Kunskapsutbytet privatiseras och den kapitalistiska logiken tränger allt djupare in i vetenskapen. Forskningsmedel utdelas efter kvalitet, kvalitet mäts med citaträkning i internationella tidskrifter, tidskrifterna styrs av ett fåtal förlagskoncerner. Till marginalen hänvisas vetenskapliga resultat i bokform, originell forskning, fattiga länders universitet och allt som inte är skrivet på engelska. Ylva Hasselberg är forskare i ekonomisk historia vid Uppsala universitet.

Publicering av forskningsresultat har ända sedan den vetenskapliga revolu-tionen varit en central del av det vetenskapliga systemet. Det är det huvudsakliga medlet för kommunikation mellan forskare och därför också en förutsättning för genomskinlighet, för ifrågasättanden av nya resultat såväl som deras införlivande i den etablerade kunskapsmassan. Publicering blev också redan under 1600-talet en viktig förutsättning för fördelningen av det meritvärde som har sin grund i vetenskapliga resultat. Om resultat var publicerade var de offentliggjorda och kunde därför åberopas om så kallade "prioritetsstrider" uppstod, dvs. om det rådde osäkerhet om vem som skulle få äran av ett nytt resultat.1

Publicering kan ske i många former. Olika delar av vetenskapen har skilda traditioner. Ekonomhistorikern Janken Myrdal har på ett övertygande sätt argumenterat för att publicering ska ses i sammanhang med källmaterial, undersökningsmetoder och inte minst problem. Inom discipliner där den enskilda forskaren arbetar med ett problem som är förankrat i en särskild samhällelig eller kanske historisk kontext, på basis av ett källmaterial som är unikt, är det mindre viktigt att publicera resultaten fortast möjligt än inom discipliner där många forskare globalt arbetar med samma problem på basis av likartade material och med gemensamma metoder. I det första fallet är monografipublicering - dvs. en hel bok - ofta det vanligaste, medan publicering i artikelform är vanligare i det andra.2 Publiceringsformen är också beroende av vilken publik som anses vara den viktigaste.

6907_01.jpgGrunden för produktionen av ny kunskap är hotad. Bild: Robert Nyberg.

Under den sista hundraårsperioden har det utvecklats en marknad för publicering av vetenskapliga tidskrifter. Denna marknad har utvecklats parallellt med att vetenskapen blivit det moderna samhällets kanske främsta skapare av legitimitet, och en kunskapskälla som anses viktigare än alla andra möjliga. Det finns få problem som inte anses kunna lösas med mer forskning: från ekonomisk tillväxt till moraliska dilemman. Den moderna vetenskapens segertåg har lett till stora investeringar i forskning och utbildning under efterkrigstiden, och följaktligen är sektorn enormt mycket större och mer resursrik än vad den var vid krigsslutet 1945. Insikten om betydelsen av vetenskaplig legitimitet har lett till att olika typer av aktörer söker exploatera denna legitimitet. Ett modernt exempel är tobaksindustrins investeringar i forskning som underbetonar hälsoproblemen med rökning. Externa intressen kan alltså söka dra direkt nytta av vetenskapliga resultat.

Men det går också att göra vinst på basis av vetenskapens praktiker. Forskare i dag är konsumenter såväl som producenter, och kring forskning - framför allt runt de vetenskaper som anses generera tillväxt och nytta - uppstår behov som går att exploatera ekonomiskt: behov av bland annat forskningsmaterial, konferensarrangemang, utrustning, mjukvara och publicering. Dessa behov har skapat nya ekonomiska aktörer och har givit upphov till en global marknad för vetenskapliga tidskrifter.

Innan denna marknad uppkom, så organiserades och handhades vetenskapliga tidskrifter i stort sett av vetenskapssamhället självt, genom lärda sällskap och universitetsägda förlag. Sådana aktörer finns ännu kvar, vilket jag ska återkomma till. Men i dag har de fått konkurrens av kommersiella förlag (på engelska kallas sektorn STM = Science & Technology Media). Framför allt dominerar dessa inom mer "lukrativa" discipliner som medicin, där andelen kommersiellt drivna tidskrifter är större än inom exempelvis humaniora.3

På denna marknad har en process av strukturomvandling och koncentration ägt rum under de senaste decennierna. Fusioner och uppköp har varit legio. Koncentrationen har gått så långt att marknaden år 2007 i stort kontrollerades av fem multinationella jättar: Reed Elsevier, Taylor & Francis, Blackwell, Kluwer och Springer-Verlag.4

Marknaden behärskades i utgångslä-get av praktiker förknippade med monopolistisk konkurrens, men trenden är att den blir alltmer oligopolistisk. Prisutvecklingen har i enlighet med detta varit exceptionell. Mellan 1984 och 2002 ökade snittpriset på juridiska tidskrifter med 224 procent, och på naturvetenskapliga tidskrifter var prisökningen nära nog 600 procent. På marknaden som helhet ökade priserna mellan år 1986 och 2000 med 226 procent.5 Denna utveckling har sedan fortsatt under 2000-talet.

Siffrorna döljer det faktum att det är stor skillnad mellan de vinstdrivande förlagen och de kvarvarande "forskarägda" tidskrifterna. En undersökning från 2003 som inkluderar 4 414 elektroniska tidskrifter avslöjar att medelpriset på en prenumeration för en tidskrift som ägs av ett av de stora förlagen är 2,8 gånger så högt som medelpriset på en prenumeration på en forskarägd tidskrift.6

Relationen mellan kostnadsökning och prisökning förefaller relativt svag och kan inte förklara den exceptionella ökningstakten på de kommersiella förlagens produkter.

Prisutvecklingen har förstärkts av den tekniska utvecklingen på området, som har inneburit en övergång från papperstidskrifter till elektroniska motsvarigheter. Den har underlättat s.k. "big deal bundling", vilket innebär att prenumerationer inte längre säljs en och en utan i enorma paket med många tidskrifter, vilket de stora forskningsbiblioteken tvingas acceptera, utan att kunna påverka vilka tidskrifter som ingår - åtminstone inte utan att det ter sig mycket dyrare.7

Marknaden blir i allt högre grad utbudsstyrd - det är svårt för forskarnas efterfrågan att göra sig gällande i sammanhanget.

Situationen har alltså uppstått att en kollektiv nyttighet inom forskarsamhället, som produceras (utan ekonomisk kompensation) av forskare, kvalitetsgranskas (utan ekonomisk kompensation) av forskare, editeras (utan eller med mycket måttlig ekonomisk kompensation) av forskare nu har blivit privatiserad och kostar så mycket att konsumera att spridningen och därmed reproduktionen av kunskap är hotad.8

Den så kallade open access-rörelsen (som innebär att man gör texter fritt tillgängliga på elektronisk väg) är en reaktion på utvecklingen, men den hotar ännu så länge inte de stora aktörernas maktställning. I stället har open access-rörelsen lett till praktiker som att ta betalt av författarna till artiklar för publiceringen (någonstans måste kostnaden för granskning och elektronisk lagring av texter hamna). Dessa praktiker sprider sig nu till de kommersiella förlagen, som i vissa fall tar betalt av författarna för att låta publicera deras alster. Det går alltså att ta betalt för en vara både av den som utför arbetet och den som konsumerar den - och detta är samma person. Ur ett ekonomisk-historiskt perspektiv är detta en underlig ordning. Att sådana praktiker accepteras av forskarsamhället tyder på en mycket svag position i förhållande till de stora förlagen.

Sammanfattningsvis kan man konsta-tera att marknaden för vetenskapliga publikationer är stadd i stark utveckling och att denna utveckling är på väg mot oligopol och utbudsstyrning - trots open access. Det är centralt för forskarsamhället att analysera konsekvenserna.

En påtaglig konsekvens av de dyrare tidskriftsprenumerationerna är att den globala ekonomin får ännu en slagsida. Fattigare länder utan stora forskningsbibliotek har inte råd med de dyra prenumerationerna.9 Priset på kunskap blir alltför högt.

Även för västvärldens forskningsbibliotek är detta ett problem. Biblioteksanslagen har mellan 1986 och 2000 ökat med 192 procent i förhållande till prenumerationsprisernas ökning på 226 procent.10 En naturlig följd blir att biblioteksanslagens köpkraft urholkas.

Eftersom de stora forskningsbiblioteken finansieras med medel ur universitetens kassor kan man också dra slutsatserna 1) att biblioteksanslagen konkurrerar med andra ändamål inom universitetet och riskerar att öka på deras bekostnad, samt 2) att deras ökning i slutändan innebär att kostnaderna för varje enskilt forskningsprojekt ökar, genom att den s.k. "overheaden" stiger. Det förefaller rimligt att tala om 1) en omfördelning av resurserna inom ramen för universitet samt 2) en omfördelning av medel (i Sverige till stor del offentliga medel) från forskarsamhället och universiteten till de kommersiella aktörerna. Det finns också anledning att hypotetiskt anta en tredje pågående omfördelning inom ramen för de universitetsinterna biblioteksanslagen: från monografier till tidskriftsprenumerationer.11

Ovanstående problem är lätta att deducera fram ur den pågående utvecklingen. En konsekvens som inte är lika lätt att sluta sig till men som icke desto mindre är ett faktum är det bibliometriska systemets genomslag. Bibliometri är ett sätt att mäta genomslaget för och (underförstått) värdet av vetenskap. Den i dag förhärskande användningen av systemet bygger på grundtanken att varje vetenskaplig publikations betydelse (och därmed meritvärde) kan mätas genom att man registrerar hur många andra forskare som tar del av resultaten, genom att man uppmäter hur många som refererar till en artikel själva. Den centrala enheten är den s.k. citeringen, dvs. referensen/fotnoten. Genom att undersöka hur många citeringar en forskare/institution/tidskrift etc. får menar man sig kunna jämföra kvaliteten på dessa enheter.

6907_02.jpgMonopoliseringen av den vetenskapliga litteraturen gör det svårare för nya generationer i tredje världen att ta del av avancerad forskning.

Ursprungligen var måtten inte alls tänkta att användas på detta sätt. Eugene Garfield, en av de första amerikanska vetenskapssociologerna, som var den som grundade ISI (Institute for Scientific Information, den organisation som samlar information om citeringar och skapar och tillhandahåller de bibliometriska indexen) och som också "uppfann" bibliometri, menade att måtten skulle användas för att vetenskapligt undersöka hur vetenskapen själv som helhet utvecklades: i vilken riktning en viss disciplin eller ett visst område utvecklades och var innovation uppkom. Han tog bestämt avstånd framför allt från idén att olika vetenskaper skulle kunna jämföras kvalitetsmässigt på denna grund.12

Det finns ett flertal bibliometriska mått och jag ska inte här gå in på en-skildheter i hur de fungerar. Den centrala insikten är att bibliometriska mått är ett konkurrensmedel för aktörer på den globala marknaden för vetenskapliga publikationer. Det är på grundval av bibliometriska mått som de stora förlagen upprätthåller sin maktposition i förhållande till forskningsbiblioteken. Hur kan ett stort forskningsbibliotek motivera att de inte köper en tidskrift med hög "impact factor"? Det är på grundval av bibliometriska mått som en vetenskaplig tidskrift hävdar sitt värde både i förhållande till de som skickar in bidrag till den och i förhållande till sin ägare. Det är också på grundval av bibliometriska mått som allt fler forskare bygger sina vetenskapliga karriärer, eftersom dessa snabbt blir mer centrala i meritvärderingen. Forskare konkurrerar alltså med varandra om tjänster och forskningsmedel på denna grund.

Detta sista påstående sätter sökarljuset på en annan aspekt av bibliometrins genomslag. De stora förlagen drivs av en ohämmat kapitalistisk logik, en utrerad marknadslogik med ekonomisk vinst som yttersta mål. Men när det bibliometriska systemet upptas av stater, inom ramen för politiska system, som kvalitetsmått, (vilket sker i Sverige och EU i dag) är logiken en annan. Bibliometri blir grunden för en planekonomi.

Målet för politiker och forskningsadministratörer är att fördela medel. Syftet med medelsfördelningen är att styra vetenskapen i önskvärd riktning, på basis av vad man tror sig veta om hur framgångsrik en viss forskningsinriktning eller forskare har varit historiskt sett.13 Det är tveksamt om de bibliometriska måtten duger till detta ändamål. Relationen mellan vad politikerna vill uppnå med vetenskapen (tillväxt, social stabilitet, ett väl fungerande utbildningssystem) och bibliometri, är obefintlig. Bibliometrin räcker inte ens för att ersätta inomvetenskapliga kvalitativa bedömningar, än mindre för att uppskatta den samhälleliga betydelsen av ett vetenskapligt resultat.

Mellan planekonomins och marknadens logik befinner sig vetenskapen, som måste förhålla sig båda. Olika vetenskapliga discipliner har olika relationer till det bibliometriska systemet. Detta faktum har också utgjort grund för några av de viktigaste kritikpunkterna mot de bibliometriska måtten:

  • The "impact factor" (exempelvis JIF=Journal impact factor) beräknas på grundval av ett tvåårsfönster. En artikels "impact" baseras på de citeringar den får under de två följande åren efter dess publicering. Inom en vetenskap som molekylärbiologi, där utvecklingen går mycket fort och är kumulativ, citeras oftast de färskaste resultaten, och måttet blir rättvisande. Inom anatomi, historia, matematik och systematik (botanik) har resultaten längre hållbarhet och forskare citerar oftare sådana arbeten som skrivits kanske femtio eller hundra år tidigare. Här blir måttet inte rättvisande.
  • Discipliner med fler tidskrifter har högre "impact factor" som discipliner betraktade än sådana med färre om man jämför discipliner. Är fler tidskrifter ett mått på kvalitet?
  • ISI täcker bara en viss andel av alla vetenskapliga tidskrifter. År 1997 gjordes en uppskattning som resulterade i påstående att täckningsgraden är 2,5 procent av världens vetenskapliga tidskrifter. I vissa discipliner (matematik är ett exempel) är de centrala tidskrifterna inte med i systemet. De bibliometriska måttens giltighet är beroende av om man menar sig kunna hävda att ISIs sätt att välja vad som ska inkluderas baseras på vetenskaplig kvalitet. Monografier inkluderas över huvud taget inte. Alltså: monografiproducerande discipliner diskrimineras.
  • ISI har en tendens att inkludera främst engelskspråkiga tidskrifter. Inom områden där de ledande tidskrifterna inte är engelskspråkiga blir måtten inte rättvisande.14

Det finns många fler allvarliga kritikpunkter. Här har jag bara punktat dem som påvisar problemet med att jämföra olika vetenskapsområden. En "rättviseaspekt" gör det nödvändigt att ifrågasätta systemet. Viktigare ändå är att måtten inte alls säger något om kvalitet, i dess grundläggande mening.15 Det finns ju många typer av motiv för att skriva en referens. De bibliometriska måtten utgår från att en citering är en indikation på en texts betydelse. Denna slutsats jävas av existensen av exempelvis:

  • negativa citeringar (falska resultat, politiskt kontroversiella resultat eller bara mycket ovederhäftiga undersökningar tenderar att få många citeringar därför att andra forskare har ett behov av att ta avstånd från dem)
  • egencitering (att citera sig själv)
  • citering av klassiska texter och stora auktoriteter (de måste helt enkelt nämnas eftersom de är grundläggande på området, inte för att de påverkat den egna forskningen)

Motsatsen är också sant, citeringar kan utebli av många olika skäl. Banbrytande forskning får färre citeringar eftersom den är svårare att förhålla sig till för det stora flertalet forskare.

De omnämnda problemen med det bibliometriska systemet betonar vikten av att inse att detta system är en konstruktion, en social överenskommelse, och att den har sina upphovsmän och sin historiska kontext. Det ligger ett ansenligt mått av maktutövning bakom måtten, och denna maktutövning baseras på en oproblematiserad syn på vetenskaplig kvalitet, och en viss vetenskapssyn som modellerats på de praktiker inom vissa bestämda vetenskapliga discipliner.

De bibliometriska måttens existens påverkar också den individuella forskares beteenden. Detta sker inom forskarsamhället generellt, så mycket mer som de håller på att slå igenom på alla fronter: inom alla vetenskapsområden och i samband med alla typer av meritvärdering och anslagsgivning. Såväl vetenskapliga redaktörer som forskare får en ny incitamentsstruktur att förhålla sig till, och detta gäller både för forskare såväl i egenskap av författare till som läsare av vetenskapliga texter.16 Praktiker och strategier som manipulerar systemet utvecklas också i rasande hastighet.17

Under våren 2009 har Vetenskapsrådet av den svenska regeringen fått i upp-drag att utarbeta ett system för medelstilldelning till de svenska universiteten baserat på bibliometriska mått. De har kommit fram till en syn som innebär att samhällsvetenskap och humaniora ska undantas från bibliometrisk utvärdering, eftersom deras traditioner inte passar med systemet. Att detta även gäller delar av teknik- och naturvetenskap, att det i själva verket är så att det är ett fåtal discipliner som "passar", föranleder dock inte Vetenskapsrådet att göra det som borde vara självklart: släng hela idén i en soptunna som den Sverker Olofsson har i Plus.18

Den tysta skepsisen är stor inom delar av forskarsamhället. En och annan hojtar högt, som den evige gossen Ruda Ulf Sandström, som också råkar vara expert på bibliometriområdet och en av regeringens rådgivare. Trots att han är en renlärig anhängare av systemet är han enormt kritisk till hur regeringen väljer att försöka omsätta det i praktik.19 Men det finns fortfarande på vissa håll en enorm naivitet när det gäller måttens "objektivitet" och "opartiskhet".

Den rena vetenskapen har blivit så ren att dess företrädare inte begriper att den smuts som vidlåder marknadens logik och de intressen som upprätthåller denna, hotar att rasera grunden för produktionen av ny kunskap. Vi beter oss som kycklingar som bara väntar på att nackas. Universitetet som institution har trots allt behållit en norm om universalism som grund för sin verksamhet, och på många sätt har den karaktären av "allmänning". Denna allmänning privatiseras och inhägnas i rasande fart. Det är enormt problematiskt. Den politiskt beslutade utvärderingen av den kunskapsmassa vi är satta att förmera görs beroende av karriärstrategier, överlevnadsinstinkter och vinstintresset hos ett fåtal aktörer på den globala marknaden för vetenskaplig publicering. Det är inte bara problematiskt utan en ren skandal. Men det är en skandal som det talas tyst om; intresse och makt täcks över av en hinna av teknikalisering, som effektivt döljer att detta i verklig bemärkelse är en politisk fråga.

Noter

  1. Robert K. Merton: "Priorities in scientific discovery", i: Robert K. Merton: The sociology of science. Theoretical and empirical investigations. Chicago and London: The University of Chicago Press 1973.
  2. Janken Myrdal: Om humanvetenskap och naturvetenskap. Uppsala: Sveriges Lantbruksuniversitet, rapport 159, 2005.
  3. Golessa Galyani Moghaddam: "Scholarly elctronic journal publishing: a study comparing commercial and nonprofit/university publishers", i: The serials librarian, vol. 51 (3/4) 2007.
  4. Ibid.
  5. Aaron S. Edlin & Daniel L. Rubinfeld: Exclusion or efficient pricing: the big deal bundling" of academic journals", i: ABA: Antritrust Journal LJ, vol. 72, (1), 2004.
  6. Golnessa Galyani Moghaddam, op. cit.
  7. Aaron S. Edlin & Daniel L. Rubinfeld, op. cit.
  8. En av de vetenskapsmän som varit mest kritiska mot utvecklingen och som skrivit ett antal mycket uppmärksammade artiklar är den svenske ekonomen Ted Bergström vars alster återfinns på: http://www.econ.ucsb.edu/. Se (tilde)tedb/Journals/jpricing.html.
  9. Leslie Chan & Sely Costa: Participation in the global knowledge commons: challenges and opportunities for research dissemination in developing countries". 2009-03-19 .
  10. Ibid.
  11. Aaron S. Edlin & Daniel L. Rubinfeld, op. cit.
  12. Brian D. Cameron: Trends in the usage of ISI biblimetric data: uses, abuses and implications", i: Libraries and the academy, vol. 5 (1), 2005.
  13. Aant Elzinga diskuterar politikernas behov av en evidensbaserad" vetenskap i: "Evidence-based science policy and the systematic miscounting of performance in the humanities". Paper given at a workshop on evidence-based practice, University of Gothenburg, 19-20 May 2008.
  14. Punktlistan är baserad på Brian D. Cameron, op. cit., s. 109ff.
  15. Brian D. Cameron, op. cit. Se även Michael Taylor, Pandelis Perakakis, Varvara Trachana: The siege of science", i: Ethics in science and environmental politics, vol. 8, 2008 samt Robert Adler, John Ewing, Peter Taylor: Citation statistics. A report from the international mathematical union (IMU) in cooperation with the International Council and Applied Matehematics (ICIAM) and the Institute of Mathematical Statistics (IMS). 6/11, 2008. 2009-03-19 .
  16. Michael Taylor, Pandelis Perakakis, Varvara Trachana, op. cit.
  17. Laragh Gollolly och Hooman Momen: "Ethical dilemmas in scientific publication: pitfalls and solutions for editors", i: Rev Sade Pblica, vol. 40, 2006.
  18. Bibliometrisk indikator som underlag för medelsfördelning. Svar på uppdraf enligt regeringsbeslut U2009/322/F (2009-01-29) till Vetenskapsrådet. 2009-05-27. Vetenskapsrådet 2009.
  19. Se Ulf Sandström i Forskningen.se, 15 maj 2009