Frånstulna framtidens samhälle

Essäer och debattinlägg

Ulla Johansson

Murbruk förlag 2009

MIN MOSTER ELVY bodde några år efter världskriget i en röd stuga med vita knutar uppe på åsen i Hammerdal. En idyll?

- Det där draghålet!

Övervåningen de hyrde var inte timrad. Nordvästan for rakt genom brädväggen.

Ulla Johansson växte vid samma tid upp på ett torparställe söderöver. Hon minns grusvägarna, fjärilarna och de blommande dikena men värjer sig som min moster för nostalgin. Markerna är ännu märkta av århundraden av arbete för hövdingar och storbönder. Hon saknar inte flugorna, vattenhinkarna och mjölkandet för hand. Det fanns skäl att som kolchosernas bondflickor älska traktorerna.

Men nu är det klenare med framstegshopp och tilltro till teknik och vetenskap, skriver Ulla Johansson i sin artikelsamling Frånstulna framtidens samhälle. Hon oroar sig över hur också vänstern sjunkit ner i kulturpessimism och andlighet. Den förmår "inte längre tänka det möjliga", den petar i kanterna men angriper inte strukturerna. "Visionerna döda."

Ulla Johansson söker ta sig ur modlösheten, men utan förbindelse med kollektiva rörelser är det svårt att få liv i framtidstron. Själva språket förlorar sin drivkraft, hackar sig fram i brist på konkretion. Det finns stolpar att knyta förhoppningar till - hon tror på fusionskraft och nanoteknologi - men var går det idag att ens tänka sig ur den kapitalism som löper amok?

Den övre medelklassen förvaltar till gagn för kapitalägarna det offentliga rummet. Tänkande tanter ur "socialgrupp tre" hör inte hemma där.

7216_01.jpgUlla Johansson.Ulla Johansson tror inte att en allians mellan arbetarklass och medelklass längre är möjlig. Jag är inte säker på att hon har rätt. Proletariseringsprocessen äter sig allt längre upp i mellanskikten. Men visst hänger vänsterns politiska förfall samman med kulturradikalernas och den organiserade vänsterns fjärmande från arbetarkollektivet. Var femte journalist i landet bor idag i Stockholms innerstad, hälften av dem på Söder. Ur denna sociala karantän kommer inget hot mot kapitalväldet.

Den vänster som växte fram mot slutet av 1960-talet förstod att ta sig ur de intellektuella reservaten. Nu ser Ulla Johansson hur de medelklassintellektuella förfasar sig över Sverigedemokraternas framgångar. Men de har "inte något begrepp om den verklighet som levs ute i nergångna förorter". Då är de hjälplösa.

Hennes kritik av "miljöfundamentalister" och nyandliga är inte borgerligt liberal. Hon välkomnar det moderna men inte den rasande marknadens framfart. "Varför fick vi inte erövra både och - bil och konvaljedungar?"

Nära torpet ligger en fornlämning. Ända sedan barndomen har hon känt en samhörighet med trälarna som gjorde avtrycken i naturen. De går vid hennes sida inte som "fåniga andar" utan som klassfränder ur det förflutna. Men nu ska minnena bli golfbana. Hon tänker på sina gamlingars "'môsakärring' som lät dimman stiga ur sankmarken kring vår bäck. Den forna gudinnan. Kan hon sända en delegation till den lilla stadens kommunfullmäktige?"

Ulla Johansson är inte vidskeplig men förstår att också det vidskepliga delar sig i två. Môsakärringen hör till hennes klass.


Kritikmaskinen

John Swedenmark

Ruin 2009

EN VIKTIG MEN inte helt solklar debatt om nutida arbetarlitteratur pågick i Aftonbladet i vintras. Somliga kritiker krävde att modern arbetarlitteratur måste utföras med ett särskilt modernistiskt formspråk. Klokare röster (t.ex. Annelie Jordahl) påpekade det i grunden självklara att man skriva om arbetarklassens erfarenheter på många olika sätt.

Som en kommentar från sidan kan man möjligen läsa Swedenmarks samling av litteraturkritiska artiklar under 2000-talet. Swedenmark är kulturredaktör på LO-tidningen och lingvist. Han är inte realismmotståndare, men litterärt starkt modernistiskt orienterad: Ekelöf, Sonnevi, Beckett. Framför allt tänker han själv i sina texter, och tankarna handlar framför allt om möjligheterna till ett lyriskt språk som kan upphäva rådande ordningar. Den som grubblar över litteraturspråkets säregenheter kan därför lära mycket av Swedenmarks ständigt omprövande artiklar. Andra kan nog tycka att det sist blir för mycket form och för lite politik.


När bojorna brast

HISTORIEN OM TREDJE VÄRLDENS SEGRAR OCH NEDERLAG

Vijay Prashad

Leopard förlag 2010

PRASHADS TILL SVENSKA nyligen utkomna bok är en ambitiös genomgång av tredje världens uppgång och fall efter 1945. Boken har tre delar. Den första delen, Strävan, behandlar den koloniserade världens kamp för självständighet och bildandet av den alliansfria rörelsen med den berömda konferensen i Bandung 1955. Där tillkännagav de afro-asiatiska länderna sin vägran att ta order från sina tidigare kolonialherrar. Den andra delen, Fallgropar, behandlar svårigheterna i bl.a. Algeriet att efter den väpnade kampen mot kolonialmakten bygga upp ett fungerande samhälle. I Algeriet liksom i många andra f.d. kolonier uppkom snart en byråkratisk klass som använde statsapparaten som verktyg för det egna klassintresset. Tredje delen, Mord, behandlar splittringen inom tredje världens länder. Många f.d. kolonier blev svårt skuldsatta under 1970-talet. I länder som Indien uppkom chauvinistiska rörelser som det hindunationalistiska partiet BJP. Fienden för BJP är inte det utländska kapitalet och utländsk dominans utan muslimer och kommunister. IMF:s nyliberala strukturanpassningsprogram i skuldsatta länder går hand i hand med etnisk nationalism och kulturellt konservativa idéer med rötter i religion och rasism. Pradesh ser den etniska nationalismen som den IMF-ledda globaliseringens trojanska häst.

7216_02.png Särskilt intressant i denna del av boken är hur Saudarabiens skapade WML (World Muslim League) 1962 med det uttalade syftet att aktivt bekämpa sekularism och socialism i världen. Genom WML sprider Saudarabien wahhabismens reaktionära samhällssyn. USA har givit WML sitt helhjärtade stöd. När den IMF-ledda globaliseringen tvingade de f.d. kolonierna att skära ner statliga utgifter, erbjöd olika islamistiska organisationer samma tjänster. Så skapades t.ex. ett nätverk av religiösa muslimska skolor i världen. Den sekulära och socialistiska nationalismen i tredje världen bleknade bort inför växande etnisk och religiös nationalism.

Mot slutet kommer författaren in på de ljuspunkter som vi kan skönja i dag i den antiimperialistiska kampen. En fyllig notapparat avslutar denna läsvärda bok.


En kulturutredning

David Karlsson

Glänta 2010

KARLSSON VAR sekreterare i en stora kulturutredningen men hoppade av 2008 efter våldsamma konflikter på utredningssekretariatet. Boken ägnar dock bara ett par sidor åt skvaller från regeringskansliet. All kraft läggs på Karlssons egen kulturutredning, en intelligent och kunnig diskussion av förutsättningarna för reformistisk kulturpolitik. Författarens linje är inte regeringens: "entreprenörskap leder till destruktion", konstaterar han. Läsvärt, men inte riktigt spännande; det reformistiska statsperspektivet är för dominerande. Men hur ska folk komma i rörelse för konstnärliga uttryck och kulturverksamhet som gör oss starka nog att göra revolution? Karlsson kan någon gång snudda vid denna grundläggande kulturpolitiska fråga. Men bara snudda.


Jag var en arier

Tony Samuelsson

Wahlström & Widstrand 2009

VAD HADE HÄNT om Tyskland vunnit andra världskriget? Det har inte saknats romaner som försökt reda ut detta, i Sverige t.ex. Hans Alfredssons Attentatet i Pålsjö skog (1996). Uppslag till temat tillhandahöll redan Sveriges andliga och politiska klimat 1940-44.

Tony Samuelsson behandlar samma fråga på 376 sidor i Jag var en arier. Romanen utspelas under några månader vid mitten av 1976. Sverige hade 1947 införlivats med det segrande Nazityskland. Albert Speer (1905-81) har efterträtt Hitler, vars hjärna ligger i näringsbad i avvaktan på eventuell återuppståndelse. Riket härskar åtminstone från Atlanten till Ural. I Östeuropa bor andra klassens folk, dvs. mest slaver, som man då och då bombar för att hålla antalet och uppror nere. Och bortom finns fientliga, bortdrivna semiter som bedriver sabotage mot Riket. Sverige har i stort sett varit bäst i klassen, dvs. i Riket, och har högt anseende som riksbyråkrater och rena arier.

Romanen utspelas uteslutande i litterära och journalistiska kretsar. Där sätter man inom skål och vägg en viss ära i att hålla distans till regimen. I allmänhet vet man dock på vilken sida brödet skall smöras och vad det kostar att öppet opponera sig. Säkerhetstjänsten övervakar. Bäst att hålla sig till sport och naturlyrik. Romanens hjälte, sportjournalist och son till Sveriges riksföreståndare, grips så småningom av tvivel om sin rasrenhet och Rikets ideologi och hoppar av till fienden bortom Ural. Men hur gick det sen?

7216_03.png Samuelsson gör kanske alltför mycket för att hindra folk från att dra paralleller mot nutiden - som för säkerhets skull har förlagts ett tredjedels sekel bortom berättelsens slut.

Varför? I våra dagar, när Sverige via EU håller alltmer på att inlemmas i USA-imperiet, när våra ledande politiker fäller upp sina paraplyn vid minsta skur över Washington. När kulturprodukter producerade utanför detta Imperium ratas. När hetsen mot islam, Imperiets motståndare, ökar. När socialister marginaliseras och jämställs med fascisterna. När våra skalder uppmanas författa kärleksdikter till den tillträdande statschefen, vilken dessutom befinner sig på östfronten för att peppa våra svenska legosoldater som hjälper Imperiet att ockupera Afghanistan.

Vadan då denna återhållsamhet? I morgon kan det vara för sent.