Vad gör Sverige egentligen i Tchad? Manne Granqvist om hur svenska trupper används för att säkra Frankrikes och USA:s oljeintressen.

I strid med grundlagen befinner sig Sverige numera i krig. Vi har inte förkla-rat krig, men våra fiender har förklarat krig mot den part vi allierar oss med, och indirekt mot oss. "Från detta ögonblick befinner vi oss i krig med Frankrike, och varje annan utländsk militärmakt inom vårt territorium." Så formulerade sig den tchadska rebellgruppen UFDD sig i ett uttalande den 30 november 2007, efter att president Idriss Débys armé brutit vapenvilan och, med franskt understöd, dödat ett hundratal rebeller vid ett anfall i östra Tchad. Bara ett par månader senare beslutar den svenska regeringen att sända 160 soldater till den franskledda EUFOR-styrkans "fredsbevarande" insats i just östra Tchad.

Frankrike har sedan självständigheten 1960 haft en konstant militär närvaro i Tchad, och därigenom kunnat bevaka sina fortsatt starka ekonomiska intressen i landet. Stödet från Paris utgör i själva verket den enda anledningen till att Idriss Déby sitter vid makten. Uppbackad av den franska armén tog den före detta stridspiloten makten i en statskupp 1990. Med hjälp av riggade val och politisk och militär backning från Frankrike har han med nöd och näppe lyckats hålla sig kvar i presidentpalatset, trots att stödet från befolkningen är närmast obefintligt. På senare år har missnöjet med Déby tagit sig alltmer militanta uttryck. När rebellstyrkor tågade in i huvudstaden NDjamena i april 2006 såg det ut som att den impopuläre presidentens dagar var räknade. Men Frankrike sände in främlingslegionen, som tvingade rebellerna till reträtt. I början på februari 2008 angrep rebellerna huvudstaden igen - och än en gång kom franska styrkor till undsättning.

Den konflikt vi ser idag handlar dock inte bara om franska intressen i Tchad. Liksom krisen i angränsande Sudan/Darfur är den en del av en upptrappad konlikt mellan imperiemakterna - där numera Kina ingår - om Centralafrikas alltmer eftertraktade råvarureserver. Sedan 2003 är oljeproduktionen på kraftig uppgång i Tchad och i dag pumpas 160000 fat om dagen ut ur landet, som likväl räknas som världens femte fattigaste. Pengarna från oljan hamnar, förutom i Débys fickor, huvudsakligen hos amerikanska Exxon. Tidigare har Frankrike och USA ofta haft motstridiga intressen i Afrika och backat upp antagonistiska krafter i oroshärdar som Kongo och Rwanda. Men liksom på andra håll i Afrika gör Kina framstötar, och hotet från Peking har tvingat USA och det allt mer försvagade Frankrike att göra gemensam sak i Afrika. Frankrike har varit ett stort stöd i den amerikanska kampanjen för att "rädda Darfur" (se Clarté nr 1/2007) och bland annat förmått sin marionett Déby att upplåta strategiskt territorium åt Darfurs USA-stödda rebellgrupper - vilka för övrigt även strider på Débys sida mot Tchads rebeller. Om Tchad hamnar under rebellernas kontroll riskeras såväl oljekontrakt som en strategisk militär bas gentemot Sudan.

När Frankrike ingriper i Tchad tillvara-tar man alltså inte bara franska, utan också amerikanska intressen. Vid ett besök i Paris i februari tackade George Bush mycket riktigt Sarkozy-regeringen för dess "ansvarsfulla" ingripande i Tchad, och för dess ansträngningar att engagera ytterligare europeriska regeringar att sända styrkor till Tchad.

Sverige hör alltså till de länder som hörsammat Sarkozys vädjan, och har sålunda sänt 160 soldater från amfibiebataljonen (!) till (det kustlösa) landet. Debatten om detta i Sverige? Jo, den har förekommit, men inte handlat om lämpligheten i att Sverige aktivt deltar i ett smutsigt imperialistiskt råvarukrig i Centralafrika, utan om huruvida de svenska grabbarna och tjejerna har tillräckligt bra gummistövlar för att klara regnperioden. Det är närmast genant att följa diskussionerna kring insatsen i svenska medier. Hela tiden är det underförstått att den svenska styrkans föresatser är goda. Samtidigt som det är fullkomligt uppenbart att utvecklingen i Tchad är ytterligare ett led i "the new scramble for Africa", en upptrappad våg av imperialistisk mobilisering, uppstyckning och plundring i centrala Afrika.

6310_01.jpgBild: Michel Hasson.

Anmärkningsvärt i det här fallet är att det inte är någon hemlighet att Frankrike backar upp tyrannen Déby såväl politiskt som militärt. Till och med svenska journalister är öppna med detta. Sydsvenskan har skickat ned Niklas Orrenius, som umgås med de svenska soldaterna på "Camp Thorleif", besöker den lokala marknaden och håller svarta barn i handen - men också ovanligt rakt på sak berättar om Débys repression mot befolkningen efter rebellattackerna. Något ifrågasättande av den svenska styrkans närvaro under fransk ledning leder dock inte denna iakttagelse till. Istället verkar problemet, som Orrenius och hans soldatpolare på Camp Thorleif uppfattar det, vara att övertyga gemene tchadier om att det är skillnad på de franska soldaterna och den välmenande EU-styrka - förvisso totalt dominerad av franska soldater - som svenskarna ingår i. Det borde inte vara så svårt, tycker den svenska överstelöjtnanten Peder Ohlson. "Vi har ljusare färg på uniformerna", som han säger till Orrenius.

Men tchadierna vet naturligtvis bättre än så, och är långt mer kapabla än Orrenius och Ohlson att analysera situationen i sitt eget land. I den tchadska oppositionen, som alltså representerar såväl den största delen av befolkningen, som den mest legitima sidan i konflikten, är motståndet mot EUFOR:s närvaro massivt. Tchadierna förstår mycket väl, som ordföranden för Tchads "LAction pour lUnité et le Socialisme" (ACTUS), Dr. Ley-Ngardigal Djimadoum, uttryckt det, att "i själva verket försvarar dessa ockupationstrupper enbart de multinationella företagens intressen och imperialistmakternas geo-strategiska intressen på den afrikanska kontinenten".

Huruvida Kina är en bättre utsugare än Frankrike och USA ska kanske lämnas osagt. Men det finns inga godtagbara motiv för att Sverige att försvara fransk-amerikanska intressen i Afrika. Om Sverige och EU har ett uppdrag att utföra i Tchad är det att dra tillbaka EUFOR och kräva att franska trupper lämnar landet med omedelbar verkan. 450 miljoner dollar kostar EUFOR-insatsen - två gånger den samlade tchadska årsinkomsten - pengar som skulle kunna åstadkomma verklig fred i Tchad om de användes på ett bättre sätt.