Sverigedemokraterna fick så många röster i valet att rumsrenhetsförklaringen skymtar runt hörnet. Samtidigt har en del intellektuella börjat tala om hot mot demokratin från islam, slöjorna, invandrargängen. Så står rasismen på tur när man glömmer klassperspektivet, skriver Henrik Skrak.

De frågor han reser är avgörande, fortsatta inlägg välkomnas.

Småländska tattare, fiskarna i Simrishamn, för att inte tala om göingarna i norra Skåne, nog var de jobbiga, kriminella, våldsamma, ett hot mot vanliga skötsamma människor. I dag är de historia. Men på 30-talet skrevs upprört, åtminstone om det som kallades "tattarplågan" i Småland. Gemensamt för dessa grupperingar var fattigdomen och utanförskapet. Välfärdsstaten avhjälpte problemet. Men den lösningen var inte given. Den lösningen byggde på klassmedvetande och på ett antirasistiskt renhållningsarbete inom den svenska arbetarrörelsen.

Men nu börjar tjugo år av nedmonterad välfärdsstat och avideologiserad socialdemokrati kännas in på bara skinnet. Sådana man trodde var vänner visar, för att utrycka det milt, dåligt politiskt omdöme. Först var det Lena Andersson som skrivit den utmärkta romanen Var det bra så? Tillsammans med Arne Ruth och åtta andra intellektuella ondgör hon sig i Expressen den 29 september över "religiöst grundade politiska system" som "rättfärdigar // övergrepp mot kvinnor, barn och homosexuella". Vilken religion som främst står i skottgluggen råder det ingen tvekan om. Det är islam. Visserligen erkänner Lena Andersson "förtrycket mot personer med muslimsk bakgrund i form av antiterrorlagar", men det som verkligen oroar henne är att så många "drar slutsatsen att respekten för islam kräver större varsamhet än den som gäller för kritik av andra trosföreställningar". Därefter går hon till storms mot "auktoritära regimer i arabvärlden och länder som Iran och Pakistan".

Anledningen till att det finns självmordsbombare är enligt Lena Andersson "tanken att människor är identiska med sina trosdogmer". Och den lilla kritik mot USA som trots allt går att spåra i artikeln formulerar Lena Andersson sålunda: "Den kristna högerns frammarsch i USA har skapat lidanden i länder i Tredje världen." Men det är inte den kristna högern i USA som varit drivande när det gäller folkmordet i Irak (först genom FN-sanktioner under 90-talet, nu genom ockupationskrig och terror). De människor som gått i bräschen för denna politik bekänner sig till precis samma ideal som Lena Andersson i artikeln bekänner sig till. I ett läge där Sverigedemokraterna i senaste valet gått fram på bred front, där det demokratiska Israel (som Lena Anderson undviker att fördöma) just terrorbombat Libanon, där USA för blodiga erövringskrig, i detta läge är det rätten att få häda islam som Lena Andersson tycker är viktigast att kämpa för.

Och som om inte detta vore nog skriver en annan författare, som man trodde man delade grundläggande värderingar med, en artikel i Sydsvenskan den 5 oktober under rubriken "Etniska svenskar föraktas". Det är Fredrik Ekelund som går till storms mot "invandrargäng", mot "rasismen mot svenskar", mot att det allmänt anses "fel att oroa sig för islams utbredning", mot "slöjan en djupt reaktionär symbol som uppmuntrar killar att dela upp tjejer i horor och madonnor".

De som inspirerat Ekelund till artikeln är gamla arbetskamrater från hamnen. De representerar enligt Ekelund arbetarklassen och dess skötsamhetsideal, ja, en av dem beskrivs till och med som "en termometer i folksjälen". Nu har de gått och blivit Sverigedemokrater. Men eftersom de i Ekelunds föreställningsvärld är arbetarklassen (den skötsamma alltså) så kan de ju inte ha fel. Huvudanledningen till eländet i Malmö är sålunda inte socialt. Det är kulturellt och religiöst. Det tacklas bäst genom förbud mot slöjor och religiösa friskolor, samt genom hårdare tag mot invandrargängen.

Gemensamt för Andersson och Ekelund är att de fullständigt glömt bort klassaspekten i sina - ska vi kalla det - analyser. I ett läge där klass, religiös tillhörighet och etnisk bakgrund överlappar varandra leder en sådan uraktlåtenhet ofelbart till rasism. Det mörknar på den svenska parnassen.