De avgörande slagen utdelades i början av 90-talet med kommunala bidrag till fristående skolor och fritt skolval. Men det finns en lång historia dessförinnan och en lika lång därefter. Först nu börjar målet ta form: en klassegregerad, marknadsstyrd skola.

En skola som uttalat vänder sig till alla barn - i meningen fattiga och rika, pojkar och flickor, i staden och på landet etc. - har vi i princip haft sedan 1842. En likvärdig skola för alla barn fick vi däremot inte förrän 1962 efter lång politisk kamp, alltså 120 år senare. Denna skola kallas fortfarande Grundskolan, men är i praktiken avskaffad. Alla väsentliga folkbildningstankar, rättviseidéeroch jämlikhetssträvanden är bortreformerade.

Poängen med den likvärdiga skolan var att alla samhällsklasser hade glädje av den. En mötesplats för alla människor i sin mest receptiva ålder där de fick arbeta och lära känna jämnåriga med annan bakgrund ansågs motverka alltför iögonenfallande klassklyftor och knyta samman. Den var folkhemmets själva fundament. En idé som på vänsterspråk även kan kallas klassamarbete.

I vårt nu alltmer klustrifierade samhälle borde det finnas intresse av att åter knyta samman och forma en ny form av nationellt medvetande, men ingen tror längre på kollektiva lösningar. I stället har den heliga valfriheten introducerats, som leder vidare mot segregering i alla former: getton, gated communities, etnotowns och annat. Barnens skola har alltså återtagit sin funktion som social sorteringsapparat.

Under mellankrigstiden gick industrialiseringen in i en ny fas, städerna växte, fabrikerna införde löpande band, som förutom en armé av tempoarbetare också behövde ingenjörer och organisatörer för en allt mer komplicerad produktionsapparat. Behovet av utbildade människor ökade kraftigt. Det gamla parallellskolesystemet - med folkskola för flertalet och läroverk för det fåtal, som tog studenten eller realexamen - förmådde inte leverera. Då startade en diskussion om "övergångar" från folkskolan till läroverken. Trots nya övergångsregler tog ändå för få klivet, vilket nu blev ett verkligt politiskt problem. Arbetarrörelsen krävde då avskaffande av parallellskolesystemet och införande av en enhetlig skola för alla. Tanken var oerhört radikal och det skulle ta lång tid för den att förverkligas.

Skolreformerandet låg i träda under andra världskriget, men 1946 tillsattes "Skolkommissionen" under ledning av Tage Erlander och med efterkrigstidens store svenske skolpolitiker Stellan Arvidsson som sekreterare. Det fanns en väldig framtidstro och optimism. Nu skulle ett generalgrepp tas på skolfrågan för att genomföra en enhetlig skola för alla svenska barn.

Erfarenheterna av andra världskrigets fasor - Tysklands krigiska och rasistiska politik gentemot judar, romer, avvikande och oliktänkande, nazismens framfart i människors tänkande - ville skolkommissionen bygga in i den nya svenska skolan. John Deweys aktivitetspedagogik passade fint som motgift mot nazisternas stöveltramp, uniformering, raka rader och blinda lydnad. Nya generationer skulle vaccineras mot militarismens och fascismens idéer.

Skolkommissionen var starkt influerad av John Deweys (filosof, psykolog och pedagog från USA), han som myntade begreppet "learning by doing". Nygamla idéer om så kallad aktivitetspedagogik fick ett uppsving. Dessa idéer formulerades på ett nytt och slagkraftigt sätt av Dewey, men de hade länge levt som försynt kunskap bland goda lärare i folkskolan och även här och där i läroverken. De fanns formulerade redan i folkskolans undervisningsplan 1919.

En gammal idé om en 8-årig "elemen-tarskola" utvecklades av Skolkommis-sionens huvudbetänkandet 1948 till en nioårig "enhetsskola": en förlängd obligatorisk och demokratisk skola, som skulle ersätta både folkskolan och realskolan. Efter en segdragen riksdagsbehandling 1950 antogs Riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling. Det djärva förslaget urvattnades till 16 mindre skolreformer. Den viktigaste av dessa var införandet av en nioårig försöksskola för att testa om en enhetsskola skulle kunna fungera.

Planen var att försöksverksamhet med enhetsskola skulle leda till en helt ny skola 1973. Redan 1957 beslutade riksdagen dock avsluta försöksverksamheten och arbetet gick in i en genomförandefas. Någon enhetsskola fick vi inte, men 1962 fick vi det som kom att kallas grundskolan. Den var i huvudsak ett förverkligande av enhetsskoletanken, en revolutionerande reform som antogs med bred majoritet i riksdagen.

Sedan 1962 har vi alltså haft nioårig enhetlig grundskola i Sverige. De som föddes 1955 var de första som gick hela sin skoltid i grundskolan. De är i dag 54 år. De som föddes under andra hälften av 40-talet har i stor utsträckning också gått i grundskolan, även om många gick i försöksskolor eller i övergångsformer. 67 årskullar av svenska barn har präglats av denna unikt enhetliga skola. Vi lyckades i Sverige med det många andra länder inte förmådde: att bygga ihop folkskolan och de privilegierades skola till ett enhetligt skolsystem. Det var en liten revolution i det svenska samhället och gav en kraftig skjuts åt utvecklingen på många vis. Den försörjde det svenska samhällets olika sektorer med arbetskraft på alla nivåer under efterkrigsperioden.

De som växte upp efter andra världskriget blev alltså ovanligt välutbildade. Många barn från arbetarklassen manades vidare av sina föräldrar till en utbildning de själva aldrig fick, för att få ett yrke de själva aldrig ens vågade drömma om. Det var de som var studenter åren efter 1968, den så kallade 68-generationen.

Grundskolan blev helt skild från kyrkan, vilket också ingick i den revolutionerande bilden. Reaktionen mot att kristendomen försvann som moralnorm och som skolämne (ersattes av religionskunskap) ledde 1964 till bildandet av ett nytt politiskt parti: Kristen Demokratisk Samling (KDS), det nuvarande regeringspartiet Kristdemokraterna (Kd). För KDS var bibehållandet av kristendomsämnet och den kristna etiken i skolan grundläggande och en central del i partiets program från starten. Denna opinion ledde under 1970-talet till bildandet av ett antal kristna privatskolor "med enskilda huvudmän": Vasaskolan (1971), Annaskolan (1976) och Stefanskolan (1979). Sedan länge fanns två privata katolska och en judisk skola.

6906_01.jpgMed grundskolans upplösning minskar återigen möjligheterna för barn ur arbetarklassen att utbilda sig. Bild: Berta Hansson.

Redan här började kontrarevolutionen. Målmedvetet har opinionen bearbetats sedan dess. På 80-talet hade kampen för grundskolan och varför den gjordes religionsfri fallit i glömska. Friskolefrågan började röra på sig. New-Age-rörelsens utbredning gav en extra skjuts åt intresset för konfessionella skolor.

En utredning Fristående skolor för skolpliktiga elever (SOU 1981:34) föreslog en väsentligt generösare inställning till att "fria skolor" skulle kunna få statsbidrag. Det gällde främst skolor med alternativa pedagogiska program. Inledningsvis var de antroposofiska Rudolf Steiner-skolorna eller Waldorfskolorna vanligast. Redan år 1960 erhöll Kristofferskolan i Stockholm statsbidrag, och 1982 beslöts att ytterligare åtta Waldorfsskolor och fem kristna skolor skulle beviljas statsbidrag. I samband med införandet av Lpo 94, mer än tio år senare, lyckades Kd få igenom en formulering i det inledande kapitlet att allt i skolan ska stå "i överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism". Här vältes den viktiga principen om religionsneutralitet över ända. Med ökade flyktingströmmar och en numera "kristen grundskola" röjdes nu väg även för muslimska skolor.

Under 80-talet förenades "kulturradikaler" och nyliberaler i en gemensam kritik mot grundskolans förstelning - för "friare skolor". Dock med helt olika motiv: radikalerna för att grundskolan var för "pedagogiskt oprogressiv" och nyliberalerna för att den var för flummig. Av det blev det så småningom politiska strider inom skolbyråkratin. Som segrare ur dessa strider gick "kulturradikalerna", som kom att dominera Skolöverstyrelsen och utbildningsdepartementet, medan nyliberalerna drog sig tillbaka och bidade sin tid. Men båda grupperna var i princip redan överens i friskolefrågan.

Man kan fundera över vad som är de egentliga drivkrafterna bakom skolans utveckling. Är det stolta idéer om ett upplyst och välutbildat folk, det som man öppet helst talar om? Eller är det mer dolda ekonomiska och strukturella krafter, som man alltså helst inte diskuterar, sådant som i stället kläs om i mer smakfull språkdräkt?

Redan på 70-talet fick vi arbetslöshet, varvid behovet av att sysselsätta arbetslösa ungdomar ökade. Då kom SIA-reformen som pekade ut skolans inre arbete som förstelnat och tråkigt. Fritidens aktiviteter togs som förebild och skulle nu in i skolan och lätta upp det tråkiga pluggandet. Lika långa skoldagar för alla blev en jämlikhetsfråga, inte längre "mer kunskaper till arbetarklassen". Att det här innebar ett dolt förakt för det nödvändiga "skolarbetet" var svårt att se. Få anade konsekvenserna, men många kände ändå obehag inför de antiintellektuella och korporativa tendenserna i detta.

Utvecklingen mot det som kom att kallas "flumskolan", det som kunskapsrörelsen protesterade emot (skoluppropet i Dagens Nyheter 31 maj 1979), kan nog förklaras med det minskade behovet av välutbildad arbetskraft. Jan Björklund uttrycker det här idag som att skolan odlar ett förakt mot praktiska yrkesutbildningar. Alla kan ju inte bli direktörer, läkare och advokater. Skolan behöver alltså inte längre förmedla kunskap till alla. Det räcker med basfärdigheter och yrkesutbildning åt de flesta. Men de utvalda behöver utveckla verklig spetskompetens för att vi ska kunna hävda oss i konkurrensen på världsmarknaden.

De dolda strukturella krafterna har visat sig mycket starkare än de goda argumenten för kunskap åt alla. Vadå kunskap? fick man till svar under hela 80-talet. Kunskap kan vara så mycket. Det kan vara att knyta skorna, uppföra sig väl, behandla alla med respekt, trafikvett, sexualmoral, humanistiska värderingar och förstås läsa, skriva och räkna. Skolans bildningspatos uttunnades och förvandlades till ett vittomfamnande psykologiskt, terapeutiskt värdegrundsbaserat stoff.

Efter grundskolans kommunalisering 1989 öppnade sig möjligheterna att rationalisera. Barnomsorgens och skolans personal var nu alla kommunanställda. En dragkamp mellan barnomsorg och skola startade. I konsekvens med det uttunnade kunskapsbegreppet kunde "kunskapsskolan för alla" ifrågasättas även från barnomsorgen. Barnomsorg var ju också skola. Alla som jobbade med barn var lärare eller "pedagoger" - som blev det samlande lärarbegreppet. Omsorg gick inte längre att skilja från undervisning och kunskaper. Barnomsorgen kom att kallas förskola och fick en egen läroplan. Förskolepedagogiken med sitt lekfulla, experimenterande och laborativa arbetssätt framhölls som föredöme för hela grundskolan. Plugg, katedrar, undervisande lärare, prov och betyg, ja allt som kunde kopplas till tidigare skolformer, ansågs förlegat.

På daghemmen fanns "dagisskola" för 6-åringar. Där skulle barnen tränas i skolliknande förhållanden, syssla lite med bokstäver, siffror och läsa sagor. Det fanns också "lekis" för de som inte gick på dagis. För att spara in en årskull på dagis, som var dyr verksamhet, infördes "förskoleklasser" i skolan i stället - som var billigare verksamhet. Föräldrar fick nu välja om barnen skulle börja skolan vid 6 eller 7 år. Det kallades "flexibel skolstart". Den officiella språkförpackningen var att "få in förskolepedagogiken i skolan, skapa arbetslag och att låta olika kompetenser samlas runt barnen och komplettera varandra". På det här viset lyckades man skifta fokus från kunskap till omsorg, i alla fall tona ner kunskapernas betydelse.

Under 90-talet kom så vågen av nedmonteringsreformer slag i slag. 1989 var Göran Persson skolminister. Då genomfördes ett helt reformpaket om "Skolans utveckling och styrning". Beslutsfattandet decentraliserades. Skolan kommunaliserades. Lärarna och skolledare blev kommunala tjänstemän.

Året därpå, när Göran Persson fortfarande var skolminister, blev skolan "målstyrd". Det framställdes som att skolans personal skulle få större inflytande över den egna skolans utformning. Profilering, brukar- och elevinflytande skulle också kunna öka. I stället för regler utfärdade via Skolöverstyrelsens författningssamlingar skulle nu politiskt beslutade nationella mål bli styrande. Därmed kunde man lägga ner det enorma SÖ och bilda ett nytt litet Skolverk. De kommunala skolplanerna blev nu obligatoriska och skulle konkretisera de nationella måldokumenten. Varje skola måste nu utarbeta en lokal arbetsplan, som pekade ut hur man tänkte förverkliga den kommunala skolplanen. Det här har nu visat sig så iögonfallande upplösande på grundskolan och byråkratiskt tungrott att kravet på lokala skolplaner kommer att försvinna med den nya skollagen. Behovet av mer detaljerade direktiv till kommuner och skolor kommer säkert att medföra att Skolverket växer till i storlek. Man har slutat tala om målstyrning.

6906_02.jpgDen nya politiken: Skolan behöver inte förmedla kunskap till alla. Det räcker med basfärdigheter och yrkesutbildning och de flesta. Bild: Berta Hansson.

1991 förbereddes friskolesystemet genom två beslut i riksdagen: ett om att "skolplikt i grundskolan får fullgöras i av Skolverket godkänd fristående skola" och införandet av ett systemet med "kommunala bidrag till fristående skolor".

Reformkarusellen på 90-talet påverkade också lärarfacken. Svenska facklärarförbundet (SFL), som organiserade förskollärare, fritidspedagoger, slöjd- och bildlärare, gick samman med Sveriges Lärarförbund (SL-TCO) till det jättestora Lärarförbundet (L-TCO).Motsättningarna till Lärarnas Riksförbund (LR-SACO), som organiserade ämneslärarna på högstadier och gymnasier, skärptes. Två yrkesidentiteter stod emot varandra, barnomsorgens och lärarens. Missnöjet med L:s ledning ökade och många låg- och mellanstadielärare (f.d. småskole- och folkskollärarna) gick över till LR. En period med en helt ny form av läraravtal, så kallade skolutvecklingsavtal, följde. Lärarfacken skrev under på att medverka till att de politiska målen uppfylldes, mot att de fick lite bättre löneutveckling. De här avtalen var korporativa till sin karaktär genom att de tvingade de enskilda lärarna till lojalitet med de statens skolpolitiska mål. De gick också med på "individuell lönesättning" som orsakade skadlig splittring, motverkade samarbete och uppmuntrade till rövslickeri och anpasslighet.

1993 hette statsministern Carl Bildt och skolministern Beatrice Ask. Då genomfördes den stora "valfrihetsrevolutionen" där avregleringar och privatiseringar var hörnstenar. Utbildningen blev då en privatsak, vilket blev grundskottet mot den sammanhållna grundskolan. Med införande av "det fria skolvalet" försvann den gamla hederliga principen om att "närmaste skola är alltid bäst". Det allmänna garanterade ju att alla skolor skulle vara likvärdiga och i stor utsträckning likadana. Nu blev det möjligt att profilera skolor, och likvärdigheten sågs som förlegat likformighetstänkande. Förutom den gryende konkurrensen med friskolor skapades nu även en skadlig konkurrens mellan kommunala skolor. Kommunal planering i vanlig mening omöjliggjordes härmed.

Året därpå klubbades i riksdagen en ny läroplan - Lpo 94. Samtidigt avskaffades det gamla och hårt kritiserade relativa betygssystemet till förmån för ett nytt målrelaterat.Eftersom det rådde högkonjunktur för "medarbetarinflytande", så fastställdes inga centrala betygskriterier. De skulle tas fram på varje skola för sig. Det ledde till en omfattande apparat av diskussionsgrupper och arbetsgrupper och genomförandeprocesser i alla svenska grundskolor. Under flera år upptogs den största delen av lärarnas fortbildningstid av det här. De allra flesta skolor kom aldrig fram till något vettigt, vilket gjorde betygssystemet mycket opålitligt. Skolverket fick till slut ta itu med det i alla fall. Det hela var ett slöseri med lärararbetstid och skolledartid av enorm omfattning. Den personarbetstid som satsades omräknat i lönepengar vore ett mått på det gigantiska slöseri som skolan ägnade sig åt dessa år, vilket orsakade ännu mer nedskärningar.

Flexibel skolstart, som jag tidigare beskrivit, infördes 1997 när Göran Persson åter bildat regering och Ylva Johansson var skolminister. Utvecklingen har sedan fortsatt i samma riktning, mot mer splittring, segregation och mot en ny typ av multiparallell skola.

När upplysning genom skriftspråkliga aktiviteter i mitten av 1800-talet blev en rättighet för alla barn, blev det samtidigt en medborgarplikt för alla föräldrar (skolplikt) att se till att deras barn kom till skolan. Skolplikten blev alltså för många barn ett skydd mot skadligt slavliknande barnarbete. Så är det förstås fortfarande. Många invandrare behöver gå i en likvärdig sekulär medborgarskola där man lär känna Sverige och svenskarna. Det kan till exempel jämföras med folkskolan som integrerade landsortsungar i städerna eller grundskolan som integrerade underklassen i ett gemensamt utbildningsväsende. Att stänga det lilla befrielsefönstret för elever som känner obehag av svensk skolas sexualundervisning eller simundervisning kommer att underblåsa motsättningar mellan "muslimskt" och "svenskt" och spela "islamister" och friskoleprofeter i händerna.

Varför är denna lokala frihet plötsligt så provocerande när snart sagt all annan lokal profilering varit så uppmuntrad? Jan Björklund verkar plötsligt ha insett att upplösningen gått för långt och försöker nu med lagens hjälp rätta till det man under lång tid ställt till. Men det är fel väg. Det speglar en övertro på lagstiftning för att lösa integrationsproblem. I dagsläget en oklok skolpolitik.

Standarden i grundskolan har sjunkit sedan 80-talet, både i betydelsen standardiserad utformning och i rent materiellt avseenden. Många av dagens politiker ser skolplikten som en besvärande pålaga som tvingar kommuner att driva bra skolor för alla barn. När skolan - som alltså föräldrar tvingas skicka sina barn till - inte längre uppfyller föräldrars förväntningar, kommer systemet att sluta fungera. Det är det vi nu bevittnar.

25 procent klarar inte skolans krav i dag (uppfyller inte kunskapsmålen). Avskaffas skolplikten blir det förstås dessa 25 procent som väljer att göra annat än att syssla med studier, medan medelklassen får den skola de önskar. Att 25 procent lär sig känna sig hemma på samhällets botten är funktionellt. Därmed får klassamhället den sortering man anser sig betjänt av. Det finns ju inte plats för alla på de anständigas arbetsmarknad. Därför är grundskolan död.