Folk ställer sig i kö hos städföretaget Hemfrid, läser jag i Svenska Dagbladet. De vill vara säkra på att få tillgång till de billiga "hushållsnära tjänster" som den nya regeringen utlovat nästa år. Ledarskribenten har redan testat tjänsterna och gläder sig åt en skinande lägenhet: "Köket är en ren dröm".

Och visst behöver det städas i det här landet. Frågan är var.

I våras visade Uppdrag granskning ett reportage från svenska sjukhus. Det var inte uppbyggligt: kletiga golv, synliga dammtussar, snuskiga toaletter. Speciellt äcklig var en toalett på kvinnokliniken vid universitetssjukhuset i Lund. Bakom och under handfatet hade en bred gulbrun rand - spyor? - torkat in som ett bevis på den närmast obefintliga städningen. Personalen vittnade om sin maktlöshet. Tidigare sköttes städningen av sjukhusets anställda, men så skulle det gubevars sparas, och städningen lades ut på entreprenad.

Den intervjuade politikern såg inga problem: landstinget hade sparat så och så många miljoner. Att de pengarna antagligen med råge går åt till att vårda folk som i sin egenskap av patienter drabbas av sjukhussjukan eller i sin egenskap av städare blir utslitna ingick inte i ekvationen. Som tittare frågade man sig hur många miljoner som skulle kunna sparas in på att ha färre överbetalda politiker och administratörer.

I ett senare program intervjuades även städarna. En trött och sorgsen kvinna, naturligtvis invandrare, bar ansvaret för den snuskiga toaletten på kvinnokliniken. Det märktes hur hon skämdes över att ha gjort ett dåligt arbete. Hon hade arbetat i femton år som städare vid sjukhuset. När städningen lades ut på entreprenad fick hon behålla sitt arbete, men arbetsvillkoren förändrades drastiskt. Större områden skulle städas på kortare tid. Om städningen skulle generera både miljonbesparingar till landstinget och profit till de nya entreprenörerna måste något offras, och det som offrades var städarna - och städningen. Enligt avtalet hade kvinnan 36 sekunder (trettiosex SEKUNDER) på sig för att städa kvinnokliniken.

Inte konstigt att folk blir spyfärdiga.

Men det var hon som skämdes. Inte politikerna som accepterat dessa omöjliga villkor, inte cheferna för det företag som berövat henne varje möjlighet till yrkesstolthet.

Vi har tydligen blivit så fattiga att vi inte har råd att hålla rent ens på de ställen där skillnaden mellan god och dålig städning kan innebära skillnaden mellan liv och död. Och vi kan alla iaktta hur förfallet av våra gemensamma stadsmiljöer fortskrider.

Ändå handlar städdebatten, med sina gudsnådeliga övertoner, bara om att subventionera avlägsnandet av medelklassens privata dammtussar. Av rent altruistiska motiv, givetvis, för att "skapa jobb" åt stackars arbetslösa eller svartstädande invandrare.