Kom och hälsa på mig om tusen år

Bodil Malmsten

Modernista

Det finns för många människor en period i livet då man lever och bor på två ställen, åtminstone ända tills man drar slutsatsen att man på detta sätt inte lever på två ställen utan att risken finns att man inte lever och bor någonstans alls. För en och annan författare är detta kanske till och med ett eftersträvat tillstånd - att vara främmandegjord på två ställen samtidigt.

Men ibland undrar jag.

Under snart åtskilliga år har författaren Bodil Malmsten delvis bott i en fransk by i Finistre. Här har hon sitt hus, sin Mac, sin Rover, sin trädgård, och troligen sin katt (eller åtminstone borde hon ha en sådan). Hon ambulerar mellan Finistre och sin lägenhet strax norr om Odenplan och tycker om båda platserna.

Kom och hälsa på mig om tusen år (Modernista-Finistere 2007) är den senaste någorlunda fristående fortsättningen på Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig (2006), Anteckningsböckerna Finistre 2006 och 2007.

6313_03.jpg

Marguerite Duras skrev: "skriva, det är att försöka ta reda på vad man skulle skriva om, om man skrev" och Bodil Malmsten citerar henne i sin nya bok med gillande. Följdriktigt skriver hon på bokens baksida att boken "om vad den handlar om, och skulle jag, med några ord på baksidan - kunna säga vad boken handlar om hade jag inte behövt skriva den".

Det kan tyckas vara illavarslande att författaren inte varit medveten om varför hon skrivit sina dag- och tänkeböcker från Finistre. Man får ändå vara glad för hennes skull att hennes skrivande hjälpt henne att komma till klarhet i denna fråga.

Vad som värre är, är att jag själv under några års idogt läsande av hennes Finistreböcker fortfarande inte riktigt har förstått varför jag gör det, om det inte är som Kristianstadsbladets recensent skrev om en av böckerna: "Det är sympatiskt, det är lättviktigt, det är smått beroendeframkallande..."

Men Bodil Malmsten har tidigare visat att hon kan mera än så.


Humaniora i Sverige

Pierre Schori

Leopard förlag, 2008

Pierre Schori har en diger meritlista som socialdemokratisk studentpolitiker, riksdagsman, regeringsmedlem UD-byråkrat och FN-tjänsteman, EU-parlamentariker och inte minst som svensk FN-ambassadör åren 2000-2004 under Bush juniors första presidentperiod.

6313_02.jpg

"The world is better, and the United States of America is safer. "

Det hävdade USA:s president nyligen på femårsdagen av det senaste överfallet på Irak i sitt tal till det arma amerikanska folket. Pierre Schori argumenterar ganska detaljerat och övertygande för att den diametrala motsatsen definitivt är sann och att inte minst G.W. Bush är den som mer än någon annan på bara två presidentperioder har fört världen och USA ovanligt nära avgrunden.

Pierre Schori är på gott och ont en svensk socialdemokrat och en troende Palmepojk. Men han har internationellt perspektiv och kunskap. Inte minst får Göran Perssons utrikespolitiska kursförändring och anpassningspolitik sina skämda fiskar varma. Anbefalles.


Draksåddens år

Framväxt, guldålder, kris

Svante Nordin

Atlantis, 2008

Det är inget fel på ämnet, författarens skrivförmåga eller kunskaper. Men resten är fel.

Svante Nordin, professor i idé- och lärdomshistoria i Lund, har skrivit en bok om de humanistiska vetenskapernas kris. Visst kan man på ett allmänt plan instämma i att det är trist med sjunkande studentantal och nedläggningar och att en del postmodernistiskt teoritugg inom vissa humanioraämnen i dag inte gör någon människa glad.

Men såväl diagnos som recept är galna. Nordin skyller krisen på det ökade intresset för teori och uppgörelser med liberal västerländsk konsensus från sextiotalet och framåt. En rimligare förklaring är mer materialistisk: studenternas proletarisering, kraven på "anställningsbarhet" i kombination med Bolognaprocessens marknadsstyrda universitet. De reducerar humaniora till lyxämnen för den lilla klick studenter som har tillräckligt ekonomiskt och kulturellt kapital hemifrån för att våga söka sanningen ett par år.

Nordins recept är följaktligen återgång till "guldålderns under 1900-talets första hälft: "en tid av framgångsrik normalvetenskap när grundvalarna förefaller något så när givna och orubbliga och när den konst som utövas därför kan drivas till höga nivåer".

Nästan gripande blir det när Nordin mot slutet ska exemplifiera elva mästerverk från guldåldern: ett från Stockholm, tre från Uppsala och sju av Lundaprofessorer.

Det är liksom kontentan av Nordins bok: varför dyrkar inte en devot allmänhet de lärda i Lund som förr?


Publicisten Ivar Harrie

Kristoffer Holt

Carlssons 2008

Kristoffer Holts doktorsavhandling om Ivar Harries publicistiska gärning lyfter fram en bildningsaristokrat som ville se på sig själv som kulturradikal - en sanningssägare i det offentliga mumlet. Harrie, som blev Expressens förste chefredaktör 1944 och stannade i den befattningen under femton år, var inte lätt att politiskt kategorisera: han propagerade efter andra världskriget för svensk Nato-anslutning men varnade samtidigt för anti-bolsjevikiska korståg. Hela hans framtoning var i god mening akademiskt komplex: som vänsterman såg han ingen vinst med skolreformer som hotade den klassiska bildningen och studiet av den antika världen, och som kristen argumenterade han starkt mot att humanitetsidealet måste knytas till en personlig gudstro. Han satte ingen tilltro till de mest vildsinta spekulationerna under femtitalets rättsrötekampanjer, men som ledamot av den statliga Kejne-kommissionen motsatte han sig å andra sidan regeringens censur av särskilt känsliga partier: det skulle bara förstärka ryktesspridningen, menade han. Holt övertygar om att Harrie som resonör bidrog till att ge det offentliga samtalet både djup och höjd; slipad under Torgny Segerstedt på Handelstidningen var han förmodligen den siste av sin sort.