Visst moderniserade Keynes nationalekonomin, och visst fanns socialt progressiva drag i hans förslag. Men han var främmande för en djupare kritik av kapitalismen. Den keynesianska krislösningen riskerar än en gång att bli upprustning och krig, skriver Stefan Lindgren i en replik på Benny Anderssons inlägg i förra numret av Clarté.

Benny Andersson har i Clarté 2/09 svårt att fördra mitt "vildsinta angrepp" på Keynes (Clarté 4/08). Så mycket nytt var det nu inte jag hade att komma med. Min kritik är i vart fall inte "vildare" än den Keynes elev Joan Robinson levererade (se bl.a. Ekonomisk filosofi, 1962, svensk utgåva 1970).

Själva poängen med min artikel var inte att "angripa" Keynes (fysiskt död sedan 1946, politiskt sedan 1970-talet), utan att påvisa dubbelheten. Keynes förfäktade ekonomiska idéer som ytterst gick ut på att rädda kapitalismen ur 30-talskrisen, den dittills djupaste kris systemet upplevt. Hans grundläggande idéer var en reaktion på den klassiska nationalekonomins tro på att systemet alltid eftersträvade jämvikt och självt var förmöget att återställa denna, om det skulle uppstå störningar.

Teoretiskt var Keynes en eklektiker, som lånade vissa angreppssätt av Marx, men utan dennes stringens och klara ställningstaganden. Och utan att någonsin erkänna någon skuld till Marx. Keynes kallade Marx Kapitalet "en obsolet lärobok som jag inte bara vet är vetenskapligt felaktig utan saknar intresse eller tillämpning i den moderna världen" (J.M. Keynes, A Short View of Russia 1925).

6913_01.jpgWest Virginia 1935: en check med nödhjälp har just anlänt. Bild: Ben Shahn.

När Keynes ifrågasatte "Says lag", formulerad av den franske ekonomen J.B.Say (1767-1832), som stipulerade att "utbud utgör efterfrågan", och alltså utgick från att det aldrig kunde finnas bristande efterfrågan, gick han på väl upptrampad mark.

När Keynes adepter senare gjorde matematik av General Theory visade det sig att vad Keynes kommit på var Marx mervärdelära. Roy Harrod sammanfattade Keynes syn på ekonomisk tillväxt i formeln G (tillväxten) är lika med kvoten S/K där S stod för sparkvoten (i praktiken investeringskvoten) och K för en kapitalkoefficient som anger hur mycket produktionsökning varje investerad krona ger. Den formeln är identisk med Marx modell (se bl.a. Bo Gustafsson: "Ekonomisk tillväxtteori och ekonomisk historia" i Ur ekonomisk-historisk synvinkel. Festskrift tillägnad Karl-Gustaf Hildebrand, Uppsala 1971). Men det Marx använde för att bevisa kapitalismens skrankor använde liberaler som Keynes till att förlänga livet på kapitalismen.

Det hindrar inte att Keynes moderniserade ekonomiämnet. Han visade att mycket av de viktorianska dygderna, hur bra de än var i privatlivet, när de lyftes upp på det nationalekonomiska planet fick katastrofala följder. I dåliga tider är sparsamhet, den främsta av dessa dygder, bra för den enskilde men ytterst skadlig för ett lands ekonomi som helhet.

Keynes återställde också den politiska ekonomin, återinförde tiden i de ekonomiska resonemangen. Till skillnad från många av tidens nationalekonomer var han mer intresserad av verkligheten än den rena teorin.

För att ta ett exempel. Keynes argumenterade mot doktrinen att "tullar är skadliga för det land som inför dem" (en doktrin han själv länge trott på). I ett långt kapitel i sin General Theory visade han att ett visst mått av "merkantilism" är motiverat. Inte minst var det grunden för det brittiska imperiet. Keynes blundade med andra ord inte för den smutsiga verkligheten "där det är så att ju mer jag har desto mindre har du", skriver Joan Robinson (s.116).

I de åtgärder Keynes föreslog mot 30-talskrisen fanns det vissa progressiva inslag, t.ex. tanken att inkomstöverföringar till sämre ställda skikt som antogs ha hög konsumtionsbenägenhet kunde driva på efterfrågan och produktionen. Ett omstritt ekonomiskt påstående blev argument för en socialt rimlig politik.

Men man kan ändå inte bortse från att Keynes angrep kapitalismens problem på en kosmetisk nivå. Hans syn på krisen som ett tändningsproblem ("a magneto problem") gjorde honom öppen för i stort sett vilka lösningar som helst.

Visserligen kom han från en studentmiljö där man vurmade för pacifism, sexuell anormalitet och droger, men som välanpassad departementstjänsteman reagerade han inte när hans chefer bedrev ohöljd krigshets.

Som "den akademiska versionen av Arthur Neville Chamberlain" (Narindar Singh i EPW 15/10 1994) var Keynes långtifrån någon Hitleranhängare, men såg inte den principiella skillnad mellan tyska rustningar och motorvägsbyggen och allierade rustningar och motorvägsbyggen, som Benny Andersson tycker sig se. Varför skulle a priori Hitlers fyraårsplan vara ett "halvfeodalt hopkok", som Benny Andersson kallar den, i jämförelse med Roosevelts New Deal? Såväl Keynes som Roosevelt som Hitler var ute efter att rädda kapitalismen ur den systemhotande 30-talskrisen. Att sedan den politiska utvecklingen tvingade USA och Tyskland på kollisionskurs var delvis en följd av tillfälligheter och ingenting som Keynes kunde veta 1936 när han skrev sitt aningslösa förord till sin tyska utgåva.

Otto Wagener, en av Hitlers ekonomiska rådgivare, rekommenderade Keynes bok som "långt på väg mot oss, utan att vara bekant med oss och vår ståndpunkt" (Barkai, Avraham, Das Wirtschaftsystems des Nationalsozialismus, 1977, s 55 ff).

Efterkrigstiden sägs ha blivit relativt gynnsam åtminstone delvis tack vare utbredd tillämpning av Keynes läror. Benny Andersson beskriver Keynes som förlösare av en klasskompromiss som gett arbetarklassen en större del av de ökande vinsterna.

Stämmer det? Löneandelen av BNP har faktiskt sjunkit under efterkrigstiden i USA. Keynes var ingalunda den som stod på barrikaderna för sociala reformer. Han var den som viskade i härskarklassens öra att arbetare som skulle strejka mot en lönesänkning tyst skulle acceptera fallande reallöner genom inflation (General Theory, s. 9).

Arbetslösheten som skulle avskaffas med Keynes metoder har i stället varit ett mer eller mindre permanent gissel. Arbetslösheten i USA har aldrig under något decennium efter andra världskriget legat under ett genomsnitt på 4,5 procent, vilket är långtifrån full sysselsättning. Det blir uppåt en halv miljard bortkastade årsarbetsverken under efterkrigstiden - i den kapitalistiska effektivitetens förlovade land!

Å andra sidan har efterkrigstiden medfört marginella förbättringar för arbetarklassen, i Europa främst med olika trygghetssystem. En del av den offentliga sektorns expansion är utan tvekan ett resultat av arbetarrörelsens sociala reformkrav, även om de förmånerna nu i rask takt urholkas.

Den offentliga sektorns tillväxt är emellertid något som försiggått i alla utvecklade länder oavsett politisk regim, och de återspeglar det grundläggande förhållandet att stat och kommun sysslar med verksamheter som inte kan rationaliseras i samma grad som t.ex. produktionen av Coca Cola (denna automatiska drift till offentlig sektor kallas "Wagners lag").

I förvånansvärt liten utsträckning har vi sett praktisk keynesianism i form av underskottsfinansierade statliga investeringsprogram. Utom på ett område: militära rustningar och krig!

6913_02.jpgUSA söker en utväg ur krisen. 54 procent av statsutgifterna är redan militära.

Ser vi på USA kan vi konstatera att underskotten i de offentliga finanserna är tätt kopplade till krig: första och andra världskrigen, Vietnamkriget (1967-68 och 1970-74), första gulfkriget 1991 och sedan Afghanistan/Irakkrigen från 2002 till dags dato. Det var för övrigt under Vietnamkriget, den 4 januari 1971, som Nixon fällde de bevingade orden: "We are all keynesians now" (Vi är alla keynesianer nu).

Ilsket skrev Keynes elev Joan Robinsson 1975: "De självutnämnda keynesianerna i USA skryter om att ha övervunnit reglerna för sunda finanser. Konsekvensen har varit att underlätta underskottsfinansierade rustningar; det har bidragit till att hålla i gång det kalla kriget och har främjat heta krig här och var runt jorden." (Essays on J.M. Keynes, red M Keynes 1975, s. 131.)

När USA nu brottas med den värsta krisen sedan 30-talet så har man redan i föregående högkonjunktur ådragit sig de historiskt sett största underskotten någonsin. Utrymmet för keynesianism är uppätet av krig!

I växande utsträckning tycks krig vara det enda säkra receptet på högkonjunktur. Förutom 20-talets fredliga högkonjunktur har så gott som alla högkonjunkturer i USA från första världskriget varit kopplade till krig (Richard Stajner, Krisen, Lund 1979, s.199)

Under den krigiska s.k. efterkrigstiden har USA:s militäranslag ökat från 13,5 miljarder dollar per år 1949 till 78 miljarder 1971 och nu 2009 745 miljarder dollar - vilket om man inflationsrensar siffrorna är en sexdubbling på 60 år.

I dag utgör 54 procent av statsutgifterna i USA militära kostnader (officiellt bara 20 procent av budgeten, men då räknas exempelvis inte räntekostnaderna för tidigare krig. http://www.warresisters.org/pages/piechart.htm).

Keynes var förfärande liberal i synen på vilka statsutgifter som kunde an-vändas i kontracykliskt syfte. Att gräva hål i marken är något han nämner flera gånger och då inte bara för att öka "sysselsättningen utan också för den verkliga nationella utdelningen i form av användbara varor och tjänster" (K-VII:220 Collected writings). Han hade naturligtvis egna preferenser (ett stillsamt och vackert liv - fattigdom och arbetslöshet var ju så fula!), men stängde aldrig entydigt dörren för det som sedan blev den praktiska keynesianismen - kriget!

Redan 1939 (How to Pay for the War) gick han med själ och hjärta in för att lösa krigsfinansieringens ekonomiska problem och föreslog former av tvångssparande som de brittiska myndigheterna anammade. Keynes talar om militära utgifter som ett av de få respektabla sätten att öka den totala efterfrågan. Krig och guldgruvor framstår för honom som "av största värde och betydelse för civilisationen", uppenbarligen för att de bidrar till en "slutlig återhämtning" (K-VII:130).

För att få perspektiv på Keynes kan det vara lärorikt att gå till en av hans samtida, den politiskt mer radikale ekonomen Michal Kalecki (1899-1970). Den polskättade Kalecki utvecklade sina teorier om konjunkturcyklerna före Keynes, som dock föraktfullt kallade Kaleckis texter för "nästan deliriskt nonsens".

Kalecki varnade klarsynt för att full sysselsättning inte kunde bli bestående. Hot om att få sparken skulle upphöra att fungera som disciplinärt instrument. När det keynesianska samförståndet gradvis upphörde på 70-talet var det en bekräftelse på Kaleckis uppfattning. Den politiska radikaliseringen satte skräck i makthavarna. I Frankrike noterades 150 miljoner strejkdagar i maj juni 1968, i Italien 60 miljoner följande år, medan USA toppade OECD:s strejkstatistik 1970 (Andrew Glyn Capitalism Unleashed, Oxford, 2007).

Så kunde man inte ha det. Kalecki förutsåg att den gamla konjunkturcykeln skulle komma att ersättas av en "politisk konjunkturcykel". Även om en keynesiansk krispolitik kunde fungera skulle beslutsfattarna föredra att utlösa eller förstärka lågkonjunkturer i avsikt att bl.a. disciplinera arbetarklassen (Se Joan Robinson s. 122-123).

Kalecki har besannats över hövan. Keynes lever bara kvar på krigsfinansieringens område. Den enda rejäla lösningen på krisen riskerar än en gång att bli krig - ännu mera krig. Det är den brutala modernitet som Hitler bara var ett tidigt förkroppsligande av.