Det är fel att inta en nihilistisk attityd till FN:s klimatmöte i Köpenhamn som, när denna ledare skrivs, ännu inte avslutats. Det är önskvärt att antingen detta möte eller något av de följande i en nära framtid enas om konkreta steg bort från fossilsamhället.

Även om de är otillräckliga.

Men vad är steg i rätt riktning?

7101_01.jpgUrban Målare: Vädersolstavlan 20 april 1535. Den äldsta bilden av Stockholm.

  • Övergripande mål för maximal global temperaturstegring och därmed indirekt för minskade växthusgasutsläpp är bra men i sig själva av begränsat värde.
  • De rika länderna måste tvingas acceptera en förlängning och skärpning av Kyotoprotokollets åtaganden om konkreta mål för begränsning av växthusgasutsläppen.
  • Ju mindre inslag av nyliberal lekstuga - handel med utsläppsrätter, flexibla mekanismer med flera redskap för spekulation, korruption och smitning från åtgärder i det egna landet - desto bättre.
  • Så mycket av som möjligt av internationellt samarbete för investeringar i och teknikutveckling för energieffektivisering och förnybar energi. Med fokus på resurs- och tekniköverföring till utvecklingsländerna, under villkor som stärker deras suveränitet. Långt viktigare än utfallet av förhandlingsprocessen är dock följande:
  • Att sätta stopp för i-ländernas planer på ökad "energisäkerhet" på sina villkor genom kontroll, om nödvändigt med krig, över återstående fossilenergitillgångar och deras distributionsvägar. (Se detta nummers tema.) Detta är inte blott en fråga om "klimaträttvisa". Den globala kapitalismen fungerar idag så irrationellt och kortsiktigt att en forcerad omställning till förnybar energi torde vara möjlig bara om systemet känner kniven på strupen. I väntan på "peak oil" (och dito för gas och kanske även kol) är det bra om fossilreserverna kontrolleras av länder som utvinner dem i måttlig takt och investerar försäljningsvinsten i sina egna folks välfärd snarare än i en forcerad jakt på nya källor.
  • Att den folkliga rörelsen för ett klimatsmart samhälle stärks. Den globala klimatkampen måste framför allt föras lokalt, det vill säga nationellt. Trots EU:s makt kan mycket göras på svensk hemmaplan. Det handlar inte bara om kraftfullt stöd till förnybar energi och till energieffektivisering på mikronivå. Än viktigare är att infrastrukturen baseras på kollektivtrafik och energisnål spårtrafik, med bilismen reducerad till ett komplement för främst glesbygd och lokala godstransporter, och att stads- och regionplanering reducerar behovet av person- och godstransporter.

I stället för marknadsekonomins konkurrens till botten - med miljödumpning såväl som lönedumpning - måste politiska åtgärder tvingas fram i varje land och skapa en mellanstatlig tävlan om att vara mest klimatsmart. Bara en sådan utveckling kan sedan driva fram tillräckligt bra internationella klimatavtal.