Västvärldens kunskap om Stalintidens Sovjet kommer ofta från västliga populärhistoriker. Men avgörande fakta och synpunkter finns att hämta i den ryska vetenskapliga debatten, visar Sovjetforskaren Lennart Samuelson.

I Rysslands bokhandlar finns på avdelningen historia en mängd verk om andra världskriget, särskilt det tysk-ryska kriget 1941-45. En lika påfallande sektion upptas av biografier och andra verk om Stalin och hans tid vid makten. Bokserierna "Stalinepoken", "1937 års gåtor" och "Stalinismens historia" har de senaste åren presenterat spännande forskning och debattlitteratur i tiotals volymer. Tyvärr översätts mest populärhistoriska verk från ryska till engelska. Vad ryska yrkeshistoriker skriver och historielärare diskuterar förblir dolt för allmänheten. Enskilda prostalinska manifestationer blåses upp utan proportion till den betydelse de har i Ryssland som helhet. En orsak till vårt skeva perspektiv kan vara att anglosaxiska publicister ibland presenterar sina egna böcker om Stalin, andra världskriget eller Gulag som pionjärverk utan motstycke på rysk sida. Få personer kan överblicka all staliniana i dagens Ryssland. I den här artikeln vill jag visa på de många alternativa tolkningar om stalinismen som finns i den nyare ryska litteraturen.1

Censuren i Ryssland är avskaffad. Därför bör man inte förvånas över att hela det politiska spektrat kan återfinnas: från ultrakonservativa med antisemitiska övertoner över ett stort mittfält med demokratiska grundvärden till stalinister som kolporterar den typ av osanningar som var i svang fram till 1953. Västeuropeiska liberala och konservativa publicister kritiserar i dag det officiella Ryssland, paradoxalt nog, för att inte dirigera historieskrivandet - som om det vore önskvärt eller ens praktiskt möjligt att Rysslands historiker skulle rätta sig efter uttalanden av presidenten eller resolutioner i duman. Det är ingen djärv gissning att en majoritet av den bildade ryska allmänheten ser stalinismen som ett resultat av ett lönlöst socialistiskt experiment. Men många vill få svar på frågor om "hur det egentligen var på Stalins tid".

En förklaring till intresset för stalinis-men är att fram till 1992 var allt som skrevs officiellt sanktionerat. Partiets historia var förfalskad. Till detta bidrog inte sällan de memoarer som huvudpersonerna själva skrev. Det började med Stalins egen krönika Den korta kursen om VKP(b):s historia som med små förskjutningar präglade även senare partihistorier. Förfalskningarna antog en annan karaktär efter Chrusjtjovs uppgörelser med Stalin och Berija som på ett nytt sätt förteg somligt och förvanskade annat. Samtidigt behölls fram till 1980-talets slut fördömandena av Bucharin, Trotskij och alla andra som avrättats på Stalins order. I princip var alla forskare fram till glasnost hänvisade till samma källor: officiellt tryck, Stalins skrifter, tal och intervjuer, uppteckningar av dem som mött Stalin i enrum eller vid internationella förhandlingar.

Källsituationen ändrades genom glasnost. Inom ramen för sovjetsystemet skulle man göra slut på historiens "vita fläckar". Tvärtemot tesen att "arkiven i Ryssland har numera stängts" har forskningen sedan dess ett växande källmaterial ur de ryska arkiven för att skriva om stalinismens historia. Enbart 1990-2000 utkom i Ryssland drygt 1 250 dokument- och källvolymer om sovjetperioden. Över 3 000 enskilda dokument har publicerats i rysk press sedan slutet av 1980-talet. Det råder sålunda inte bristande tillgång till arkivmaterial utan snarare en eftersläpande sovring och assimilering av det nya källmaterialet framför allt i Väst.

6406_01.jpgNovember 1933: kolchosens bästa stötarbetare belönas med en flygtur.

Centralkommitténs möten är tillgängliga i de stenografiska protokollens form. Det fåtal politbyråmöten då det togs stenografiska uppteckningar har avhemligats. Sedan några år tillbaka har politbyråns beslutsprotokoll för hela perioden fram till 1953 avhemligats.2 Stalins agenda som partiets generalsekreterare har blivit tydligare genom publiceringen av besöksliggarna i Kreml. Mot slutet av 1990-talet flyttades delar av Stalins arkiv från Presidentarkivet till det allmänt tillgängliga f.d. Partiarkivet (förkortat RGASPI). Även från hemliga polisens GPU:s/NKVD:s arkiv har nya dokument visat hur kommandoekonomin och partistaten organiserades och kontrollerades. De rapporter som den sovjetiska hemliga polisen sände Stalin 1922-38 och som han kommenterade eller skrev sina beslut på, har givits ut och försetts med utförliga kommentarer.3

Publicerade monografier och artiklar om stalinismen kan mängdmässigt fördelas som en Gausskurva. Toppen utgörs av den stora terrorn och utrensningarna 1936-38. Något färre har skrivits om kollektiviseringen och avkulakiseringen i början av 1930-talet. Mer lätträknade är de verk som analyserar stalinismens historiska förutsättningar, ryska revolutionen 1917 och inbördeskrigets våldsexcesser. I militärhistoria har det tysk-ryska krigets inledning debatterats mycket liksom sovjetarméns motgångar 1941-42. Vad kan tillskrivas Stalins oförmåga att bedöma världsläget och främst Tyskland? Den avhoppade agenten Vladimir Rezun (som skriver under pseudonymen Suvorov) provocerade i Ryssland fram en debatt som saknar motstycke om att Stalin själv våren 1941 skulle ha förberett ett preventivkrig mot Nazityskland. Rezuns böcker med titlar som Isbrytaren och Dagen M (som i mobilisering) fick stor spridning på 1990-talet. Trots uppenbara fel om militär teknik, sovjetisk underrättelsetjänst etcetera vann Rezun-Suvorov anhängare bland publicister och populärhistoriker. Sedan dess har mycket kommit fram ur arkiven som vederlägger hans teser. Men en biprodukt av hans skrifter har varit att fokus i krigshistorien försköts till tidigare mindre utredda skeenden under andra världskriget.

Icke ryskkunniga är inte hänvisade till översikter som denna om rysk historie-skrivning. Tack vare bland annat serien Annals of Communism från Yale University Press kan man bilda sig en god föreställning om hur Stalin och hans närmast förtrogna resonerade om statens och partiets angelägenheter. Särskilt kan här nämnas korrespondensen mellan Stalin och partiets starke man Lazar Moisejevitj Kaganovitj som på 30-talet var partichef i Moskva, sedan minister (folkkommissarie) för transportväsendet och den tunga industrin. Den översatta volymen innehåller bara 200 brev att jämföra med den ryska förlagans över 800. Men dessa är högst informativa eftersom de till skillnad från Molotovs egenhändigt gallrade brevväxling med Stalin är tämligen komplett bevarade och kommenterade av experter på området.4

Bland rysk grundforskning förtjänar framhållas Roy Medvedevs monumentala Let History Judge som tecknade bakgrunden till och omfattningen av repression under stalinismen. Hans far hade drabbats av utrensningarna i Röda armén och avled i koncentrationsläger år 1941. Roy Medvedev (f. 1925) skrev sin uppgörelse med stalinismen då han var anställd på ett vetenskapligt institut på 1960-talet. Men boken kunde inte ges ut i Sovjet. Tvärtom uteslöts Roy Medvedev ur partiet och avskedades från sin tjänst för att ha kritiserat den begynnande rehabiliteringen av Stalin. Bokens ryska version på över tusen sidor fick aldrig genomslag i vidare kretsar. Den förkortade engelska översättningen hamnade i skuggan av andra verk om Stalins terror. Vad gäller förklaringarna till olika faser i stalintidens repression var Medvedev, precis som de allra flesta historiker före 1990-talet, länge övertygad om att terrorn i största utsträckning drabbade kadrer i partiet och förvaltningen. Hans tolkningar i Let History Judge höll sig till schemat att Stalin "avvikit" från en ursprunglig, korrekt kurs som utstakats av Lenin och som bättre kunde ha fullföljts av andra bolsjeviker. Medvedev antydde sociala och kulturella faktorer utöver resonemang om "personlighetens roll i historien". Men främst var Let History Judge en inventering av det källmaterial som blivit tillgängligt sedan Chrusjtjovs uppgörelse med "personkulten" på 20:e partikongressen i februari 1956. Boken utkom i Ryssland först år 1990 med kompletterande material.

Bönder och bolsjeviker: Den ryska landsbygdens historia, 1902 - 1939

Lennart Samuelson (red.), Stockholm: EFI 2007. 272 sid.

I denna antologi tar framstående ryska forskare upp några dramatiska perioder i landsbygdens historia. Banbrytarna i rysk socialhistoria Moshe Lewin och Teodor Shanin ger perspektiv på ryska revolutionen 1917 och böndernas aktioner fram till 1920-talet. Igor Narskij skildrar ryska inbördeskriget i Ural. Viktor Kondrasjin och Oleg Ken tar upp den omdebatterade frågan om hungersnöden 1932-33 var ett folkmord riktat mot Ukraina eller inte. Sergej Krasilnikov belyser det okända kapitlet "vad hände med kulakerna efter 1930?" Boken avslutas med en exposé av stalinismens bestående inflytande på samhället, skriven av den ryska agrarhistoriska forskningens nestor Viktor Danilov.

Boken erbjuds till specialpriset 150 kr, beställs genom Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

.

På senare år har Roy Medvedev skrivit en rad biografier om andra sovjetle-dare samt en värdefull essä kring kärnfrågan: "Har det någonsin funnits socialism i Ryssland?" Med vilka preciseringar måste i så fall begreppet användas? frågar sig Medvedev. Han skildrar hur dagens historiker och kommunister med Gennadij Ziuganov i spetsen har ställt sig till Stalin som person och till stalinismen som fenomen. Liksom några av Roy Medvedevs tidigare verk borde den översättas till svenska, inte minst för att fylla det idéhistoriska vacuum som tenderat breda ut sig sedan man enligt anglosaxiskt språkbruk börjat beteckna alla faser i sovjetperioden med den analytiskt tämligen intetsägande beskrivande termen kommunism.5

Bland Stalinbiografier som skrivits före glasnost kan nämnas Robert Tucker vars två volymer behandlar Stalins uppväxt och ställning fram till 1928 respektive perioden 1929-1941. De översattes till ryska på 1990-talet, liksom mycket annat av den västliga sovjetlitteraturen, och kom att spela en viss roll för den ryska debatten.6

Rysslands kanske främste expert på stalinismen är Oleg Chlevnjuk (f. 1959) som sedan slutet av 1980-talet har publicerat en rad arkivbaserade undersökningar om beslutsprocesserna i den högsta ledningen. I sina böcker om Stalin, politbyrån, hemliga polisen NKVD och sovjetsamhället har Chlevnjuk inte bara lyft fram en mängd kunskap ur dåtida dokument. Han har särskilt tagit fasta på många av de missuppfattningar som tidigare funnits bland sovjetexperter i väst. Som exempel kan nämnas att många tidigare resonerade om olika maktcentrum vid sidan om Stalin fram till trettiotalets slut och att Leningrads partichef Sergej Kirov skulle ha stått för ett alternativ till Stalin vid partikongressen 1934. Chlevnjuk har gendrivit och polemiserat mot många teser som drivits av så skilda sovjetforskare som Robert Conquest och Arch Getty. Han har vidare utrett frågan om Gulags verkliga betydelse i sovjetekonomin från 1930-talets mitt fram till början av 1950-talet, och dragit slutsatser som avviker från de gängse överdrifterna om tvångsarbetets avgörande roll i den forcerade industrialiseringen.7

Jurij Zjukov (f. 1938) är verksam vid Vetenskapsakademiens institut för rysk historia. Hans skildring av Stalin och den stora terrorn har rönt stor uppmärksamhet. Zjukov resonerade sig fram till att bakgrunden till terrorn låg i det motstånd som lokala partichefer reste mot 1936 års konstitution med direktval med flera kandidater. Stalin skulle ha varit inriktad på att luckra upp partiets dominans i staten och underminerat lokala satrapers maktställning. I en följande bok om "maktens hemligheter" fortsätter Zjukov med stöd i ett omfattande arkivmaterial driva sin tes om att Stalin även från andra världskrigets sista år skulle ha eftersträvat en demokratisering av sovjetsamhället, så till vida som att kommunistpartiets roll i staten successivt skulle minskas. Zjukov menar att Lavrentij Berija och Georgij Malenkov efter Stalins död 1953 försökte fortsätta den kursen, men förlorade maktkampen mot Nikita Chrusjtjov som i stället konsoliderade nomenklaturens maktställning och drev en mer vänsterradikal politik. Zjukovs teser om att Stalin själv stod för ett alternativ har vunnit många anhängare bland populärhistoriker. Andra ryska historiker menar att Zjukov har övertolkat källmaterialet och dragit anakronistiska paralleller från senare tiders händelser i Kina och Östeuropa.8

Vetenskapliga konferenser, där skilda uppfattningar om stalinismen bröts mot varandra, hölls på forskningsinstitut 2005 runtom i Ryssland i samband med 60-årsminnet av andra världskrigets slut. Där, liksom i en välgjord, fyratimmars tevedokumentär om de ledargestalter som då avgjorde världspolitiken, Hitler, Stalin, Churchill och Roosevelt, framträder det nya ryska historiemedvetandet på ett helt annat sätt än i de knapphändiga reportagen i våra massmedier som schablonartat hellre rapporterar om udda prostalinistiska demonstrationer än berättar om de mer seriösa begivenheterna.

Bland dem som skrivit om repression-en mot Röda arméns ledning bör framhållas överste Nikolaj Tjerusjev som är avdelningschef vid Centrala armémuseet i Moskva. Tjerusjev publicerade först en serie med omfattande biografiska förteckningar i tidskriften Militär-historiskt arkiv över de officerare som 1937-1938 föll offer för NKVD:s utrensningar. I fyra monografier har han därefter analyserat de mekanismer inom Röda armén, kommunistpartiet och säkerhetspolisen som kan förklara repressionens omfattning. Han har även tillbakavisat några av de myter som florerar om Stalins motiv för att slå till mot en påstådd militär-fascistisk komplott.9

Den märkliga renässansen för Stalin som statsman kan ses som en senkommen reaktion på att så mycket undertrycktes, förtegs och förvanskades om stalinismen, stalintidens terror, särskilt från mitten av 1960-talet fram till glasnost. Detta har givit fritt utrymme för publicister. Vissa ex-kommunister i Ryssland framträder som patrioter. På samma sätt har det gjorts försök att omtolka Stalins roll i den ryska historien. Således hittar man verk skrivna av amatörhistoriker som framhäver Stalin som den som konsoliderade den sovjetiska supermakten och gjorde upp med diverse "främmande inslag", läs judar, letter och andra icke-ryssar.10

Tyvärr brister källkritiken ibland; uppgifter på 1960- och 70-talen av gamla bolsjeviker om vad som skulle ha utspelat sig trettio-fyrtio år tidigare nagelfars sällan. Därför ackumuleras i den populärvetenskapliga Stalinlitteraturen företeelser, utsagor och händelser som saknar belägg. Det mest beryktade exemplet är en skrift av Vladimir Karpov som inte dragit sig för att inflika uppenbart förfalskade "dokument" i facsimile om hur många avrättade folkfiender som skulle haft judiskt påbrå. Karpovs förfalskningar avslöjades i en artikel av Viktor Danilov i den ansedda tidskriften Otetjestvennaja istorija. Detta visar att vi bör skilja mellan historikerkårens uppfattningar och den historiesyn som finns bland publicister och den ryska allmänheten. Vad som komplicerat bilden var att Karpov varit underrättelseofficer under det tysk-ryska kriget och tidigare skrivit en mer seriös biografi om marskalk Zjukov. Karpov drabbades av repressalierna mot armén före krigsutbrottet 1941, fick tjänstgöra i straffbataljoner, utmärkte sig och rehabiliterades för att så småningom bli GRU-underrättelseofficer.11

Mot raden av prostalinistiska popula-risatorer väger de arkivbaserade forskningsprodukterna desto tyngre. Specialisten på Stalins säkerhetstjänst Nikita Petrov har tillsammans med holländaren Mark Jansen skildrat Nikolaj Jezjov, folkkommissarien för inre angelägenheter 1936-1938 som mer än någon annan förknippas med den stora terrorn. De har under senare år fått fram mer källmaterial om samverkan mellan Stalin och Jezjov under 1937 än de hade i den amerikanska versionen av sin Jezjovbiografi.12

Många historiker i Västeuropa och USA har de senaste åren forskat i ryska arkiv och då ofta samarbetat med ryska historiker. Därvid har de kunnat komplettera varandras skiftande infallsvinklar och bakgrundskunskaper. Ett gott exempel på den senaste stalinforskningen finns i den antologi som baseras på en historikerkonferens i Warwick i januari 2003 med bidrag av några av USA:s, Storbritanniens och Västeuropas främsta historiker, bland andra R.W. Davies, Arch Getty, David Priestland, Eric van Ree och William Chase.13

I jämförelser mellan nazism och stalinism tillgrips ibland ett manipulerat språkbruk och betydelseglidningar som kan göra debatter fruktlösa. I Ryssland har däremot detta jämförande perspektiv tillämpats med inte bara de auktoritära former som genomsyrar dåtidens kapitalistiska samhällen - och som den ursprungliga sovjetiska socialismen var en reaktion emot - utan framför allt med de auktoritära staterna i Central- och Sydeuropa under mellankrigstiden.

Att jämföra Stalin och Hitler - sovjetkommunismen och nazismen - har sedan länge varit gängse inom statsvetenskapen. På senare år har flera konferenser ägnats just detta komparativa perspektiv. Ur synpunkten att få fram, vinna nya insikter om stalinismen har dessa konferenser sällan varit lyckade (specialister på Nazityskland har för få kunskaper om Sovjets historia för att bidra med annat än allmänt hållna reflektioner, och vice versa). Ett undantag som bekräftar regeln är den brittiske historikern Richard Overy som är expert på den nazityska rustningsekonomin. Hans tematiskt upplagda jämförande studie lyckas med att basera presentationen i den senaste forskningen. Den är som många anglosaxiska verk fri från det moraliserande perspektiv som genomsyrar vissa verk från kontinenten. Overy framhåller exempelvis hur båda systemen byggde på och mobiliserade ett utbrett folkligt stöd - i högre grad än de tillgrep terror för att kontrollera samhället. Hemliga polisens syften stod i samklang med stora delar av folkets strävanden - annars hade det varit omöjligt att kontrollera landet för diktatorn Stalin.14.

Fixering på diktatorn och hans närmaste krets kan ge en skev föreställning om de sociala förhållanden som möjliggjorde Stalins envälde. Epokens samhällsförändringar fordrar komplexa förklaringar snarare än sökande i Stalins idévärld och utsagor. Hans agerande kan förstås bättre genom en analys av statsapparaten, makteliten och byråkratin - hur ofta man än kan tyckas belägga just hans styrande hand i utvecklingen. Särskilt uppenbart blir dessa tendenser när brottsliga gärningar tillskrivs enbart Stalin, medan framsteg och landvinningar för Sovjetunionen sägs ha skett trots Stalin. Det är välkänt från den sovjetiska historiografin och diverse memoarer. Det är långt kvar innan en bild kan accepteras av sovjetsamhället med deltagande i sådana processer på många nivåer.

Avslutningsvis bör en pionjär inom sovjetforskningen lyftas fram som ett exempel på denna alternativa skildring, nämligen den amerikanske historikern Robert V. Daniels. Han disputerade redan på 1950-talet och har sedan dess skrivit en rad böcker om Sovjetunionens historia.15 Daniels har i The Rise and Fall of Communism in Russia samlat artiklar från ett halvt århundrade som tillsammans bidrar till ett annat paradigm än det fokus på "sovjetkommunismens kriminella historia" som bland annat genom Stéphan Courtois bidrag till Kommunismens svarta bok dominerat den västeuropeiska debatten de senaste åren. Daniels försvarade sin doktorsavhandling vid Harvard-universitetet när en akademisk tradition om sovjethistoria höll på att byggas upp. The Conscience of the Revolution betraktas som en klassiker om de oppositionella grupperingarna i det sovjetiska kommunistpartiet från 1910-talet fram till "Stalins revolution uppifrån". I den akademiska litteraturen finns solitt förankrade flera synsätt som tecknar den sovjetiska samhällsformationens uppbyggnad och inre dynamik, utan att förledas av de ideologiska termer som regimen brukade omge sitt agerande med. Daniels resonerar om förutsättningarna för marxismen i Tsarryssland och de olika tolkningar om revolutionära perspektiv som fanns bland socialister i början av 1900-talet.

Daniels hör till dem som dels betonat hur socialismen i Sovjetunionen tidigt fick en militaristisk dimension. Resultatet av de stora utrensningarna 1936-38 leder enligt Daniels till den naturliga frågeställningen om inte en restauration av förrevolutionära förhållanden hade genomförts; naturligtvis var resultatet fjärran från de visioner som föresvävat revolutionärerna åren efter 1917. Daniels tar upp så till synes omöjliga frågeställningar som "Var Stalin verkligen kommunist?" Den nya boken omfattar 36 kapitel som spänner över problematiken från den ryska revolutionens idéhistoriska förutsättningar och samhälleliga betingelser, de revolutionära våldsexcesserna och deras inflytande på den enpartistat som växte fram med allt mer byråkratisk och militaristisk inriktning på 1920-talet. Daniels resonerar om den nya samhällsklass som under senstalinismen konsoliderades till en ny elit och de strävanden inom kommunistpartiets ledning som ledde fram till den slutliga konfrontationen mellan omöjliga reformer inom systemets ramar.16

Just långsiktiga perspektiv på stalinismens följder har diskuterats även bland ryska historiker. Den ledande agrarhistorikern Viktor Danilov tvekade inte att dra ut en linje från Stalins "revolution uppifrån" 1929-32 fram till den nya klass som ledde restaurationen av en kapitalistisk marknadsekonomi på 1990-talet.17

Ett dominerande paradigm i den allmänna debatten brukar betecknas "kommunismens brott". Det har fått stöd i politiska direktiv från Europarådets parlamentariska församling och andra forum. Politiker har till nyligen stått oemotsagda av historikerkåren och kunnat länka debatterna i Europa i en bestämd ideologisk, snarare än vetenskaplig strömfåra om Sovjet, kommunismen och Östeuropa under efterkrigstiden. Man har lyckats klavbinda debatter till mindre väsentliga frågeställningar om förmenta "felkalkyler" om antalet offer i det ena eller andra skedet av kommunistiska regimers historia. Det är önskvärt att några av de hundratals svenska historiker som undertecknat uppropet mot Forum för Levande Historia skall bemöda sig för att begripliggöra den sovjetiska eller kinesiska 1900-talskommunismen.18 Det behövs alternativ till Stéphan Courtois och Nicolas Werths avsnitt i Kommunismens svarta bok,d.v.s. den ideologiska bild som nu börjar spridas i skolorna.

Vi kan notera en påtaglig likhet i de-batterna om Stalin, terrorn och Gulag i dagens Ryssland och i Västeuropa. I politiserade framställningar av populärhistoriker läggs mycket kraft på att - med fakta och korrekta dateringar - tillbakavisa överdrifter om stalinterrorns omfattning som spritts av före detta dissidenter, liberaler och andra sedan glasnost. Däremot lyser vänstens egna förklaringar med sin frånvaro om terrorns dynamik och konsekvenser för de hundratusentals, och i slutänden miljoner människor som direkt eller indirekt fick sina livsöden spolierade, visioner och möjligheter till självförverkligande krossade.19

Många problem kring stalinismens historia lär kvarstå för lång tid framöver. Några kan successivt lösas genom kvantitativa analyser och statistiska bearbetningar av representativa urval ur stora datamängder, i stället för som hittills sporadiskt valda exempel som kompletteras med sentida litterära källor. Det rör sig om sociala och ekonomiska processer där vi vet att något exakt mätvärde inte kan fås, men där vi kommer att avgränsa det kvantitativa och kronologiska intervall och de ramar som är rimliga.

Å andra sidan har vi problem som kommer att lösas i takt med att ytterligare dokumentation ur de kvarvarande stängda arkivbestånden frisläpps. De kan klargöra ifall något har sagts, beslutats eller inträffat - eller om så inte varit fallet. Eftersom sovjetepoken var fylld av överlagringar där historien lades till rätta i förvanskade memoarer, biografier och historieböcker har den akademiska forskningen - tidigare i väst och numer även i Ryssland - en viktig uppgift att med traditionell källkritisk metod rensa bland tidigare och nytillkomna "krönikörers" mytbildningar. -

Lennart Samuelson är docent i ekonomisk historia vid Handelshögskolan i Stockholm. Han har nyligen utkommit med "Tankograd: Den ryska hemmafrontens dolda historia, 1917-1953" .

Noter

  1. Den intresserade hänvisas till Alter Litvin och John Keep, Stalinism. Russian and Western views at the turn of the millenium, London 2005.
  2. Kirill M. Anderson o.a. (red.), Politbjuro TsK RKP(b) - VKP(b). Povestki dnja zasedanij 1919-1952. Katalog. (Dagordningar för RKP(b)-VKP(b):s CK:s politbyrås sammanträden 1919-52), del 1-3, Moskva 2001.
  3. Vladimir N. Chaustov o.a. (red) Lubjanka: Stalin i organy bezopasnosti VTjK-OGPU- NKVD, 1922-1936. Dokumenty (Lubjanka: Stalin och säkerhetsorganen VTjeKa-OGPU-NKVD, 1922-36). Moskva 2003. idem, Lubjanka: Stalin i Glavnoe upravlenie gosudarstvennoj bezopasnosti NKVD 1936-1938, (Lubjanka: Stalin och NVKD:s huvudstyrelse för statssäkerhet, 1936-38) Moskva: 2003.
  4. Robert W. Davies o.a. (red.) The Stalin-Kaganovich Correspondence 1931-1936, New Haven & London 2003,.
  5. Roy Medvedev, Let History Judge: The Origins and Consequences of Stalinism (1971, utvidgad engelsk upplaga och rysk översättning 1990); Om socialistisk demokrati: En kritisk analys av det sovjetiska samhället, Stockholm 1997; idem, Sotsializm v Rossii? Moskva 2006.
  6. Robert Tucker, Stalin in Power: The Revolution from Above, 1928-1941, New York och London 1990.
  7. Chlevnjuk är en av de få ryska fackhistoriker vars verk översatts, se t.ex. Oleg V. Khlevniuk, In Stalins Shadow: The Career of "Sergo" Ordzhonikidze, London 1993; Oleg Chlevnjuk, Stalin e la societ sovietica negli anni del terrore, Perugia 1997; Oleg W. Chlewnjuk, Das Politbro. Mechanismen der Macht in der Sowjetunion der dreissiger Jahre, Hamburg 1998; Oleg Khlevniuk, The History of the Gulag: From Collectivization to the Great Terror, New Haven 2005.
  8. Jurij Zjukov, Inoj Stalin: Polititjeskie reformy v SSSR v 1933-1937 gg., (En annan Stalin: De politiska reformerna i SSSR 1933-37), Moskva 2003.
  9. Nikolaj Tjerusjev, 1937 god. Krasnaja Armija na Golgofe (År 1937: Röda armén på Golgata; 2003); Udar po svoim: Krasnaja Armija 1938-1941 (Ett slag mot de egna: Röda armén 1938-1941, 2003); Iz Gulaga v boj (Från Gulag till striden), Moskva 2006, samt uppgörelsen med dem som söker hävda att en sammansvärjning förelåg, 1937 god. Byl li zagovor voennych? (År 1937: Fanns det en komplott bland militären?) Moskva 2007.
  10. Grigorij Liparteliani, Stalin Velikij (Stalin den store), S:t Petersburg 2001; R. Kosolapov (red) Slovo tovarisjtju Stalinu (Kamrat Stalin har ordet), Moskva 2002.
  11. Vladimir Karpov, Generalissimus, del 1-2, Moskva 2002; idem, Sudba razvedtjika (En underrättelseofficers öde). Moskva 2003.
  12. Nikita Petrov och Mark Jansen, "Stalinskij pitomets" - Nikolaj Jezjov, Moskva: Rosspen 2007, en utvidgad version av Stalins Loyal Executioner: Peoples Commissar Nikolai Ezhov, 1895-1940, Stanford 2002.
  13. Sarah Davies och James Harris (red.), Stalin. A New History, Cambridge 2005.
  14. Richard Overy, The Dictators: Hitlers Germany, Stalins Russia, London 2004.
  15. Robert V. Daniels, The Conscience of the Revolution: Communist Opposition in Soviet Russia, (1965); Red October: The Bolshevik Revolution of 1917 (1967); The End of the Communist Revolution (1993).
  16. Robert V. Daniels, The Rise and Fall of Communism in Russia, New Haven, CT: Yale University Press 2007.
  17. Viktor Danilov, "Stalinismen och det sovjetiska samhället", i Bönder och bolsjeviker: Den ryska landsbygdens historia, 1902-1939, red. Lennart Samuelson, Stockholm: EFI 2007, s. 257-272.
  18. Dagens Nyheter, Dagens Debatt "Regeringen gör historia till ett ideologiskt slagfält", 2 april 2008, www.historieuppropet.se.
  19. Arsen Martirosian, Stalin i repressii 1920 - 1930-ch godov, Moskva 2007.