Det är 70 år sedan spanska inbördeskriget. Men det är fortfarande politiskt sprängstoff. Den förhärskande historieskrivningen hävdar att Sovjet och Stalin splittrade motståndet mot fascismen eller till och med förhindrade en socialistisk revolution i Spanien. Bästsäljarförfattaren Antony Beevor är inget undantag. Historien är en annan, skriver Henrik Skrak.

Brittiske militärhistorikern Antony Beevor, som bland annat skrivit bästsäljarna Stalingrad och Berlin - slutstriden 1945, har nu även skrivit bok med titeln Spanska inbördeskriget (Historiska Media, 2006). Beevor skriver lättläst och spännande men han följer knappast den intention han uttrycker i sitt förord, att försöka vara objektiv. Allt blir liksom Stalins fel, en trygg ståndpunkt som ingen recensent med självbevarelsedrift vågar ifrågasätta. Ondskan blir alltså huvudorsak, inte intresset. Just därför förmår inte Beevor uppfylla det uttalade syftet med sin bok, att "utvidga kunskapens gränser".

Sedan finns det ju faktiskt en mycket bättre och mera omfattande brittisk bok om spanska inbördeskriget - Hugh Thomas The spanish civil war - senast uppdaterad 2001. Att översätta Beevor och inte Thomas är möjligen ett kommersiellt val. Men valet är också - vilket jag ska visa - ideologiskt.

Efterblivet och feodalt gick Spanien in i 1900-talet. Konstitutionen av 1876 innebar visserligen parlamentarism. Men bara till namnet. Röster på överklassens partier avtvingades en försvarslös och undersysselsatt befolkning genom våld. Två tredjedelar av Spaniens invånare kunde varken läsa eller skriva. Jordbruket var ineffektivt, industrin liten och regionalt koncentrerad. Detta utgjorde den ekonomiska grunden för anarkismen, en individualistisk och puritansk rörelse, en negation av överklassens katolicism. När den utarmade adeln ökade trycket mot sina underlydande svarade dessa med revolter ofta riktade mot kyrkan. Utan strategi och organisation var dessa uppror dömda att misslyckas.

Inte heller anarkosyndikalismen blev framgångsrik. Anarkosyndikalisterna hade visserligen ett konkretare mål jämfört med de mera renläriga anarkisterna som romantiskt drömde om att omvandla Spanien till självstyrande kommuner i en lös federation. Anarkosyndikalisterna tänkte sig övergången till ett rättvisare samhälle genom generalstrejk. Men utan strejkkassa, utan högkvarter, utan dagordning på mötena, blev inte heller CNT, som deras organisation kallades, framgångsrik.

Spaniens efterblivenhet manifesterades internationellt. Den sista kolonin på andra sidan Atlanten - Kuba - förlorades till USA 1898, och 1904 tvingade Frankrike till sig en del av Marocko. Spontana och regionala resningar ledde sedan fram till militärdiktaturen 1923 under Primo de Rivera. 1930-talets depression gav denna regim dödsstöten; kung Alfonso gick i exil och republik utropades. Det första demokratiska valet i egentlig mening hölls 1931, och trots att det bojkottades av den anarkistiska rörelsen lyckades ändå vänstern - republikaner och reformistiska socialister - få majoritet. Det spanska kommunistpartiet, PCE, existerade knappt vid denna tid mer än som en liten betydelselös utbrytare från det största partiet i 1931 års val, socialistpartiet, PSOE.

Det var ingen liten uppgift som den unga republiken nu hade framför sig. Först och främst en jordreform. Därefter en omorganisering och krympning av de parasitära samhällsinstitutionerna kyrka och armé. Och sist men inte minst en reglering av separatistiska regioners förhållande till Madrid. Nödvändiga reformer som rätt genomförda kunde vinna medelklassen och isolera den revanschistiska yttersta högern. Men anarkisterna tänkte inte vänta. CNT utlyste generalstrejk. På landsbygden förekom spontana revolter. Den vänsterliberala regeringen svarade med våld, och klyftan mellan den reformistiska vänstern och de revolutionära anarkisterna vidgades.

Anarkisternas våldsamma metoder ver-kade emellertid avskräckande på mas-sorna; CNT tappade i inflytande till UGT, den reformistiska vänsterns centralorganisation. Ironiskt nog sammanföll den anarkistiska politiken med den kommunistiska internationalens linje vid denna tid; enligt Komintern var den spanska "slaktarregeringen" att betrakta som huvudfiende, inte monarkisterna och fascisterna. Det spanska kommunistpartiet motsatte sig denna analys. Ledarna för PCE inbjöds därför till Sovjetunionen där de mot sin vilja kvarhölls i fem månader. När de kom tillbaka hade PCE fått en annan ledning. Det var först 1934 som Komintern gick över till att förespråka det som varit PCE:s linje redan från början: enhetsfront.

Ingenting av detta får man dock veta hos Beevor. Och bara som hastigast nämner han det fascistiska kuppförsöket 1932 som innebar ytterligare ett varv i den uppåtgående våldsspiralen.

I Andalusien ansåg anarkisterna i januari 1933 att "dagen" nu hade kommit, alltså den lämpliga tidpunkten för införandet av "den frihetliga kommunismen". På grund av oroligheterna och på grund av regeringspartiernas dåliga resultat i 1933 års kommunalval utlystes nyval. Det valet vanns av högern, som - till skillnad från vänstern - lyckats ena sig i en koalition. (Anarkisterna hade uppmanat till röstskolk.)

Den nya regeringen satte genast igång med att rulla upp de nyss påbörjade reformerna. Kuppmakarna från föregående år gavs amnesti. Överklassen firade segern med lönesänkningar och hyreshöjningar. Och över stora delar av landet rasade klasstriderna sedan anarkisterna ännu en gång proklamerat revolution.

Socialistpartiet drevs åt vänster, i ungdomsförbundet började medlemmarna beväpna sig. Efter en orolig sommar 1934 sker höstens skörd under polisskydd, och i oktober utlyser socialistpartiet generalstrejk.

Beevor bedömer den revolutionära tendensen inom det socialistiska partiet som "bolsjevisering". Detta är missvisande, ty om Beevor med bolsjevisering menar den linje som Sovjetunionen förde vid denna tid så betydde ju inte den att Moskva förordade revolution i Spanien.

Beevors dom över socialistpartiet är hård: "De inledde en revolt utan att ha några planer. Det var det mest uppenbara sättet att skrämma medelklassen och driva den rakt i armarna på högern".

Beevor vägrar dock inse att det just var "bolsjeviseringen" av socialistpartiet (bland annat genom sammanslagningen av kommunistpartiets och socialistpartiets ungdomsförbund) som senare kom att få socialistpartiet att anta en bättre politisk linje genom att tillsammans med PCE och borgerliga demokratiska partier bilda enhetsfront mot fascisterna. Men nu, i oktober 1934, var fortfarande det kommunistiska inflytandet över socialistpartiet litet och revolutionen utan plan sattes alltså i gång. Det varade inte så länge. Efter bara några dagar var de flesta revolutionsledare gripna. Katalonien som utropat sig som självständigt underställdes guvernör.

I provinsen Asturien i norr lyckades revolutionärerna emellertid hålla ut, detta tack vare organisation och enhet; kommunister, socialister, anarkister, UGT, CNT gick samman i UHP! (Unios, Hermanos Proletarios!). Den sociala basen utgjordes av 26000 disciplinerade gruvarbetare beväpnade med dynamit. Till och med anarkisterna insåg behovet av samordnad aktion. Dessutom - och detta är, menar jag, den viktigaste lärdomen av revolutionsförsöket i Asturien - upprätthöll lokala kommittéer ordningen och hindrade lynchningar av präster och andra motståndare till revolutionen. Beevor går till skillnad från Thomas förbi detta med tystnad. I Beevors föreställningsvärld är initiativtagarna till den misslyckade revolutionen "bolsjevikerna" eller alternativt socialister under starkt bolsjevistiskt inflytande. Och eftersom upproret 1934 - enligt Beevors bedömning - är den enskilt viktigaste orsaken till den fascistiska resningen två år senare, så blir slutsatsen att huvudansvaret för det spanska inbördeskriget ligger hos kommunisterna.

Från Marocko kallade regeringen in general Franco som under ledning av veteraner och främlingslegionärer slog ner revolutionen i Asturien. Repressionen blev stenhård; 2 000 döda, 30000 fängslade.

Efter det misslyckade revolutionsförsöket flyttade överklassen fram sina positio-ner ytterligare. Lönerna sänktes. 48-timmars vecka infördes. Franco blev överbefälhavare; liberaler och socialister rensades ut ur armén. Det katolska partiet CEDA drevs av sitt ungdomsförbund mot fascismen.

Inför det ödesdigra valet 1936 samlades högerpartierna i nationella fronten medan socialister och liberaler enades i folkfronten. Avgörande för folkfrontens seger var att också anarkisterna - mot sina principer - gick och röstade, detta eftersom de önskade amnesti för sina fängslade kamrater.

Segern var hårfin. Det hindrade dock inte koalitionens president från att genast utfärda amnesti för politiska fångar, åter sätta i gång jordreformen, rensa inom polis och militär, skicka Franco till Kanarieöarna, tvinga arbetsgivare att återanställa strejkande, förstatliga Asturiens gruvor, återupprätta den regionala makten i Katalonien, samt ännu en gång ta kontrollen från kyrkan över utbildningsväsendet. Mot denna politik röstade överklassen med fötterna: kapital fördes ur landet, pesetan föll på grund av politiskt motiverad spekulation.

Dessutom tyckte anarkisterna att jordreformen gick alltför långsamt. I Extremadura tog de över 3 000 jordbruk under slagordet "Viva la republica". Samtidigt sköljde en mordvåg över landet där anarkister och fascister stod för den övervägande delen av våldet. Anarkisterna som blev mer och mer militanta gjorde sig även skyldiga till våldsdåd mot socialister och andra republikaner, men framförallt tycks de ha inriktat sig på kyrkans representanter.

Under tiden satt Franco på Kanarieöarna och smidde kupplaner tillsammans med fascister, monarkister och katolikerna i CEDA. Detta kom till PCE:s kännedom. Förgäves försökte kommunisterna få presidenten Azana och premiärministern Quiroga att vidta motåtgärder för att skydda republiken mot den förestående kuppen.

Den spontana revolutionen på landsbygden fortsatte. Fler och fler egendomar togs över. Inte heller de politiska morden avtog i omfattning. Franco gick nu med på att leda kontrarevolutionen från Marocko. Samtidigt skulle general Mola anfalla från norr och general Goded från nordöst. Styrkorna skulle sammanstråla i Madrid där de båda fackföreningsrörelserna - den socialistiska UGT och den anarkistiska CNT - till synes obekymrade om det yttre hotet var i full färd med att bekriga varandra i stadens södra förorter.

Men när kontrarevolutionen väl kom igång den 18 juli 1936 vaknade både UGT och CNT. Det gjorde dock inte premiärminister Quiroga. Han vägrade - trots att officerare lojala med folkfronten uttryckligen bad om det - dela ut vapen till fackföreningarna. Eftersom guvernörerna följde premiärministern blev denna vägran helt avgörande.

Resningen tog sig formen av en mängd separata kuppförsök utan direkt central ledning. Fascisterna lyckades framförallt på de orter där republikanerna tvekade att försvara sig. Vid slutet av månaden var Spanien delat. Fascisterna hade erövrat halva landet. Dock hade de varken lyckats inta Madrid eller Barcelona.

I de områden som behärskades av fascisterna sattes en våldsam repression igång. Förutom att slakta de som bjudit aktivt motstånd dödade man även de man ansåg vara potentiella motståndare, från guvernörer ner till fackliga funktionärer. Beevor, som studerat den senaste forskningens resultat, har kommit fram till att fascisterna allt som allt avrättade och mördade omkring 200000 människor medan det i de republikanska områdena avrättades och mördades cirka 38000. Vad Beevor däremot glömmer bort att diskutera är våldets rationalitet givet det politiska målet för respektive sida. Här är det oerhört viktigt, menar jag, att konstatera att det fascistiska våldet var rationellt i förhållande till fascisternas politiska målsättning. Fascisterna var få och därför tvungna att sätta skräck i folkflertalet. Våldet skedde därför öppet och ofta lät man liken ligga. Repressionen var inte spontan utan en noga uttänkt och centralt bestämd strategi. Mördandet på den republikanska sidan däremot var irrationellt, oplanerat och kontraproduktivt, särskilt morden på olika företrädare för kyrkan. Illgärningarna på den republikanska sidan blev ett mäktigt propagandavapen för fascisterna, inte minst i propagandan riktad mot utlandet. Beevor tycks inte inse detta. I stället uttrycker han en defaitistisk inställning inför övervåldet. När det gäller anarkisternas jakt på strejkbrytare i Barcelona skriver han: "Att man i så stor omfattning kom att göra upp räkningen med svartfötterna var naturligtvis oundvikligt."

Det var den organiserade folkfronten - republikanerna, socialisterna och kommunisterna - som först försökte hejda det kontraproduktiva våldet och som i september äntligen kunde återställa lag och ordning. Folktribunaler upprättades som ett alternativ till de spontana hämndaktionerna. Rättssäkerheten ökade avsevärt.

Det stora hindret för folkfrontens sam-manhållning var, som jag ser det, den så kallade frihetliga vänsterns inställning. Om inte egendomsrätten upphävdes menade anarkister och syndikalister att motivet för att strida mot fascismen försvann. Denna inskränkta och ofta regionalistiska syn tog inte hänsyn till den större politiska verkligheten av våldsam fascistisk offensiv på det internationella planet. Sovjetunionen sökte allians med de västliga demokratierna gentemot det nazistiska Tyskland och det fascistiska Italien. För att uppnå denna allians kunde Sovjetunionen omöjligt stödja en socialistisk revolution i Spanien. Men det fattar inte Beevor. Han kan inte tänka sig kommunister som av taktiska skäl - dels med tanke på klassernas relativa styrka i det aktuella fallet, dels med tanke på det internationella läget - förordar en icke-revolutionär väg. Att det kommunistiska partiet i Spanien utgjorde ett värn för den privata äganderätten är för Beevor förvånande, nästan obegripligt. Han drar därför slutsatsen att kommunisternas politik är hycklande, att den går ut på att slugt "dölja revolutionen".

Beevor hyllar i stället den separatism och regionala anarkism som den republikanska regeringen motsatte sig. Om det anarkistiska övertagandet av produktionsmedel skriver han: "Arbetarna fruktade inte längre moderniseringen, eftersom de själva kontrollerade dess verkningar. Både i jordbruket och i fabrikerna kunde man genomföra tekniska förbättringar och rationaliseringar som tidigare hade lett till bittra strejker."

Vidare hävdar han med citat av Franz Borkenau: "De undersökningar som gjorts av kollektiviseringen drar alla i stort sett slutsatsen att experimentet var en framgång för de fattiga bönderna i Aragonien."

Nå, Hugh Thomas är av en annan mening, både när det gäller anarkisternas förbättring av industrin (generellt föll produktionen) och när det gäller framgången för de anarkistiskt inspirerade aragoniska bönderna: "Aragon was viritually an independent state, even having commercial relations whith the outside world. They had a police force, a production programme, tribunals - but, fatally for them, no army."

När fascisternas divisioner till slut nådde Aragonien var det som att skära genom smör med en het kniv.

Men någonstans inser ju ändå Beevor, som den militärhistoriker han är, att krig kräver samordning och ledning för att lyckas: "Milisväsendets största tillkortakommande var och förblev bristen på självdisciplin. Till en början gick det många historier om hur olika förband utan minsta förvarning lämnade frontlinjen för att tillbringa veckohelgen i Barcelona eller Madrid. Den som höll sig vaken under vakttjänstgöring ansågs vara en idiot. Man slösade bort ammunition genom att skjuta mot flygplan som befann sig långt utom skotthåll, och man förlorade ställningar till fienden därför att ingen ville gräva skyttevärn."

De som försökte göra något åt detta elände var framförallt kommunisterna i PCE. De bildade Industri- och lantarbetarnas antifascistiska milis, en grund att bygga vidare på. Men detta är ingenting som vinner erkänsla hos Beevor. Utifrån sina förutfattade meningar tror han sig veta att PCE närde en slug plan för "att ta över den armé som republiken skulle tvingas bilda".

Att kommunisternas politik vann stöd hos den spanska allmänheten bevisas av att deras kader tiodubblades under inbördeskrigets första år. I juni 1937 räknade PCE 400000 medlemmar.

Beevors analys ger sanktion i efterhand till de demokratiska ländernas undfallenhet och i många fall direkta stöd till fascisterna i Spanien. Frankrike vägrade efter starka brittiska påtryckningar sälja vapen till den spanska regeringen samtidigt som Italien och Tyskland militärt understödde fascisterna. Storbritannien, där stora delar av överklassen öppet visade sin sympati för Franco, tog initiativ till en noninterventionspakt som blev rena hyckleriet. Två av länderna i pakten var Italien och Tyskland. Halva den spanska kuststräckan föll på dessa båda länders lott att övervaka trots att det var allmänt känt att de allt sedan slutet av juli 1936 understödde Franco militärt. Även britterna stödde de spanska fascisterna militärt om än i liten skala; brittiska flottenheter stationerade i Gibraltar skyddade fascisternas hamnar mot republikansk beskjutning. Också USA var fascistanstruket. Amerikanska kapitalägare gav Franco krediter och säkrade hans tillgång på olja, allt medan den demokratiska regeringen under Roosevelt duckade. Sådant var läget när Komintern satte i gång sin stora kampanj för att värva frivilliga till Spanien i augusti 1936.

Sovjetunionen och Mexiko blev de enda länder som ställde upp för Spanien. Det mexikanska stödet var litet men viktigt. Det sovjetiska stödet var helt avgörande. Det kom i gång sent, först i början på oktober. Men hade det inte varit för de sovjetiska stridsvagnarna av modell T-26 hade säkert Madrid fallit redan den hösten. Och i ett läge, där de demokratiska ländernas hycklande icke-inblandning verkade demoraliserande på de spanjorer som stred för republiken, sågs de internationella brigadernas ankomst som ett tecken på att omvärlden trots allt brydde sig.

Som bevis för att det fanns en plan på att införa proletariatets diktatur i Spanien citerar Beevor ur en rapport från chefen för de internationella brigaderna till Kominterns ledning i Moskva: "// ett republikanskt Spanien, som rest sig ur fascismens ruiner och leds av kommunister, ett fritt Spanien av en ny republikansk typ, organiserat med hjälp av kompetent folk, kommer att bli en ekonomisk och militär stormakt, som för en politik präglad av solidaritet och nära förbindelser med Sovjetunionen".

Här och i några andra rapporter från Kominterns representanter med liknande formuleringar tycker sig Bevoor ha funnit det "flagranta tillkännagivandet av de kommunistiska strävandena i det republikanska Spanien".

Dock har Beevors ryska arkivarier inte lyckats finna något godkännande av dessa "planer" hos Kominterns generalsekreterare Gheorghiu Dimitrov. Tystnaden tar emellertid Beevor till intäkt för att Kominterns ledning inte motsatte sig det han anser vara kommunistiska stämplingar mot den spanska republiken.

Vad gäller motsättningen mellan kom-munisterna å ena sidan och trotskister-na och anarkisterna å den andra tar Beevor tveklöst de senares parti. När POUM anklagar PCE för samarbete med Franco, när dessa trotskister kräver "upplösning av de politiska partier som har angripit arbetarklassen", när de kräver "arkebusering av de skyldiga" på regeringssidan, förklarar Beevor det som en ren motreaktion, en "spegelbild av den stalinistiska misstänksamheten". När anarkisterna i Barcelona anklagar kommunisterna för att ha provocerat fram de inbördes stridigheterna så nöjer sig Beevor med att referera utan kommentarer. Men när kommunisterna anklagar trotskister och anarkister för samma saker som de själva anklagats för så sägs de ägna sig åt "skamlösa" lögner med syfte "att förvirra folket".

Jag försvarar inte utrensningarna och fånglägren på regeringssidan. Men faktum kvarstår. Trotskisternas och anarkisternas linje var en nederlagslinje. Att vägra samordning mot fascisterna och samtidigt föra en revolutionär politik mot det grundläggande intresset hos borgerliga antifascister, var ett objektivt stöd för fascismen.

Kommunisternas hårdföra politik mot trotskister och anarkister förklarar Beevor med att det var de stalinistiska utrensningarna i Sovjetunionen vid denna tid som liksom spillde över på den spanska arenan. Att kommunisterna i Spanien över huvud taget kunde få gehör för politiken förklaras med att de var "experter på att manipulera".

Beevor anklagar den republikanska regeringen för att den lät "hemliga polisen obehindrat förfölja dem som motsatte sig Moskvas linje". Ändå tillstår han att hemliga polisen verkligen lyckades "förstöra flera nationalistiska nätverk" som opererade för Francos räkning på den republikanska sidan.

I slutet av januari 1939 intog fascisterna Barcelona. Två månader senare nådde de Madrid. Enligt min mening var det dock inte Sovjetunionen som svek Spanien. Det var framför allt Storbritannien som först dirigerade den hycklande noninterventionspolitiken för att så i april 1938 sluta ett avtal med det fascistiska Italien, ett avtal där Storbritannien lovade Mussolini att han skulle få behålla sina trupper i Spanien till dess kriget var över. I september följde uppgörelsen i Mnchen. Att Chamberlain där gav bort delar av Tjeckoslovakien till Nazityskland och sedan kom hem och orerade om "peace in our time" är allmänt bekant. Mindre känt är de garantier som de spanska fascisterna på brittisk inrådan gav fransoserna vid samma tidpunkt: Franco försäkrade att Spanien skulle förbli neutralt i händelse av krig i Europa.

Sveket i Mnchen visade tydligt att Sovjetunionen inte kunde räkna med Storbritannien och Frankrike i en gemensam front mot Nazityskland; Stalin tvingades till icke-angreppspakten med Hitler. Detta tillstår Beevor. Ändå kommer han fram till att den spanska republikens nederlag i huvudsak är "de stalinistiska kommunisternas" fel. Dessa ägnade sig nämligen åt dålig krigföring i propagandasyfte, hämmade som de var av "den stalinistiska ortodoxin". Denna ortodoxi var i sin tur en följd av att Röda arméns "skarpaste hjärnor" fallit offer för Stalins utrensningar.

Beevor känner sig dock tvungen att gardera: Hade kommunisternas krigföring varit effektiv hade det hela bara slutat med en kommunistisk diktatur som säkert blivit lika hämmande för ekonomin som den fascistiska blev, och som säkert inneburit lika många avrättningar. Alltså, damned if you do, damned if you dont, för att nu uttrycka det på Beevors modersmål. Vi som inte vill gräva ner oss i denna trygga idealism bör av spanska inbördeskriget lära att framgångsreceptet i den politiska kampen heter organisation, disciplin och tålamod.

Spanska inbördeskriget,

Antony Beevor, Historiska Media 2006