett jämlikt samhälle när fyrahundra personer i USA äger nästan lika mycket som den fattighare halvan av befolkningen (150 miljoner)?

Kapitalismens viktigaste argument för att den är ett oumbärligt system är att den gynnar ekonomisk tillväxt, och frukterna från den trillar så småningom uppenbarligen ned på den stora majoriteten. Men i dag har tillväxten i de mogna kapitalistiska ekonomierna saktat av till krypfart (dock tillräcklig för att hota miljön). Vinsterna av ökad produktivitet söker sig uppåt och tillåts sällan trilla ned. Resultatet är ett djupt ojämlikt samhälle och allmän ekonomisk stagnation, förknippad med en sjunkande efterfrågan - bara till ringa del avhjälpt med finansiella bubblor som förr eller senare spricker med förödande effekt. Under de fem senaste årtiondena har den amerikanska ekonomin växt, men med allt lägre hastighet. De senaste tio årens stagnation liknar mer än något annat 1930-talets stora depression. Det samma gäller för de andra rika, mogna kapitalistiska ekonomierna.

Denna långsamma nedgång är förbunden med växande strukturell ojämlikhet. Arbetsproduktiviteten är mycket högre än 1975 men mycket litet av denna ökade rikedom tillfaller arbetarna själva. Som framgår av diagram 2 har industriarbetarlönen i USA fallit stort under de senaste trettiofem åren om man ser till dess andel av de värden som produceras i USA:s industri. Medianlönen för samtliga arbetare utanför jordbrukssektorn har stagnerat under samma period.

7302_02.jpgReal tillväxt i USA 1930-2009 (genomsnitt/år).

I denna ekonomi för samhällets olycksbarn är det knappast överraskande att den allmänna livskvaliteten för folkets flertal inte har förbättrats - trots den fortsatta tillväxten och produktivitetsökningen. Happy Planet Index, som utvecklats av New Economics Foundation, visar hur "lyckligt" ett land är - man mäter en kombination av förväntningar och tillfredsställda förväntningar på livet i förhållande till de ekologiska effekterna. I 2009 års Happy Planet Index så kom USA - själva urtypen för den mogna kapitalismen - på en sorglig 114:e plats av 143.3 Andan av "girighet är gott", "shop 'til you drop" eller "den som dör med flest saker vinner" som utmärker den fria marknadskapitalismen, leder inte till sann mänsklig lycka. Vad som däremot ökar allt mer - också bland de privilegierade skikten - är stress, hjärtsjukdomar, ensamhet, depression och slöseriet med mänsklig förmåga. "Denna förödelse av människan ser jag som det allra sämsta med kapitalismen" skrev Albert Einstein i "Varför socialism?" i första numret av Monthly Review (1949).

Åtskilligt av denna skada för enskilda människor hänger samman med att man inte bryr sig om kollektiva behov. Den fysiska infrastrukturen i USA - stadsmiljö, vägar, järnvägar, broar, vatten och el, parker m.m. - faller sönder. Det ekologiska avtrycket per individ i USA överstiger vida vad som är en hållbar utveckling på global nivå, vilket bidrar till att jordklotet föröds. Det allmänna utbildningsväsendet i landet är statt i förfall. Mycket av det vi producerar är oviktigt, rent slöseri, inklusive slöseri med arbetskraft. USA har levt upp till John Kenneth Galbraiths iakttagelse för ett halvt århundrade sedan att den moderna USA-kapitalismen skapar "privat välfärd" och "gemensamt elände".4

Mycket arbete och resurser går till militära ändamål samtidigt som en allt större del av mänskligt arbete och produktivitet över huvud taget inte tas i bruk. Nästan alla beräkningar tyder på att ekonomisk stagnation kommer att vara ordningen för dagen det närmaste årtiondet eller årtiondena. Unga amerikaner träder in i en ekonomi där de har en mycket liten eller ingen meningsfull uppgift att fylla. Det är betydligt sannare i dag än 1960 när Paul Goodman skrev i sin klassiska Growing up absurd, att det är "allt färre jobb som är nödvändiga och odiskutabelt nyttiga, som kräver skaparkraft och tar fram ens allra bästa sidor och som kan utföras med bevarad heder och värdighet".5 I dag är det svårt att få till och med de tristaste, mest alienerande och föraktade jobben, med växande arbetslöshet och ännu snabbare växande undersysselsättning som resultat.

Vi står i ett läge med fortsatt utveckling av häpnadsväckande arbetsbesparande teknologier, många med rent revolutionär betydelse. Men i stället för att leda till högre livskvalitet för alla eller nästan alla, så utnyttjas dessa nya teknologier främst till att maximera profiten för dem i systemets topp. Dessa teknologier kommer i viss mån att framträda som fiender till de arbetare och gemenskaper de bidrar till att ersätta. På samma sätt kommer i nästa generation stora delar av landsbygden att exploateras för sjabbiga bostadsområden och gated communities samtidigt som avsevärda delar av våra stadskärnor och närförorter ruttnar. Allt det här, får vi veta, är i grunden oundvikligt, priset vi måste betala för att leva i ett fritt samhälle.

Nej, så är det inte. Det är priset vi betalar för att leva i ett kapitalistiskt samhälle. Det är ett system där de rikas "behov" att göra profit är den grundläggande drivkraften, och det får allt mer irrationella och förödande följder.

I grunden handlar USA:s politik inte om att skapa välstånd för demos, dvs. folket, som man föreställde sig det i klassiska demokratibegreppet. Snarare är det en fråga om vilket parti som levererar bäst vinster till investerare och bolag.

Det försiggår ständiga diskussioner mellan dem som vill dra ned på kostnader för arbete, på skatter och på begränsningar i de rikas handlingsfrihet - och de som delvis vill samma sak, men också använda vissa regleringar och statsutgifter för att stimulera till högre löner och efterfrågestyrd tillväxt. Båda sidor är emellertid eniga om att en vinstgivande ekonomi är ett livsvillkor för en framgångsrik regering. Inom dessa ramar kan det förekomma politiska strider och ett och annat köttben kastas till väljarna. Fast då ekonomisk stagnation råder blir dessa köttben mindre och försvinner ibland helt. Vad som gäller för att vara äkta politisk debatt tenderar ofta att bli ovidkommande struntprat och uppenbara manipulationer i sidofrågor, eller gnäll på skitsaker. De stora frågorna kommer inte på bordet. I teorin är systemet demokratiskt - till sitt innehåll är det plutokratiskt, de rikas välde.

7302_03.jpgLönernas andel av förädlingsvärdet i USA:s industri.

Den ihåliga demokratin kommer till synes i den flagranta korruptionen inom offentlig förvaltning på alla nivåer i USA och i ansvarslösheten hos alla större aktörer. Det handlar inte om politiker som får alltför fina platser på stora basebollmatcher, utan om hela systemets urartning och om den girighetskultur som nu tränger in överallt och institutionaliseras så att den dominerar alla sidor av livet. Den visade sig när de dominerande institutionerna och investerarna kunde slå sig samman och på en in blanco-check av offentliga medel kräva hundratals miljarder dollar, till och med biljoner, för de största bankerna. Och därpå, utan att skämmas, delade de ut bonus på mångmiljonbelopp till toppersonerna i samma bolag, som nu lever på lån från det offentliga. Det var en slående påminnelse om gränserna för självstyret i vårt politiska system. När universums härskare, som de på toppen av vårt ekonomiska system har kallats, behöver pengar, när de behöver nödhjälp, när de behöver statens fulla kraft - då finns ingen tid för frågor eller överväganden. Det finns ingen tid att ställa villkor. Det finns bara tid att ge dem exakt vad de begär. Annars...!

Upphetsade av medierna följer alla ansvariga efter, eller riskerar att bli marginaliserade. Utbildning och offentliga tjänster, som kännetecknar ett gott samhälle, måste vänta på sin tur och hoppas att det blir något över när kapitalismen fått sitt.

Marx verk ger oss smärtsamma lärdomar om hur man kan förstå ett samhälle, som på ytan tycks vara en sak men som i grunden, produktionslivet, är något annat. Marx hävdade att den grundläggande motsättningen som är inbyggd i kapitalismen är den mellan dess ständigt ökande församhälleligande och produktivitetsökning å ena sidan och dess förhärskande system med privat tillägnelse av vinsterna å andra sidan. Med andra ord ligger en av kapitalismens stora fördelar, i jämförelse med de relativt statiska samhällen som föregick den, i att den ständigt revolutionerar samhällets produktionskapacitet och den sociala samverkan mellan människorna i produktionen. Men vid en viss punkt kommer den privata kontrollen över ekonomin i akut konflikt med den väldiga produktionskapacitet som det samhälleliga arbetet har utvecklat. Denna privata kontroll, de förhärskande relationerna hos klass och egendom, blir till "så många bojor" för samhällets vidare utveckling, för mänsklig förmåga och till och med för samhällets fortbestånd. Dessa bojor måste därför "sprängas" för att medge att mänskligheten skall kunna utvecklas vidare.6

Det förefaller klart att denna "sprängning" nu behövs i USA. Kapitalismen har mer än väl passerat sin produktiva era, då den ännu kunde göra anspråk på en viss grad av rationalitet. Vi har uppnått "den förnuftiga kapitalismens slut".7 Den lever vidare på bubblor, massiva skulder, på närmast suicidala militärutgifter och på en förödande hyperkommersialism.

Att påstå att kapitalismen inte är tillgänglig för kritisk bedömning och analys är i grunden att påstå att socialismen, kapitalismens enda rationella efterföljare, inte är åtkomlig. Om det inte finns något trovärdig efterföljare till kapitalismen finns inget skäl att diskutera behovet av att gå vidare från kapitalismen, lika litet som det skulle finnas skäl att förhindra åskväder och jordbävningar - som Steinbecks farmare en gång anmärkte. Men det handlar faktiskt om saker och ting som vi människor har skapat. De kan förändras och har i hög grad också förändrats under historiens lopp.

Alltsedan klassamhällets början för kanske fem eller sex årtusenden sedan har de makthavande angripit och demoniserat tankar som hotat status quo. Kapitalismen är bara en särskild form av klassamhälle, men är i detta avseende inte annorlunda. Alla postkapitalistiska samhällen som föreslagits utmålas som så barbariska att de inte förtjänar att diskuteras.

Ingen skulle i dag påstå att socialismen är oundviklig. Oddsen kan tvärtom tala starkt emot den. Men vi kan i alla fall säga att den är nödvändig om vårt släkte skall ha en framtid. Den gamla socialistiska parollen "Socialism eller barbari", som Rosa Luxemburg gjorde berömd, måste nu ersättas med "Socialism eller utplåning".8 Barbari tycks inte nu längre vara den största faran. Vetenskapen menar att om vi bara fortsättter "som vanligt" kommer utplånandet av mänskligheten, liksom av otaliga andra arter, att bli det sannolika resultatet - och det inom kort tid. Det absurda är att vi inte ens under dessa hemska betingelser tycks kunna förändra sakernas ordning. Varför? Eftersom denna "ordning" är kapitalismen, vilken tvingar på världen sin expansion.

Som Steinbeck skrev i Vredens druvor: "Banken är monstret, som ständigt måste få sin profit. Den kan inte vänta. Den dör... När monstret slutar att växa dör det. Den kan inte förbli i sin storlek." Allt detta tyder på att socialismen, som erbjuder möjligheten till ett mer jämlikt, demokratiskt, uthålligt och kollektivt svar på våra problem, är en nödvändighet.

Vad innebär socialismen? Vi kan inte ge en uttömmande beskrivning här, för socialismens historia är mycket lång och pågår fortfarande. Men den utgår från tanken att samhällets resurser skall inriktas på att tjäna folkets behov, inte på ett fåtals krav på vinst. Den innebär socialiseringen (demokratiseringen) av den ekonomiska sfären, liksom utvidgningen (avprivatiseringen) av den politiska. I övrigt står vi öppna för förslag. Det finns ett otal alternativ som måste diskuteras och väldiga utrymmen för experiment. Det finns rum för marknader vid sidan av demokratisk planering (t.ex. marknader för konsumtionsvaror). Men det finns inte rum för ett marknadssamhälle, dvs. för Hayeks utopi om den självreglerade marknaden, som bara blir en täckmantel för koncentration av ekonomisk makt och rikedom.

Ursprungligen ansåg man att de socialistiska rörelserna skulle vinna framgång, inte i motstånd mot demokratin utan som dess förkämpe. Till Sovjethistoriens bidrag till vår kunskap om historien hör att den bekräftat att socialism som inte är grundad på folkmakt i själva verket förintar sig själv och att kapitalismen återupprättas. Att staten äger väsentliga delar av produktivkrafterna är inte tillräckligt för att skapa ett socialistiskt samhälle. Folket måste äga suverän makt över dessa produktivkrafter och över samhällets i dess helhet. Samhället måste organiseras för att tillgodose de kollektiva behoven.9 Liksom demokratin inte kan förverkligas om inte den överväldigande majoriteten av folket har makten över samhället, kan socialismen förverkligas bara om de som producerar i förening kontrollerar produktionens former i samhället och brukar dem rationellt och hållbart i kollektivets intresse. Dessa båda sidor kräver varandra för att förverkligas.

7302_04.jpgArbetarstaden Detroit förfaller.

Om man i backspegeln betraktar framgångar och misslyckanden för några av de tidiga socialistiska experimenten, liksom den spirande nya socialismen på 2000-talet, framför allt i Latinamerika, anser vi att den klassiska tolkningen av begreppet socialism har återtagit sin centrala position. Vi ser nu en era av socialistisk förnyelse och av revolutionär demokrati. För oss är det uppmuntrande att se vänstersegrarna i Latinamerika under det senaste decenniet. Att de är betydelsefulla framgår tydligt av den avsky de har väckt inom affärs- och nyhetspressen i USA och Europa. Då uppstår frågan: Är tiden inne för en förnyelse för socialismen i USA?

Några av våra vänner skulle svara: "Nej, socialismen ligger utom räckhåll för oss. Det bästa vi kan hoppas på är en reformering av kapitalismen i progressiv anda." De hävdar att kapitalismen kan förvandlas till ett vänligare och mera förnuftigt system, som i större utsträckning står i samklang med mänsklighetens och jordens behov. Man säger att folkliga påtryckningar kan åstadkomma en upplyst regim, som kan tillgodogöra oss den kapitalistiska ekonomins fördelar och minimera dess negativa konsekvenser. De anser att kapitalismen är så fast rotad att det är omöjligt att göra annat än att eftersträva reformer. De fruktar att varje tecken på opposition mot kapitalismen skulle marginalisera dem politiskt. Eller så tror de att kapitalismen kan tämjas och bli till ett relativt godartat och progressivt samhälle.

Ett drömscenario för detta perspektiv är ofta den skandinaviska socialdemokratin, i synnerhet Olof Palmes Sverige under förra delen av 70-talet. Sverige var under åren av relativt välstånd efter andra världskriget på många sätt ett avundsvärt samhälle. Det åtnjöt en grad av ekonomisk jämlikhet som sällan uppnåtts i ett kapitalistiskt samhälle, i förening med höga löner, överlägsna välfärdsinrättningar och progressiva skatter. Man hade allmän sjukvård av hög kvalitet och gratis utbildning upp på universitetsnivå. Villkoren för kvinnor - av Marx i Fouriers efterföljd beskrivet som måttet på allt mänskligt framsteg - var långt bättre i Sverige under denna tid än i de flesta kapitalistländer.

Man bör dock komma ihåg att den svenska modellen, när den blomstrade, var starkt beroende av Sveriges ställning inom den imperialistiska världsordningen. Sverige drog helt klart fördel av imperialismen i Nord och Väst - och var inte någon oskuld i sammanhanget med sin avsevärda militärbudget och sin vapenexport. Det är viktigt att inse att socialdemokratin aldrig har varit ens en avlägsen möjlighet för dagens perifera kapitalistländer. Socialdemokratin stod uteslutande öppen för en liten klubb i centrum för världssystemet, dvs. för de länder som alltid har tjänat på ett system av internationell utsugning.

Palmes Sverige var inte vad vi menar med ett socialistiskt samhälle, snarare ett korporativistiskt, socialdemokratiskt, där det omöjligaste av omöjliga för en kort tid under gynnsamma omständigheter tycktes förverkligat: de oförsonliga, kapital och arbete, såg ut att ha försonats.

Vänner till oss som beskriver sig som marxister har sagt att om de kunde trycka på knappen och förflytta USA dit Sverige befann sig i början av 1970-talet, så skulle de gladligen låta hoppet fara om att överskrida kapitalismen och skapa ett genuint socialistiskt samhälle. Den inställningen sätter fingret på ett förhållande av praktisk betydelse: i många dagspolitiska frågor i USA sammanfaller den öppet socialistiska vänsterns strävanden med keynesianska vänsterliberalers och socialdemokraters. Båda lägren arbetar för ökade sociala utgifter, miljövård, progressiv beskattning, striktare regelverk, militära nedskärningar, offentlig insyn, full sysselsättning, medborgerliga friheter och arbetares rättigheter. Allting handlar om att minska kapitalets makt men öka alla andras. Det är den gemensamma utgångspunkten för en bred vänster i USA, och därför finner många Palmeerans svenska modell så tilltalande.

Men den viktigaste lärdomen av det Sverige som vänsterliberaler och socialdemokrater drömmer om är inte att kapitalismen kan reformeras och därför inte behöver utmanas i grunden. Nej, lärdomen är att progressiva krafter som eftersträvar radikala samhällsreformer endast kan hoppas på framgång om hotet om socialism hägrar vid horisonten. I Sveriges fall: Sovjetunionen på andra sidan Östersjön. Vänstern lyckas bäst när det hot den representerar måste tas på allvar.

Dagens sorgligt svaga ställning för de progressiva krafterna i USA visar farorna med politisk demobilisering. I fråga efter fråga brukar de progressiva krafterna samla en inte oväsentlig del av det amerikanska folkets stöd, men i proportion därtill har de ändå inget som ens avlägset påminner om politiskt inflytande. Det senaste beviset är misslyckandet i sjukförsäkringsstriden. Obamaregeringen och dess allierade i kongressen gjorde vänsterflygeln och väljarbasen i Demokraterna till ett lätt byte, och på silverbricka serverade de en lag som tillfredsställde företagssektorn. Självklart beror en del av den västerliberala svagheten på medierna, ogynnsamma vallagar och ett otal andra faktorer, bara alltför välkända för alla progressiva. Men mer avgörande är att ingen vid makten fruktar den liberala vänstern - och det har ingen anledning heller. Den liberala vänstern kör över sig själv när den kungör sin tro på marknaden för beslutsfattarna: "Ta oss på allvar, snälla; vi är egentligen inte så radikala och alls inte socialister; vi vill bara att ert fria marknadssystem ska fungera bättre, och har vi inte några riktigt trevliga idéer?" tycks de förkunna.

Det enda sättet att avtvinga grundliga reformer av dem som har makten är att visa att vi menar allvar; att förmedla budskapet att om folkets genuina krav, så som de kommer till uttryck i massrörelser, inte tillgodoses inom systemet, då kommer vi att göra allvarliga försök att uppnå våra mål genom att överskrida rådande maktstrukturer. Tänk på de stora progressiva reformerna i USA:s moderna historia: lagarna om fackliga rättigheter och om social trygghet 1935, rösträttslagen 1965. De kom när makthavarna var lamslagna. De drevs fram av massrörelser underifrån och därför att radikala krafter insåg att det var vänsterns särskilda ansvar att bistå i mobiliseringen av arbetarklassen när den slogs för sina intressen och behov.

7302_05.jpgHem i gated community i Kalifornien till salu för 4 miljoner dollar 2009.

Fundera på varför de styrande i länder som Frankrike eller Grekland brukar ha det besvärligare med att genomföra nedskärningar i välfärdsprogram under kriser: när de tittar ut genom fönstret ser de folkmassor som skulle hota systemets fortbestånd om kapitalistklassen drog i gång ett klasskrig uppifrån för att vrida klockan bakåt. Det gör kapitalisternas läge i sådana stater mer sårbart. De svenska socialdemokraternas förmåga att genomföra sina väldiga reformer växte fram ur striderna som fördes av en arbetarrörelse som alltid rymde "extrema" element, beredda att expropriera hela det privata kapitalet.

Denna ovilja, så vanlig bland USA:s progressiva, att utveckla kritik av kapitalismen och att dra de radikala slutsatserna, inklusive nödvändigheten av allvarlig klasskamp, har också andra olyckliga följder. Den öppnar dörren för bedrägliga populiströrelser på högerkanten som tar upp den fallna manteln av "radikalt" motstånd mot status quo. Om det ekonomiska systemet står höjt över grundläggande kritik, kommer uppmärksamheten ofrånkomligen att rikta sig mot offentlig förvaltning som roten till allt ont. Staten betraktas därmed som källan till folks problem - och den tycks ju också ytterst sällan agera i dess intressen. Det är ju staten som beslutar om skatter som inte verkar gagna vanligt folk; staten skapar underskott som blir en oproportionerligt stor börda för dem som tjänar minst; staten kontrollerar militär och polis. Med dagens Tea party-ideologi, i huvudsak utformad av högern, så betraktas kapitalet som något naturligt, medan staten är onaturlig - pålagd utifrån på dem som annars skulle vara fria.

Utgångspunkten är därför klar: progressiva behöver en grundläggande kritik av kapitalismen och en öppen diskussion om fördelarna med socialismen - också för att genomföra viktigare reformer inom kapitalismen. Och när väl kritiken börjat ta fart tror vi att flertalet progressiva och flertalet amerikaner drar samma slutsats som C.B. MacPherson i The Life and Times of liberal democracy (1977): Det blir allt svårare att förena liberala demokratiska värden (än mer något som avlägset liknar verklig demokrati) med dagens monopoliserade finanskapital. Något måste bort. Och det är just därför kapitalismen står ovan all seriös diskussion, och begräsningarna i den allmänna debatten i vår politiska kultur sätter stopp för verklig, långsiktig framåtrörelse.

Vi har inte glömt klasskampens realiteter. Vi vet att flertalet av dem som identifierar sig som en del av USA:s liberala vänster är mycket privilegierade i jämförelse med större delen av den arbetande befolkningen. Vänsterliberalismen är djupt förankrad i högre tjänstemannaskikt eller övre medelklassen. Många av dem är statsanställda. Det finns ett klassintresse som på oräkneliga sätt binder dem till systemet. De kanske önskar en radikal förändring, men de flesta vänsterliberaler är materiellt beroende av den rådande maktstrukturen på ett helt annat sätt än befolkningsmajoriteten. Ändå kan man inte se någon väg mot socialismen i USA i dag där inte en betydande del av den "liberala vänstern" har en viktig roll som initiativtagare och stöd till ett allmänt uppror.

Det nuvarande politiska tillståndet i USA kan beskrivas som att högern fått mer makt genom att röra sig åt höger. Vänstern behöver skaffa sig makt genom att röra sig vänsterut. Innebär det ökad politisk polarisering, så låt gå.

Vi har känt oss manade att skriva den här artikeln eftersom det i USA i dag för första gången på flera årtionden är möjligt att föra en fri, uppriktig diskussion om kapitalismens brister och socialismens förtjänster. Vi får inte låta detta historiska ögonblick gå oss förbi. Vad som är slående och en grund för optimism, är den starka kritiken mot kapitalism och stödet för socialism - i medier och i en politisk kultur där kritik av det förstnämnda och stöd för det senare har varit i det närmaste förbjudet. År 1987 visade en opinionsundersökning att 45 procent av befolkningen trodde att Marx berömda ord i Kritik av Gothaprogrammet för att definiera kommunismen - av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov - stod att läsa i den amerikanska konstitutionen. Det sade naturligtvis mer om amerikanernas ideal och vad de ansåg att de kunde förvänta sig än om själva konstitutionen.

7302_06.jpg

Två årtiondens nyliberalism har inte raderat ut de radikala idéerna utan verkar snarare ha återfött dem. En världsomfattande undersökning 2009, utförd av BBC, visade att 15 procent av amerikanerna instämde i påståendet att fri marknadskapitalism "ofrånkomligen har stora fel och att ett annat ekonomiskt system behövs".10 Ytterligare 40 procent ansåg att kapitalismen var behäftad med problem som krävde regleringar och reformer. Inte fler än 25 procent ansåg att kapitalismen gjorde ett bra jobb och att ökad statlig styrning skulle vara skadlig. Återstoden visste inte. En annan undersökning från 2009 visade att endast 53 procent av amerikanerna ansåg att kapitalismen var överlägsen socialismen. Bland vuxna under 30 år sattes kapitalismen före socialismen av så få som 37 procent kontra 33 procent. 11

Vi har inga möjligheter att avgöra trovärdigheten i dessa siffror, även om de kommer från vad som brukar anses vara seriösa källor. Och vi kan bara spekulera i vad folk tänker på när de hör ordet socialism eftersom det antingen förtigs eller misshandlas i mainstreamkulturen. Däremot vet vi att folk varje dag märker av kapitalismen och storföretagen, och undersökningarna bekräftar vad vi ofta erfarit: folk gillar det inte något vidare trots de oändliga lovtalen de får höra om "det fria valet" tack vare "den fria marknaden". För miljoner amerikaner måste socialismen, om den är vad som kan göra slut på kapitalismen, ändå vara det bästa alternativet.

Kapitalismen är ett ekonomiskt, politiskt och samhälleligt system som grundas på den privata äganderätten, den syftar till största möjliga profit för enskilda individer och företag, och den är i dag helt och hållet absurd. Den står inte i något rimligt förhållande till mänskligt liv eller mänsklighetens framtid. Socialismen, som kapitalismens arvtagare, står för de möjligheter som fortfarande finns att skapa en rättvis, jämlik och hållbar värld som syftar till att tillfredsställa mänskliga behov och där människor är herrar över sitt eget liv - så snart de sprängt den privata profitens bojor.

Är det möjligt? Vem vet? Vad vi vet är att så länge vi andas luften omkring oss har vi inget annat val än att göra uppror, för under kapitalismen har mänskligheten ingen framtid. -

Ursprungligen publicerad i Monthly Review vol 62 nr 2. ttp://www.monthlyreview.org monthlyreview.org.

Noter

  1. Fredric Jameson, "The Future of the City", New Left Review 21 (2003)
  2. John Steinbeck, Vredens druvor (1939)
  3. Annie Leonard, The story of stuff (The Free Press; New York 2010)
  4. John Kenneth Galbraith, The Affluent Society (Överflödets samhälle) (1958)
  5. Paul Goodman, Growing up absurd, New York 1960
  6. Karl Marx and Friedrich Engels, Kommunistiska manifestet, 1848.
  7. John Bellamy Foster, "The End of Rational Capitalism," Monthly Review 54, no. 10 (mars 2005), 1-13.
  8. Rosa Luxemburg, The Rosa Luxemburg Reader (New York: Monthly Review Press, 2004), 350. Beträffande utplånandet, se E.P. Thompson, Beyond the Cold War (New York: Pantheon, 1982), 41-80; Rudolf Bahro, Avoiding Social and Ecological Disaster (Bath: Gateway Books, 1994), 19; John Bellamy Foster, The Ecological Revolution (New York: Monthly Review Press, 2009), 27-28.
  9. Om marknadens ogenomskinlighet, se i synnerhet Bertell Ollman, "Market Mystification in Capitalist and Socialist Market Societies," hos Ollman, ed., Market Socialism: The Debate Among Socialists (New York: Routledge, 1998), 81-121.
  10. James Robbins, "Free market Flawed, says survey". BBC News, November 9, 2009. bbc.co.uk
  11. New Poll, "Socialism is gaining popularity in America" Cleveland Leader, April 9, 2009 clevelandleader.com

Översättning från engelska: Hans Isaksson och Olle Josephson.