Ryszard Kapuscinski är död. Må han vila i frid. Läsa honom behöver man inte. Läs hellre Clarté, föreslår Manne Granqvist.

För några år sedan fick jag i uppgift på högskolekursen jag läste att skriva en jämförande analys mellan två reportageböcker från tredje världen. Jag valde John Pilgers Den dolda dagordningen, samt Ebenholts, Ryszard Kapuscinski samlade betraktelser från tjugo år som korrespondent i Afrika. Det var min första bekantskap med den polske journalisten, som i samband med sin bortgång härförleden hyllades på kultursidor världen över. Särskilt angenäm blev den inte.

Den polska nyhetsbyrån PAP:s utrikeskorrespondent var känd som världens främsta afrikaskildrare, och efter att ha tvingat ned Pilgers 700 sidor av världsomspännande makt och motstånd påbörjade jag Ebenholts med en slags orolig spänning inför vilket förtryck, vilken exploatering och vilka svek mot Afrika som nu skulle avslöjas. Snart stod det dock klart att Kapuscinski inte skriver om Afrika för att blottlägga västerlandets illgärningar, utan i bästa fall för att åskådliggöra konsekvenserna av dem, och då ofta med påtaglig brist på såväl analys som engagemang.

I Ebenholts konstateras tidigt att avkoloniseringsprocessen genomfördes med förbehållet att "omsättningen av varor och rikedomar mellan Afrika och Europa skulle försiggå någorlunda störningsfritt". Att utgå från denna för Afrika fundamentalt avgörande omständighet kommer dock aldrig på fråga i författarens vidare iakttagelser av kontinentens belägenhet. Kapuscinski uppmärksammar förvisso en del av kolonialismens infekterade efterlämningar, som den europeiska objektifieringen av afrikaner, det komplexfyllda arvet från slaveriet, de facto-naturaliseringen av apartheidförhållandena och västerländska mediers ignorans. Detta sker emellertid uteslutande i form av sporadiska iakttagelser under hans resor, snabbt lämnade därhän för att bereda utrymme åt något av den orädde korrespondentens malariaanfall eller kobrabekymmer.

Under sina fantastiskt strapatsrika re-sor stöter Kapuscinski i tid och otid på samma typ av missförhållanden som Pilger behandlar, och inte sällan tar han sig tid att registrera dem, emellanåt bjuder han till och med på en kort reflektion. Men sedan är det stopp. Där Pilger analyserar nöjer sig Kapuscinski med en diskret observation innan han strövar vidare i öknen, slumstäderna, djungeln eller var han nu råkar befinna sig. Vid åsynen av en enorm vapenpark i Etiopien, "tillräcklig för att lägga under sig hela Afrika", frågar sig Kapuscinski vem det är som beordrat hit alla dessa vapen. Han bemödar sig dock inte en sekund med att ta reda på svaret. Utanför det multinationella företaget Firestones gummiplantage i det utfattiga Liberia blir författaren stoppad av en militärpostering, varpå han lydigt vänder tillbaka för att sedan inte visa något mer intresse för vad som kunde tänkas dölja sig inne i denna välbevakade "stat i staten". Kapuscinski besöker även det krigshärjade Sudan och uttrycker här rentav en stilla förebråelse mot hur inbördeskriget, detta "längsta och största kriget i Afrika" ignorerats av media (som i samma andetag ursäktas med de "kommunikationssvårigheter" som råder i landet och sägs upprätthållas av Khartoum). Däremot nämner han inte med ett ord de utländska oljeintressen som håller det igång.

5910_01.jpg

I Ebenholts angrips emellanåt det eurocentriska synsätt som representeras av västländernas invånare, såväl som av vita afrikaner och turister på genomresa. Dessvärre är författaren inte själv fri från problematiska, klassiskt europeiska, böjelser. Han betraktar gärna de egenskaper han tycker sig se runt Afrika som inneboende i ett naturgivet afrikanskt sinnelag. "Afrikaner är kollektivister till naturen" är ett konstaterande han flera gånger kommer tillbaka till. I beskrivningen av de typiskt afrikanska särmärkena visar Kapuscinski för övrigt sällan någon större begeistring. Om traditionen att fatta beslut genom konsensus skriver han "Om någon i byn grälar med någon annan kommer domstolen [] inte att komma fram till sanningen [], utan den kommer bara att [] göra slut på konflikten [] och erkänna rätten hos vardera parten". De primitiva afrikanerna kommer alltså "bara" att göra slut på konflikten och erkänna bådas rätt. De kommer inte fram till "sanningen", raljerar Kapuscinski, och missar möjligheten att den "afrikanska traditionen" kanske har en sundare inställning till detta begrepp. Samma attityd präglar hans beskrivningar av det afrikanska förhållandet till tiden, rummet och historien.

Fördomarna visar sig speciellt tydligt i ett kvasivetenskapligt försök att för-klara varför Afrika "ligger efter i kontinenternas kapplöpning". Kapuciski söker här efter defekter i afrikanens kultur för att förklara de missförhållanden som råder och Afrikas obestånd förklaras bland annat med afrikanernas brist på självkritik (!). Eftersom Kapuscinski ofta noterar kvinnornas underordnade ställning i afrikanska samhällen är det också speciellt anmärkningsvärt hur han själv aldrig någonsin låter en kvinna komma till tals. Endast i undantagsfall beskrivs en kvinnlig individ i vidare ordalag än att hon är "vacker" (ett omdöme Kapuscinski har för vana att ge om speciellt prostituerade, sekreterare och "barflickor"). Överhuvudtaget är det faktiskt ganska sällan som afrikaner tillåts ha en synpunkt i Ebenholts och i de fall det trots allt sker är i regel både åsikterna i sig och Kapuscinskis skildring av de personer som uttrycker dem präglade av stor cynism.

Det var natten innan deadline när jag sammanfattade min analys: "Kapuscinski beskriver en världsdel befolkad av desperata, hänsynslösa, sjuka och hungrande människor som begår vilka brott som helst för att få något att äta. Han registrerar emellanåt de utländska finansiella intressenas närvaro men underlåter kategoriskt att se några samband mellan dessa välmående aktörer och de afrikanska folkens fattigdom". Inga förutfattade meningar hade lett mig till mina fördömande slutsatser. Kapuscinski hade helt på egen hand övertygat mig om sina brister. Ändå började jag i detta ögonblick att tvivla på min analysförmåga. Jag hade ju trots allt inte hört ett ont ord om gubben. Hade jag missförstått, läst fel? Måste jag tona ned min kritik?

5910_02.jpg

För att hitta stöd begav jag mig i natten ut på internet och letade recensioner. Till min förfäran möttes jag av idel hyllningar. "Aftonbladet Kultur då...", tänkte jag. Attans, ännu en lovsång till Ebenholts. Jag hade hunnit bli riktigt orolig när jag långt, långt ned på Altavistas träfflista fick syn på en rubrik från tidskriften Clarté, om vilken jag inte visste mer än att den var något arv från den där bokstavsvänster-epoken. Jag klickade och möttes av en orange sida med enorma textmängder. Jag scrollade nedåt. Där, en recension av Ebenholts, skriven av Peter Myrdal. Den var kortkort men levererade långt mer än jag vågat hoppats på. Peter hade inte, som jag, bemödat sig med att berömma Kapuscinskis "rika språk" och hans "levande beskrivningar" av den afrikanska verkligheten. I stället lät han finurligt några av Kapuscinskis mesta dumheter få stå för sig själva i sin eländighet. Bättre sätt att såga en bok får man leta efter. Det var praktdissen jag behövde för att återupprätta mitt självförtroende och lämna in texten i oförändrat skick.

Mitt första möte med Kapuscinski blev inte bara mitt sista, utan inledde sålunda också mitt förhållande med den tidskrift ni nu håller i handen.

Vila i frid, Ryszard.