I Norge har Fremskrittspartiet över 20 procent av väljarna. I Sverige är Sverigedemokraterna ännu inte riktigt etablerade. Finns det norska misstag att lära av? Henrik Skrak har läst Magnus Engen Marsdals uppmärksammade bok Frp-koden.

Varför röstar folk på Sverigedemokraterna? Som det ser ut nu i opinionsmätningarna lär sd ta sig in i riksdagen nästa val. I våra grannländer är högerpopulismen redan etablerad i folkrepresentationerna; Dansk folkeparti fick 13,2 procent av rösterna 2005 vilket var en ökning med en dryg procentenhet sedan valet 2001. Och i Norge nådde Fremskrittspartiet i valet samma år hela 22,1 procent, en ökning med knappt åtta procentenheter sedan föregående val. Till saken hör också att det är socialdemokratins traditionella väljare (läs arbetarklassen) som nu tycks gå åt höger under löften om hårdare tag mot kriminella, om lägre skatter samt om striktare flyktingpolitik. Hur kommer detta sig?

Den norske journalisten och författaren Magnus Engen Marsdal beslöt sig för att ta reda på varför en dryg femtedel av Norges befolkning gick och röstade på Carl I. Hagens parti sist det var val. Upplägget är alltså dramatiskt. En gåta ska lösas, olika spår och förklaringar undersökas och vederläggas. Med ironisk skärpa avslöjar så Marsdal den vanligaste officiella förklaringen till Fremskrittspartiets framgångar: att det norska folket, i sig självt osunt egoistiskt, nu tack vare oljepengarna vill ha både skattesänkningar och ökad välfärd.

6108_01.jpgNationaldagen den 17 maj firas.

Att oljepengarna inte kan vara förklaringen visar dock en internationell utblick. Högerpopulistiska partier firar framgångar i hela Västeuropa. Vissa har sina rötter i skatteprotesterande rörelser, andra, som i till exempel Sverige och Frankrike, leder sitt ursprung till fascism och nazism.

Därefter ger sig Marsdal ut i verklighe-ten för att träffa Fremskrittspartiets typiska arbetarväljare. Han finner honom i Ullensaker norr om Oslo, ett starkt fäste för Fremskrittspartiet. Den typiske väljaren heter Hans Erling Willersrud, är bilmekaniker och före detta anhängare av Arbeiderpartiet (norska socialdemokraterna). Och det visar sig att de frågor denne Hans Erling prioriterar är typiska välfärdsfrågor: sjukvård och folkpension. Hans Erling hyser ingen fientlighet mot fackföreningsrörelsen. Tvärtom! Facket hjälpte hans arbetsskadade far att få ersättning. Inte heller flyktingfrågan verkar Hans Erling prioritera. Däremot avskyr Hans Erling staten och den maffia som han anser att Arbeiderpartiet har utvecklat sig till. Så därför röstar han alltså på ett parti som är fackföreningsfientligt, som vill sänka skatten för de som har mest, och som dessutom är främlingsfientligt.

6108_02.jpg

Gåtan kvarstår alltså: Varför röstar Hans Erling mot sitt eget klassintresse?

Det svar som Marsdal ger i sin bok tolkar jag som att Hans Erling röstar på det han tycker är minst ont. Arbeiderpartiet har utvecklats till ett elitparti som rekryterar sina ledare ur överklassen. Gro Harlem Brundtland och Jens Stoltenberg är inte bara från fina familjer hemmahörande på Oslos gräddhylla. Den politik de företrätt som ledare för ett Arbeiderparti i regeringsställning har gynnat deras privilegierade klass med ökade inkomstklyftor, urholkade pensioner och sämre villkor på arbetsmarknaden för flertalet norrmän. Ändå har de känt sig säkra. För vart skulle besvikna väljare vända sig? Till den otäcka högern? Till den konstiga vänstern? Knappast. Men det är alltså just här Carl I. Hagen har kunnat göra sitt genombrott. Hans framgångar beror inte i första hand på att en allmän främlingsfientlighet gripit det norska folket. Hans framgångar beror på att besvikna arbetarväljare ingått en allians med klassiska högerpopulister, det vill säga med medelstora företagare och mindre näringsidkare. Gemensamt har de sin aversion mot det de uppfattar som eliten. De har en gemensam moral: man ska göra rätt för sig; det är fel att leva på bidrag när man inte behöver det, liksom det är fel att leva på aktieklipp utan att lyfta ett finger.

Marsdal kritiserar de som han anser bär huvudansvaret för att det blivit som det blivit. Den kritiken uppfattar jag som även innefattande en självkritik; Marsdal tillhör ju själv på sätt och vis eliten i egenskap av journalist på Klassekampen (en tidning som numera kan liknas vid svenska Ordfront Magasin och som knappast, enligt min mening, lever upp till sitt stolta namn). Med Emilie Zolas klassiska formulering "jag anklagar" går Marsdal till storms mot det som han ser som vänsterelitism och svek mot arbetarklassen. Vänstern har helt enkelt spelat högerpopulismen i händerna genom att avföra klasskampen från dagordningen, genom att snacka om annat.

6108_03.jpgDet framgångsrika Frem-skrittspartiets logotyp.

Så länge Fremskrittspartiet inte hamnar i regeringsställning kommer kanske den oheliga alliansen mellan småkapitalister och arbetare bestå. Men sedan? I slutet av boken ger Marsdal exempel på hur Fremskrittspartiet redan avslöjat sig, dels regionpolitiskt genom att sätta sig emot omfördelning mellan rika och fattiga regioner, dels arbetsmarknadspolitiskt genom att ha varit med om att driva fram taxiavregleringen. Både det ena och det andra har drabbat Fremskrittspartiets kärnväljare i arbetarklassen hårt.

Marsdals lösning på frågan om hur man motarbetar högerpopulismen är alltså att åter sätta klasskampen på den politiska dagordningen. Men, frågar jag mig, är det egentligen någon lösning? Eller annorlunda formulerat: Är det tillräckligt? Är klasskampen målet? Som jag ser det är den inte det och har aldrig varit det. Klasskampen är medlet. Målet är socialismen. Det är detta mål som har varit mobiliserande, även för socialdemokrater.

Låt mig exemplifiera. Min kompis pappa var ingenjör, klassresenär och socialdemokrat. Han tvingade med mig och min kompis på studiecirkel i slutet av 70-talet, eftersom han oroades över våra kommunistiska tendenser. Studiecirkeln bestod av villakvarterets vuxna socialdemokrater, arbetare och lägre tjänstemän plus några ungdomar. Vi lärde oss att den socialdemokratiska rörelsen skapat politisk demokrati och social demokrati, och att det nu var dags för det tredje steget, det vill säga ekonomisk demokrati. Den ekonomiska demokratin skulle genomföras med hjälp av löntagarfonder. Socialdemokratins mål var precis det samma som kommunismens. Men med andra medel.

6108_04.jpgJens Stoltenberg. Bild: Magnus Fröderberg.

På sista sidorna i boken ringer Marsdal upp sin vän Hans Erling för att höra vad som skulle kunna få honom att låta bli att rösta på Fremskrittspartiet i valet 2009: "Hvis det fantes ett radikalt, folkelig venstreparti, kunne det vrt et alternativ?" Hans Erling svarar: "Det trur jeg. Ja! Det hade vrt no. For ganske mange, trur jeg. Jeg skjönner dem som er på den radikale venstresida, jeg. Men å stemme på den kanten nå, det er å kaste stemmen sin rett i dass."

Det intressanta med denna konversation är att Marsdal i sin fråga faktiskt påstår att det inte finns något "radikalt, folkelig venstreparti" i Norge, medan Hans Erling i sitt svar tycks mena att detta alternativ finns och inte är så dåligt men att det ändå inte är värt att rösta på. Och här tror jag också den stora svagheten finns i Marsdals bok. Han har gjort Hans Erling till representant. Men frågan är ju: Kan man vara säker på att Hans Erling verkligen är en god representant för Fremskrittspartiets arbetarväljare? Och är Hans Erling verkligen uppriktig mot Marsdal när han säger sig prioritera välfärdsfrågar och fackliga rättigheter men däremot ligger lågt med sin främlingsfientlighet? Jag tror inte det.

Förutom denna invändning tycker jag att Frp-koden är en mycket bra och angelägen bok. Den borde vara obligatorisk läsning för alla som oroar sig för Sverigedemokraternas framväxt här i landet. Att störa möten och till och med gå till handgripligheter mot Sverigedemokraterna är att spela högerpopulismen i händerna. Vi måste ta debatten bland vanligt folk. Vi måste bygga rörelser underifrån. En elitistisk och fisförnäm vänster är inte värd namnet.

Frp-koden

Hemmeligheten bak Fremskrittspartiets suksess

Magnus Engen Marsdal

Forlaget Manifest (Norge) 2007