Är det möjligt att som Brecht se Josef Stalin både som en folkets "högförtjänte" tjänare och dess "mördare"? Det är inte bara möjligt, det är det enda möjliga sättet att närma sig problemet hävdar Stefan Lindgren. Stalin räddade den borgerliga demokratin åt Europa - till priset av den sovjetiska socialismen.

Den historiedebatt som inte erkänner motsägelserna - det må vara i Stalins, Churchills, Roosevelts eller för den delen Hitlers gestalt - förfaller till ett moraliserande som berövar ämnet varje vetenskaplig ambition. Historiska fenomen och gestalter måste förstås i motsättingar, i rörelse och i sitt sammanhang.

Brecht kände både den "högförtjänte" och "mördaren" Stalin. Många av Brechts ryska vänner arresterades av Stalinregimen. Journalisten och skildraren av spanska inbördeskriget Michail Koltsov, faktalitteraturens härold Sergej Tretiakov, liksom den ungerske rådsrepublikens ledare Béla Kun, som Brecht hade träffat. Regissörskollegan Meyerhold hade förlorat sina arbetsmöjligheter.

6404_01.jpgStalin

Tretiakov, som var Brechts närmaste vän bland ryssarna, arresterades 1937 på falska anklagelser vilket fick Brecht, som ju var på flykt undan nazismen, att alltmera tveka om möjligheterna att gå i exil i Sovjetunionen. I Sverige hjälpte vännen Per Meurling honom att mäkla fram en lösning som innebar att han kunde resa vidare till USA via Moskva och Vladivostok. Svenska Säpo, som hårdbevakade Brecht under Sverigeuppehållet, uppfattade Brechts farhågor beträffande Sovjetunionen som att han vore möjlig att värva, vilket var en grov missuppfattning.1

När det stod klart att Tretiakov hade avrättats den 9 augusti 1939 skrev Brecht:

Min lärare
den store vänlige
har skjutits,
dömd av en folkdomstol.
Som spion.
Hans namn har fördömts.
Hans böcker förstörts.
Samtal om honom väcker misstankar
och har tystnat.
Anta nu att han är oskyldig.

Tretiakov hade 1933 hjälpt Brecht att besöka Sovjet och Brecht stod i tacksamhetsskuld till honom bl.a. för uppslaget till Den goda människan i Szechuan och hans teaterteori hade hämtat mycket från de ryska vänsterförfattarna, bl.a. själva begreppet Entfremdung (förfrämligande).2

Tretiakov försvann, mördades och rehabiliterades posthumt efter Stalin. Skådespelerskan Carola Neher, som påstods ha varit en av Brechts många älskarinnor, arresterades i Sovjetunionen och försvann i Gulag. "Den sene Brecht var oavlåtligt sysselsatt med att få klarhet i kvinnans död i sovjetiskt fängelse", skriver Hans Mayer (Brecht, Suhrkamp, Frankfurt, 1996; s. 35).

Alla dessa händelser försatte naturligtvis Sovjetunionens vänner i Europa i en svår belägenhet. I "ber die Freiheit in der Sowjetunion" (Gesammelte Werke 20:104) angav Brecht en möjlig förklaring: "Att vissa brottsliga klickar är verksamma på den andra sidan, i själva Ryssland råder det inget tvivel om. Det kan man från tid till annan se på deras ogärningar."

I den globala kampen mot Hitlerfascismen kunde dessa ogärningar emellertid inte uppväga hans försvar av Sovjetunionen och Stalin, som Hitlerfascismens främsta motkraft och löftet om uppbrott från den människoförtärande kapitalismen.

Tsaren talade till dem
med gevär och piska
en blodig söndag. Sedan
blev de tilltalade med gevär och piska
varje dag i veckan, varje arbetsdag
av folkets högförtjänte mördare.

Folkens sol
förbrände sina tillbedjare.
Världens störste vetenskapsman
glömde Kommunismens manifest.
Lenins mest begåvade elev
slog honom på käften.

Men som ung var han duktig.
Men som gammal var han grym.
I sin ungdom var han ingen gud.

Den som blir en gud
blir dum.

Vikterna på vågen
är stora. Uppmätt
blir i andra skålen klokhet
och som ofrånkomlig tillvikt
grymhet.

Tillbedjarna ser sig om:
Var det fel på guden
eller våra böner?

Men maskinerna?
Men segertroféerna?
Men barnet utan bröd?
Men den blödande kamratens
oerhörda ångestskrik?

Den som befallde allt
gjorde inte allt.

Det som lovades var äpplen.
Det som uteblev var bröd.

Bertolt Brecht. Tolkad till svenska av Lars Bjurman i "Brecht. Jag behöver ingen gravsten. Dikter 1917-1956". Symposion 1998.

Brecht var dialektiker och insåg till skillnad från trotskisterna att alterna-tivet - att gå samman med imperialistiska krafter i väst och arbeta för Stalins störtande - var detsamma som att undergräva socialismen och gynna fascismens och krigets krafter.

6404_02.jpgMoskva 1941: utrikeskommissarien Molotov manar via högtalare medborgarna att samla sig till motstånd mot den tyska invasionen.

Stalin hade blod på sina händer. Men Brecht såg också att Stalin var den som ledde ett gigantiskt ekonomiskt uppbygge, en fördubbling av industriproduktionen på tre och ett halvt år i början av 30-talet när den kapitalistiska världen var i djup depression.

Han försökte bearbeta sin hållning till Stalin i metaforer. En sådan var att betrakta Stalin som en nyttig oxe som bonden kärleksfullt bannar:

"Igår har du hostat, käre stegmakare. Vi var utom oss. Tänker du kola före sådden, din hund?"3

Han skulle återkomma till Stalins "nyttighet" i Me-ti. Vändningarnas bok som han började skriva under exilen men aldrig hann ge ut:

"Och den gamle kinesen, Me-ti, sade: Några vet att Ni-en (Stalin) i mycket är en nyttig människa. Det betyder mycket för dem. Några vet att han är en genial människa, den störste av människor, ett slags gud. Det betyder kanske inte så mycket som det andra för de andra" (Gesammelte Werke 12:536).

Stalin dyker också upp i Brechts arbete med herre-slavmotivet.4 Vem var egentligen herre och vem var slav i sovjetsamhället? I Me-ti berättar Brecht:

"På förmiddagen såg jag den äldre, hur han sittande på en häst drev den yngre framför sig. En dag frågade jag den äldre om hans slav. Men det är inte min slav, svarade han förskräckt. Han är Mästare och jag tränar honom för sin största strid. Han har hyrt mig för att jag ska få honom i form. Det är jag som är slaven.

För att ta reda på vem som är herre och vem som är slav, sade Mi-en-Leh (Lenin), bör man fråga sig vem som har störst fördel av förhållandet." (12:431)

Bristen på formell demokrati i Sovjetunionen var inget Brecht förnekade, och han var medveten om diktaturens faror (på ett ställe jämför han Tjekan och Gestapo och sa att "bara tio år skiljer dem"). Men i "ber die Diktaturen einzelner Menschen" säger han att han är för diktaturer "som river upp sina egna rötter" (20:102). Vidare heter det: "Man kan inte säga att det råder frihet i arbetarstaten Ryssland. Men man kan säga: Där råder befrielse . Om proletariatets diktatur antar (den oss bekanta) formen i vilken diktaturen kröns av en enda man beror på om detta är nödvändigt för att utveckla produktivkrafterna eller ej i det land där revolutionen äger rum." (20:104)

Brecht antydde ett historiematerialist-iskt synsätt som dessvärre präglat få arbeten om Stalinepoken. Detta synsätt kom han att hålla fast vid till sin död. Han var inte imponerad av den sovjetiska "avstalinisering" som hade satt in med den sovjetiska tjugonde partikongressen i februari 1956. Efter att ha tagit del av Chrusjtjovs tal där Stalin "avslöjades" och "personkulten" fördömdes skrev Brecht en månad före sin död i augusti samma år texten "Om kritiken av Stalin" (Här citerad efter Gesammelte Werke 20, s. 325-26):

"1. Frigörelsen från kapitalismens barbari kan själv uppvisa ännu barbariska drag. Den första tiden av det barbariska herraväldet kan uppvisa omänskliga drag, eftersom proletariatet, som Marx beskriver, hålls i omänskliga förhållanden av bourgeoisien. Revolutionen frigör underbara dygder och anakronistiska laster lika. Befrielsen från lasterna behöver mera tid än revolutionen. Den kommer redan andra gången (i Kina) att vara något lättare och även i mindre efterblivna länder där den ursprungliga ackumulationen av kapital redan har kommit längre.

2. En av stalinismens dåliga följder är dialektikens förtvining. Utan kännedom om dialektiken är sådana övergångar som den från Stalin som motor till Stalin som broms inte begripliga. Inte heller partiets negering av apparaten. Inte heller åsiktsstridernas övergång i maktstrider. Eller hur metoden att idealisera och legendarisera en ledande person för att vinna de stora efterblivna massorna blir en orsak till distansering och förlamning av dessa massor.

3. Den historiska värderingen av Stalin kräver arbete av historikerna. Stalinismens likvidering kan bara lyckas genom en gigantisk mobilisering av massornas klokhet genom partiet. Den ligger på den raka linjen till kommunismen.

4. Tillbedjandet av Stalin (smärtsamt) övergår i en avsägelse från bedjandet."

Som Peter Bormans påpekat (Brecht-Jahrbuch 1974) ligger Brechts tankar om Chrusjtjovs "avstalinisering" mycket nära de kinesiska kommunisternas som vid tillfället förklarade: "Det måste betraktas som ytterst sannolikt att inget slutgiltigt omdöme i fråga om Stalin kommer att kunna avkunnas i vårt århundrade" (Till frågan om Stalin, Peking 1956).5

Det är inte svårt att vara överens med honom om att den "historiska värderingen av Stalin kräver arbete av historikerna". Materialet finns, arkiven är öppna, men vad som saknas än så länge är historikernas inre frigörelse från kalla krigets klichéer, sjuttio års hårt politiserad historieskrivning - den s.k. sovjetologin. Paradoxalt nog har den gängse historieskrivningen om Sovjetunionen efter dess upplösning förfallit till ett manikeiskt odlande av en sorts omvänd personkult.

6404_03.jpgKanalbygge

Botemedlet mot detta är naturligtvis inga äreräddningar av Stalin. Det behöver han inte. Sådana gestalter överlever i folkens minne utan historikernas hjälp. Många ryssar om än inte en majoritet har bevarat en stark sympati för Stalin, trots att det i första hand var det ryska folket som blev lidande av Stalinterrorn och trots all den hätska propaganda som östs över honom sedan 1956.

När tidskriften Vlast (Makt) nyligen bad drygt 1 500 läsare namnge de mest betydande ryssarna någonsin placerade de Stalin på tredjeplatsen efter Peter den store och Pusjkin (Vlast 2/6 2008). Till det kan man påpeka att både tsar Peter och Pusjkin till stor del har sin "storhet" i det ryska historiemedvetandet att tacka Stalinepokens effektiva propaganda, medan Stalins "storhet" snarast existerar trots det historiska eftermälet.

Att Stalin var en "stor" gestalt betyder dock inte att det ryska folket idag lever kvar i Stalinkulten. Ungefär lika många ryssar ser i dag positivt på Stalin, 39 procent, som de som ser negativt på honom, 38 procent (Interfax 5/3 2008). Diskussionen fortsätter i varje kök.

Opinionsmätningar säger föga om djupet eller arten av ett fördömande eller gillande. När frågan kommer till Stalins roll under andra världskriget är det bara 18 procent som anser att Sovjetunionen segrade trots Stalins bristfälliga ledning. 19 procent säger att Sovjet segrade i första hand tack vare Stalin och landets politiska och militära ledning. 59 procent anser att såväl folket som landets ledning gav sitt bidrag till segern och att dessa är oskiljaktiga - en ståndpunkt som skulle ha glatt historiematerialisten Stalin (VTsIOM Press-vypusk 892, 5/3 2008).

Stalin kommer att överleva som en stor positiv gestalt, men risken är naturligtvis att han kommer att hyllas för det han inte var (storrysk chauvinst, troende ortodox, antisemit). Inte heller kan det vara någon större poäng i dag att hylla honom som den sanna marxismen-leninismens store bärare. Dels för att hans avsteg ifrån socialistiska principer sannerligen var mycket stora, dels för att det skulle vara en Pyrrhusseger om vänsterhistoriker lyckades rädda Stalin sedan det socialistiska lägret i stort sett upplösts och hela den socialistiska traditionen riskerar att gå i rännstenen framför våra ögon.

För att förstå vad som skedde, och vad som slutligen ledde till socialismens bankrutt, måste Stalinterrorns olika fenomen betraktas inte främst som resultat av en människas föreställningar utan i relation till landets ekonomiska bas. Vilka materiella förhållanden gjorde dessa fenomen möjliga och rent av nödvändiga, och hur kunde denna terror förvandlas från något nödvändigt ont till något som undergrävde socialismen?

Det är inte svårt att se flera rationella motiv till Stalinterrorn, när den i stor skala utlöstes 1937. Den stora omvandling landet var inne i aktiverade motståndet från alla socialismens motståndare. En stor del av landets ingenjörer och officerare hade utbildats på tsartiden och hade sin lojalitet där. Många tusen tsartjänstemän, t.ex. hela poliskåren, hade fått sina liv raserade av revolutionen, och törstade efter hämnd. Mordet på Kirov, partiets populäraste ledare, uppfattades som uttryck för en omfattande konspiration. Dessutom fanns ett viktigt utrikespolitiskt motiv: att beröva Hitlertyskland och andra imperialistiska makter en möjlig femtekolonn, vilket i stor utsträckning lyckades.

Men terrorn riktade sig nu inte bara mot inre och yttre klassfiender. Den riktade sig också mot det egna folket. Även detta kan i viss mån rationellt begripas. Under perioden 1913-40 hade 31 miljoner flyttat in till städerna och förde ännu med sig de gamla levnadssätten. Drakoniska straff infördes 1940 för brott mot arbetsdisciplinen så att sammanlagt miljontals arbetare under de följande åren kom att dömas till kortare fängelsestraff för förseelser som att ha kommit 20 minuter eller mer för sent till arbetet. Enbart 1942 avkunnades 297 000 sådana domar på 2-4 månaders fängelse. (Forced Labor in Soviet Industry: The End of the 1930s to the Mid-1950s. An Overview." av Andrei Sokolov. I: Gregory, se nedan).

6404_04.jpgKanalbygge

Men hur kunde Stalin med sådan brutalitet vända sig mot det egna partiet - ge "Lenin på käften"? Kampen mot Trotskij, Bucharins, Zinovjevs eller Kamenevs olika klickar beskrivs vanligtvis som att Stalin släppte loss sin cyniska strävan efter total personlig makt. Det är en idealistisk beskrivning som inte utgår från den materiella verkligheten. Produktivkrafternas utveckling krävde en centralisering av makten - att de centrifugala och nedrivande krafter som revolutionen utlöst ersattes av centripetala och uppbyggande krafter. En ny teknokrati knackade på dörren för att slänga ut partokratin.

Det kommunistiska partiet riskerade att bli en bromskloss i det socialistiska uppbygget. Det visade sig till stor del oförmöget att sadla om för nya uppgifter. Det räcker med att läsa Bucharins, Zinovjevs eller Kamenevs alster från 30-talet för att se hur denna del av partiintelligentian trampade vatten och till stor del hade förlorat kontakten med verkligheten.

Trotskij var "en urusel organisatör Där Trotskij försökt arbeta, där har nu oredan börjat", skrev armékollegor om Trotskij redan under inbördeskriget. Om Zinovjev skrev Trotskij i sin tur: "När allting gick snett la sig Zinovjev på divanen." Och Sverdlov sa: "Zinovjev är detsamma som panik." Bucharin slutligen karakteriserade sig själv som "den sämste organisatören i Ryssland".6

Javisst, Stalin gav Lenin - och hans gamla garde - på käften. Lenin ledde landet sex år, varav han var sjuk flera år, medan Stalin ledde landet trettio år, under en av historiens mest storslagna omvandlingar. "Han tog emot Ryssland med plog och lämnade henne utrustad med kärnvapen", som Churchill konstaterade i ett eftermäle. Av de 34 år, 1918-52, som Stalin satt i sovjetledningen, passerade nära femton i krig7 och åtta år ägnades nästan helt återuppbyggnad efter krig -1922-24, 1945-49. Återstod knappt ett dussin fredsår under vilka sovjetfolken utförde stordåd.

Men den socialistiska uppbyggnaden var i mycket en uppgift som Lenin lämnat partiet oförberett för. När målet ändrades från att bryta ner det gamla samhället och tsarstaten till att bygga upp något nytt - och i en del fall i brist på bättre det gamla - behövde ledningen förnyas. Möjligheten att göra det på revolutionär väg genom masskritik underifrån och utrensningar (tjistki) bedömdes som uttömda. Stalin som var historiskt väl bevandrad hade studerat såväl hur Sulla lyckades bli vald till livstids diktator i Rom som de franska jakobinernas syn på terrorn, och han skydde inga medel både vad gällde att lamslå fienden och få den egna byråkratin och folket att arbeta bättre.

I Forum för levande historias bok om kommunismen förekommer en rad bildförfalskningar.

Verket har redan officiellt medgett att bilderna från "svälten i Ukraina 1932" i själva verket visar svälten i Ryssland 1921. Andra bilder, som påstås visa deporteringar av kulaker, visar i själva verket fattigbönder som demonstrerar för partiets politik att likvidera "kulakerna som klass" (dvs. inte som individer).

Ett annat lysande exempel på förfalskningar i propagandasyfte finns i Anne Applebaums bok Gulag. De sovjetiska lägrens historia (Norstedts 2004) där hon helt enkelt tagit Tass-korrespondenten Max Alperts fotoreportage "Sång till den stora Ferghanakanalen" och påstår att det är bilder tagna i det sovjetiska Gulag.

En bild föreställer "Arbete på Ferganakanalen". Man ser män i traditionell centralasiatisk kalott som hackar och gräver i sitt anletes svett. I bildkällorna hänvisas bara till "David King Collection". Max Alperts metod hyllades av Sergej Tretiakov som ett exempel på "långvarig fotografisk observation".

Applebaum gör en sak av att många tycks vända ryggen till kameran - förklaringen kan vara så enkel att varken de som gräver eller fotografen tycker om att ha solen i ögonen. Alpert ägnade en stor del av sin fotografiska karriär till att skildra det socialistiska uppbygget, och om vi betraktar en annan bild ur samma reportage från 1939 ser vi samma arbetare som på Applebaums bild, fotograferade framifrån - på väg till arbetet under ett banér med Marx, Engels, Lenin och Stalin. Man går till arbetet till musik av flöjt, doutara och trummor. Ingenstans i hela reportaget förekommer ett enda vapen eller fångvaktare.

Att förlita sig på enbart revolutionär entusiasm i en situation där världsrevolutionen hade uteblivit och hela Kominternapparaten delvis förvandlats till kuliss var inte möjligt, ansåg han. Uppgiften var "socialismen i ett land", vilket krävde något helt annat än att resa runt på kongresser.

Lenins nationalitetspolitik skrotades. I stället för den leninska frivilligheten hölls de sovjetiska länderna samman under stark auktoritet av sin "äldre bror" Ryssland (Stalins uttryck). Omläggningen återspeglades i historieskrivningen, där fördömandet av tsarismens aggressiva utrikespolitik förbyttes i ett betonande av randstaternas frivilliga anslutning till Ryssland.

Dilemmat framträdde klart 1937, när Sovjetunionen gick till sina första val efter införandet av 1936 års ytterst demokratiska författning8. Som historikern Jurij Zjukov har fastställt (Inoj Stalin, Moskva 2003) hade Stalin till att börja med ambitionen att det skulle bli riktiga val med alternativa listor. Men snart upptäckte man att detta uteslutande skulle gynna partibyråkratin, som snabbt skulle öka sin andel i de valda sovjeterna som redan var förfärande hög. Alternativet med enhetslistor där ett visst antal namn skulle vara icke-partimedlemmar framstod i det läget som den enda rimliga utvägen. Ett i grunden demokratiskt övervägande 1937 kom alltså att cementera det enpartisystem som gick i graven först 1989.9

Efter mordet på Kirov i december 1934 och de åtföljande Moskvarättegångarna släpptes en häxvirvel av arresteringar lös 1937, som ledningen bara delvis hade kontroll över (vilket inte befriar den från ansvar). Arresteringarna blev ett massfenomen som i sin tur födde Gulag. Till uppkomsten av detta system av fångkolonier med mer eller mindre sträng regim fanns ett underskattat ekonomiskt motiv. Landets östra och norra delar måste öppnas för industriell utveckling. Stora strukturinvesteringar i bl.a. vägar och järnvägar måste göras. Diamant- och guldbrytning måste forceras för att finansiera maskinimport osv.

Gulag blev den apparat som kom att garantera dessa strukturinvesteringar. 1940 stod Gulag för en fjärdedel av all arbetskraft inom byggnadsindustrin. 100 procent av all platina, alla diamanter, 90 procent av guldet, 70 procent av allt tenn och 40 procent av kopparn utvanns inom Gulag år 1951. (Paul Gregory: An Introduction to the Economics of the Gulag , Hoover press.) Gulag blev en form av primitiv kapitalackumlation, vars grundorsak var den ryska nöden och föresatsen att till varje pris lyfta landet till den industrialiserade omvärldens nivå.

I ett avseeende var situationen likartad med den som rådde när livegenskapen infördes i mitten av 1600-talet. Efter stora krig var delar av landet avfolkade och det rådde stor brist på arbetskraft, samtidigt som det fanns enorma ouppodlade vidder. Ingen jordränta kunde uppstå under sådana förhållanden och lösningen blev (under en tid) livegenskap, för att pressa ned priset på arbetskraft.10 På samma sätt var det under det socialistiska uppbygget nödvändigt att hålla nere priset på arbetskraft för att möjliggöra investeringar i maskiner som till stor del måste importeras. Inte direkt livegenskap, men den form av tvångsarbete som Gulag levererade, blev en temporär lösning på problemet. I takt med att levnadsförhållandena efter kriget lättade blev också Gulag mer och mer olönsamt. Om det gick 5,6 vakter på 100 fångar 1941 hade den siffran fördubblats till 10,2 vakter på hundra fångar 1953. (Gregory)

Stalin löste uppgiften att inhämta hundra års efterblivenhet på tio år. Därmed räddade han sannolikt Ryssland och unionsrepublikerna från ett öde som vi bara med svårighet kan föreställa oss, en långvarig kolonisering och fragmentarisering under tysk och annan främmande överhöghet. För detta, för sin nationella självständighet, integritet och själva existens betalade Sovjetunionen ett fruktansvärt pris: 27 miljoner döda och materiella skador som det tagit generationer att återställa.

Genom att lägga Sovjetunionen i den antifascistiska vågskålen räddades den borgerliga demokratin, som förde ett tynande liv i Europa. Som den brittiske historikern Eric Hobsbawm påpekar hade under mellankrigstiden den parlamentariska demokratin i stort sett nedmonterats i världen. 1918-20 stängdes två europeiska länders lagstiftande församlingar, på 1920-talet sex länders och på 1930-talet nio länders. Endast parlamenten i Storbritannien, Finland (med knapp nöd), Irland, Sverige och Schweiz överlevde ograverade genom hela denna period. I den västra hemisfären var motsvarande lista kort: Kanada, Colombia, Costa Rica, USA och Uruguay. I resten av världen var bara Australien och Nya Zeeland fungerande parlamentariska demokratier (Age of Extremes, London 1994, s 111).

Med segern över Hitlerfascismen (där Sovjets andel militära dödsoffer i förhållande till västmakternas är av storleksordningen 10:1) avgjorde Sovjetunionen för lång tid framöver utvecklingen i väst till den parlamentariska demokratins fördel. Stalin räddade den borgerliga demokratin för flera generationer.

6404_05.jpgKanalbygge

Men räddade han socialismen? Visst vann realsocialismen i öst strålglans av segern över fascismen. Men frågan är om den inte djupare sett undergrävdes. Stalin hade i den nationella överlevnadens namn tvingats lägga om politiken från klasskamp till enhetsfront med nationell borgarklass, vilket i Ryssland bl.a. tog sig uttryck i försoning med kyrkan (än i dag är många rysk-ortodoxa övertygade om att den forne prästseminaristen bevarade sin gudstro). Genom befrielsen av Östeuropa kom en rad kapitalistiska länder in under sovjetisk överhöghet vilket inte kunde undgå att återverka på Sovjetunionen. Precis som officerare och manskap efter 1812 års krig kom hem "smittade" med franska frihetsidéer och strax därpå ville göra revolution, förändrades också stämningarna den här gången med truppernas repatriering från Östeuropa. Den här gången var det inte så mycket revolutionära som restauratoriska idéer som de ryska officerarna hemförde tillsammans med otaliga järnvägsvagnar med krigsbyte som snart skulle få sovjetgeneralers bostäder att mera likna Wiensalonger.

Stalin själv drabbades av tvivel på nödvändigheten av en revolutionär omstörtning av den kapitalistiska världen. I ett svagt ögonblick medgav han att den "fredliga vägen" till socialism skulle vara möjlig till och med i ett land som Storbritannien. Och som historien visar skulle efter Stalins död många av hans närmaste män utveckla "revisionistiska" idéer som i grunden innebar sovjetsocialismens avveckling. Det gällde i hög grad Malenkov, Chrusjtjov, Berija och Mikojan och mindre Molotov och Kaganovitj.

Chrusjtjovs maktövertagande kunde dock inte genomföras utan en kupp som berövade partiet och folket en möjlighet att påverka arvsskiftet. Det är rätt väl dokumenterat att Stalin undanhölls den läkarvård som skulle ha kunnat rädda hans liv i mars 1953 och i stället vaktades av "kamraterna" i politbyrån tills han var säkert död. Stalin dog på golvet i sin datja i Kuntsevo. Där hade han legat i flera timmar innan någon upptäckte honom. Endast med speciellt tillstånd av Berija släpptes någon in. Läkare anlände först 10-12 timmar efter slaganfallet.

Stalins dotter, Svetlana Alillujeva, berättade 50 år senare med kristallklart minne hur hennes bror Vasilij stod på tröskeln och sa: "Dom har mördat honom." Vämjelsen över hur maktövertagandet gick till fick henne att lämna landet. Den som gick segrande ur maktstriden, Nikita Chrusjtjov, hade undertecknat 55 000 dödsdomar i Moskva och ungefär lika många i Ukraina (Boris Sokolov: Sudba vsesilnogo narkoma. Berija, Moskva 2008).

Bristen på demokrati, maktapparatens slutenhet och avsaknaden av kontroll och juridisk ansvarighet hade desarmerat folket och blottställt socialismen för angrepp inifrån. När systemet i mitten på 1980-talet utsattes för en rad inre påfrestningar (kostnaderna för Tjernobyl, ett ras i intäkterna från statens alkoholförsäljning liksom i oljeintäkterna och följderna av Afghanistankriget) var den styrande partibyråkratin mogen att nästan sömlöst ombildas till kapitalägande storbourgeoisie. Den bölden som då sprack hade börjat växa och bulna redan någonstans bakom Stalinsovjets till synes monolitiska fasad. Och vad värre var: många vanliga, enkla människorna hade på vägen förlorat tron på socialismen.

En brutal summering skulle vara att Stalin räddade den borgerliga demo-kratin åt Europa (för en tid) men inte förmådde trygga den sovjetiska socialismen. Sovjetsystemets brister var så stora att det redan kort efter hans död förlorade mycket av sin ideologiska dragningskraft på de ryska massorna och trettio år senare sorglöst av nya herrar i Kreml kunde kastas på soptippen som ett uttjänt möblemang.

Sovjetsocialismen lever dock fortfarande i det kollektiva minnet så som nervbanorna känner en amputerad lem. Folket har i stor utsträckning bevarat sina socialistiska värderingar, fast de i dag måste komma till uttryck i andra former. Sista akten är inte skriven i det stora drama som heter människans befrielse från kapitalism och imperialistiska krig. Det sovjetiska experimentet är fortfarande dess mest lysande akt. Att misslyckandet till stor del måste tillskrivas landets efterblivenhet - det extremt dåliga utgångsläget - är en självklarhet. Gåtan är hur detta fattiga folk, utkastat över Rysslands ändlösa vidder, fann den mentala kraften, djärvheten att utmana all världens utsugare och försöka bygga ett samhälle grundat på jämlikhet och solidaritet.

Noter

  1. Bara några timmar efter de förnedrande förhören i House Committee on Unamerican Activities i september 1947 lämnade Brecht USA för att återvända till Tyskland, den sovjetiska ockupationszonen.
  2. När Viktor Sjklovskij, som står som upphovsman till begreppet och invigde Tretiakov i det, många år senare fick frågan om var han i sin tur hade fått det från svarade han bl.a. att han hittat det hos den tyske 1700-talsdiktaren Novalis och i Leo Tolstojs Krig och fred (När Natalja Rostova kommer till teatern första gången och ger allting egna namn.) (Vladimir Pozner Erinnert sich, Berlin 1975, s. 50-76).
  3. "Ansprache des Bauern an seinen Ochsen".
  4. I nazipropagandan odlades särskilt uppfattningen om Sovjetunionen som slavstat. I Die grösste Sklaverei der Weltgeschichte av den forne sovjetiske strafflägerfången Kaetan Klug, som började publiceras av nazipressen 20/8 1941 lanserades de första "avslöjandena" av Gulag.
  5. Inte heller femtio år skulle visa sig nog. Man erinrar sig osökt Chou Enlais svar på frågan om vilken betydelse den franska revolutionen 1789 haft: "It is too early to say".
  6. Ju. V Emeljanov: Stalin del 1 s 452-453, Moskva 2002.
  7. Inbördeskriget och den utländska interventionen upphörde 1922, kriget mot Japan pågick 1938-39, vinterkriget utbröt 1940 och efter andra världskriget kom Koreakriget 1950-53.
  8. Som Luciano Canfora påpekar i Democracy in Europe: a history of an ideology (Blackwell Publishing, 2006) kom "rätten till arbete" att senare introduceras i en rad europeiska författningar efter den sovjetiska författningens mönster.
  9. Sovjetunionen upphörde formellt att vara en enpartistat 1989 när Zjirinovskijs "liberal-demokratiska" parti bildades i en gemensam operation av SUKP:s ledning under Gorbatjov och KGB. Inte heller sedan dess har "flerpartisystem""blivit någon succé i Ryssland, där det nuvarande parlamentet beskrivs som ett "ett-och-ett-halvt-partisystem".
  10. Evsay Domar: The Causes of Slavery or Serfdom: A Hypothesis", Economic History Review 30:1 (mars 1970), s. 18-32.