En snabb ekonomisk utveckling, men ett av världens mest ojämlika länder. En motkraft mot USA:s imperialism, men exploatör av världens rikedomar. Kinas utveckling efter den kapitalistiska revolutionen rymmer motstridiga tendenser. Malena Rydberg har samlat fakta och spårar tendenser.

Kina håller liksom Indien på att återta sin plats i historien efter en lång peri-od av kolonial förnedring.

En gång i tiden gick teknikutvecklingen från öster till väster. År 1300 hade Kina den högsta inkomsten per invånare i världen. År 1400 var över 30 procent av kinesisk jordbruksmark bevattnad. År 1600 producerade Kina 29 procent av världens rikedomar.

Från 1840 gick Kina tillbaka i utveckling, och den koloniala förnedring som Kina då utsattes för är fortfarande levande kunskap. Koloniseringen - även om Kina blev en halvkoloni - medförde en allmänt ökad fattigdom. År 1600 var Kinas BNP per invånare 70 procent av Storbritanniens. 1913 hade den fallit till 11 procent och 1950 till 6 procent. Med kolonialismen och dess påtvingade liberalism förföll hantverksmanufakturerna och en begynnande industrialisering stäcktes. Samtidigt skyddade kolonialmakten sin egen industri bakom höga tullmurar.

Zbigniew Brzezinski, den tidigare presidentrådgivaren, är knappast känd som Kinavän. Dock har han yttrat om Kinas utrikespolitik: "den kinesiska nationalismen är en viktig kraft men Kina strävar inte efter en militär konfrontation med USA." Man skulle kanske kunna karakterisera Kinas utrikespolitik som långsiktig, tålmodig, icke militär, med stor anpassningsförmåga till omvärlden och samtidigt principfast. Det är inte tal om ett Kina utan Tibet, Xinjiang, inre Mongoliet och Taiwan.

Deng Xiaoping lär ha yttrat att " det tjugoförsta århundradet kommer att bli Asiens men bara om Indien och Kina arbetar tillsammans för att bygga det." Hur är relationerna till Indien i dag?

Både Indien och Kina deltog i den berömda Bandungkonferensen 1955 med 29 deltagarländer från Asien och Afrika vilka enades kring alliansfrihet under åren av kallt krig. 1962 utbröt krig mellan Indien och Kina om gränserna i Himalaya. I dag har Kina gått om USA som Indiens främste handelspartner. 1997 var handelsutbytet värderat till 1 miljard dollar, och 2007 hade siffran stigit till 37 miljarder. De gränstvister som ledde till kriget 1962 har man försökt lösa, och i konflikten mellan Indien och Pakistan förhåller sig Kina idag snarast neutralt efter att tidigare ha stött Pakistan.

Förhållandet USA, Indien och Kina är som en triangeldans där USA försöker vara balettmästare. USA strävar efter att knyta Indien närmare till sig. Man har till exempel slutit avtal med Indien om kärnenergisamarbete trots att landet inte skrivit på ickespridningsavtalet. Fram till omkring år 2000 dominerade USA den asiatiska scenen med Japan som polis och Sydkorea som vakt. Kinas politik har onekligen ändrat scenbilden.

De tidigare gränstvisterna med Ryssland har Kina löst efter förhandlingar. Ryssland ingår tillsammans med Kina samt fyra centralasiatiska länder, Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan och Uzbekistan, i det s.k. Shanghaisamarbetet. Sedan 2005 har handeln mellan dessa länder ökat med 212 procent. Både Ryssland och Kina ser med oro på hur USA bygger militärbaser i Afghanistan. Och liksom Ryssland bekämpar Kina alla tendenser till revolter från olika muslimska minoriteter. I Shanghaisamarbetet talar man om "kampen mot terrorism, separatism och extremism". Samarbetet i Shanghaigruppen pågår helt utanför USA:s kontroll. Över 43 procent av Rysslands vapenförsäljning går till Indien och Kina. År 2006 undertecknade dessutom Kina och Ryssland en överenskommelse om strategiskt partnerskap som gäller utvinning av olja i Sibirien. Det är helt tydligt att de har ett gemensamt intresse av att motarbeta den amerikanska hegemonin i världen och särskilt i Asien. De band som en gång på 1970-talet knöts mellan USA och Kina gällde den gemensamma aversionen mot Sovjetunionen. Även detta scenario har i grunden förändrats.

7005_01.jpg

ASEAN som skapades 1967 under det kalla krigets dagar som en militärallians mot "hotet från kommunismen" har idag Kina som medlem. Länderna som ingår i ASEAN har sedan 2004 inrättat en zon för fritt varuutbyte - även detta ett faktum som förändrat den asiatiska scenen.

Också i Afrika har Kina flyttat fram sina positioner. I dag är Kina Afrikas tredje viktigaste handelspartner. På ett decennium har handeln mellan Kina och Afrika tiofaldigats, och Kina är en mycket stor investerare. Kina prioriterar långfristiga lån. Sommaren 2007 slöt man med Demokratiska republiken Kongo ett avtal värt 6,3 miljarder euro, varav 4,2 miljarder riktas mot infrastrukturen och 2,1 mot gruvsektorn. Kina har åtagit sig att bygga 3 000 kilometer vägar och järnväg i detta land som är lika stort som Västeuropa. Därtill kommer 31 sjukhus, fyra universitet, och 50000 bostäder för fattiga. Lånet löper med låga räntor på mycket lång sikt.

Naturligtvis styrs Kina inte av filantropi. Kina vill ha vänskapliga relationer med många länder för att kunna säkerställa importen av livsmedel, metaller och olja. I dag får Kina mycket av sin olja från Angola, och enligt dokument som Financial Times fått tag på vill man köpa en sjättedel av de nigerianska oljereserverna. Det handlar i flera fall om tidsbegränsade oljelicenser som håller på att återgå från västliga bolag till den nigerianska staten. Enligt nigerianska källor erbjuder det kinesiska oljebolaget mer än vad de västerländska företagen är beredda att betala.

Kina har gått förbi USA som Sydafrikas största handelspartner. Sydafrika säljer till Kina främst järnmalm, guld, koppar, krom, vin, trä och pappersmassa. I andra riktningen går maskindelar, skor, plastprodukter och kläder, vilket hårt drabbat den sydafrikanska textilindustrin.

Kina har kritiserats kraftigt från västvärlden för sitt samarbete med regeringen i Sudan, men ingen har tagit upp att både Indien och Japan har minst lika vänskapliga relationer med landet. Japan är till exempel Sudans andra största oljekund. Det var genom Kinas agerande som Sudan tillät FN att stationera trupper i landet - en aktion i vilken 350 kinesiska soldater deltar. Kinas utåtriktade politik äventyrar onekligen västvärldens nykoloniala planer i Afrika, samtidigt som den kinesiska exporten har lett till att lokala producenter i t.ex. Zambia och Sydafrika konkurrerats ut. Varje tendens uppvisar motsägelsefulla sidor.

Den pågående krisen har ytterligare förstärkt Kinas relativa ställning i världsekonomin.

Dess fabriker tillverkar alltmer sofistikerade produkter: 70 procent av alla bärbara datorer i världen, 55 procent av alla mobiler, 40 procent av alla platta TV-apparater.

Men "made in China" betyder inte nödvändigtvis "made by China". 65 procent av de tillverkade produkterna kommer från utlandsägda företag. Av världens 500 största multinationella företag har över 400 investerat i Kina. Vanligtvis behåller det utlandsägda företaget kontrollen över både vinsterna och det tekniska kunnandet och exploaterar gladeligen den disciplinerade, lågavlönade kinesiska arbetskraften. En del experter menar att av produkter för 100 kronor stannar bara 20 till 25 kronor i landet. Resten hamnar i utländska fickor.

Från 2005 till 2020 beräknas Kinas BNP stiga två och en halv gång fortare än västvärldens. År 2007 låg Kina på tredje plats i världsekonomin efter USA och Japan men före Tyskland, Storbritannien och Frankrike. Ändå utgör Kinas produktion bara 5,3 procent av hela den globala produktionen. USA:s andel är 28,5 procent.

Mellan Kina och USA råder ett slags ekonomisk symbios. Kina säljer varor till USA och ackumulerar dollar som sedan används för att köpa amerikanska statsobligationer, vilket finansierar det amerikanska handelsutskottet. Kina har redan en dollarreserv på 1 700 miljarder dollar, världens största. Kommer man att fortsätta att stödja dollarn?

Med den snabba tillväxten ökar Kinas energibehov. Kinas konsumtion av olja utgjorde år 2004 ungefär 8 procent av världens oljeförbrukning. I dag ligger Kina strax efter USA när det gäller koldioxidutsläpp, men sett per invånare är den kinesiska siffran låg; en medelkines utsläpp utgör 16 procent av medelamerikanens.

7005_02.jpg

Uppskattningsvis används 40 procent av den kinesiska energiproduktionen till att producera varor som går på export. Produkterna lämnar Kina men miljöförstöringen stannar kvar.

Kina är i dag en nation med ekono-miska muskler. Ett jättestort land som år efter år har en tillväxt på över nio procent förändrar världen i den takt landet förändrar sig självt. En viktig fråga är om Kina kommer att ändra inriktning från en exportdriven ekonomisk utveckling till en tillväxt baserad på huvudsakligen ökad inhemsk efterfrågan. Kan landet göra det utan att ändra de inhemska klassförhållandena? Kan skiftet genomföras utan att den låglönebaserade exportsektorn hamnar i kris och drar resten av ekonomin med sig?

Fortfarande finns statlig kontroll över vissa centrala delar av ekonomin. Bankväsendet ligger i statliga händer, liksom industripolitiken och forskningen - vilket studeras ivrigt av länder i tredje världen. Sjukvården är däremot mer eller mindre privat. Före 1980 var all sjukvård gratis i Kina, men i dag måste kineserna betala dyrt för vården - en sektor som även utländskt kapital sökt sig till, av 600 sjukhus i Shanghai lär 200 vara utlandsägda.

Försörjningen av den jättelika befolkningen, 1,3 miljarder människor, kan bli ett stort och överhängande problem. Går det att försörja 22 procent av världens befolkning på 7 procent av världens åkermark? Mellan 2000 och 2005 minskade odlingsytan i landet med 1,25 miljoner hektar enligt officiell statistik - med 4 miljoner hektar enligt icke officiella källor. 2005 blev landet nettoimportör av jordbruksprodukter, särskilt spannmål. Med en växande medelklass som kraftigt ökat sin köttkonsumtion har problemen accentuerats. Kina deltar tillsammans med länder som Sydkorea, Saudiarabien och Japan i jakten på åkermark framför allt i afrikanska länder. Genom att köpa eller arrendera jord vill man säkerställa sin livsmedelsförsörjning.

Enligt Asiatiska utvecklingsbanken har antalet kineser som lever i yttersta fattigdom minskat med 8,5 procent per år mellan 1993 och 2004, men fortfarande lever 47 procent på mindre än 2 dollar om dagen. 220 miljoner av 900 miljoner bönder beräknas befinna sig under fattigdomsstrecket, och av dessa är 40 miljoner enligt officiell statistik helt utan jord, utan pengar, utan arbete och utan socialt skyddsnät. 500 miljoner kineser saknar godtagbart dricksvatten.

Klyftorna ökar mellan stad och landsbygd. 1985 nådde medelinkomsten på landsbygden 55 procent av medelinkomsten i stad. Idag når siffran inte över 30 procent.

7005_03.jpg

Kampen för ett drägligare liv på landsbygden kommer att bli avgörande för utvecklingen de närmaste årtiondena. Protesterande bönder har länge nöjt sig med ett gammalt tillvägagångssätt: att vända sig till lokala makthavare. Många gånger fängslas de klagande. Ibland ger de sig av till Beijing - långa resor som ofta slutar i desillusion. Men protesterandet ökar. Ibland tar sig missnöjet uttryck i sittdemonstrationer framför lokala myndigheters kontor. Flera protester har letts av demobiliserade soldater som uppgår till fler än 20 miljoner på landsbygden, vilket börjat oroa kommunistpartiet. Frågan om bonderevolterna togs upp på partiets kongress 2007.

Bönderna vänder sig mot lokala potentaters privilegier och höga lokala skatter. Den centralt beslutade skatten ska inte överstiga 5 procent av inkomsten, men på lokal nivå kan den bli tio till tjugo gånger högre, vilket lett till våldsamma protester.

Bönderna vänder sig också mot nedsmutsningen av jord och vattendrag (70 procent av Kinas floder är svårt nedsmutsade). För tio år sedan fanns inga ekologiska rörelser. I dag finns enligt officiell statistik 2 768 miljörörelser.

Men när bönder protesterar drar sig lokala makthavare inte för att använda lönnmördare, en företeelse som för tankarna till Latinamerika.

Lagstiftning från 1994 påbjuder åtta timmars arbetsdag och betalning för övertid. Protester bland arbetarna gäller ofta brott mot dessa bestämmelser. Ibland tillfredställs arbetarnas krav och ibland ställs lokala korrupta ledare inför domstol, men på alla sätt försöker man hindra framväxten av en oberoende fackföreningsrörelse med självständiga ledare.

7005_04.jpg

Det beräknas att 45 procent av alla arbetare med kontrakt tvingas till obetald övertid. Då kan man föreställa sig tillvaron för den stora gruppen arbetare utan kontrakt, de som kommit från landsbygden för att söka arbete i städerna. Det rör sig om mellan 120 och 150 miljoner människor. Dessa arbetare utgör 80 procent av byggnadsarbetarna i städerna, 68 procent av elektronikindustrins arbetare och 58 procent inom restaurangbranschen. De behöver honku, uppehållstillstånd, för att kunna få skolundervisning för sina barn.

Ett relativt välmående mellanskikt växte fram i storstäderna under 1990-talet. Det har tagit del av ett västerländskt konsumtionsmönster - bra lägenhet, bil, möjlighet att äta på restaurang, semester. Går man strikt efter inkomst beräknas mellan 300 och 350 miljoner människor tillhöra denna grupp. Om man har högre utbildning som kriterium minskar gruppen snabbt till omkring tio miljoner.

De välmående i storstäderna utgör basen för Kinas inre konsumtionsmarknad. De tillhör mellanskiktet i kraft av sin utbildning och sina personliga kontakter, och de är ofta starkt kritiska till kommunistpartiet, särskilt mot "arvtagarnas gäng", dvs. barn till kommunistpartiets ledare vilka sitter på viktiga poster. Kritiken betyder dock inte att medelklassen vill se folket revoltera.

Talesmännen för detta skikt har en dubbel inställning till landsbygdens bönder och lantarbetare. Man anser att de som är gamla och handikappade bör få hjälp av staten, men övriga "som inte gör något för att komma ur sin situation" ska inte få någon statlig hjälp. Man vill införa demokrati, men den ska komma gradvis, den ska i förstone vara förbehållen den egna gruppen, eftersom "obildade människor" inte anses värdiga medlemmar i en demokrati. I stället för strejker och demonstrationer förordar mellanskiktet petitioner, information och utbildning.

Kommer den nuvarande krisen i världen att förändra den politiska situationen? Det beräknas att 20 miljoner migrantarbetare förlorat arbetet till följd av den krympande exporten, men även många unga utbildade har berörts. Omkring sex miljoner med akademiska meriter står utan arbete. Men mellanskiktet har samma intresse som Kinas ledning av lugn och ordning - just ordnad utveckling är ett viktigt ledord för kommunistpartiet. Oordning får de kinesiska ledarna att skräckslagna associera till det stora språnget, kulturrevolutionen och Himmelska fridens torg 1989.

Under de senaste trettio åren har Kina genomgått en kapitalistisk revolution. Deng Xiaoping startade den 1978. "Det spelar ingen roll om katten är vit eller svart, bara den fångar möss", förklarade han. Kollektivjordbruken - stommen i Mao Zedongs socialistiska politik - avskaffades, och så inleddes färden från det relativt jämlika samhälle som skapats efter revolutionen 1949 till det djupt ojämlika samhälle som Kina är i dag.

För bonden på landsbygden eller arbetaren i staden spelar det roll om katten är vit eller svart, men för det styrande skiktet med sin maktbas i kommunistpartiet tycks ingen annan väg finnas än den kapitalistiska. De imperialistiska ländernas jakt efter råvaror, åkermark och marknader tilltar i intensitet och omfattning. Kina deltar i jakten. Kommer man att fortsätta att göra det med fredliga metoder? Kommer den kinesiska bonden och arbetaren att acceptera de växande klyftorna?

Det jäser redan i det breda folklagret med tiotusentals olagliga protester med miljontals deltagare varje år. Ett skämt cirkulerar i huvudstaden: "För några år sedan räddade kapitalismen Kina; idag är det Kina som räddar kapitalismen." Vilka i Kina skrattar år det skämtet?

Referenser

Martin Bulard: La Chine et LInde - le dragon et léléphant. Fayard 2008

Le Monde diplomatique, Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Internationalen