Det kallas globalisering

I Nice och andra franska städer har borgmästare länge försökt förbjuda tiggeri. Mannen som sitter intill bankomaten i gamla stan och tigger, kvinnan som brukar sova i entrén till Louis Vuitton-butiken, gubben som suttit vid bokhandeln under arkaderna vid Place Massena i åratal och hoppas på några mynt: alla är egentligen en påminnelse om luckorna i det franska välfärdssystemet. De passar inte heller in i stans glamorösa image.

Att högern vill ha bort det fysiska beviset på den misären är kanske inte konstigt. Att hela tiden mötas av blickar och utsträckta händer är påfrestande, även om jag aldrig som i Sverige, sett någon som tigger bli utskälld: "I Sverige behöver man inte tigga, i Sverige går man till socialen." Men i Frankrike räcker socialbidraget bara till hyra eller mat, och i USA är de numera tidsbegränsade.

I Las Vegas, där antalet hemlösa fördubblats de senaste tio åren (till 12 000), har de lokala myndigheterna gått längre än de franska borgmästarna kan drömma om och fått igenom en bestämmelse om att man inte får ge de "fattiga" mat i parker. I Orlando måste den som vill ge mat till mer än 25 personer köpa ett tillstånd som berättigar till att göra det två gånger om året. I Dallas är det förbjudet att ge hemlösa mat utanför angivna platser. De hemlösa skräpar ner, heter det. I Nice verkar de däremot nästan blivit en del av sopåtervinningen. Fattiga rumäner går systematiskt igenom olåsta soprum. De plockar upp saker de kan sälja och annat de kan äta. Tredje världen har kommit till världens rikaste städer: det kallas globalisering.


Idoler

Äntligen är Carl Nils Daniel Bildt tillbaka i regeringen. Han är en rutinerad politiker som inte gör bort sig. I DN talar han om sin beundran för folkmordsarkitekten Henry Kissinger utan att någon höjer ett ögonbryn. (Medierna är för upptagna med den nya regeringens privata fiffel.) Bildt tillhör de gamla moderaterna som faktiskt ofta sa vad de tyckte. Det är allstå stake i Bildt. Så knullade han sig också in i den moderata partiledningen och profilerade sig som säkerhetspolitisk expert genom att förväxla ryska u-båtar med minkar.


Kolonialmakt

Jag läste Olle Josephsons artikel om danskarna i Clarté 1/2006, "Brandesvarning", med stort intresse. Som islänning delvis utbildad i Danmark har jag funderat mycket över att danska universitet är så frisinnade och inspirerande, medan befolkningen i allmänhet, eller en stor del av den, verkar vara rasistisk och främlingsfientlig.

Det är också problemet med den danska kolonialmakten i Nordatlanten: den tillhör, som Josephson påpekar, inte danskarnas självbild. De har aldrig tänkt på sig själva som kolonialmakt, som t.ex. England och Frankrike varit tvungna att göra. Men islänningarna betraktade danskarna som en kolonialmakt, i varje fall ungefär från mitten av 1800-talet.

Jag tror att den danska bonderadikalismen har varit inflytelserik över allt i Norden. Brandes hade ju stort inflytande också bland Islands intellektuella på 1800-talet, liksom folkhögskolerörelsen och mycket annat gott från Danmark. Islands självständighetskamp utkämpades egentligen till stor del med vapen som hämtats från danska radikaler.

Det är intressant att se hur olika Danmark och Sverige är i invandrarfrågan. Också Island har en massa invandrare, och här har vi inte heller sett "danska" förhållanden i frågan, om än faran ständigt lurar under ytan. Jag tror ingen här i landet har en bra förklaring på denna relativa frånvaro av offentligt invandrarhat - möjligen hänger det samman med att det inte var så länge sedan Island själv var en koloni, eller betraktade sig som en koloni. Islänningarna är ju extremt nationalistiska, men det har märkligt nog inte givit utslag i främlingsfientlighet.

Jag tror att Josephson är något viktigt på spåren i sin artikel: splittringen i Danmark mellan kulturradikaler och befolkning, den tidigare ställningen som kolonialmakt (och en delvis oproblematiserad nuvarande status som kolonialmakt; Färöarna och Grönland tillhör fortfarande Danmark) och Pia Kjrsgaards insats som duktig politiker är alla viktiga förklaringsmoment för Danmarks särställning.

Kanske kunde man nämna en sak till. Danmark har egentligen aldrig fullständigt gjort upp med den gamla, feodala kungamakten, och den har också en annan ställning än t.ex. i Norge eller Sverige.

Arni D. Juliusson, historiker, Reykjavik


Hets mot muslimer

Det är ett faktum, som en och annan, stundom hela politiska partier, ibland glömmer bort, att världens befolkning till 99,85 % består av utlänningar.

Jag känner förvisso inte alla utlänningar. Därför har jag, och många med mig, tagit som praktisk tumregel att betrakta utlänningar som exakt lika stora skitstövlar som vi som inte är utlänningar.

Folkpartiets s.k. integrationsgrupp, som varit sammansatt av idel folk med utländsk bakgrund, har länge varit ett generaltest för denna princip.

Förre ordföranden i folkpartiets integrationsgrupp, Mauricio Rojas, invandrad från Chile 1974, kunde redan vid mitten av 80-talet identifieras som sällsynt lovande skitstövel, när han lade grunden till sin karriär inom Timbro och moderaterna genom att i sin avhandling göra upp med sin ungdoms marxism (?) och vid Lunds universitet föreläsa om Pinochetregimens välsignelser. (Dock inte om hur Pinochet och CIA torterade hans mor.) För att sedan hamna i folkpartiet 2004, och formulera partiets nya fråga: "hur man vinner folk för liberala ideal genom att hetsa mot muslimer utan att nämna dem".

Nyamko Sabuni är en yngre kollega till Rojas i integrationsgruppen, född i Burundi 1969. Hon väckte internationell uppmärksamhet genom att föreslå slöjförbud och obligatorisk fittinspektion av alla töser mellan 11 och 13 år. Eftersom det inte var meningen att den ursvenska seden att pierca sig i de yttre könsdelarna skulle drabbas, grep Rojas in för att ställa skåpet på "rätt" ställe. Sabuni borde enligt honom ha begränsat sig till riskgrupperna: flickor vars föräldrar är födda i vissa afrikanska eller Mellanösternländer där stundom kvinnlig omskärelse tillämpas.

Sabuni blev följaktligen integrations- och jämställdhetsminister i Reinfeldts moderatregering. Sabunis chef, Rojas, åkte ur riksdagen och ska i stället ägna sig åt internationella frågor. Varifrån inspirationen kommer framgår av Rojas analys av USA:s överfall på och ockupation av Irak:

"Ett stort antal länder är i dag beredda att på olika sätt dela de anglosaxiska demokratiernas ansvar. Danmark är det land i Norden som tydligast visar det mod som i vissa situationer fordras för att frihetens låga inte ska slockna, och det är bara att beklaga att vi inte kan säga samma sak om Sverige." (DN 10 oktober).

Men låt oss ändå hålla fast vid våra ursprungliga principer: Rojas och Sabuni är ju inga riktiga utlänningar, och folk som Leijonborg inga riktiga liberaler. De är inte ens människor i vanlig mening, utan svenska folkpartister m/06.


Män i skägg

Män med ansiktshår har alltid något att dölja. I Irak har de mustasch, i Iran är det skägg som gäller. Alltså är det nationer som döljer något. Saddam Hussein dolde sina massförstörelsevapen och sitt kärnvapenprogram så bra att man fortfarande inte hittat dem. En del säger att Saddam flyttat massförstörelsevapnen och kärnvapenprogrammet till Syrien. Andra menar att de finns i Iran.

Saddam förfalskade dokument så det skulle se ut som han försökt skaffa uran från Afrika, bara för att få Bush att framstå som en lögnare. Även iranierna har spritt ut rykten om att de försöker smuggla ut uran från Afrika, bara för att förvirra den civiliserade, välrakade världen. Iranierna har spritt många lögner om Iran i hopp om att deras kärnvapenprogram ska komma bort bland dem. Man kan inte lita på folk med skägg.

FN:s internationella atomenergibyrå (IAEA) kunde inte hitta Saddams vapen, och nu vill de att man ska tro dem när de säger att inget tyder på att Iran skulle ha ett militärt kärnvapenprogram.Nyligen skickade de rent av ett brev till den amerikanska regeringen och kongressen där de hade mage att kalla en amerikansk rapport om Iran för "felaktig" och "vilseledande". Mellan Irak och Iran skiljer det bara en bokstav.


Vem hotar?

Den nordkoreanska provsprängningen av en kärnladdning är ett resultat av Bushadministrationens konfrontationspolitik. USA har i över ett halvsekel vägrat sluta fred och normalisera relationerna med Demokratiska Folkrepubliken Korea. Under Clinton var USA på väg mot en normalisering, men Bush har trappat upp fientligheterna.

I sexpartsförhandlingarna pressades USA i september 2005 till att gå med på ett uttalande om att parterna skulle "respektera varandras suveränitet, existera fredligt tillsammans och vidta steg för att normalisera sina relationer". Men omedelbart därefter inledde Washington en grov förtalskampanj och ekonomiska sanktioner.

Eftersom USA inte genomför sina åtaganden enligt det gemensamma uttalandet, är det meningslöst att återuppta samtalen, ansåg Nordkorea och trappade upp försvarsförberedelserna. I juni provsköt man missiler - en defensiv åtgärd som inte stred mot någon folkrätt. USA lyckades förmå FN:s säkerhetsråd att fördöma provskjutningen.

Provsprängningen syftar till att hindra USA att utlösa ett nytt förödande krig i Korea och Ostasien och bevara maktbalansen och stabiliteten i regionen.

Finns det då inte en risk att kapprustningen tar ny fart och att Japan och Sydkorea själva skaffar kärnvapen? Jo, som den före detta sydkoreanske presidenten Kim Dae-jung påpekat, fördjupar USA:s politik de regionala meningsskillnaderna och den japanska högern tar den som förevändning att kräva upprustning, vilket ökar Kinas misstro. Det är en farlig spiral.

Det ökade trycket från högerkrafterna i Japan att landet ska skaffa sig kärnvapen är en orsak till den kinesiska irritationen över kärnvapensprängningen. Men både Japan och södra Korea är redan integrerade i den amerikanska kärnvapenstrategin. För Nordkorea är det måhända av mindre intresse vem som har befälet över kärnvapnen i dessa länder.

Ur kinesiskt perspektiv binder Nordkorea upp och splittrar de amerikanska styrkorna i Stilla Havsregionen. Det minskar det amerikanska militära trycket mot en återförening med Taiwan och bidrar till försvaret av nordöstra Kina. Trots att ländernas skilda nationella intressen, förblir de därför viktiga för varandra.


Bravo Sabuni

Till statsrådet Nyamko Sabuni!

Gratulerar till ditt framträdande i lördagsintervjun i P1 den 28 oktober. Du var strålande, redig och klar. Det var verkligen roligt att höra en minister, som så tydligt slår vakt om det sekulära samhället. Vi ser ju idag hur det sekulära samhället angrips från höger av t.ex. Ulf Ekmans Livets Ord och från vänster (?) av en del muslimska företrädare. Och alltför många politiker jamsar med i detta religiösa "korståg".

Jag tycker också du håller fram en viktig sak i integrationsdebatten, nämligen att kunna hantera det svenska språket så att man kan göra sig förstådd. I dag tycker jag att mycket av det som lite löst kallas multi-kulti mest leder till segregation och enklavisering.

För mig som vänstermänniska känns det lite ovant att skriva till en folkpartistisk minister, men rätt skall vara rätt, och du är värd alla lovorden.

Bästa hälsningar

Ulf Karlström


Titta det snöar

Det snöade på allhelgonadagen; det kom nästan sex centimeter. Och det blåste hårt. Det räckte för att alla tåg till och från Stockholm skulle ställas in, liksom alla bussar och för att det skulle ta fyra timmar i stället för tio minuter at köra från Slussen till Farsta.

Var detta naturens övermäktiga krafter? Självklart inte. Det snöade och blåste lika mycket för fyrtio år sedan. Men snöröjning och vägunderhåll och tåg och allt annat ligger numera på entreprenad hos företag som vart och ett måste slimma kostnaderna för att överleva. Så var några krafter övermäktiga, var det kapitalismens.