Hjälten från inbördeskriget, överste Kotov, hämtas från sin familj av några sjaskiga NKVD-agenter för att mördas. Det är handlingen i filmen Brända av solen från 1994. En storartad - men politiskt tvetydig - skildring av Stalintiden.

Att göra revolution har sitt pris. Det är därför som folk drar sig i det längsta för det. Bakom det framgångsrika dedicerade fåtalet samlas så småningom ett långt större följe av människor. Många av dessa är tveksamma, men övertygas så småningom, om inte annat när det inte längre finns någon väg tillbaka. Många fortsätter att vara skeptiska mot målet, men desto mer övertygade beträffande vikten av personlig överlevnad eller framgång. Några, åter, ansluter sig för att de, inte orimligt, tror sig bäst kunna bekämpa revolutionen inifrån, eller anser att det är bekvämare att vänta inne i värmen på bättre tider för en motattack. Utanför i kylan finns de mest ståndfasta kontrarevolutionärerna - som inte behöver vara sämre än de förutnämnda kategorierna. Exempel gives:

Ivan Alexandrovitj Iljin (1883-1954) var en framstående aristokrat, juridikprofessor, kristet ortodox, slavofil, antikommunist och tsardyrkande filosof. 1922 lämnade han det nya Sovjetryssland ombord på det specialchartrade "filosofskepp" som Sovjet använde för att i ett svep för gott exportera 160 likasinnade intellektuella.

Iljin blev den vitryska rörelsens chefideolog i exil under resten av sitt liv. Man får förutsätta att hans verksamhet aldrig behövde sakna medel, även sedan Hitler sparkade honom från hans tyska position, ty hans storryska ambitioner gjorde honom till ett trubbigt redskap för rivaliserande stormakter. Såväl under som efter sitt liv har han inspirerat många generationer av epigoner, storryska nationalister som t.ex. Solsjenitsyn.

Sergej Vladimirovitj Michalkov (född 1913) är också en rysk f.d. adelsman, med dussintals tsaristiska furstar, amiraler och guvernörer bland sina förfäder. Han var bara fyra år när bolsjevikerna tog över och anpassade sig sedan dess mycket bra i Sovjetryssland. Om han någonsin haft några mot kommunismen avvikande åsikter höll han dem hela tiden för sig själv. Han har skrivit massor av böcker, skådespel och filmmanus och fick fler ordnar än han torde ha kunnat bära utan hjälp. Under politiken av nationell samling under kriget mot tysken fick han Stalins uppdrag att skriva texten till Sovjetunionens hymn som skulle ersätta Internationalen som nationalsång. Numera är hymnen mest till leda välbekant från alla internationella idrottsevenemang.

6405_01.jpgRegissören och skådespelaren Nikita Michalkov i tsardräkt.

Senare fick han ändra texten ett par gånger, bl.a. för att ta bort sin ursprunglige uppdragsgivares namn. Senast 2001, vid 89 års ålder skrev han ny text till samma melodi åt sin senaste idol, nu som ryska nationalsången.

Hans son, Nikita Michalkov (född 1945), växte upp i den litterära och kulturella salong som hans privilegierade far omgav sig med. Liksom sin lika berömde äldre bror Sergeyevich (Michalkov-) Konchalovsky genomgick han den statliga filmskolan. Alltsedan debuten på det tidiga sjuttiotalet som regissör, manusförfattare och aktör fick han, sedan Sovjetunionen fallit samman, sitt internationella genombrott först 1994, med Brända av solen (solntsem - vilket på ryska snarast betyder förbrända, eller mildare utbrända, dvs. av revolutionen). Det följande handlar om filmen och dess upphovsman.

I filmen är året 1936 - det år de stora utrensningarna i Sovjet tog sin början, som drabbade framför allt partimedlemmar och Röda Armén. Miljön är en konstnärskoloni, ett slags friluftssalong för mer eller mindre anpassade, mer eller mindre börds- och intelligensaristokrater, som hennes familj inrättat på den ärvda dachan, långt från staden och politiken. Miljön och stämningen är klart inspirerad av Tjechovs Körsbärsträdgården - och sannolikt av regissörens hemmiljö. Runt omkring pågår civilförsvarsövningar som kolonins invånare inte verkar sig bry sig om, trots att man vet att kriget måste komma snart. Pionjärerna badar i löjlig militärisk ordning i floden. Men vid horisonten uppträder en mängd "atmosfäriska störningar", bl.a. kulblixtar, som kommer allt närmare.

6405_02.jpgFilmen Brända av solen blev Nikita Michalkovs internationella genombrott.

Maken, överste Kotov, den store hjälten från inbördeskriget (spelas lysande av manusförfattaren Nikita Michalkov själv) är hemma på semester. En objuden gäst dyker upp - kusinen, pianisten och estradören Mitja. Ingen annan än Kotov anar skit - ty Mitja var hans gamla rival i kärlek, en rival vars försvinnande från scenen han själv med sitt inflytande medverkat till. Kotov visste nämligen att Mitja under inbördeskriget stridit för de vita, men att han värvats för NKVD genom att ange f.d. vita officerare och att han länge verkat i utlandet. Mitja hävdar att han pressats till detta genom hot mot hans familj.

Nu börjar NKVD att fängsla och avrätta officerare. Det framgår inte klart om de beskyllningar Mitja öga mot öga riktar mot Kotov, att han varit agent för Tyskland och Japan sedan 1922, sker i god tro, eller om de bara är påhittade av rivalen. Kotov känner sig till en början trygg - han är ju hjälte och har dessutom Stalins privata telefonnummer. I bilen till Moskva tillsammans med Mitja och två NKVD-män bringas han mycket handgripligt till insikt om att det är kört.

I filmens epilog får vi veta att Sergej Kotov verkligen var en officer som avrätta-des 1936 och att hans fru Marjuska avled i fångenskap 1940. Och att de båda rehabiliterades postumt 1956.

Hjälten Kotov står snarast för den nya eliten, som vördar det sovjet-ryska fosterlandet, i enlighet med 1936 års författning. Han talar aldrig om klass, parti - bara om vördnanden för rodina - fosterlandet. Michalkov delar hans böjelser - i den mån folk av hans slag fann sig i, eller till och med hyllande, den ryska revolutionen var det för det allt mäktigare Rysslands skull, inte för revolutionens. Far och son Michalkov - och den ovannämnde Ivan Alexandrovitj Iljin - representerar olika förhållningssätt till revolutionen bland den ryska eliten. Mitja, Nikita Michalkovs solkiga hjälte, representerar till och med flera av dem.

År 2005 var det Nikita Michalkov som ombesörjde att liket efter hans vitryske idol Iljin efter 50 år i exil hemfördes till Donskojklostret i Moskva.

6405_03.jpgPutin bland skådespelarna i filmen Brända av solen II.

Michalkov anslöt sig 1995 till Viktor Tjernomyrdin högerliberala parti NDR (Vårt hem - Ryssland) med backning av bankerna, Gazprom, andra större företag och oligarkerna. Sannolikt på grund av sina alltför öppet redovisade slavofila och nationalistiska böjelser kom han på slutet av 90-talet på kant med NDR, som ändå skulle upplösas inom kort. Senast blev han känd inom politiken genom att 2006 flytta till Serbien för att stötta det landets överhöghet över Kosovo.

Men detta är nog inte det sista vi hör från honom. Han har lagt sista handen vid Brända av solen II. Han har ryssnationalisternas öra, liksom den ortodoxa kyrkans och inte minst den mycket ambitiöse mans, som många gräsrötter vill se som Rysslands kommande tsar, Vladimir Putin - en minst lika god vän till Michalkovklanen som någonsin Stalin var till Sergej Kotov.

"Revisionisterna vid makten är bourgeoisien vid makten." Denna på 1930-talet långtifrån uppenbara sanning, som myntades på sextiotalet, har vid det här laget närmast blivit en trivialitet. Slavofili och storrysk nationalism är inte antiimperialism, lika litet nu som på tsarens tid. Antistalinism sex decennier efter Stalin är inte humanism - inte när den kommer från dagens aktiva folkmördare, eller från ett ryskt elitskikt som under decennier levt relativt gott genom att skriva hyllningssånger till ledaren och som är beredda att om möjligt återupprätta tsarimperiet.

Detta bör man tänka på när man avnjuter Nikita Michalkovs storartade film och skådespel.