Varför har Bushregeringen i USA plötsligt börjat tala om den globala uppvärmningen som ett hot? Ett skäl är utmaningen från en alltmer antiliberal klass av oljerentierer i Afrika, Latinamerika och Asien. Den amerikanske filosofen och samhällsvetaren George Caffentzis blottlägger förändringarna i USA:s energipolitik.

Presidentvalet 2004 var delvis en folk-omröstning om den amerikanska en-ergipolitiken. I Bushs kampanj uttrycktes skepticism mot hypoteserna om globala uppvärmning och kommande oljebrist (eller oil peak som det heter i engelskspråkig debatt). I kampanjen framfördes att om man lät den fria marknaden råda (och dessutom tog bort en del miljöhinder) så skulle det vara den rätta vägen för att lösa USA:s och jordklotets energiproblem. Med andra ord finns det inga energiproblem som inte en dos nyliberal privatiseringspolitik och globalisering kan rå på.

Bushs "uppgörelse" med den amerikanska arbetarklassen var att om arbetarna stödde hans politik (inklusive att finansiera och ansluta sig till militären) så skulle den största delen av kostnaderna för den nya energipolitiken bäras av proletariatet i de oljeproducerande länderna i Afrika, Latinamerika och Asien. En viktig följd av överenskommelsen skulle vara att det inte behövdes en drastisk lönesänkning (orsakad av stigande oljepriser) i USA. Det var alltså en fortsättning av den nyliberala politiken.

I Kerrys kampanj tog man på allvar både den globala uppvärmningen och den kommande bristen på olja, och man föreslog en energipolitik som skulle lägga tonvikten på alternativ energiproduktion. En sådan politik, menade man, skulle stärka " den nationella säkerheten" utan krig (med antagandet att om USA importerade mindre olja skulle frestelsen att låta sig indras i "resurskrig" som det i Irak minska i framtiden). Kerrys "uppgörelse" med den amerikanska arbetarklassen gick ut på att den skulle acceptera högre oljepriser (för att stimulera alternativ energiproduktion) i utbyte mot ökad nationell säkerhet och sålunda en dramatisk lönesänkning. Det var en tydlig politik i syfte att undvika en energikollaps.

6105_01.jpgBild: Robert Nyberg.

Jag har tidigare kritiserat Kerrys kam-panj och vissa NGO på miljöområdet. I den här artikeln vill jag diskutera en del omsvängningar i energidebatten hos globala kapitalistiska beslutsfattare efter 2004 och orsakerna bakom dessa förändringar.

Efter presidentvalet fortsatte Bush att driva på för att öka oljeutvinningen i USA (särskilt i Alaska och i Mexikanska golfen) och använde militära påtryckningar på oljeproducerande länder för att liberalisera deras oljeindustri med Irak som strategiskt exempel. Men vi kan skönja en klar förändring i Bushadministrationens retorik under de senaste två åren. I sitt tal till nationen 2006 presenterade Bush sin "alternativa energipolitik" med följande ord: "USA är beroende av olja vilken oftast importeras från instabila delar av världen." I sitt tal till nationen 2007 väckte Bush förhoppningar om att den forskning om ny energiteknik som hans regering stödjer, "ska hjälpa oss att möta den utmaning som förändringarna i det globala klimatet skapat". Neutrala och till och med positiva hänvisningar till global uppvärmning och oljebrist har börjat dyka upp i officiella regeringsdokument. Det bör inte förvåna oss om vi ser tillbaka på vad som ägt rum när det gäller klassperspektivet i energifrågan. Den nyliberala satsningen, stödd av amerikansk militär, på att omintetgöra förstatligandet av energiresurser (särskilt olja och gas) har stött på motstånd i hela världen. Låt mig räkna upp några av de mest iögonfallande exemplen:

USA-invasionens misslyckades med att tvinga fram en nyliberal politik för Iraks oljeproduktion.

Bolivias gasindustri har återförstatligats.

Chavez valframgångar har gett hans regering laglig grund att använda oljeinkomsterna för att skapa "en socialism i det tjugoförsta århundradet".

I det tysta har den ryska oljeindustrin återförstatligats under Putins ledning.

Oljebolagen och den nigerianska regeringens har inte kunnat besegra det väpnade motståndet från olika lokala grupper i Nigerdeltat som kräver äganderätt till oljereserverna och ersättning för tidigare skador på miljön.

Detta är ingen vacker bild för Bushregeringens nyliberala globaliseringsplan. När dessa bakslag runt om i Afrika, Latinamerika och Asien läggs samman blir man varse ett märkligt fenomen: bildandet av en ny "rentierklass" som motsätter sig nyliberalismen. En rentier är någon som lever av räntor och avkastning på finansiella investeringar, med andra ord, någon vars inkomster kommer från överföringen av mervärde som skapats i andra delar av det kapitalistiska systemet. I det tidiga Europa bestod den jordägande rentierklassen av adliga familjer, vilka hyrde ut sin jord till kapitalistiska jordbrukare. Den problematiska delen av den nuvarande oljerentierklassen består av regeringar (t.ex. det mullastyrda Iran, "det tjugoförsta århundradets socialistiska" Venezuela) och etniska organisationer (Uwafolket i Colombia, Ijawfolket i Nigerdeltat och ursprungsbefolkningen i Västpapua), vilka kräver rätten att få använda de räntor och det överförda mervärde som de får (eller borde få) på ett icke- eller till och med antikapitalistiskt sätt (till den grad att Uwafolket vill förbjuda all oljeutvinning från "moder jord"!).

Denna del av oljerentierklassen bekymrar Bushregeringen mer än alla de apokalyptiska scenarier om oljebrist och global uppvärmning som olika aktivister älskar att måla upp. I själva verket är det så att mycket av Bushregeringens nyvunna förtjusning i "oljebristen" och "den globala uppvärmningen" dels ingår i försöken att rättfärdiga misslyckandet med att infria löftena om billigare olja, dels är ett hot mot besvärliga oljerentierer. När allt kommer omkring finns det bara två huvudsakliga hot som kan användas mot rentiererna: direkta militära aktioner riktade mot deras resurser eller utveckling av alternativa energikällor som hotar att minska värdet av deras resurser. Irakinvasionen har misslyckats med att öka oljeproduktionen och även med att öppna oljeindustrin för utländska bolag, och den har visat begränsningarna med militär intervention.

Följaktligen har Bushregeringen, även om den fortsätter ockupera Irak (och dessutom hotar att bomba Iran) tvingats ta till andra hot. Saudarabiens oljeminister shejk Ahmed Zaki Yamani förklarade det redan 1981:

"Om vi tvingar västvärldens länder att investera massivt i att finna alternativa energikällor, så kommer de att göra det. Det skulle inte ta dem mer än sju till tio år och det kommer att leda till minskat beroende av oljan som energikälla till den grad att det riskerar saudarabiska intressen".

Kapitalisters problem med jordägares eller rentierklassers avvikande beteende är inget nytt. Rentierer påverkar kampen mellan kapitalister och arbetare på ett komplext och ofta problematiskt sätt. I Storbritannien, för att ta ett exempel, ställde sig rentiererna på kapitalisternas sida för det mesta under kapitalismens uppgång (med några våldsamma undantag under 1600-talet). Men från 1700-talet diskuterade kapitalistiska tänkare de negativa följderna av de "frånvarande" jordägarnas "lyxkonsumtion", och under det tidiga 1800-talet menade ekonomer som David Ricardo att jordräntorna minskade profiterna på grund av det höga priset på den spannmål som arbetarklassen konsumerade. Om priset på spannmål sänktes, skulle lönerna falla och profiterna sålunda öka. Men enda sättet att få det att inträffa, var att öppna för införsel av spannmål genom att sänka eller ta bort tullen på importen. Ricardo argumenterade för att Spannmålslagen som upprätthöll denna tull den skulle upphävas. Han manade sina kapitalistiska vänner att göra slut på alliansen med rentiererna eftersom dessas framgång skulle hota kapitalisternas överlevnad. Sedan denna tid har ordet rentier blivit liktydigt med lättjefullt, oregerligt och parasitiskt leverne. Ränta, om det inte var ett skymford, nämndes bara i ekonomiska handböcker. Men vare sig vi tycker om det eller inte så har räntor och rentierer spelat en viktig roll i kapitalismen ända fram till nutid, särskilt inom oljeindustrin.

6105_02.jpgChavez utmanar USA med hjälp av oljan.

Oljeindustrin har förutom räntor också ett annat slags överfört mervärde, vilket beror på att oljeproduktion är teknikintensivt och knappt kräver någon arbetskraft. Således skapar oljeindustrin mycket litet mervärde. Å andra sidan är oljeindustrin mycket vinstgivande. Varifrån kommer profiten? Den kommer från delar av det kapitalistiska systemet som skapar mycket mervärde utan att tyngas av stora investeringar i teknik. Det leder till att ägarna av oljebolagen får mycket överfört mervärde, och om dessa ägare också äger jorden med oljekällorna kan de tillgodogöra sig två slags inkomster.

Fram till tidigt 1970-tal följde oljerentiererna (mottagarna av båda dessa överförda värden) kapitalisternas önskningar, men därefter och särskilt under de senaste åren har många rentierer blivit farliga för den nyliberala kapitalackumulationen. Det tydligaste exemplet är naturligtvis den politiska rörelse som förde Hugo Chavez till makten i Venezuela. Men det finns många andra aktuella politiska och sociala rörelser som förkastar det nyliberala påståendet att den bästa vägen till att maximera var och ens nytta är att privatisera oljeindustrin och återlämna den till de multinationella oljebolagen. De använder i själva verket oljeinkomsterna till att höja arbetarnas löner och investera i arbetskraftens reproduktion. Chavez regering, till exempel, finansierar med hjälp av oljeinkomster en stor jordreform till gagn för sluminvånarna i Caracas.

Det verkliga bekymret för Bushreger-ingen är om dessa besvärliga oljeren-tierer går samman och bildar en allians med arbetarklassen i respektive länder. Det skulle skada exploateringen av arbetare världen över. Det som bekymrar den klass Bush tillhör är brist på värde, inte brist på olja eller gas. Arbetarna gör klokt i att politiskt bekymra sig över kommande oljebrist och katastrofer till följd av global uppvärmning, men vi måste komma ihåg att kapitalet inte bryr sig. Knapphet och katastrof är kapitalistisk "business as usual". I kapitalismens historia har tusen "brister" skapats för att betvinga arbetarna och göra större vinster. Kapitalismen har förstört naturen och dödat människor om och om igen för att upprätthålla sitt välde. Vad vi måste inse är att nu när klasskampen för samman arbetarklassen i Latinamerika, Afrika och Asien med rentierregeringar och etniska organisationer i de oljeproducerande områdena, så kommer de att bli påhoppade med "oljebrist" och "global uppvärmning" som ideologisk täckmantel på samma sätt som rädslan för kärnvapenspridning användes som täckmantel för att invadera Irak.

Översättning från engelska: Malena Rydberg.