I de jordlösas rörelser finns revolutionär kraft. Tord Björk rapporterar från de brasilianska lantarbetarnas kongress i januari. Deras organisation MST är ett föredöme på många fält, inte minst strävan efter hälsosam mat från ett ekologiskt jordbruk.

Något sådant är omöjligt. Revolution i vår tid. Ändå genomsyras luften av detta hopp. Med sin hundraåriga spruckna röst sjunger lantarbetaren Lus Beltrame de jordlösas kampsång omgiven av ett hav av glada barnröster med en tusenhövdad publik som rest sig upp och sjunger med. I taket hänger fanor från rörelser i hela världen, störst av dem alla är den egna rörelsens rödgröna fana sida vid sida med en lika stor palestinsk flagga.

De jordlösa lantarbetarnas rörelse, Movimento dos trabalhadores rurais sem terra (MST), firar 25-årsjubileum och håller nationell kongress. Inga tidigare bonderörelser i Brasilien har överlevt så länge. Ofta har det slutat med att ledarna och många aktivister mördats och medlemmarna passiviserats. MST är Latinamerikas mest inflytelserika folkrörelse för socialismen mot den rådande ordningen, hatad av högern och även fruktad av det regerande Brasilianska arbetarpartiet. Den är ett föredöme för folkrörelser i hela världen.

Vi är samlade på fazenda Annoni i Sarandi på landsbygden i södra Brasilien. Vi är i hjärtat av MST-land, och det är pyntat för fest. På det höga vattentornet i mitten av bosättningen flaggas stolt för socialismen, och vid ingången till kongresshallen finns en kärra med det överdåd som jordbruket kan ge oss, kärvar med säd, grönsaker och frukter av alla de slag.

Här i delstaten Rio Grande do Sul var kampen för demokrati mot militärdiktaturen tidigt starkt utvecklad. Brasiliens miljörörelse och omfattande jordockupationer tog här sin början på 1970-talet, och World Social Forum (WSF) startades i regionhuvudstaden Porto Alegre på 2000-talet.

1500 människor deltar i firandet och mötet på fazendan. Efter stora strider med flera dödade lantarbetare delades fazendan upp i fyra bosättningar med 450 familjer. Idag är den ett centrum för ekologisk odling och livsmedelsproduktion med flera folkskolor och en folkhögskola.

Här på mötet finns tilltro till förmågan att genomföra revolutionen. Här finns insikt om allt våld som redan finns och som kommer att möta den rörelse som på allvar strävar efter samhällsförändring. Här finns vetskapen om alla de inre och yttre motsättningar som skapas när människor söker en förändring.

Ingenting är egentligen främmande. Det är samma kraft som funnits och finns runt hela världen, den kraft som skapas när folk sluter sig samman för att förändra samhället och söker leva som man lär.

Hoppet och organisationen finns här, strävan efter en värdig framtid för alla jordlösa, hemlösa och arbetslösa, gemenskapen med den förtryckta och utsugna folkmajoriteten i Brasilien och hela världen. Men inte bara det. Rörelsen bärs också fram av kärlek till jorden, av en vilja att leva med den och odla så att människor får hälsosam mat från ekologiskt jordbruk. I ord och handling är man med en och en halv miljon deltagare en av världens största miljörörelser, om inte den största, om man ser till förmågan att leva som man lär.

Här finns en radikalism i handling som främst bärs fram av de militanta kvinnorna. Med lila maskering för munnen för att skydda sin identitet går de i täten för direkta aktioner. Det är en feminism som har allmänt erkännande i rörelsen med formella regler för kvinnligt styre på alla nivåer upp till den globala, där MST är en pådrivande kraft i bonderörelsen Via Campesina.1 Här finns arbetarkvinnor som kämpar mot manlig chauvinism och konservativa familjeideal både i samhället och inom rörelsen. Här finns de frivilliga lärarna från lägren där man förbereder ockupationer, här finns kulturarbetarna, forskarna, prästerna, aktivisterna från slummen och arbetsplatserna och alla de andra som ser möjligheten till befrielse.

Runt sig har denna rörelse och dess al-lierade barriärer av våld. De kan vara osynliga ibland, men här i Sarandi surrar polishelikoptern över våra huvuden. På väg till och från mötet kontrolleras alla av militärpolisen som upprättat en kontrollpost vid infarten. När som helst och utan anledning kan man slå till. Den 8 mars förra året grep tungt utrustad kravallpolis 800 av 900 kvinnor som ockuperade mark som det finsk-svenska skogsbolaget Stora Enso utnyttjar för odling av artfrämmande eukalyptusträd som förstör den biologiska mångfalden. Militärpolisen drog sina vapen och riktade dem mot arbetarkvinnornas huvuden när de stormade in för att gripa dem, och många misshandlades svårt.

Allt som oftast skjuter militärpolisen ihjäl arbetare och genomgående frias de i domstol. Raden av övergrepp är lång med massakern i Eldorado do Carajas 17 april 1996 som en höjdpunkt. Minst 19 lantarbetare mördades när militärpolisen sköt in i en folkmassa som ockuperat en väg för att genomdriva löften om en jordreform. Ledande MST-aktivister avrättades på plats med skott på nära håll sedan de fångats.

Den förra nationella MST-kongressen omringades av 1000 militärpoliser som provokativt visade sin närvaro och skenheligt påstod att deras uppdrag var att leta efter en stulen ring. Bakom militärpolisen står ett rättsväsende som mer än gärna låter sig användas för att kväsa folkrörelser.

Men bortom detta statliga våld finns en osynligare våldsbarriär. I MST-lägren på ockuperad mark eller där ockupationer förbereds bor man ofta i svarta plasttält i upp till åtta år under upprepade vräkningar och återtaganden av mark. Villkoren är vidriga, kampandan uthållig. Bosättningar upprättas efter att en ockupation blivit godkänd av myndigheterna. Särskilt kring lägren men också kring många bosättningar finns pistoleiros som är anlitade av jordägare för att driva de medvetna lantarbetarna på flykten. Går man för långt bort från lägret eller bosättningen kan man råka illa ut, bli hotad eller dödad. Ibland tränger också pistoleiros in i lägren och bosättningarna.

Men det är inte dessa våldsbarriärer som oroar MST mest. Det är muren av metafysiskt och ideologiskt förtryck som söker suga musten ur varje strävan att ifrågasätta den rådande världsordningen. Därför står andlig sammanhållning och kunskap i centrum för rörelsen.

Den andliga sammanhållningen skapas genom att alla integreras i en gemen-skap med hjälp av sånger, symboler och ceremonier. På mötet reser sig alla och applåderar och ropar Ocupar, resistir, producir - Ockupera! Gör motstånd! Producera! Det är de ursprungliga tre paroller som burit fram rörelsen. De blandas med nya slagord som Globalicemos la Luta! - Globalisera kampen!

Inte minst ungdomar är pådrivande. På scenen får vi se gatuteater riktad till arbetare som kulturgrupper med ungdomar använder i storstädernas förorter där MST nu också bedriver kampanjer för att mobilisera mot förtrycket. Föregångarna i historien görs närvarande likaväl som hoppet om kommande revolution och en bättre framtid. Det märks att dessa inslag är väl förberedda.

6805_01.jpgDen statliga våldsmakten har gång efter gång angripit de jordlösas rörelse i Brasilien. Bild: Tord Björk.

De organiserade inslagen kallas för mistica. Påverkan från MST:s rötter i katolska kyrkans befrielseteologi märks tydligt i processioner och symboler för gemenskapen. Mistican ses som något stort inom rörelsen och är ett viktigt inslag i varje liten aktivitet för att främja sammanhållningen under ockupationer och i bosättningar och kooperativ. Den omgärdas av en del kritik från utomstående. Anspelningen på andlig mystik får rationalitetsivrare till höger och vänster att lyfta ögonbrynen.

I själva verket skiljer sig inte mistica från vad som försiggår i alla levande folkrörelser. Låt vara att svenska fackföreningsledare på en kongress inte avbryts av att delegaterna ropar "globalisera kampen!" - men det kanske skulle behövas. Men ibland sjungs ändå den gemensamma arbetarrörelsesången Internationalen, och ofta sjunger även socialdemokrater den bättre än den socialdemokratiska Arbetets söner. För varje kämpande rörelse är det betydelsefullt med sången, musiken, symbolerna och det kulturella framhävandet av den plats rörelsen har i tid och rum.

Lika betydelsefull för MST är satsningen på kunskap. Under kongressdagarna ordnas många långa föreläsningar om teman som den globala jordbruksindustrin. I MST:s läger och bosättningar drivs närmare 2 000 skolor. Man satsar också på folkhögskolor och bygger nu också upp ett latinamerikanskt universitet för bönder inriktat på ekologisk odling i Venezuela.

Hur är det då möjligt att påstå att revolution i vår tid är möjlig? Det mesta talar emot. Trots att MST är den mäktigaste folkrörelsen i Latinamerika tycks den vara sårbar för myndigheternas attacker. I februari 2009 stängde myndigheterna i Rio Grande do Sul alla skolor för jordlösa i MST:s läger. Skolorna påstås främja en intolerans som står i strid med det offentliga skolväsendets kritiska och pluralistiska hållningssätt. Därför upphörde den offentliga finansieringen av skolorna, och eleverna skulle bussas till skolor organiserade av icke-statiga organisationer eller kommuner. Kommunerna säger sig nu inte ha råd med skolbussar så barnen går kvar i lägerskolorna som drivs vidare utan skattemedel. Det är ett hårt slag mot rörelsens kärna och ekonomi som just i Rio Grande do Sul fick sitt genomslag när offentliga medel skulle bekosta de jordlösas skolor, en modell som sedan fick genomslag i hela landet.

Ordföranden i federala högsta domstolen driver också en kampanj mot MST och drar in offentliga medel till icke-statliga organisationer som bekostar en del av MST:s infrastruktur som huvudkontoret i Sao Paulo.

I grunden ligger en konflikt mellan MST:s utvecklingsmodell grundad på lantarbetarmakt över jorden genom jordreform och jordbruksindustrins behov av mark för plantager och köttuppfödning. De globalt sett extrema klasskillnaderna och den ojämlika jordfördelningen bäddade för folkliga krav om jordreform under kampen mot militärdiktaturen och jordägararistokratin. Den utdragna kampen för demokratisering som till slut förde arbetarpartiets ledare Lula till makten hade MST som pådrivare, då stödd av en medelklass som reagerade på brutaliteten mot rörelsen.

Sedan Lula kom till makten har jordeformen avstannat, medan en reform för att ge fattiga mat fått visst genomslag. Lula har i allians med de gamla makthavarna alltmer satsat på storföretagens utvecklingsmodell för jordbruket. MST har kvar sin styrka men kommer nu mer och mer i konflikt med storföretagen och deras aggressiva plantageplaner och andra projekt. När 2000 kvinnliga aktivister från MST och andra Via Campesina-organisationer invaderade ett laboratorium för genmanipulering av växter i södra Brasilien och förstörde utrustning ledde det till anklagelser om våld mot rörelsen. Samma sak när pistolieros angrep ett MST-läger i februari 2009 och fyra av dem dödades i tumultet.

För stora delar av massmedia är MST en huvudorsak till våld i Brasilien, ett blivande FARC. Vänsterintellektuella går i god för att MST är intolerant och sekteristiskt uppbyggt, och medelklassen sviker sitt stöd till jordreformen. Lula kan inte kandidera till en ny presidentperiod, och vad som händer efter nästa val tycks alltmer bli en fråga om att högern åter kommer till makten.

MST är en folkrörelse med många medlemmar som är ekonomiskt beroende av organisationen. Likt en folkrörelse i Europa för hundra år sedan har den revolutionära inslag i sin ideologi, men byggs också i hög grad av pragmatiska behov och därtill kopplade professionella intressen. Det ska mycket extrema omständigheter till för att MST ska utvecklas i en mer militär riktning, vilket skulle splittra rörelsen och ta ifrån den dess dynamiska kraft i den globala politiken. Erfarenheterna talar snarare för en socialdemokratisk utveckling i en allvarlig kris där funktionärerna likt arbetarrörelsen i Europa inför och under första världskriget ser om sitt hus.

Spänningarna ökar dock inom organisationen. En del vill radikalisera kampen genom att bilda ett nytt parti eller starta mer omfattande urban militant organisering. På ett av de svarta plasttälten som också finns i kongressområdets utkant har man målat en urban, maskerad aktivist med molotovcocktail i handen, brinnande bildäck och en polisstyrka som hålls borta. Det är svårt att se hur de mer traditionella bondevärderingar som är bärande i mycket av MST:s kultur ska kunna samsas med denna urbana militans. Om det inte vore för ett enda faktum: MST existerar som en samlande kraft utan motstycke för alla folkrörelser i Brasilien och får allt fler urbana medlemmar som längtar bort från slummen men också tar till sig MST:s sätt att organisera sig.

Men inte bara MST:s situation är labil. Så är också situationen för storföretagen. Häri ligger kanske MST största styrka. Medan många andra folkrörelser i världen är paralyserade av krisen eller tenderar att fokusera på sitt delområde så utvecklar MST på tre sätt sin politiska styrka.

För det första genom en utvidgad kamp för jordreform som direkt attackerar storföretagens utvecklingsmodell. I samlade aktioner i den 8 mars gick aktivister i MST och Via Campesina till aktion mot alla led i storföretagens jord- och skogsbruk. Hamnar, plantager och fabriker ockuperades samtidigt som fakta publicerades om hur mycket storföretagen får i statliga subsidier och hur mycket de avskedar folk i stället för att ge jobb och hur de förstår miljön.

6805_02.jpgKvinnorna har en framträdande roll i motståndet. Bild: Tord Björk.

Det andra sättet är byggandet av allianser. Den starkaste reaktionen från publiken på MST-kongressen får en föreläsare från metallarbetarfacket när han berättar att facket nu i hela Brasilien går ut i demonstration en gång i månaden mot krisen. Skepsisen inom MST mot facken är visserligen stor då man upplever dem som defensiva och visionslösa, men när de agerar blir gensvaret snabbt och påfallande positivt.

Särskilt stark är alliansen mellan miljörörelsen och MST. Jordens Vänner i Brasilien och andra länder i Latinamerika är starka motståndare till plantagejordbruk och stödjer MST:s kamp mot storföretag som Stora Enso. Relationen till urfolksorganisationer och Världskvinnomarschen utvecklas, och rötterna till befrielseteologin och progressiva kristna är fortsatt starka.

I mångt och mycket är MST redan det bästa av de nya sociala rörelserna. Man organiserar sig med självstyrande basgrupper. Man har stark miljömedvetenhet och kvinnomilitans i rörelsen och självklar närvaro i tidens stora fredsfrågor som Palestinakonflikten, där man deltog med representanter i direkta aktioner för att upphäva Israels belägring av Arafats högkvarter. Skillnaden är den att man är så mycket större och lever mer som man lär än de flesta andra organisationer bland så kallade nya social rörelser. Därtill agerar man i alla frågor och håller sig inte till en nisch. Man är heller inte främmande för urban vänstertradition och facket. Det gör MST till ett centralt nav för folkrörelserna och politiken i Brasilien men också i hela världen.

Det tredje sättet är att agera för att förändra den globala politiska kulturen. Flykt från materiella omständigheter och förhärligande av process och dialog har de senaste åren varit dominerande ideologi också inom stora delar av folkrörelserna och vänstern. Demokratiska samtal har blivit viktigare än demokratiska beslut. Nätverkande och sociala forum har setts som förebilder - inte att vinna segrar i politisk kamp genom kollektiv handling.

Vid årets World Social Forum som hölls i Belem i Amazonas visade MST förmåga att kortsluta denna dominerande politiska kultur. Man deltog enbart punktvis och då särskilt när folkrörelser diskuterade och beslutade om kollektiv handling framöver.

Huvudenergin lades på egna arrangemang utanför WSF. Tillsammans med andra latinamerikanska folkrörelser ordnades ett möte med presidenterna från Bolivia, Ecuador, Paraguay och Venezuela. De fick kritiska frågor från Joao Pedro Stedile, en av MST:s ledare. Brasiliens president Lula ställdes medvetet utanför då han inte som de andra satsat på ett klart alternativ till nyliberalismen i samverkan med andra latinamerikanska stater.

Lula blev i stället inbjuden till ett annat möte med de andra presidenterna. Men på detta möte, arrangerat av organisationer som betonar dialog, lyckades man inte få till annat än presidentmonologer.

Trots att MST bara deltog med 500 aktivister mot normalt 5 000 i Porto Alegre, fick man stort genomslag i uppropet från folkrörelsernas möte och genom dialogen med de fyra presidenterna.

Icke-statliga organisationers (s.k. NGO) främsta syfte är att vara mellanhand i politiken men inte själva vara subjekt i en kollektiv förändring av samhället. Dessa organisationer har lagt begränsningar på WSF med utestängning av befrielserörelser och lite mer uppenbart politiska partier, men framför allt med strävan att göra beslut om kollektiva handlingar på sociala forum till marginella företeelser. Dessa begränsningar har nu med MST:s hjälp blivit historia. Med små medel och med hjälp av den akuta situation den globala krisen försatt folkrörelserna i, så blir MST:s dialog med presidenterna kopplad till samarbete mellan folkrörelser för att med kollektiv handling skapa förändringar.

1900-talet inleddes med i dag nästan bortglömda bonderevolutioner i Ryssland 1902, Mexiko 1910 och Indien 1917. Bonderevolutionärerna förlorade, men de blev avgörande för social förändring och för att arbetarrörelsen kunde erövra viss makt genom revolution eller reformer. I dag utgör bönderna i världen en krympande samhällsklass, och allt talar för att de borde få allt mindre inflytande över samhällsutvecklingen. Jordlösa borde ha det än mindre, inte minst för den del av marxismen som tror på lantlivets förslöande inverkan och trasproletariatets opålitlighet. MST borde alltså vara så långt bort från ett revolutionärt hopp man kan tänka sig.

Likafullt rör hon på sig. MST är inte bara en reellt existerande folkrörelse utan också en socialistisk folkrörelse med ett inflytande som är svårt att överskatta. Den sammanhållande kraften i de två senaste decenniernas globala rättviserörelse har varit småbrukarrörelsen med Via Campesina som det främsta uttrycket och MST som en ledande kraft.

Kännetecknande för denna internationella folkrörelse är att den för samma politik i Syd som Nord och att ledningen domineras av jordens folkmajoritet, männsikorna i Syd. Den knyter till sig andra rörelser med samma intresse att sätta den globala folkmajoritetens intressen före formella medlemsintressen. Sedan närmare två decennier har också Jordens Vänner internationellt en ledning under allt starkare inflytande från Syd, trots att medlemsmassan i första hand finns i Nord. Samma sak med antikrigsrörelsens War Resisters International och Världskvinnomarschen. Inom den framväxande urfolksrörelsen är Syds intressen framträdande men också en utvecklingskritik som liknar den inom bonde- och miljörörelserna.

Den enda mer omfattande folkrörelse som saknar en större global demokratisk organisation är facket. I ITUC styr Nord över Syds intressen inom ramen för tilltro till socialt partnerskap med näringslivet och staten. Facket och arbetarrörelsen är i många länder den starkaste defensiva kraften och som sådan ovärderlig. När nu den globala krisen drabbar både hela samhällen och arbetarna, står facket med sin partnerskapsinställning handfallet mot en motståndare som sedan länge lämnat alla uppgörelser om samarbete och i stället arbetar för konfrontation och kväsande arbetarna som kollektiv kraft.

Samtidigt som övriga folkrörelser stärker sitt globala demokratiska samarbete står alltså facket och den vänster som enbart tyr sig till arbetarrörelsen i en dubbel krissituation. Krisen drabbar särskilt de som arbetarrörelsen säger sig företräda, och man lever i en politisk kultur som främjar fragmentering snarare än sammanhållning och mobilisering.

6805_03.jpgMST, en brasiliansk folkrörelse med rötter på landsbygden. Inte alltid så väl sedd av storstadsvänstern.

Frågan är hur länge arbetarrörelsens olika grenar kan leva med denna kris. Vilket håll det går åt kan vi inte veta. Men den typ av kombination av deltagande i en global demokratisk folkrörelseorganisation, kulturell väckelse, direkt aktion och aktivt förhållningssätt till dagspolitiken som MST står för är en modell för en förnyelse av arbetarrörelsens politiska kultur. I samma stund som facket skulle välja att ombilda sin internationella organisation till att återspegla arbetarklassen och inte antalet betalande medlemmar i världen eller arbeta för en omställning av industriproduktionen mot större makt för arbetarna och miljöanpassning, så skulle maktförhållandena drastiskt förändras. Vad som då skulle kunna ske utesluter inte en revolution i vår tid, tvärtom finns i globaldemokratiska folkrörelsers samverkan öppning för den nödvändiga grundläggande förändringen av det rådande samhällssystemet.

För denna globaldemokratiska politiska kultur har MST och bonderörelserna banat väg. Det kan synas märkligt då MST i långa stycken är kvar i drömmarna om en nationell revolution och av många kan tyckas vara sekteristiskt. På 25-årsjubileet syns svartvita dokumentärbilder från Che Guevaras gerillakrig i Bolivia, hans dotter Aleida Guevara är hedersgäst, och Commandante Che Guevara-sången sjungs av alla med kraft. Hur sekteristiskt eller isolerat detta kan bedömas vara får framtiden utvisa. När fem presidenter, bland dem Bolivias, möter WSF-publiken sjungs samma sång. -

Noter

  1. Via Campesina är en global rörelse för småbrukare, mindre livsmedelsproducenter, lantarbetare, jordlösa, bondekvinnor, urbefolkningar. Den grundades 1993 och har medlemmar från 56 länder över hela världen. Syftet är bland annat att "verka för jämställdhet mellan könen och sociala rättigheter i rättvisa ekonomiska relationer, att bevara land, vatten, grödor och andra naturresurser, bestämmanderätt över maten och ett hållbart jordbruk, grundat på små och mellanstora producenter".