För inte så länge sedan ringde en av extrajobbarna och begärde ett möte med mig. Han var irriterad, för att inte säga förbannad. Jag sade åt honom att komma förbi fackexpeditionen så vi kunde prata om vad som stod på.

De som jobbar extra i vår fabrik är oftast deltidsanställda en dag i veckan på helgen. En del av dem studerar resten av tiden, andra väntar på att bli inringda för kortare vikariat. Gemensamt för dem är att de tillhör en av de mest försummade grupperna inom fackföreningsrörelsen. Deltidare och timanställda förväntas i regel gå med i facket först när de blir tillsvidareanställda. Problemet är att de nuförtiden sällan får några fasta jobb.

I vår fackklubb har vi valt att betrakta dem med otrygga anställningar som den viktigaste gruppen av alla i stället. I styrelsen är vice ordföranden och sekreteraren båda deltidsanställda helgjobbare. Visstidsklubben startades för att alla som saknar fast heltidsanställning själva ska kunna vara delaktiga i att skapa trygga jobb, på sina egna villkor.

När helgjobbaren kom upp till expeditionen skrädde han inte orden. Kritiken var hård. Han talade i vi-form och gjorde klart att han hade söndagspersonalen bakom sig.

- Vi är besvikna och arga. Vi förväntade oss att få vara med och påverka de nya arbetstiderna när schemana förhandlades om, förklarade han.

- Ni höll en massa möten med den ordinarie personalen. De följde med på förhandlingarna och fick rösta om olika alternativ, fortsatte han med udden riktad mot klubbstyrelsen.

- Men oss på helgen glömde ni helt bort. Tro inte att vi tänker finna oss i något sådant.

Å ena sidan tycker jag det är pinsamt att vi i styrelsen, efter allt vårt arbete med att demokratisera fackklubben och skapa delaktighet bland medlemmarna, lyckades glömma en så viktig sak som att låta helgpersonalen vara med och fatta beslut om deras egna arbetstider. Samtidigt kan jag inte låta bli att känna mig stolt över att en grupp som för bara några år sedan knappt ens kände till att det fanns en fackförening på fabriken helt plötsligt kräver att få vara med och påverka förhandlingarna.

Ibland ser man inte framstegen, ungefär som när träden skymmer skogen. Men när medlemmarna är arga och skäller, då ska man lyssna noga. Helgpersonalen hotade med att mobilisera för att rösta ut styrelsen, precis som de hotade att lägga ner arbetet när företaget ville sänka övertidsersättningen. De tar inte skit från någon. Lite mer sådan glöd i arbetarklassen, tack.

Frederick Batzler är fackligt aktiv på Pågens brödfabrik i Malmö.