I januari påpekade Hamasledaren Khaled Meshal att Israel är ett historiskt faktum. Det lär inte påverka dem som använder formeln "Israels rätt att existera" för att blockera alla framsteg i Palestina. Hans Isaksson analyserar en tvetydig fras.

Det hade varit fel att påstå att det så kallade internationella samfundet1 präglas av något större mått av konsekvens i sitt förhållande till Palestina. Eller för att vara mera exakt, nämnda samfund uppvisar visserligen en benhård konsekvens då det gäller att stödja den israeliska sidan på bekostnad den palestinska i den drygt sextioåriga konflikten. Men motiveringarna har skiftat, och förhållandet till de internationella normer man bekänner sig till har varit mer eller mindre lösligt.

I en analys av experten på internationell rätt, John V. Whitbek, granskades nyligen de skilda formuleringar EU och USA använt för att motivera bojkotten av den erkänt demokratiska regering som palestinierna valde våren 2006.2 Sanktionerna har åsamkat folket ett avsevärt elände, och tycktes ett tag föra det till randen av inbördeskrig.

I medierna sägs, i enlighet med stormakternas och Israels retorik, den fortsatta bojkotten bero på den palestinska Hamasregeringens vägran att 1) "erkänna Israel", eller 2)"erkänna Israels existens" eller rent av 3)"erkänna Israels rätt att existera". Men dessa tre formuleringar står, enligt Whitbeck, i själva verket för tre olika saker.

Att "erkänna Israel" är en legal, diplomatisk handling stater emellan. Att tala om att en politisk rörelse eller ett parti skulle "erkänna" en stat är nonsens. Detta har inte Hamas problem med.

Att "erkänna Israels existens" är en annan sak. Vad menas t.ex. med "Israel"? Är det de 55 procent av det historiska Israel som 1947 tilldelades en judisk stat av FN:s generalförsamling (och därmed de segrande stormakterna i andra världskriget). Är det de 78 procent av Palestina som ockuperades av Israel 1948 och som nu betraktas som "Israel" eller "själva Israel" av de flesta av världens länder?

Är det de 100 procent av det historiska Israel som ockuperades av Israel 1967 (inkl. Golan,Västbanken etc.) och som nu betecknas som "Israel" på kartor i israeliska skolböcker?

Att många av grannländernas talesmän sätter "Israel" inom citationstecken är redan av dessa skäl ganska motiverat. Så mycket mera som Israel hittills vägrat att definiera sina egna gränser - ty att definiera är att avgränsa är att begränsa. Innan så har skett skulle det vara svårt för en palestinsk regim att in blanco erkänna ett grannland, som tills vidare tillerkänner sig själv rätten att bestämma sina, och därmed grannländernas, gränser.

Att "erkänna Israels rätt att existera" är en helt annan sak. Det handlar om en moralisk fråga. Det handlar inte längre om historiska och världspolitiska fakta.

Israeler vet att Förintelsen faktiskt ägt rum, liksom palestinierna vet att Nakba, deras fördrivning från större delen av deras territorium, har ägt rum.

Israelerna bör inte rimligen avkrävas något erkännande av att det var "rätt" att tsarregimen förföljde judarna och att nazisterna försökte utrota dem. När Yassir Arafat i Stockholm 1988 tillkännagav "Israels rätt att existera i fred och säkerhet", medgav han inte att det var någon historisk rättfärdighet som upprättade Israel och fördrev palestinierna, men att Israel var ett faktum, som man inte avsåg att ändra på med våld. Detta är en formel som sedan länge har använts av f.d. koloniala länder när det gällt att avstå från krig sinsemellan och rätta sig efter de godtyckliga gränser mellan nationerna som imperialistmakterna har lämnat efter sig i tredje världen.

Amerikas ursprungsbefolkning brukar inte avkrävas någon deklaration av sina nuvarande herrar att de med rätta fördrivits eller utrotats. Palestinierna borde inte under hot om förintelse som folk tvingas att erkänna att det därtill var "rätt" att Israel upprättades. Detta fick som ju direkt konsekvens att sextioåriga palestinier antingen levt i exil hela sitt liv, eller i den mån de kunnat stanna kvar, blivit behandlade som undermänniskor. Det är i grunden vad kravet innebär för palestinierna.

Det är Henry Kissinger som ursprungligen tillskrivs formeln om Israels "rätt till existens". Under decennier har den tjänat som ett effektivt hinder för alla framsteg i Palestinafrågan. Samidigt har den varit ett medel för att köpa Israel mera tid för att etablera territoriella "fakta" - bl.a. genom nya bosättningar - och för att kasta skulden på palestinierna för att de genom sin tjurskallighet skapar sitt eget elände.

Att inte skriva under på Israels och det s.k. "internationella samfundets" skenbart så rimliga krav har blivit den prövosten som avgör om vägraren skall karakteriseras som "terrorist" och som individ eller parti behandlas som ett skadedjur. För palestinierna handlar det om deras överlevnad som folk, att vägra att spotta på sin historia.

Det är en skam att Sverige spelar med i detta cyniska spel.

Noter

  1. Det täcknamn som ett antal imperialistiska stater under ledning av USA numera använder sig av när de uppträder kollektivt.
  2. John V Whitbek, www.counterpunch.org/whitbeck12212006.html