Venezuela och drömmen om ett nytt Amerika

Kalle Holmqvist

Murbruk 2006

Få politiska processer i världen torde ha fått sådan uppmärksamhet som den bolivarianska revolutionen i Venezuela. Den okonventionella fallskärmsjägaren Hugo Chavez Fras sågs till en början med stor skepsis av en samlad vänster. Ett misslyckat kuppförsök och flera omfattande sociala program senare är situationen på många sätt den omvända - efter årtionden av nyliberal högkonjunktur försöker vänsterns olika strömningar göra Venezuela till ett exempel på den egna strömningens historiska korrekthet. Trotskister kallar revolutionen trotskistisk, vissa syndikalister kallar den syndikalistisk, marxist-leninisterna gör den marxist-leninistisk och vänstersossarna får den till att bli socialdemokratisk.

Det som hittills skrivits på svenska har bitvis präglats av dessa monopolsträvanden på det politiska projektet i Venezuela, vilket inte sällan skapat ofullständiga och felaktiga beskrivningar om revolutionens riktning och dynamik. I sin nyligen utkomna bok gör Kalle Holmqvist det hittills bästa försöket att genom intervjuer, elementära fakta och personliga reflexioner ge en allmän presentation av den pågående processen. Trots att författaren ibland går i samma fälla som många andra och får processen att bekräfta den egna (socialdemokratiska) övertygelsen, är boken pedagogisk i sin genomgång och överblick av landets segrar, utmaningar och problem.

Det enda påtagliga problemet kan man inte skylla på författaren, utan ligger snarare i det omöjliga att göra en aktuell beskrivning av en revolutionär process; de delar som behandlar den aktuella situationen är på många sätt redan inaktuella. De nu stora debatternakretsar kring en socialistisk författningsrevision, nationalisering av basindustrin, bygget av ett socialistiskt enhetsparti och att på bred front bygga ut den lokala rådsdemokratin som alternativ till den representativa borgerliga demokratin. Ingen av dessa diskussioner återfinns i boken då de alla har initierats under det senaste halvåret. Om processen fortsätter med bibehållen kurs kan vi med säkerhet vänta oss fler böcker, debattskrifter och skildringar om, för och emot den pågående revolutionen. I väntan på dessa är Holmqvist bok den mest aktuella av inaktuella böcker och rekommenderas till alla som finner ett intresse i att lära sig mer om den moderna historiens kanske mest eklektiska revolution.


Flödder

Pelle Olsson

Ord & visor 2006

Pelle Olssons Flödder är en ovanligt läsvärd kriminalberättelse, och det av flera skäl. För det första är den, till skillnad från de flesta romaner som gör detta anspråk, genuint samhällsskildrande. Dels ger Olsson läsaren en inblick i sociala skikt som de flesta av oss inte vet särskilt mycket om, nämligen missbrukarvärlden, dels bjuder han på en träffsäker rundmålning av miljöer och attityder som är typiska för det svenska 1980-talet. För det andra är persongalleriet i Flödder intressant. I stället för kriminallitteraturens gängse schablonkaraktärer eller "den socialt engagerade litteraturens" kvasinaturalistiska stereotyper möter läsaren i Olssons roman en samling udda och intressanta, men ändå typiska och trovärdiga gestalter vars öden man mer än gärna följer. För det tredje har Olsson lagt ned möda på någonting som majoriteten av samtidens svenska deckarförfattare uppenbarligen tycker är helt ointressant, nämligen intrigen. Romanen handlar om mordet på en narkoman, och Olsson lyckas placera liket på en punkt där flera olika världar möts.

Medan majoriteten av de samtida företrädarna för denna genre har förtvivlat svårt att integrera själva deckarintrigen i sina berättelser om samhället, har Olsson lyckats väl med att berätta om hur ett brott passar in ett större socialt sammanhang. Men framför allt är den välsnickrade intrigen ett bevis för att svensk kriminallitteratur inte måste vila på undermåligt litterärt hantverk, och i slutändan är det detta som gör Flödder till en ovanligt läsvärd kriminalberättelse.


Maktkamp europa

Mats Engström

Atlas Global 2006

Mats Engström - före detta ledarskribent på Aftonbladet, före detta biträdande statssekreterare, före detta politiskt sakkunnig åt Anna Lindh - försöker nu i en liten bok om EU med konststycket att lyfta sig själv i håret. Det går inte jättebra.

Engström oroar sig över "klyftan mellan elit och folk", något som EU tycks innebära. Boken är - som det står på baksidestexten - "en uppmaning till ökat engagemang" mot de "intressen som har störst resurser".

Samma gamla visa alltså: EU är vad vi gör det till (med det underförstådda budskapet att ett utanförskap är ett orealistiskt alternativ som inte ens kan tänkas). Så gör sig Engström - en man som i allra högsta grad var med och drev in oss i EU - politiskt oansvarig.

Men den urholkade demokratin - "det demokratiska underskottet" som det kallades på ja-sidan då i början på 90-talet - är ju själva vitsen med EU. Det förstår inte Engström som jobbar i en socialdemokratisk tradition som nu gjort sig helt urarva sitt socialistiska arv och som i stället kommit att bli allt mer liberal.

Till skillnad från klassiska liberaler, till exempel de amerikanska grundlagsfäderna Alexander Hamilton, John Jay och James Madison, verkar Engström fullständigt omedveten om vilka intressen han spelade i händerna med sitt engagemang för svenskt EU-medlemskap. Ty allt sedan den amerikanska konstitutionen kuppades igenom har metoden varit känd: inrätta ett snillrikt system av "demokratiska" institutioner som "balanserar" varandra. Och gör systemet oöverblickbart. På så sätt kan man uppnå det som de amerikanska grundlagsfäderna formulerade som "folkets totala uteslutande som kollektiv kraft från deltagande".

Hamilton, Jay och Madison förstod också att själva unionens storlek gör det svårare för folket "att upptäcka sin egen styrka och gå till gemensam handling".

För den som övergripande vill förstå EU är det alltså bättre att läsa The Federalist, en tvåhundra år gammal bok. Men är du ung skrupelfri liberal som tänkt dig en karriär inom socialdemokratin, så innehåller Engströms bok nyttig och inkomstbringande jargong.


Arbetarlitteratur

Magnus Nilsson

Studentlitteratur 2006

De senaste åren har diskussionerna, publikationerna och uppmärksamheten kring arbetarlitteratur ökat. Efter 1980- och 90-talets kompakta tystnad kring begreppet klass kan man skönja ett nyvaknat intresse. Att Susanna Alakoski nyligen tog hem Augustpriset för sin debutroman Svinalängorna är en indikation. Alakoskis bok är dessutom bara en i raden av böcker i ämnet vilka getts ut sedan slutet av 1990-talet. Andra är Lena Anderssons Var det bra så? och trilogin om Nancy av Elsie Johansson. Mot denna bakgrund ter sig Arbetarlitteratur som en naturlig följd av utvecklingen.

Magnus Nilsson tar ett brett grepp, och en bred definition av arbetarlitteratur gör att genren inte anses avslutad med 30-talisternas verk utan har efterföljare även i våra dagar. Boken tar sin utgångspunkt i själva definierandet av arbetarlitteratur och kriterierna av arbetare, för arbetare och om arbetare aktualiseras. Således bör man söka sig annorstädes om man är ute efter bibliografier och författarporträtt. Snårigheten kring begreppet arbetarlitteratur tydliggörs; i mångt och mycket har den endast den gemensamma nämnaren att den tematiserar arbetares villkor i den kapitalistiska världsordningen. Myter avlivas, såsom att den svenska arbetarlitteraturen skulle ha präglats av en estetisk konservatism och ståtat med bristande nyskapande. Mångstämmighet, kollektivism och kopplingar till modernismen lyfts fram som motpoler. Glansperioder, de största författarskapen och förutsättningarna för arbetarförfattarnas skapande, beskrivs. Redogörelser över litteraturens kopplingar till arbetarrörelsen, deloffentligheter och den borgerliga litterära offentligheten berörs. De binds ihop av vad jag ser som bokens röda tråd: (arbetar-)litteratur är alltid något mer än text skapad i ett kontextlöst vakuum. Detta är bokens stora poäng och förtjänst.

Arbetarlitteratur är en lärobok framför allt för universitetsstuderande. Utifrån det perspektivet fyller den en reflekterande funktion. Det är inte många uppenbara sanningar som bankas in utan författaren inbjuder till reflektion, eftertanke och diskussion. För mig väcktes debatthungern av behandlingen av de kvinnliga arbetarförfattarna. Att kvinnorna har fått stå i skuggan av de manliga (riktiga?) arbetarförfattarna är en frågeställning som kunde ha getts större utrymme. Kvinnors hårdare levnadsbetingelser tas upp som en av anledningarna till att det finns färre kvinnliga arbetarförfattare.

Att tematiken i kvinnornas bidrag till arbetarlitteraturen delvis behandlar andra problem berörs också. Där hade jag önskat mig mer. Problemet handlar om det tolkningsföreträde som männen har haft inom arbetarrörelsen och således också haft över vad som är en arbetare och vad som är arbetarlitteratur. Moa Martinssons författarskap problematiserar den manliga arbetaren genom att skildra män som avviker från den idealiserade bilden. Männen i hennes romaner super upp lönen och slår - de är inte enbart heroiska bärare av industrialismen. Denna kritik på en känslig punkt är mig veterligt inte någon stor tematik bland de manliga arbetarförfattarna.

Boken vimlar av andra trådar att diskutera vidare, fördjupa sig i och fundera kring. Köp den, debattera och fundera över detta för Sveriges del oskattbara kulturarv! Än i dag förvaltas det av nya generationer författare, som tematiserar arbetarklassens erfarenheter och politiska mål.