Årets boktitel är säkerligen Arbetarklassens bästa partytricks - så heter författaren Tony

Samuelssons essäsamling. Men det är ingen ut- och invrängd etiketthandbok utan en mycket väsentlig diskussion om arbetarlitteraturens villkor. Magnus Nilsson presenterar boken och därefter följer ett utdrag.

Tony Samuelssons Arbetarklassens bästa partytricks (Wahlström & Widstrand, 2006) är en bok med många förtjänster. Den man först noterar är den underbara titeln, men när man kommit förbi den tar det inte lång tid att upptäcka att det finns mycket, mycket mer som gör boken läsvärd.

I sexton essäer av varierande längd presenterar och diskuterar Samuelsson hur klassamhället satt sina spår i bl.a. P. C. Jersilds, Per Olof Sundmans, Liza Marklunds, Kurt Salomonsons och Jan Fridegårds författarskap. Det är alltså inte bara traditionell arbetarlitteratur som behandlas, och Samuelsson gör inte heller några anspråk på att omdefiniera denna tradition för att därigenom kunna inkludera nya författarskap. Ändå är det kanske just det som blir resultatet. Arbetarlitteratur är litteratur som av läsaren kopplas samman med arbetarklassen. Samuelsson visar med all önskvärd tydlighet att det finns många texter i den moderna svenska litteraturen i vilka klassamhället och arbetarklassen utgör viktiga resonansbottnar. Och därmed har han öppnat för en diskussion om arbetarlitteraturens gränser som är helt nödvändig om man inte vill göra hela traditionen till ett väldefinierat men statiskt museiföremål.

Bland de många författare som Samuelsson behandlar är det två som får i särklass mest utrymme. Den ena är Ivar Lo-Johansson, vars person, verk och poetik Samuelsson hela tiden återkommer till. Den andra är Samuelsson själv. För läsningarna av hur olika författare i sina verk förhållit sig till klassamhället är hela tiden relaterade till Samuelssons brottning med den egna identiteten som arbetarförfattare. Denna inblick i en samtida arbetarförfattares skrivarverkstad är kanske det allra mest intressanta i boken.

Vad kommer då Samuelsson fram till? Det är en fråga som inte är helt lätt att besvara eftersom han hela tiden förhåller sig prövande till sitt ämne och oftare låter resonemangen mynna ut i nya frågor än i definitiva svar. En central tanke tycks dock vara att frågan om arbetarklassen och litteraturen först och främst har med författarnas sociala bakgrund att göra. Exempelvis hävdas att endast de "som har egen erfarenhet av socialt förtryck" kan vara arbetarförfattare. Problemet med detta resonemang är dock att det framställer identitet (vem man är) som någonting viktigare än ideologi (vilka åsikter man hyser) och det kan i sin tur leda till att arbetarlitteraturens politiska dimensioner hamnar i skymundan. Emellanåt tycks ideologiska och politiska frågeställningar också verkligen vara mindre intressanta för Samuelsson än frågor om hur enskilda författares identiteter påverkas av klassamhället. Här känner jag mig frestad att göra invändningar. Och därmed uppenbaras åter den största förtjänsten med Arbetarklassens bästa partytricks, nämligen att den hela tiden aktualiserar just de avgörande punkter där åsikterna kan glida isär. Samuelsson har alltså skrivit en bok som förtjänar att bli underlag för diskussioner av såväl den arbetarlitterära traditionen som mer allmänna frågor om litteraturens förhållande till klassamhället. -

Jag har funderat en del på vad den är egentligen: den stora samtidsromanen. Senast det begav sig var då Ulf Lundell 1976 slog igenom med megahiten Jack, menar Göran Greider i LO-tidningen 29/1996. Ivar Los Kungsgatan är ett ännu tidigare exempel. En liknande litterär knall är vad vår samtid behöver och inte minst den arbetardikt som för en så tynande tilvaro i vår tids allt snävare förlagskonjunkturer. Greider efterlyser ett nytt litterärt sound och efter en rad skarpa iakttagelser drar han slutsatsen att dagens arbetarförfattare brister i modernitet och har svårt att nå fram till nuet, till en "oexploaterad" samtida erfarenhet. Det tror jag stämmer. Greider har stött på något viktigt. Ändå blir jag lite besviken - det klingar till sist mest gammal sjuttiotalsrefräng om Greiders eget sound, trots att exemplet Lundell borde ge nya synvinklar.

När vi inte förmår slå oss fria på samma sätt som Lundell är det ursprunget och traditionen som sätter hinder i vägen: våra klassiska working class heroes är ännu bra förebilder, visst, men på köpet får vi ett omodernt språkarv och en halvsekelgammal realism. Sedan har vi med yrkesromanens uppsving och Ivar Lo som ensam guru i arbetardikten också en massa politiska "måsten" att ta ställning till. Jag tror det är många blivande arbetarförfattare som står och stampar. Och stupar. Den typ av arbetarroman som var förhärskande på sextio- och en bit in på sjuttiotalet - och som Jack så lustfyllt bröt med - den erbjuder enligt min mening ingen hållbar litterär grund. Och går man längre tillbaka är det säkert möjligt att också i dag skriva en Kungsgatan som någon beslutsfattare kan vifta med i riksdagsbänken, men inte är det särskilt troligt att det är den stora samtidsromanen det gäller. Vi behöver ett nytt sound. Traditionen i all ära, men den behöver påfyllning. Annars hamnar den på museum.

Så när Greider retar sig på en importerad realism går hans resonemang över styr. Den amerikanska smutsiga prosan, menar han, lägger ett tolkningsfilter över erfarenheter som kräver en annan (svensk) lyhördhet. Det är märkligt att höra när Greider just lovprisat Jack och rockmusikens friare traditioner - det var ju precis det som Lundell en gång gjorde, han tog vägen över Atlanten. Jack Kerouacs inflytande var ju den nödvändiga injektion som behövdes för att få igång romanen. Här ligger det också nära till hands att ta fram Jacks rätt svaga bindningar till något slags kollektiv, förutom den egna vänkretsen, också det i amerikansk anda. Jack är sin egen lyckas smed, han "kämpar" inte för någon annan erfarenhet än den fria människans, han är en predikant men ingen frälsare. Ett destillat av hans "världsbild" röjer inga politiska "måsten", han hyser inga världsförbättrarplaner på bred front, och därmed bryter han resolut med den dåtida vänsterns litteraturdekret. Vilket också vänsterns reaktion på romanen vittnar om. Jack skiter helt enkelt i arbetarklassen, "knegarna" och "knegarna som blivit brackor", hans roman är ett enda stort NEJ till att bli fångad i samma livsbur som dem. Romanens stora förtjänst är ju det hopp om livet den ger, lika fräckt som de första punkbandens larmande gitarrer gjorde kort därefter. Jack passade inte vänstern, lika lite som punkupproret gjorde det, men det fick en massa unga människor att göra något och komma ur en inre likgiltighet. Precis som den Strindberg som skrev Röda rummet är Lundell en outsider som ger fan i etablissemangets samtid och skapar en egen. Ett eget sound. Ty detta är, tror jag, vad en lyckad samtidsroman gör, den bekräftar inte samtiden, den bryter med samtiden, samförståndet. Den skapar en ny sorts frihet, nya stämningar, möjligheter. Det är precis det som Stig Larsson gjorde med Nyår en bit in på åttiotalet. Och när Lars Andersson som tjugofemåring skrev Snöljus 1979, var det en roman som skapade något så nytt att den till och med var före sin tid; jag tänker på bokens centrala mikrobiologiska motiv, det snabba dödliga virus som inget mänskligt immunförsvar biter på. Då något fullständigt okänt, idag talar vi om hiv och ebola. Därför är det tveksamt om denna breda samtidsroman som Greider till sist skissar fram överhuvudtaget har några möjligheter att komma från arbetarklassens söner och döttrar när en av traditionens främsta förespråkare inte röjer upp mer än han gör. Ty Greiders samtidsroman blir en underlig hybrid. Det är en Jack som "kämpar" för underklasserfarenheter, undanträngda sociala miljöer och språkvärldar, en Jack som söker sina klassrötter och därmed sin självkänsla, en Jack som tror det Erik Lagus trodde i Svante Foersters Klasskämpen: "Min klass behöver mig!" Det är en Jack som inte får filtreras genom Kerouac och Dylan, ja en Jack som helt enkelt kommer att gå spårlöst förbi. Tillbaka på ruta ett, skulle jag vilja påstå.

Det är dödfött att bara fortsätta i de in-körda hjulspåren. Det är inte synd om oss. Vi är inga offer. Arbetarbakgrund och klasstillhörighet borde vara en tillgång, ja en fördel gentemot medelklassförfattaren. Den gör oss socialt känsligare och bredare, vi ser saker som medelklassen inte ser. Men då måste lite av amatörgemytet bort. Upp med vilda språk- och ämnesdiskussioner på dagordningen, och ytterst måste var och en rannsaka sitt motiv för att skriva: Hur mycket är vi villiga att offra för att skriva som bäst? Nog med dessa fastställanden av eventuella politiska effekter och vinster om vi skriver si eller så; nog med dessa förhärdade ramar för vad som ska skildras och hur det ska skildras - det visar exemplet Lundell med all önskvärd tydlighet. Arbetardikt borde vara så mycket mer. Frihet, mångfald, nyfikenhet, jävlaranamma. Tänk självständigt, var egentligen Ivar Los enda råd till en ung författare.

Och om det är de unga författarna som kommer underifrån som kan vitalisera litteraturen och göra den bredare läst, då hoppas jag att de struntar i om de skriver samhällsnyttigt eller ej. De får inte isolera sig till den egna traditionen. De måste nyfiket möta upp på andra planhalvor. Arbetarursprunget, om man har något, sitter ändå där i ryggraden. Man går dit man måste gå. Man vet alltid varifrån man kommer.

Ett utdrag ur "Arbetarklassens bästa partytricks" , Wahlström & Widstrand, 2006.