En av de mest frekventa och seglivade stereotyperna i västerlandets Afrikabild är föreställningen om den brutale afrikanske mannen. Sällan har den används så flitigt som i det senaste decenniets beskrivningar av Zimbabwe och av landets president, Robert Mugabe. Journalisten Hans Öhrn har granskat gängse medierapportering.

Krigsveteraner på marsch beväpnade med hackor och yxor har fått symbolisera hotet mot inte bara den förnuftiga (vita) människan, utan också mot vad som hävdas vara grundläggande västerländska värden som demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstaten. I ett desperat försök att klamra sig fast vid makten lät en liten svart elit anförd av presidenten själv sina stormtrupper jaga ut landets vita storjordbrukare samtidigt som man passade på att bokstavligt talat banka all opposition till underkastelse. Då inleddes förfallet. Från att ha varit södra Afrikas kornbod är Zimbabwe nu ett konkursbo, ett "genomkorrumperat" land i "fritt fall" där hoppet om framtiden endast finns "hos några kulturpersonligheter och hos de unga poeterna", som en tidning skrev. (Etc 1-2006).

Det råder ingen tvekan om att problemen i Zimbabwe med livsmedelsbrist och galopperande inflation är stora eller att den jordreform som genomfördes i början av decenniet var behäftad med många fel. Den bild av och bakgrundsbeskrivning till problemen i Zimbabwe som levereras av medier i Väst är dock grovt missvisande. Det är tveklöst så att västvärlden investerat stort i sina medier, konventionella såväl som alternativa, för att få till stånd ett regimskifte.

6106_01.jpgRobert Mugabe

För att bättre förstå hur Zimbabwebilden skapas kan det vara bra att komma ihåg att den inte skiljer sig nämnvärt från Afrikabilden i stort, som i sin tur bygger på många motsättningar. Den brutale svarte mannen är i själva verket endast en pendang till föreställningen om den ädle vilden som behöver guidning för att förstå sitt eget bästa, en föreställning som är djupt rotad i europeiskt tankemönster. Kontakterna mellan Afrika och Europa är av gammalt datum och har bland annat avsatt spår i form av stereotypa föreställningar om afrikanska förhållanden och afrikanen.

Men bilden av Afrika är inte enbart en återspegling av dessa kontakter. Den är också en produkt av västerländsk självförståelse. Den afrikanska kulturen har lyfts fram som motbild till vår egen, västerländska kultur. Som sådan har den i det västerländska medvetandet ofta tjänat syftet att förhärliga den västerländska kulturen. Genom denna relation till den egna självförståelsen blir vår Afrikabild inte så perifer för vår kulturella självförståelse som man kan tro. Föreställningarna om det primitiva Afrika och den ädle vilden/brutale svarte mannen är djupt förankrade i centrala ideologiska strukturer hos oss.

Med denna bakgrund är det lättare att förstå hur Robert Mugabe kunnat bli västvärldens enfant terrible par excellence; han förkroppsligar på sätt och vis både förställningen om den ädle vilden och den brutale svarte mannen.

Den kultiverade (brittiska manér, givetvis) Mugabe, som 1979 gick med på att avbryta befrielsekriget och i stället åka till London för att skriva på en fredsöverenskommelse (The Lancaster House agreement) hyllades under många år och överöstes av bistånd, inte minst från Sverige. Samtidigt försatte aldrig prominenta personer i väst, inklusive författaren Per Wästberg, en chans att betona sin nära vänskap med honom. Här har vi förställningen om den ädle vilden som med rätt guidning klarar sig bra.

Men civilisationens fernissa är tunn och i enlighet med västerländska tankemönster visade sig vilden snart brutal.

Ingen händelse har haft så stor betydelse för denna metamorfos som konflikten i Matabeleland (södra Zimbabwe) på 1980-talet. När den inträffade gick den tämligen obemärkt Västerlandet förbi. Nu, när historien återkommer och skrivs om, är den en viktig komponent i konstruktionen av Mugabe. I vår tids historia heter det att Mugabe för att stilla sin blodtörst och makthunger skickade sin nordkoreatränade femte brigad till Matabeleland för att slå ner alla politisk opposition och skapa en enpartistat med sitt eget parti som enda tillåtna.

6106_02.jpgVår bild av detta land är förvriden, hävdar Hans Öhrn.

Att Nordkorea ofta nämns i detta sammanhang ger eftertryck åt det irrationella. Liksom rysskräcken i Sverige är äldre än anti-sovjetismen, så är i det västerländska medvetandet föreställningen om asiatisk grymhet äldre än rädslan för asiatisk kommunistisk isolationism.

I begreppet Mugabes nordkoreatränade brigad förenas två vanliga västerländska föreställningar; den om asiatisk grymhet och den om afrikansk gränslöshet. Meningen är att vi skall tänka; hu, så hemskt.

Det finns emellertid ingen anledning att blunda för att svåra övergrepp begicks i Matabeleland på 1980-talet och skulden för många av dem ligger hos statsledningen. Men som händelserna beskrivs i dag är de ofta helt tagna ur sitt samanhang och ges en essentialistisk snarare än politisk förklaring. Genom att betona det känslomässiga på bekostnad av de analytiska försvåras, eller helt undvikts, dessutom debatten. Varje ifrågasättande av den etablerade sanningen blir ett ifrågasättande av de tusentals offer som fick sätta livet till. Kritiska invändningar kan lätt viftas bort och kritiker avfärdas som stalinister och folkmordsförnekare. Debattekniken är på intet sätt unik för Zimbabwe.

Sett i sitt sammanhang är det som skedde i Matabeleland långt ifrån försvarligt men åtminstone förståligt.

I skuggan av kraftmätningen på den internationella arenan mellan USA och Sovjetunionen pågick det utdragna befrielsekriget i det dåvarande Rhodesia under 1960- och 1970-talet. Kampen leddes av partierna Zanu under Robert Mugabe och Zapu under Joshua Nkomo som tillsammans stred i Patriotiska fronten. Båda rörelserna kallade sig marxistiska men var framför allt nationalistiska och slogs i huvudsak för att göra slut på vit överhöghet och ge jorden åter till landets svarta majoritet. Medan Sovjetunionen och USA på olika sätt försökte dra fördel av befrielsekampen i tredje världen tillkom ytterligare en extern komponent i Rhodesia genom att Kina stödde Mugabes Zanla-styrkor medan Nkomos Zipra-armé fick stöd av Sovjetunionen.

Det dåvarande Rhodesia blev inte bara en bricka i det kalla kriget utan också ett slagträ i den stora polemiken mellan Sovjet och Kina. Till det kom en etnisk dimension. De två stora folkgrupperna i Zimbabwe är ndebele och shona, och den förstnämnda dominerade Zipra medan shona utgjorde majoriteten inom Zanla.

Mugabe vann en jordskredsseger i valen som föregick självständigheten 1980, men valde att bilda regering tillsammans med Nkomo. Omedelbart efter självständigheten inleddes också arbetet med att integrera de olika styrkorna i en armé, Zimbabwes nationalarmé (ZNA). Integrationen gick inte smärtfritt och i november 1981 utbröt regelrätta strider mellan Zipra och Zanla-element i ett läger utanför Bulawayo (Matabeleland). Något senare upptäcktes stora vapengömmor på mark som tillhörde Nkomos Zapu och denne avskedads ur regeringen. Det ledde i sin tur till massavhopp av Zipra-soldater som kom att utgöra de så kallade "dissidenterna". Förutom beväpnade dissidenter som drev omkring i Matabeleland fanns det så kallade "Super Zapu". Det rörde sig om styrkor som sänts in eller stöddes av apartheidregimen i Sydafrika. De spred terror i omgivningarna och attackerade även vita farmer i syfte att provocera. Rent kriminella grupper fanns också i området. En specialstyrka inom ZNA (femte brigaden) sändes till Matabeleland, men drogs tillbaka efter rapporter om övergrepp. Trots det skickades styrkan tillbaka i början av 1984 för att slutligen dras tillbaka senare det året. En kommission tillsattes för att undersöka anklagelserna om övergrepp, men resultatet offentliggjordes aldrig.

I stället inleddes förhandlingar mellan Zanu och Zapu som ledde fram till Unity Accord 1987 och återupprättandet av patriotiska fronten. Mugabe blev landets president (tidigare var han premiärminister) och Nkomo vicepresident, en position han behöll fram till sin död. En del av Unity Accord var att man skulle lägga händelserna i Matabeleland bakom sig för att inte äventyra enigheten. Det är rimligt att tro att den väst-stödda apartheidregimen i Sydafrika spelade en stor roll för det beslutet. Vid samma tidpunkt pågick apartheidregimens destabilisering av andra länder i södra Afrika, framför allt av Angola och Moambique. Där saknades uppenbart det politiska ledarskapet för att balansera destabiliseringen, och länderna kastades in i förödande inbördesliknande konflikter som varade i många år och av allt att döma krävde miljontals offer, något den politiska ledningen i Zimbabwe alltså lyckades undvika. Detta sammanhang uppmärksammas sällan eller aldrig när Matabelehändelserna omnämns i dag. I stället har det blivit en etablerad sanning att övergreppen var ett resultat av Mugabes makthunger och blodtörst. Här, om inte tidigare, visade vilddjuret sin sanna natur, låter de förnumstiga kommentarerna i dag.

6106_03.jpgDen gamla goda tiden… Ur turistbroschyr från dåvarande Rhodesia.

Ytterligare en etablerad sanning i dag är den om kornborden, den oslipade diamanten, som Mugabe och hans Zanu-parti fick att förvalta vid självständigheten 1980. Det är sant att Zimbabwe då på sätt och vis var en lysande ekonomi - för omkring fem procent av befolkningen, den vita överklassen! Den nya regeringens första uppgift blev att ställa om en ekonomi som fungerade formidabelt bra för 250000 människor till en som skulle tjäna fem miljoner. Trots dessa omständigheter skedde en snabb utveckling under det första decenniet med en ekonomisk tillväxt på omkring fyra procent och betydande framsteg främst inom utbildning och hälsovård. En stor del av utvecklingen finansierades av bistånd och utlandslån.

Sverige var ett stort biståndsland och många blonda skandinaver skickades till Zimbabwe för att rädda bruna bebisar, vilket ytterligare stärkte förställningen om Europas och européers oumbärlighet för utvecklingen i tredje världen.

Vad som inte utvecklades så bra i Zim-babwe under 1980-talet var den vik-tiga jordbrukssektorn. Lancaster House-överenskommelsen stipulerade att ingen jordreform skulle genomföras de tio första åren av självständighet. Den gamla koloniala jordfördelningen bestod. Omkring 60 procent av befolkningen levde på utarmade jordplättar i så kallade kommunala områden på landsbygden och var extremt väderberoende. Regeringens mål, att 160 000 familjer skulle få ny bördig jord inom ramen för en helt kommersiell jordreform det första decenniet, uppnåddes endast till hälften. Biståndsgivare var i vissa fall beredda att betala halva summan av de pengar som satsades, men resten fick tas av redan magra inhemska resurser. Dessutom visade det sig att det den jord som inköptes/omfördelades inte alltid var den bästa samtidigt som den geografiskt var utspridd, vilket omöjliggjorde eller försvårade en samlad statlig jordbruksutvecklingsstrategi. Forskaren Tor Skålnes konstaterade i en artikel i The Journal of Modern African Studies i mars 1989 att jordbruksproduktionen hade varit gynnsam under det självständiga Zimbabwes första år, men att den viktigaste bidragande orsaken till det var goda väderförhållanden.

När tio år hade gått och jordfrågan skulle få en lösning hade Zimbabwe skaffat sig en ansenlig utlandsskuld som skulle återbetalas. Efter förhandlingar med IMF/Världsbanken 1991 accepterade regeringen, trots motstånd, så kallade strukturanpassningsprogam.

En av dem som protesterade var den nuvarande oppositionsledaren Morgan Tsvangirai som hävdade att folket i slutändan skulle få betala strukturanpassningsprogrammen med sin hunger. Han skulle få rätt.

Strukturanpassningsprogrammen betydde i Zimbabwe, som i många andra utvecklingsländer, krav på privatiseringar, avreglering och nedskärningar av offentliga utgifter. Den inhemska industrin, som på grund av speciella omständigheter inte var obetydlig, fick inte längre skyddas från utländsk konkurrens. En närmast bisarr konsekvens av apartheidregimens fall och demokratiseringen i Sydafrika blev att sydafrikanska varor nästan obehindrat kunde strömma över gränsen till Zimbabwe och ytterligare försvåra läget för inhemsk industri. Samtidigt som arbetslösheten ökade tog man bort matsubventioner för sårbara grupper vid missväxt eller torka. De reservlager av majs som tidigare funnits såldes för att betala tillbaka utlandsskulden och avgifter på utbildning och hälsovård infördes, allt i enlighet med Världsbanken/IMF: s recept för ekonomisk tillväxt.

Åtgärderna drabbade framför allt landsbygdsbefolkningen och den fattiga stadsbefolkningen.

Medan den kommersiella jordbrukssektorn kunde dra fördelar av liberaliseringspolitiken, bland annat sänkta importskatter på insatsvaror i jordbruket som gynnade odling av exportgrödor, innebar den inga direkta fördelar för småbrukare. I en Sapri-rapport från 2001, Zimbabwe - Liberalisation of Agricultural Markets, konstateras att för Zimbabwe innebar strukturanpassningen att jordbruksproduktionen i sin helhet minskade i stället för att öka under perioden. Det sista är en populärt omhuldad myt, nödvändig för att upprätthålla föreställningen om att så länge landets jordbruk sköttes av vita storfarmare gick det bra, men när svarta bönder tog över kollapsade jordbruket.

Missnöjet med strukturanpassningspolitiken spred sig alltså i breda befolkningsgrupper och i slutet av 1990-talet blev situationen explosiv. Från landsbygdens missgynnade befolkning restes kravet på en verklig jordreform, och krigsveteraner från befrielsekriget ställde sig i spetsen för kampen. Mugabes Zanu-PF regering, som sannerligen inte haft folklig mobilisering i tankarna under de glada biståndsåren, togs på sängen av den dynamiska utvecklingen och ställdes inför valet att gå emot de i grunden progressiva kraven på förändringar av ägarstrukturen inom jordbruksektorn eller konfrontera det så kallade internationella samfundet, som krävde ovillkorlig respekt för äganderätten.

Det var det senare valet som beseglade Mugabes öde i västvärlden.

Med sedvanligt sinne för nyspråk införde USA därefter sanktioner mot Zimbabwe "Zimbabwe democracy and recovery act" 2002 i ett försök att destabilisera landet. Strax efteråt gjorde EU samma sak. Även om dessa sanktioner ofta kallas "smarta sanktioner" och sägs inbegripa enbart aktioner riktade mot den zimbabwiska eliten, rör det sig om kraftfulla och omfattande ekonomiska sanktioner. I alla internationella finansorgan skall USA:s representanter, och de är ofta tongivande, blockera alla beslut som rör finansiellt samarbete med Zimbabwe. Det har bland annat lett till att medan varje hivsmittad i södra Afrika får omkring 74 us-dollar internationell hjälp är samma siffra för Zimbabwe fyra dollar.

I praktiken är Zimbabwe avskuret från stora delar av den internationella ekonomin, som landet på grund av de koloniala banden tidigare var tätt sammanlänkat med.

Jordreformen har inneburit en radikali-sering av det zimbabwiska samhället och delar av statsapparaten. Denna ra-dikalisering har självklart både interna och externa fiender samtidig som den skapat många nya motsättningar i Zimbabwe. Självklart var motståndet störst bland de vita jordägarna. Men inte ens här är bilden entydig. Jordägarna var före reformen organiserade i CFU, Commercial Farmers Union, men splittrades snabbt i olika fraktioner. Några stannade kvar i CFU i hopp om att förhandlingsvägen få behålla större delen av sina jordbruk när situationen lugnat ned sig, andra accepterade situationen och anslöt sig till den organisation som redan fanns för svarta storbönder. En tredje grupp, som motsatte sig alla förändringar på landsbygden, bildade utbrytargruppen, JAG, Justice for Agriculture.

För städernas medelklass och fattiga, som redan drabbats hårt av regeringens världsbanksvänliga politik under 1990-talets första hälft, innebar jordreformen ingen omedelbar förbättring. För dem blev oppositionspartiet MDC, rörelsen för demokratisk förändring, ett alternativ när det bildades 1999. Det var ingen tillfällighet att fackföreningsledaren Morgan Tsvangirai valdes till partiets första ledare. Fackföreningsrörelsens hade lett kampen mot den reaktionära och västvänliga politiken och genomfört stora demonstrationer och protestaktioner. Men utvecklingen i Zimbabwe föregick den vi nu ser i Sydafrika, där fackföreningsrörelsen (och delar av kommunistpartiet) hellre tycks söka stöd från det så kallade internationella samfundet i sin kamp mot regeringens politik än bland den egna befolkningen. MDC fick ett snabbt uppsving och vid valet 2001 visade det sig att Zimbabwe var ett delat samhälle, där partiet fick knappt hälften av rösterna och regeringspartiet Zanu-PF obetydligt fler. Men MDC antog snabbt ett nyliberalt program och fick därmed stöd av väst. Till ekonomisk talesman utsåg partiet Eddie Cross, med ett förflutet inom den zimbabwiska arbetsgivarorganisationen. Han förklarade att MDC först och främst förlitade sig på den fria marknaden. Partiet var alltså inte på något sätt ideologisk rustat för att driva en radikal politik och många vita farmare anslöt sig till MDC för att få jordreformen upphävd.

6106_04.jpgJoshua Nkomo

Sverige var ett av de länder som snabbt engagerade sig i kampen för att isolera Zimbabwe internationellt. Som första land beslöt Sverige redan 2000 att fasa ut det bilaterala biståndet till Zimbabwe. Men för Sverige var "ett fortsatt stöd till det civila samhället och oppositionen en självklarhet", enligt en styrelseledamot i Sida som var med och fattade beslutet.

I efterhand har Sveriges beslut att avbryta biståndet till Zimbabwe omgärdats av en omfattande mytbildning. Så sent som i september 2007 hävdade Sveriges nuvarande ambassadör i Zimbabwe, Sten Rylander, att beslutet togs som en direkt konsekvens av ett tal Robert Mugabe höll i staden Mutare 2000. Det är visserligen inte sant, eftersom biståndsbeslutet redan hade tagits då, men en viktig komponent i mytbildningen om hur krisen i Zimbabwe uppstått.

Talet i Mutare hölls vid en tidpunkt då sex vita farmare hade dödats i samband med jordreformen och en hysterisk stämning hade piskats upp i västvärldens medier. Med i Mutare var den dåvarande statssekreteraren i utrikesdepartementet Gun-Britt Andersson samt ytterligare några svenskar. I talet sägs Mugabe ha uttalat dödshot mot dem som motsatte sig jordreformen. Eftersom Gun-Britt Andersson och de övriga svenskarna i Mutare förmodades tillhöra den senare kategorin, blev Aftonbladets (4/4 2000) självklara rubrik om händelsen "Mugabe hotar döda svenskar" och i inledningen till den efterföljande artikeln hette det att "Zimbabwes president Robert Mugabe har hotat svenska tjänstemän vid utrikesdepartementet till livet".

Utrikesminister Anna Lindh förklarade att alla nu insåg att Mugabe måste avgå, vilket fick flera av hennes kolleger i EU att reagera och norska att UD att förklara att Norge inte stödde krav på Mugabes avgång. I Zimbabwe väckte Lindhs uttalande förvåning i många läger och Aftonbladet sammanfattade läget i en slagkraftig rubrik "Svensk-hatet växer i Zimbabwe" (22/4 2000). Samtidigt påstod Svenska Dagbladet att "Mugabe trappar upp hatet" (19/4 2000) medan Borås Tidning förhoppningsfullt skrev: "Zimbabwes sammanbrott nära" (22/4 2000).

Ribban för hur Zimbabwedebatten skulle föras i Sverige var satt. Därför har ledande medier och opinionsbildare kunnat ge Robert Mugabe hela skulden för det våld som jordreformen har orsakat. Allt som sägs om Zimbabwe upphöjs omedelbart till sanning, förutsatt att det på något sätt är negativt för regeringen i landet och presidenten Mugabe. I Expressen (2 jan 2002) har han av Anders Ehnmark utnämnts till en "tokig diktator", medan Ordfront Magasin (11/2004) har förklarat att Mugabe helt enkelt är "sjuk i huvudet".

Studier av bland andra den zimbabwiske lantbruksforskaren Sam Moyo som visar att jordreformen i Zimbabwe har förutsättningar att i grunden förbättra situationen i landet inom några år, förtigs. Ändå är jordreformen i Zimbabwe den mest genomgripande i världen efter kalla kriget och att döma av resultatet den största bonderörelsen i världen i dag. Hundratusentals människor har fått ny jord och utgör med rätt stöd embryot till en ny nationell ekonomi. Reformen borde alltså utgöra en outsinlig källa för debatt och akademisk forskning. Men i stället har jordreformen fördömts som destruktiv och de nationella dragen i reformen har avfärdats som antingen "auktoritära" eller "feodala".

Att det blivit så beror enligt Sam Moyo och andra forskare på att såväl den akademiska världen som politiken i dag domineras av föreställningar om att imperialism är ett alltför dimmigt begrepp för att kunna användas, att nationellt självbestämmande är något farligt, staten obehövlig och jordbruksfrågan ointressant.

Men det är inte bara medierna som engageras i kampen mot förändringar som inte kontrolleras av västländer i dagens värld. Även organisationer inom det så kallade civila samhället har mobiliserats och delvis fått en ny roll.

De har många gånger övertagit den roll som missionen förr spelade.

I samband med att missionärsverksamheten expanderade under 1800-talets första hälft blev det ett egenintresse för församlingarna att betona det primitiva och sensationella i den afrikanska kulturen. Enligt Philip D. Curtins, författare till boken The Image of Africa, var de kristna samfundens roll i formandet av Afrikabilden betydande eftersom de nådde ut med information i vida kretsar.

"It is hard to escape the conclusion that the systematic misrepresentation of African culture in the missionary press contributes unintentionally to the rise of racial as well as cultural arrogance", var en slutsats han drog.

Men även om koppling mellan missionen och Afrika ännu existerar, har missionens roll nu tagits över av enskilda organisationer, som brukar kallas Non Governmental Organisations, NGO:s, trots att de ofta, särskilt i Skandinavien, är finansierade till 80-90 procent eller mer av staten.

Det saknas heller inte kritik mot att dessa organisationer fortsätter att (omedvetet) sprida en förvrängd bild av afrikansk verklighet som snarare bidrar till att förstärka fördomar än att bekämpa dem.

Forskning har också visat att biståndsarbetare som sänds ut och arbetar i Afrika tenderar att få sina (omedvetna) fördomar om afrikaner befästa. Det kan till exempel röra sig om stereotyper som betonar inhemska kulturella mönster som en orsak till fattigdomen och svårigheter att lösa målkonflikter med (inhemska) samarbetsparter som tecken på lättja (hos motparten). Biståndsarbetaren kommer sålunda vid hemkomsten till Sverige att bidra till att ytterligare snäva in Afrikabilden i stället för att bredda och fördjupa den, något som sägs vara syftet med mycket av den informationsverksamhet som enskilda organisationer bedriver.

Tidskriften New African frågar sig i ett temanummer hösten 2005 "What are NGOs really doing in Africa?".

En av de slutsatser som tidningen kommer fram till är att enskilda organisationer medvetet eller omedvetet arbetar för att främja de rika ländernas intressen i Afrika är. De riskerar dessutom att undergräva afrikanernas egna institutioner för försörjning.

Till exempel skrev tre svenska biståndsorganisationer i ett debattinlägg i Göteborgs-Posten 2005 att ett nytt lagförslag som förbjuder inhemska organisationer som arbetar för demokrati och mänskliga rättigheter att ta emot utländskt bistånd, "tvingat svenska organisationer som på plats stött kampen för demokrati i Zimbabwe att lämna landet".

Ingen svensk organisation har emellertid tvingats lämna Zimbabwe, men flera har gjort det frivilligt av andra orsaker.

När biståndsvärlden är inblandad blir ofta kampen mot Zimbabwe subtil och försåtlig. När den regeringskritiske journalisten Geoffery Nyarota var i Sverige 2005 bjöds ambassadören Mary Mubi in till mötet av en biståndsorganisation med Afrikafokus. Mubi är gammal bekant med Nyarota och visste vad han skulle komma att säga. Men mån om att upprätthålla goda kontakter med svenska enskilda organisationer tackade hon ja till inbjudan och gick till mötet med sin sekreterare. I Sidas tidning Omvärlden heter det sedan i ett referat från mötet att "Nyarota tvingas ha Robert Mugabes utsända i publiken" och ambassadören och hennes assistent presenteras som ett "afrikanskt par" som "bänkat sig i hörsalen" och "inte tillhör presskåren".1 Det är alltså inget som är direkt osant i Omvärldens referat, men att kalla den man själv bjudit in för "Mugabes utsända" utan att ange de faktiska omständigheterna är naturligtvis journalistiskt klandervärt, men tyvärr symptomatiskt för svensk Zimbabwerapportering.

Jag vill inte påstå att alla som agerare i detta sammanhang gör det medvetet. Den franske sociologen Pierre Bourdieu kom bland annat genom studier av tv-mediet fram till att ju bättre man förstår en miljö (mediemiljön), desto mer inser man också att dess aktörer (journalisterna) inte bara är manipulatörer utan i lika hög grad själva är manipulerade. De manipulerar rentav ofta bättre ju mer manipulerade de själva är och ju mindre medvetna de är om det.

Jag vill heller inte påstå att allt som skrivs eller sägs i Sverige om Zimbabwe är förvrängningar, förvirringar och förlöpningar. Men tillräckligt mycket är det för att den bild som slår igenom inte kan ligga till grund för en seriös debatt om vad som händer i Zimbabwe.

Noter

  1. Omvärlden 7-2005, se också Mary Mubis svar i Omvärlden 1-2006

Referenser

New African Magazine No 462 May 2007 och No 465 August/September 2007

Moyo, Sam & Paris, Yersos: (2007) The Radicalised State: Zimbabwes Interrupted Revolution. Review of African Political Economy 34:111

Moyo, Sam & Paris, Yersos: (2005) Land Occupations and Land Reform in Zimbabwe: Towards the National Democratic Revolution" in Moyo and Yersos (eds), Reclaiming the Land: The Resurgence of Rural Movements in Africa, Asia and Latin America. London: Zed Books

Zimbabwe - Liberalisation of Agricultural Markets SAPRI Report 2001, zim_agriculture.pdf .