Plötsligt ljuder böneutropen kraftfullt nära intill. Det är vaktmästaren i Uppsala moské som kallar till middagsbön. Men utropen får inte höras ut över slätten. Böneutrop är förbjudna i Sverige.

"Vi har bett om tillstånd för att få göra böneutrop åtminstone på fredagarna", säger N.N. (Clarte har på begäran anonymiserat denna person) N.N., som är guide i moskén när besökare kommer. "Men vi har fått nej. Då bad vi att få göra det två gånger om året, vid stora högtider, men det fick vi inte heller."

Uppsala moské stod klar 1996. Den ligger lite utanför centrum, i ett industriområde, där inte ens spirorna från Uppsala domkyrka syns. Inga villor så långt ögat kan nå, inga villaföreningar som kunde protestera mot bygget. Men nog cirkulerade protestlistor ändå.

"Ja, det var i studentområdet här i närheten som namnunderskrifterna samlades in", säger N.. "Men förslaget gick igenom i alla fall."

I Gottsunda, i andra änden av Uppsala, finns en källarlokal som är moské för shiamuslimerna. Men sunnimuslimernas moské är en av få moskéer i landet som är byggd som moské, med kupol och minaret. Egentligen spelar inte byggnaden någon roll, säger N.. "I många fall är det det osmanska rikets skönhetsideal som råder när moskéer byggs. En moské kan se ut hur som helst, allt beroende på landets arkitektoniska preferenser."

I Uppsala var det först en stiftelse som drev moskén, men numera är det en förening. Det ställdes krav från medlemmarna i församlingen på insyn i ekonomin. Drygt två hundra personer är medlemmar, men många fler besöker moskén. När det är fredagsbön kommer mellan fem hundra och femton hundra, beroende på om det är en vanlig arbetsdag eller helgdag.

Många moskéer är etniska, somalierna går till sin, turkarna till sin. Men i Uppsala är medlemmarna från olika etniska grupper, de är kurder, bengaler, araber, bosnier, pakistanier och svenskar.

N.N. är bosnier, född i Göteborg men uppvuxen i Travnik i centrala Bosnien. Hans föräldrar tillhörde den generation jugoslaver som kom hit och arbetade under sextiotalet. Familjen bodde först i Uppsala, N.s äldsta syster är född här, men sedan flyttade de till Göteborg och 1976 åter till Bosnien. "Strax innan kriget bröt ut i Bosnien flyttade vi tillbaka till Uppsala", säger N.. "Vi hade släkt kvar här i stan."

Under åren de varit borta hade Sverige förändrats. "Det var en chock att komma tillbaka för mina föräldrar", säger N.. "Sverige var ett annat land." När de reste tyckte de att Sverige var så rent och fint, och lugnt. I början av nittiotalet var allt annorlunda, kronan föll, Ny demokrati hade röstats in i riksdagen och lasermannen härjade på gatorna. "Han var ju här i Uppsala också. Mamma sade åt mig att aldrig ta av mig mösssan, för då såg man inte mitt mörka hår."

N.s föräldrar var nog ganska typ-iska "jugoslaver", inte särskilt religiö-sa någon av dem. Mamma är serb och var kristen-ortodox, och pappan bosnier och muslim. Hur kom det sig då att N. blev praktiserande muslim, och en av de ortodoxa? När vi möts markerar han tydligt att han inte vill ta min hand. Män tar inte kvinnor i hand, enligt N. av respekt.

6109_01.jpg

Han lyssnar som regel inte heller på musik. "Profeten lyssnade inte på musik, förutom vid högtider, därför gör inte jag det heller. Jag vill leva som en muslim bör göra, så som han gjorde. Det är ett personligt val och jag fördömer inte andra som gör annorlunda."

På sin arbetsplats, N. är forskningsassistent vid Uppsala universitet och snart doktorand, händer det att han gör undantag. "Ja, ibland skakar jag hand med en kvinnlig besökare eftersom det blir för omständligt att låta bli. Då uppstår en diskussion kring mig och min religion som inte är nödvändig alla gånger. Men när jag träffar folk här i moskén brukar jag inte ta i hand. Här har jag tid att förklara varför."

Det är inte så att han döljer sin religiösa övertygelse. Inte alls. "Jag känner att jag får stor respekt av mina arbetskamrater. På fredagarna får jag längre lunch, så att jag hinner till fredagsbönen."

N. tycker inte att islam kan reformeras, Koranen är Guds ord för muslimer och kan inte ändras på. "Vi anser att islam är en fullkomlig religion. Vi ser islam som ekosystemet, något som kan anpassas till olika omgivningar, men själva ramverket är detsamma."

Under uppväxten i Bosnien var inte religionen något viktigt i N.s liv. "Det var bara gamla människor som gick i moskén", säger han. "Ungefär som i svenska kyrkan här." Men när han reste ner till Bosnien igen 1998 upplevde han att islam fått en renässans. "Moskéerna var överfulla, det fanns många praktiserande muslimer överallt. Många unga människor studerade islam och mitt intresse väcktes."

Så reste N. till USA för att studera. Den 11 september 2001 var han i Atlanta, Georgia. Nej, han utbildade sig inte till pilot, utan studerade statsvetenskap vid universitetet. "Just sökandet efter meningen med livet, med existensen över huvud taget, fick mig att börja läsa. Jag läste Nya testamentet, Gamla testamentet, studerade kinesisk filosofi, men det var Koranen som besvarade mina frågor bäst."

I Atlanta fanns det också en ganska stor muslimsk församling. "Och jag tackar Gud för internet. Jag lärde mig mycket genom att söka där. Även om det finns stora faror med detta verktyg, så kan man vaska fram nyttig information genom att vara kritisk och uppmärksam."

Han började be regelbundet, umgås med andra muslimer, kände att han hittat rätt. I dag har hans syster börjat praktisera islam, och även hans mamma är på väg. "Mamma står mig så nära, och jag hoppas vi kan träda in genom paradisets portar tillsammans med våra kära." Hans pappa hade börjat praktisera islam innan han gick bort för en tid sedan.

N.N. ser trots det ansade skägget ut som en lång och gänglig yngling. Men han har fyllt trettio och är gift sedan två år tillbaka. Hans hustru är från Somalia och arbetar som biomedicinsk analytiker. Själv vill han doktorera på politisk islam i de forna öststaterna. Studera vad som händer i Uzbekistan, Tatarstan, norra Kaukasus och på Balkan. Helst skulle han vilja doktorera i Birmingham, och söker nu efter anslag för att kunna flytta dit. Eller så flyttar han till Lund, där finns också intresse för hans forskning. Allt hänger på var det blir ekonomiskt möjligt.

N.N. upplever att fördomarna mot muslimer är många. "Det värsta är att många inte är öppna för ett nytt tänkande, att deras attityd är låst." Men han tycker att folk är annorlunda i Norrbotten. När han var yngre spelade han basket i KFUM Uppsala. "Och då sökte jag till basketgymnasiet i Luleå och studerade där i tre år. Det var ett helt annat folk, mycket öppnare och varmare. Då hade jag börjat fundera över religion och presenterade mig som muslim. Alla var intresserade och ingen tog avstånd. Det är mycket annorlunda här i Uppsala."

6109_02.jpg

I Luleå var alla N.s kamrater svenskar, i Uppsala var det tvärtom. "Här har jag bara invandrarvänner, de flesta eritreaner. Deras erfarenheter har lärt mig hur mycket rasism det finns, Sverige är smygrasistiskt. Mig brukar de fråga var städar du någonstans. Jag brukar försöka ha överseende med deras fördomar."

N. tycker att klimatet i samhället har hårdnat under de senaste åren. "Det finns en antagonistisk syn på islam, men det är inte människornas fel i sig. De matas hela tiden med att himlen är svart. Till slut tror de att den är det."

N.N. är akademiker i Uppsala. Statsvetare. Han är också guide i moskén i utkanten av staden. Hans föräldrar kom hit för att arbeta på 1960-talet.

Då var religionen inte någon stor sak. Nu är det annorlunda med det liksom med mycket annat.

Kerstin Gustafsson Figueroa har träffat muslimer runtom i Sverige. Hon skildrar sina möten i boken För Guds skull, utgiven av Atlas förlag i samarbete med Utbildningsradion. Den här artikeln är ett utdrag.

FÖR GUDS SKULL

Muslimer i Sverige

Kerstin Gustafsson Figueroa

Atlas 2007