Det verkade vara den europeiska borgerlighetens finaste stund på länge: valsegrar i flera länder och socialdemokratiska partier i minoritet. Då återuppstår vänstern i Europas viktigaste land och ger röst åt folkligt missnöje. Ett första hot mot marknadsliberalismens hegemoni?

I mitten på 1990-talet kom centervänsterregeringar till makten i elva av EU:s dåvarande femton medlemsstater. Det fanns ett utbrett hopp att socialdemokratin skulle utveckla ett alternativ till den härskande nyliberalismen. I stället fick vi se hur det socialdemokratiska ledarskiktet i land efter land anslöt sig till en marknadsliberal syn på ekonomin och hur löftena om välfärd och jämlikhet visade sig vara tomma ord. Därför befinner sig den europeiska socialdemokratin i kris. Mellanskiktsväljarna ser ingen anledning att nöja sig med den nyliberala ideologins lättversion utan slutar som sympatisörer till något borgerligt parti. Bland socialdemokratins kärntrupper har ett ökande antal besvikna väljare hamnat på sofflocket eller givit sitt stöd åt rasistiska missnöjespartier på högerkanten.

Visserligen kunde José Luis Zapateros socialistparti än en gång ta hem se-gern i det spanska valet nyligen. Men det berodde främst på partiets förmåga att hantera den nationella frågan och utrikespolitiken. I ekonomiska frågor har man nöjt sig med att kopiera sina borgerliga föregångare. I Frankrike firade den folkliga rörelsen mot de europeiska eliternas nyliberalism sin hittills största seger med det klara nejet i folkomröstningen om förslaget till ny EU-författning. För att stabiliseras och fortsätta utvecklas hade denna rörelse behövt ett politiskt parti som hade kunnat översätta motståndet till en sammanhållen politik. Men socialistpartiet visade sig vara oförmöget att fylla den rollen. Inför valet till nationalförsamlingen ifrågasatte man aldrig Sarkozys nyliberala analys av tillståndet i den franska ekonomin. Därför förlorade Ségolne Royal, och nationalförsamlingen kunde, utan nämnvärda folkliga protester, anta ett europeiskt författningsförslag som i allt väsentligt var identiskt med det som avvisats i den tidigare folkomröstningen.

6305_01.jpgBild: Love Antell

Ingenstans har socialdemokratins brott med sin tidigare politik varit så dramatiskt som i Tyskland. Ministerposterna i den första röd-gröna regeringen, som tillträdde 1998, besattes av människor som hade sina rötter i rörelsen från 1968. Men trots sin vänsterprofil, inledde den röd-gröna regeringen en massiv attack på välfärden. Bakgrunden var en snabbt stigande arbetslöshet (den låg över 10 % under åren kring millennieskiftet) och högljutt larmande från näringslivet om att Tyskland höll på att bli "för dyrt" att producera i. De viktigaste orsakerna till den avstannande tillväxten och höga arbetslösheten låg emellertid inte där, utan i sviktande inhemsk och internationell efterfrågan. I båda fallen var det den restriktiva penning- och finanspolitiken, som ströp den ekonomiska tillväxten.1 Därtill kom ett växande underskott i socialförsäkringssystemet.

En viktig orsak till detta underskott var återföreningen med det forna Östtyskland. Den tidigare borgerliga regeringen hade drivit igenom återföreningen på villkor som raderade ut den östtyska industrin. Därigenom blev kostnaderna för det ekonomiska stödet till de nya delstaterna en tung börda. För att slippa beskatta företagen och de välbeställda finansierade man stödet genom att låna ur socialförsäkringssystemets reserver. Regeringen såg underskottet som en signal att ta till kraftiga sparåtgärder. Men man kan inte betrakta en statsbudget på samma sätt som en hushållsekonomi. Statliga besparingar i ett läge av sviktande efterfrågan förvärrar ekonomins tendenser till recession, vilket i sin tur leder till ännu större statliga underskott. Dessa lärdomar från Keynes betraktades emellertid som föråldrade av den "nya" socialdemokratins ekonomer.

I stället för att på klassiskt socialdemokratiskt manér angripa huvudproblemet med en expansiv penning- och finanspolitik, anslöt sig den röd-gröna regeringen till den nyliberala tesen att arbetslöshet är ett individuellt problem som bara kan bekämpas genom strukturreformer. År 2003 antog man i denna anda den programmatiska Agenda 2010, som innehöll statliga sparåtgärder och ett reformpaket riktat mot de arbetslösa (det s.k. Hartz IV-paketet efter personaldirektören för Volkswagen, Peter Hartz). Arbetslöshetsersättningen skars ned radikalt och begränsades till ett år. Detta innebar att den tidigare rådande principen om inkomsttrygghet ersattes med en mycket snävt definierad grundtrygghet. För den som inte kunde få annat arbete infördes obligatoriska s.k. en-eurojobb, dvs. jobb som betalades med en euro i timmen. Följden blev att miljontals arbetslösa ställdes inför hotet om fattigdom och social utslagning. Företagen omvandlade vanliga jobb till en-eurojobb och en snabbt växande låglönesektor, som pressade ner det samlade löneläget på arbetsmarknaden, uppstod. Reallönerna stagnerade (sedan 2004 har reallönen i genomsnitt sjunkit med fyra procent), och mer än var femte arbetande (6,5 miljoner) har idag löner som ligger under den officiella gränsen för fattigdom. Andelen har dessutom ökat med 43 procent under den senaste tioårsperioden och är snart lika stor som i Storbritannien och USA.

Till en början blev de politiska följder-na desamma som för socialdemokrat-erna i resten av Västeuropa, om än mer dramatiska, det vill säga en massiv flykt av medlemmar och väljare. Uppskattningsvis förlorade SPD mellan en femtedel och en fjärdedel av sitt potentiella väljarstöd mellan 1998 och 2005.2 Mest omskriven blev den förre partiledarens, Oskar Lafontaines, avgång som ekonomiminister 1999, vilket senare följdes av hans utträde ur SPD.3 Delstatsval efter delstatsval förlorades till de borgerliga partierna. Valet till förbundsdagen 2005 slutade med en knapp borgerlig seger. En koalitionsregering bildades mellan det segrande CDU och den förlorande socialdemokratin. Gerhard Schröder avgick som partiledare och gick till ett toppjobb i näringslivet.

Men därefter kom utvecklingen i Tyskland att avvika. Inget missnöjesparti på den extrema högerkanten vann masstöd, och efter ett första uppflammande följt av avmattning tog det folkliga motståndet mot den förda politiken ny fart. Huvudorsak till det första fenomenet och starkt bidragande till det andra var den tyska vänsterns återuppståndelse.

I de delstater som hört till Östtyskland hade vänsterpartiet PDS (Partei Demokratisches Sozialismus) redan under 1990-talet etablerat sig som det näst största, eller i vissa delstater till och med största, partiet; det satt i flera delstatsregeringar tillsammans med SPD. PDS hade emellertid svårt att vinna stöd utanför gränserna till det forna Östtyskland, och så länge det var fallet såg det tyska etablissemanget på framgångarna med ro. Dessutom fanns det tecken på att partiet hade problem. I valet 2002 gick man starkt tillbaka och fick bara tre mandat i den nya förbundsdagen. Medlemsantalet sjönk dramatiskt (från 300000 år 1990 till bara 60000 år 2005)4. I väst hade besvikna socialdemokrater och fackföreningsaktivister i början av 2000-talet bildat WASG (Wahlalternative Arbeit und Soziale Gerechtigkeit), vars möjligheter emellertid begränsades av dess litenhet och homogena sociala sammansättning (intellektuella och aktivister). Etablissemangets, innanför och utanför SPD, strategi var att begränsa PDS stöd till öst och se till att WASG hölls så litet som möjligt.

6305_02.jpgGerhard Schröder gick direkt till näringslivet.

I mitten på 2000-talet visade de spontana protesterna mot Hartz IV-paketet - de s.k. måndagsdemonstrationerna - tecken på att avta. Samtidigt hade Gerhard Schröder, i ett försök att hejda SPD: s medlemsras och kedja av lokala valförluster, proklamerat nyval. Inför valet stod det klart att WASG, som inte hade några chanser att komma in i förbundsdagen på egen hand, hotade att ta de röster som PDS behövde för att fortsätta sitta där. Det var ett kritiskt läge, med misstänksamhet och stora motsättningar mellan de två vänsterorganisationerna. PDS anklagades bl.a. för sitt lokala samarbete med SPD i Berlin (där de påstods administrera nedskärningarna) och WASG anklagades för att ha illusioner om en återupprättad välfärdskapitalism. Tack vare mycken klokhet kunde motsättningarna överbryggas och en valkartell under beteckningen "Die Linke" ("Vänstern") såg dagens ljus. En av dess ledare var den förre socialdemokratiska partiledaren och ekonomiministern Oskar Lafontaine, som hade återinträtt i politiken. Trots en förbittrad mediekampanj mot det nya partiet och särskilt mot Lafontaine, fick man 8,7 procent av rösterna och kunde därmed ta plats i den tyska förbundsdagen (där man har 51 platser av 613 totalt). De flesta bedömare utnämnde Vänstern till valets egentliga segrare.

SPD-ledningens strategi riktades nu in på att hålla det nya partiet utanför delstatsparlamenten i väst. Också det misslyckades. Efter valet i Bremen i maj 2007 kunde Vänstern för första gången ta plats i ett delstatsparlament i väst. Medlemmarna strömmade till och den 16 juni samma år bildades det nya partiet, som fick namnet "Vänstern", i Berlin. Till partiledare valdes Oskar Lafontaine och Gregor Gysi. Därmed bekräftades det epitet - "Europas farligaste man" - som Lafontaine förärades av den brittiska tidningen The Sun, när han på 1990-talet föreslog att finansmarknaderna skulle återregleras.

På kort tid har det nya vänsterpartiet bidragit till att förändra den politiska opinionen i Tyskland. Diskussionen kretsar numera kring frågor som den nya fattigdomen, minimilön och social rättvisa. I augusti förra året publicerade den liberala veckotidningen Die Zeit resultatet av en stor opinionsundersökning som visade att tyskarnas värderingar hade förskjutits kraftigt åt vänster. Tidningen summerar:

"Den här opinionsundersökningen är ett snapshot av ett samhälle som befinner sig i ett tillstånd av djup oro. Vänstervågen som det upplever är grundad i en intensivt emotionell kärna: känslan av orättvisa. Vänstern brukar i första hand betraktas som ett problem för SPD, eftersom det har tagit över deras frågor. Vår opinionsundersökning visar att det är ett kortsiktigt sätt att tänka. Vänstern representerar attityder och åsikter som är vitt spridda i borgerliga kretsar. Det är troligtvis sant att val i Tyskland fortfarande vinns i mitten. Men mitten har rört sig kraftigt åt vänster." (Die Zeit 9/8, 2007; citerat från Solty.)5

Tidigare samma år visade opinionsundersökningar att antalet människor som såg positivt på begreppet socialism hade ökat. Den konservativa dagstidningen Frankfurter Allgemeine Zeitung kommenterade surt:

"i dag anser 45 % av människorna i de före detta västtyska delstaterna att socialismen är en bra idé som bara har tillämpats på ett dåligt vis; endast 27 % instämmer inte i det påståendet.

// Socialismens idé har överlevt slutet för de kommunistiska diktaturerna på ett anmärkningsvärt skamlöst sätt." (18/7, 2007; citerat från Solty)

Vänstervågen och särskilt vänsterpartiets framgångar tvingade SPD-ledningen, under sin nye ordförande Kurt Beck, till en kursändring. Viss (själv)kritik riktades mot Harz IV-paketet och företrädare för partivänstern valdes till förtroendeposter. Samtidigt avvisade SPD-ledningen varje möjligt samarbete med vänsterpartiet. Syftet var klart: att ta över delar av det nya partiets agenda, samtidigt som man försökte isolera det i politiken. I första hand var målsättningen att hålla Vänstern utanför de resterande delstatsparlamenten i väst. Eftersom Tysklands politiska system är så decentraliserat, måste ett politiskt parti som vill överleva förankra sig i delstatspolitiken.

Men Vänsterns våg av framgångar fortsatte. Under våren 2008 hölls val till delstatsparlamenten i Hessen, Niedersachsen och Hamburg. Vänstern kom över gränsen för representation i samtliga. Därmed bröt också SPD-ledningens strategi mot partiet samman. I Hessen gick socialdemokratin starkt framåt under sin nya vänsterinriktade ledare Andrea Ypsilanti. För att man skulle kunna ta över regeringsansvaret från den reaktionäre CDU-ledaren Roland Koch krävdes emellertid stöd från Vänstern. Efter några dagar bet SPD-ledningen i det sura äpplet. Både Kurt Beck och Andrea Ypsilanti förklarade att man kunde tänka sig att regera med stöd från Vänsterpartiet.

6305_03.jpgOskar Lafontaine är nu i ledningen för Die Linke.

Detta ledde till en rasande kampanj i den borgerliga pressen, där de båda utpekades som makthungriga löftesbrytare, och till skärpta motsättningar mellan höger och vänster inom det socialdemokratiska partiet. En av de valda SPD-representanterna till delstatsparlamentet i Hessen förklarade t.o.m. att hon inte under några förhållanden tänkte foga sig i ett samarbete med Vänstern. För närvarande (i början av april) riktar kampanjen in sig på att få Kurt Beck ersatt som partiledare och kanslerskandidat med en företrädare för partihögern. Pressen varvar "goda råd" till SPD med svartmålande artiklar om Beck och opinionsundersökningar som visar att hans stöd som kanslerskandidat är i sjunkande.

Det är omöjligt att förutsäga hur denna kampanj kommer att sluta. Men på den lokala nivån verkar SPD-vänstern åtminstone för ögonblicket kunna rida ut stormen. På det hessiska SPD:s partikongress nyligen vann Andrea Ypsilanti en förkrossande seger över sina vedersakare. Der Spiegels onlineutgåva kallade stödet för Ypsilanti för "ett stort nederlag för partihögern" och fortsatte:

"Hon applåderades, bejublades, firades. En stor majoritet samtyckte till hennes kurs att genomdriva socialdemokratiska programpunkter också med stöd från vänsterpartiet, däremot uteslöts en stor koalition med CDU." (29/3, 2008)

Hos aktivisterna i SPD: s partibas växer opinionen för ett samarbete med Vänstern. De båda ledande kvinnorna i partiernas ungdomsförbund har träffats för att undersöka möjligheten av gemensamma aktioner. I Hamburg, där CDU försöker regera vidare med hjälp av De gröna, samlades i veckan oppositionella från socialdemokratin och De gröna för att tillsammans med Vänstern diskutera hur ett samlat alternativ som på sikt kan bryta högerns makt skulle kunna bildas.6 Det kanske viktigaste tecknet på att vänsterflygeln har stärkts inom SPD är emellertid att tyska LO, DGB, nu stöder kampen för minimilön, trots motståndet från partihögern och trots att frågan är hett omstridd i regeringen.

Vänsterpartiets framgångar har lett till att vänstern inom SPD har kunnat flytta fram sina positioner och till att en dialog mellan dessa båda politiska krafter har påbörjats.7 Under Gerhard Schröders tid som partiledare tystade SPD-ledningen varje försök att ta upp en diskussion kring partiets grundläggande ståndpunkter. Efter Vänsterns framgångar kan en sådan diskussion inte längre undvikas.

6305_04.jpgLove Antell: Marx skägg.

I ett försök att uppskatta den historiska betydelsen av det nya vänsterpartiet, skriver Ingar Solty:

"Sammanfattningsvis, utgångsläget för den första alltyska vänsterrörelsen sedan KPD (det tyska kommunistpartiet) förbjöds är osedvanligt gynnsamt. Dessutom, ju bättre dessa utsikter är, desto mindre är faran för en tysk högerextremism och desto större är möjligheterna för ett stärkande av den sociala rörelsen, en radikalisering av SPD och för skapandet av ett frigörande politiskt projekt som på allvar kan ifrågasätta nyliberalismens hegemoni."

Om vänsterkrafterna i Tyskland förmår gripa sig an de ideologiska grundfrågor som krävs för att skapa ett sådant frigörande politiskt projekt, har händelseutvecklingen i landet en betydelse som går långt utöver dess gränser. -

Noter

  1. Tyskland hade länge tillämpat en restriktiv penning- och finanspolitik, som verkat återhållande på landets ekonomiska tillväxt. I början av 1990-talet lyckades man också få EU att anta denna politik. Se min artikel "EM i självsvält", i Clarté nr 1/06.
  2. Gerd Mielke und Ulrich Eith: Im Versuchslabor. Der Strukturwandel des deutschen Parteiensystems. Blätter fr Deutsche und Internationale Politik 4/08.
  3. Tillsammans med Gerhard Schröder tillhörde Oskar Lafontaine den flygel av radikala unga socialdemokrater som i början av 1980-talet gick under beteckningen "ungturkar". I början av 19990-talet var han SPD:s partiledare och kanslerskandidat, men förlorade överraskande valet 1990, sedan han varnat för följderna av en alltför brådstörtad förening med Östtyskland, och hans motståndare, CDU-ledaren Helmuth Kohl, anklagat honom för "bristande patriotism". För den senares opportunism och de katastrofala följder återföreningen på de av Kohl utlovade villkoren kom att få, se min artikel i Clarté nr 1/06. Oskar Lafontaine ersattes efter valnederlaget som partiledare av Gerhard Schröder, som ville vrida SPD: s politik åt höger. Den politiska striden mellan dessa båda ledargestalter kom att vara ända fram till den förstnämndes avgång 1999.
  4. Carl Tham: Berliner Republik: s 190 (Atlas 2007).
  5. Ingar Solty: The Historic Significance of the New German Left Party; http://www.socialistproject.ca/theory/Solty-en-Nov17.pdf .
  6. Det s.k. Altonaalternativet; Neues Deutschland, 5/4 08.
  7. På tidskriften Freitags hemsida finns en dossier med inlägg från en sådan diskussion; http://www.freitag.de .