Så kallade vårdvalssystem, som redan finns i Stockholm och på en del andra håll, ska nu sträckas ut över landet. Då blir mottagningarna alltmer vinstdrivna vare sig de är privata eller offentliga. Vinner patienterna något på det?

Den pågående privatiseringen av primärvården har aldrig har varit något önskemål vare sig för de vårdbehövande eller för flertalet i vården anställda. Däremot har den anhopning av privatläkare som bor och verkar i storstadsregionerna varit pådrivande.

Övergången till Vårdval öppnar ytterligare för ökad privatisering av vården. Vårdvalet skall genomföras i hela landet men brukar av anhängarna rättfärdigas genom att vården ändå förblir offentlig, eftersom den (bortsett från icke försumbara patientavgifter) finansieras kollektivt. Vår moderate statsminister sade till och med häromdagen att det absolut inte får bli så att plånboken skall bestämma vårdens innehåll och omfattning. När han säger så, tyder all erfarenhet att det är just detta hans allians håller på med.

Vårdvalsreformen innebär bland annat att landstingen på sikt skall bekosta såväl laboratorier, röntgen och mediciner ordinerade på dessa fritt valda vårdcentraler. Eftersom skattekraften - och landstingens politiska sammansättning - skiljer sig avsevärt mellan Norrbotten och Stockholm (och mellan kommunerna i Stockholm), är detta motsatsen till en jämlikhetsreform.

6903_02.jpgVälfärden är generell - annars är den ingen välfärd. När vården privatiseras växer de sociala klyftorna.

Att förhindra att förmöget folk i ett marknadssamhälle skaffar sig bästa möjliga vård torde vara omöjligt, eller inte ens önskvärt. Men flertalet av de reformer som genomförts på senaste åren går ett steg längre. De har till effekt att underlätta för de välbeställda att förverkliga sitt privilegium även inom den offentligt finansierade vården. Effekten har varit den motsatta för de mindre bemedlade eller perifert boende.

Andra styrmedel än ekonomin anses onaturliga och potentiellt skadliga även i vård och omsorg. När privata utförare inom primärvården i Stockholm tycker att köerna framför deras akutmottagningar blir för långa, blir lösningen att betala läkaren 100 kronor extra per jourpatient utöver tolv per pass, därmed halverande den tid som läkaren ägnar åt patienten - inte att anställa fler läkare eller utöka sina billigare telefonkonsultationer. När Praktikertjänsts husläkare ordinerar "för många prover" blir lösningen inte mera utbildning av läkarna, utan att ge dem bonus för att inte ordinera prover. Båda dessa åtgärder minskar kvalitet och säkerhet i vården - och ökar avsevärt vinsterna i vårdföretagen.

Till och med i bruket av bonusar går klassinnehållet igen - när företaget Medhelp försökte få sköterskorna i den privatiserade (förstås!) Sjukvårdsrådgivningen att med hjälp av premier inte tala så länge med varje patient tyckte socialministern att det var otillbörligt. Men ministern kunde inte föreställa sig att läkare, oavsett ekonomiska incitament, skulle drivas av något annat än idealitet.

Det handlar om en planerad utarmning av den offentliga vården under medverkan av privata intressenter, där läkare - trots motstånd från läkarfacket - och till och med Vårdförbundet varit med på ett hörn.