En genomtänkt reformistisk strategi från socialdemokratiskt håll vore något att bita i. En bok av två LO-funktionärer från Göteborg lovar åtskilligt.

Men när Ola Inghe läst färdigt stannar han vid en lätt irriterad gäspning.

Anders Nilsson och Örjan Nyström - två f.d. kommunister som blivit socialdemokrater - har publicerat en bok kallad Den sociala demokratins andra århundrade? Pusselbitar till en ny reformistisk strategi. Även för en icke-reformist låter titeln spännande i en tid när den officiella socialdemokratiska politiken i många stycken inte ens kan kallas reformistisk.

Men liksom många andra apostater så förefaller även dessa två vara ängsligt villiga att framstå som trogna mittfårereformister snarare än som radikala nydanare i den rörelse de söker ansluta sig till. Liknande tendenser, om än inte alltid med SAP som riktkarl, uppvisar ju också gruppen kring Vägval vänster i överflöd. En jämförelse med en gruppering som den förra decenniet kring TLM (Greider m.fl.) - en radikal strömning född inom socialdemokratin - utfaller inte till de förstnämndas fördel.

Ty där TLM-gruppen utifrån ett militant "konservativt" försvar av den klassiska, etatistiska, socialdemokratiska välfärdsstaten utvecklade en förvånansvärd politisk kreativitet och kampvilja i många sakfrågor, så förmår de föregivet odogmatiska - "öppna" och "resonerande", enligt omslagstexten - Nilsson & Nyström åstadkomma någonting som jag både tror och, uppriktigt sagt, hoppas, inte kommer att leda till mycket mera än en trött gäspning hos flertalet läsare.

Dessa ex-"stalinister" är nämligen så ängsliga för att inte på nytt hoppa i en galen ideologisk tunna att de inte vågar hoppa i någon ideologisk tunna alls, om man nu inte ska kalla en vagt artikulerad, superpragmatisk funktionssocialism för en gammal gisten sådan. Politiskt innebär detta någonstans i närheten av (okej, strax till vänster om) Göran Persson.

Nilsson & Nyström anser sig dock verka i en marxistisk idétradition, och som ett slags röd tråd mellan pusselbitarna har de använt Marx begrepp om produktionens församhälleligande, det vill säga hur produktivkrafternas utveckling skapar en alltmera avancerad specialisering och arbetsdelning och därmed allt tätare ömsesidiga beroendeförhållanden mellan allt större kollektiv av människor. För Marx står under kapitalismen denna utveckling i allt skarpare motsättning till kapitalisternas (de må sedan vara formella ägare eller företagsledare i korporativa företagsbyråkratier) fortsatta privata tillägnande av produktionsresultatet, dvs. deras kontroll över hur mervärdet/profiten ska användas: deras rätt att utan hänsyn till kollektivet bestämma till vilka investeringar, eller vilken ny konsumtion, det samhälleliga överskottet ska disponeras. En motsättning som i längden bara kan lösas av ett radikalt systemskifte, en socialistisk revolution, där beslutet om dispositionen av merprodukten bli en fråga för hela det berörda kollektivet.

Eftersom författarna eftertryckligt avvisar en systemskiftesagenda är det därför givet att de måste revidera ovannämnda Marxbegrepp en hel del för att få dem användbara för sina annorlunda syften.

När det gäller församhälleligandet är revisionen rätt subtil och implicit, och går framför allt att ut på att framhålla hur komplicerat, dunkelt och svårstyrt allt blivit med ökad arbetsdelning och specialisering: "Vår kritik ...[av synen på tjänstesamhället]... landar alltså där vi gång på gång landar i denna bok: i iakttagelsen av hur det moderna samhället bygger på en mycket utvecklad arbetsfördelning, där varje verksamhet är sammanflätad med en mängd andra verksamheter i ett i princip oöverblickbart nätverk av ömsesidiga beroenden."

Nilsson & Nyström blundar för att utvecklingen av produktivkrafterna inte bara möjliggjort ökad arbetsdelning och specialisering, utan även utvecklat allt bättre informationsteknologiska redskap för överblick och styrning av denna större komplexitet. Liksom många "moderna" marxister och postmarxister har de vänt ryggen till den klassiska marxismens bejakande av vetenskaplighet - organiserad församhälleligad kunskap. I stället odlas kulten av den tysta kunskapen: "...kunskap [är] något utpräglat privat. Den är alltid knuten till bestämda individer - det är alltid någon som vet och kan. Kunskap existerar inte utanför dessa individer och de relationer av samverkan och lärande de ingår i." I detta sammanvävda komplexa dunkel av enskilda och små grupper av kunskapsbärare utpekas bristen på tillit som skapats av nyliberalismens härjningar som det stora utvecklingshindret - man anar drömmen om ett nytt folkhem där alla grupper är som delar av en harmonisk familj igen.

Den största revisionen har dock Marx tes om det privata tillägnandet utsatts för. Denna lyfts från sin handfasta marxska koppling till produktionsförhållanden och utsugning upp till en fluffig överbyggnadstillvaro som etikett för:

"... ett sätt att tala om samhället som formas av:

Förståelsen av ekonomin som ett system av bytesprocesser.

Strävan efter ett system av värde-ekvivalenser som bas för dessa bytesprocesser.

Den borgerliga rättens logik (raka rör - "something for something and nothing for nothing") som bas för dessa ekvivalenser.".

I åter andra sammanhang vidgas definitionen ytterligare till att omfatta allt slags individualistiskt beteende.

Detta kan synas vara nästan vänsteristiska positioner (med asketiskt förnekande av allt slags individualism osv.), men då glömmer man att den avgörande skillnaden mellan Marx och Nilsson & Nyström är att de senare inte vill avskaffa det privata tillägnandet, utan ser "motsättningen mellan församhälleligande och privat tillägnelse ... [som] ... ett bestående spänningsförhållande mellan två aspekter av samma utvecklingsprocess".

Genom denna operation flyttas fokus effektivt bort från kapitalets makt över produktionsmedlen, och frågan om hur den ska brytas, vilket i och för sig är helt i linje med författarnas deklarerade ideologiska och realpolitiska ställningstaganden.

Men till vad brukar de då sitt reviderade motsatspar? I bokens olika kapitel le-vereras en ofta skarp och detaljerad kritik av olika yttringar av de senaste decenniernas nyliberala offensiv mot arbetarklassen och mot välfärdsstaten. Det mesta i detta avseende är dock på inget sätt originellt och har under lång tid framförts lika bra eller bättre av andra mera ortodoxa vänsterkritiker - när det gäller utvecklingen av arbetslivet inte minst av clartémedarbetaren Mikael Nyberg.

I huvudsak fyller (den reviderade) tesen om församhälleligandet i dessa kapitel samma funktion som slaven som viskade "kom ihåg att du är dödlig" i örat på romerska härförare under deras triumftåg efter en stor seger. Nilsson & Nyström vill att vi ska viska till nyliberalerna (eller kanske snarare de kapitalintressen som stöttat dem) något i den här stilen: "Okej, ni har en del poänger med er kritik av välfärdsstaten. Men ni måste förstå att allting är mer komplicerat och sammanvävt än ni i er segerrusighet kunde ana. Vi behöver er och ni behöver oss. Så låt oss nu sätta oss ner och komma överens om någon typ av ny blandekonomi."

Det näst sorgligaste i denna bok är att den inte någonstans manar till folklig mobilisering och kamp, något som en radikal reformism rimligtvis skulle behöva för att vinna någon makt och trovärdighet inför en eventuell ny historisk kompromiss med kapitalet. En viktig orsak till detta är att de konkreta slutsatserna - pusselbitarna till den nya reformistiska strategin - är så få och så vaga att de inte går att formulera om till politiska prioriteringar att mobilisera till kamp på. En annan orsak är förmodligen rädslan för att en verklig massmobilisering ska gynna grupper till vänster om den egna politiska apparaten. Kapitlet om demokratin är i detta avseende ett av bokens verkliga lågvattenmärken: det är fullt av lärda utläggningar om olika syner på demokrati, det ältas om förhållandet mellan kollektivism och indvidualism inom parti, fack och folkrörelser - men inte ett ord sägs om de uppifrån riktade angreppen på de demokratiska fri- och rättigheterna i terrorist- och brottsbekämpningens namn.

Det allra sorgligaste i denna bok är dock att det internationella perspektivet näs-tan helt saknas. När globaliseringen berörs så är det i förbigående och enbart utifrån perspektivet om konkurrens från låglöneländer hotar de svenska jobben eller ej (författarna lutar åt det senare). Ingen diskussion förs om frihandel, patentfrågor, kontroll över råvaror och andra frågor där USA:s och andra i-länders självsvåld på fattigare länders bekostnad fått bre ut sig under många år men i dag ifrågasätts såväl av rörelser som World Social Forum som av allt starkare koalitioner av uppstickande stater i framför allt Latinamerika och Asien. Ingen kritik framförs mot imperialismens nya krigståg i Jugoslavien, Irak och kanske snart Iran. Som om inte Sveriges välfärd skulle påverkas av utgången av dessa strider, t.ex. vad gäller råvaruförsörjningen. På denna punkt är boken till fullo en fortsättning på förfallet inom socialdemokratin sedan Olof Palmes tid. -

Den sociala demokratins andra århundrade?

Pusselbitar till en ny reformistisk strategi. Anders Nilsson och Örjan Nyström Bokförlaget Atlas, 2005