Jodå, ojämn inkomstfördelning har säkert betydelse för sociala problem. Men tjänar verkligen alla parter på ett jämlikt samhälle? Ekonomhistorikern Klas Rönnbäck har läst den omdiskuterade Jämlikhetsanden och måste besviket konstatera att han inte blir övertygad.

RICHARD WILKINSON och Kate Picketts bok Jämlikhetsanden (The Spirit Level) har fått mycket uppmärksamhet såväl i Sverige som i hemlandet Storbritannien, och många gånger ett mycket varmt mottagande. Den centrala tesen i den här boken avslöjas redan i undertiteln: "Därför är mer jämlika samhällen nästan alltid bättre samhällen". Det är således en bok med en uttalat politisk tes. För att styrka den tesen jämför författarna därför statistik rörande olika sociala frågor, från en rad ekonomiskt rika länder, vid ett och samma tillfälle. De slutsatser som dras är att i mer jämlika samhällen har befolkningen bättre fysisk och mental hälsa och bättre utbildning. Våld och kriminalitet är vidare lägre i mer jämlika samhällen, och därmed också andel av befolkningen i fängelse, och likaså är antalet tonårsgraviditeter lägre. Tilliten till andra medmänniskor är dessutom högre i mer jämlika samhällen. Kort sagt: mer jämlika samhällen är bättre samhällen. Om sambanden håller, vill säga.

Låt mig inledningsvis konstatera att jag vill bli övertygad. Jag önskar redan från start att författarna har rätt, och att de kan belägga sin centrala tes. Och visst får man en hel del vatten på sin kvarn om man hoppas det. De data som författarna presenterar visar tämligen konkret att en ojämlik inkomstfördelning sannolikt har betydelse för många av de sociala problem som finns i de rika länderna. Det här är viktiga samband som borde uppmärksammas betydligt mer än vad fallet är idag, både i forskning och i den politiska debatten. Av den anledningen är den här boken ett viktigt bidrag till debatten.

Det kan vara väl värt att poängtera att författarna avgränsar sig till enbart diskutera en grupp rika länder. Det här beror till viss del på tillgång till pålitliga data. Men det beror sannolikt också på att sambanden ser väldigt annorlunda ut om man också tittar på motsvarande data från en rad fattigare länder. Här spelar inte minst ekonomisk utveckling (t.ex. mätt som BNP/capita) en betydligt viktigare roll än vad det gör i gruppen rika, industrialiserade länder. I den här frågan hade författarna möjligen kunnat problematisera sin tillväxtkritiska diskussion en aning genom att också inkludera en mer global beskrivning av frågan.

7212_01.jpgJämlikhetsanden.I det stora hela är dock avgränsningen ett litet problem för den här boken. Problemet är i stället att den huvudsakliga argumentationen inte är fullt så övertygande som jag hade hoppats på. Det här beror på två frågor: dels detta med att kontrollera för flera förklaringsfaktorer, dels att det inte alltid finns en helt tydlig analys av varför ojämlikhet skulle spela roll.

Författarna konstaterar, vad gäller den första punkten, gång på gång att det förefaller finnas ett statistiskt samband mellan olika sociala faktorer å ena sidan och ojämlikhet å den andra, och att det här sambandet förefaller att inte vara slumpmässigt. Men det senare är ett lågt krav att ställa. Man kan nämligen tänka sig att det är många faktorer som var och en bidrar till att förklara sociala problem. Ojämlikhet är många gånger kanske en bidragande förklaring - men hur viktig är den jämfört med andra faktorer? Ta t.ex. frågan om social tillit. Statistiken som författarna bygger sitt resonemang på visar ett relativt tydligt samband mellan social tillit och jämlikhet: ju mer jämlikt samhället är, desto fler personer anser också att andra människor går att lita på. Stora klassklyftor är förödande för den sociala tilliten människor emellan. Här kan man förstås diskutera kausalsambandet - vad är hönan, vad är ägget? - men den frågan behandlas i viss mån av författarna. Men även om vi accepterar att det är ojämlikhet som underminerar tilliten i samhället (och inte tvärtom) så kan man teoretiskt tänka sig en rad andra faktorer som också kan spela in i processen: samhällelig alienation och anonymitet, grad av kriminalitet, massmedias rapportering, atomisering och utbredning av sociala nätverk och så vidare. När det gäller en fråga som utbildningsresultat kan man tänka sig att det absoluta belopp som satsas på utbildning per elev spelar en avgörande roll för utfallet, liksom om skolgången kostar pengar eller är gratis för alla. På samma sätt kan man även för andra sociala problem som diskuteras i boken tänka sig flera faktorer som potentiellt kan bidra till en förklaring.

I vissa fall diskuteras alternativa förklaringsfaktorer i bokens brödtext, men den diskussionen känns oftast långt ifrån fullständig. Den statistik som författarna presenterar visar däremot bara upp sambandet mellan ojämlikhet och den specifika sociala faktor som behandlas i respektive kapitel, inget annat. Läsaren förses med en rad tvådimensionella diagram med en enda förklarande orsaksvariabel (ojämlikhet), och en förklarad variabel som mäter olika sociala faktorer (t.ex. utbildning, hälsa eller liknande). Det går dock att statistiskt "kontrollera" för många förklaringsfaktorer samtidigt så att man söker renodla vilken effekt en enskild faktor, som exempelvis just jämlikhet, har när vi också väger in andra potentiella förklaringsfaktorer i ekvationen. Skulle man göra sådana test kanske det visar sig att ojämlikhet är en tämligen oviktig förklaringsfaktor i vissa fall, eller omvänt att alla andra faktorer är oviktiga i jämförelse just med ojämlikhet. Tyvärr presenterar författarna inga resultat från några sådana tester alls, så vad svaret skulle bli får vi i alla fall inte reda på i den här boken. På sin hemsida försvarar sig författarna med att de vill nå en bredare läsekrets än bara sådana som är bekanta med något mer avancerade statistiska metoder. Det är förstås en viktig poäng, men åtgärdar tyvärr inte svagheten i sig. Författarna hade enkelt kunnat lägga in mer avancerade statistiska test exempelvis i ett appendix, och ändå hållit den vanliga brödtexten på ett lättillgängligt plan. Även de som inte är bekanta med detaljerna i hur man tillämpar sådana statistiska metoder skulle nog kunna känna sig än mer övertygade av argumentationen enbart i vetskapen om att sambanden håller även om man kontrollerar för sådana möjligheter. Om sambanden håller, vill säga.

7212_02.jpgBild: Svante Ahlman.EN ANDRA, OCH NÄRLIGGANDE, kritik handlar om analysen av varför ojämlikhet spelar en så stor roll. Författarnas tes är nämligen inte bara att ojämlikheten spelar roll genom att ett ojämlikt samhälle får fler fattiga människor, vilket påverkar den gruppens hälsa och utbildning negativt (och därmed drar ned nationella genomsnittsdata för detta), utan att ojämlikheten drabbar alla grupper i ett samhälle negativt, om än i olika utsträckning. Ökad jämlikhet är alltså, som de två författarna skriver, till fördel för alla. Här förefaller tämligen klassiska socialdemokratiska värderingar framträda. Om alla i samhället skulle tjäna på en ökad jämlikhet så finns det ju inga fundamentala intressemotsättningar att överbrygga eller undanröja. Adjö klasskamp, god dag samförståndspolitik.

I vissa fall är det ganska enkelt att förstå hur det kan hänga ihop. När det handlar om kriminalitet kan man till exempel lätt föreställa sig att en ökad ojämlikhet leder till fler fattiga, vilket i sig kan bidra till en ökad grad av kriminalitet. Detta kan i sin tur också komma att drabba även de i samhället som är relativt rika, genom att de blir offer för kriminaliteten. På andra punkter är det dock svårare att förstå hur en ökad ojämlikhet skulle påverka alla grupper i samhället. Varför skulle exempelvis utbildningsresultaten för rikare grupper påverkas negativt av en ökad ojämlikhet i samhället? Varför skulle rika grupper i ojämlika samhällen ha sämre hälsa än rika grupper i mer jämlika samhällen? Någon gedigen teoretisk förklaring till varför jämlikhet skulle gynna alla i ett samhälle redovisas egentligen inte i boken. Författarna nöjer sig med att enbart visa empiriska data som tyder på att det skulle kunna vara fallet. Frågan är dock återigen om det handlar om robusta samband, eller om man bara blir lurad av statistiken därför att författarna inte kontrollerar för andra faktorer?

Jag är skeptisk. Att det historiskt har krävts så mycket kraft och kamp för att vinna de sociala framsteg mot ökad jämlikhet som gjorts, tyder på att det finns grupper i samhället som inte alls tjänar på en sådan politik. Däremot både hoppas och tror jag att författarna har i huvudsak rätt om att ökad jämlikhet i allmänhet är positivt för folkhälsan och en rad andra sociala frågor. Statistiken som de två författarna presenterar, och den forskning de refererar till, verkar också peka på att de har rätt vad gäller jämlikhetens generella effekter. Tyvärr tvingas jag dock konstatera att boken inte förser mig inte med de välbelagda slutsatser som jag hade hoppats på, på det området.

Jämlikhetsanden

Richard Wilkinson & Kate Pickett

Karneval förlag 2010