Problemet är rasistregimen

Hizbollah fick stora rubriker under juli. Men hur många frågade efter vad Hizbollahs eller, för den delen, den libanesiska regeringens (en koalitionsregering där Hizbollah ingår) syn på vad som nu pågår? Så t.ex. anser Hizbollah att Israel inte alls avslutat sin ockupation av södra Libanon, utan behållit en remsa land, och att Israel är ett ständigt hot mot Libanons självständighet. Det kan förklara gränsstriderna.

Min egen erfarenhet, efter att ha bott och arbetat länge i södra Libanon, är också att Hizbollah inte alls är intresserat av att ge sig på Israel, utan på att hålla ordning och reda i Libanon, att upprätthålla god moral och minska det utländska, fr.a. västerländska, inflytandet. Även de 400000 palestinska flyktingarna ses som ett icke önskvärt problem, som man helst vill bli av med.

Problemet ligger snarare i Israel, och speciellt i dess karaktär av fundamentalistisk judisk teokrati. Ett land som särbehandlar sina medborgare utifrån religiös tillhörighet - israelerna själva kallar denna form av apartheid "hafrada", vilket betyder, just, separation - och bedriver kolonial ockupations- och bosättningspolitik i grannländerna. Vi har sett det förr, under de koloniala fascistregimerna i Spanien och Portugal, och i den vita apartheidregimens Sydafrika. Sådana regimer hittar alltid någon anledning till krig. Minns Mussolini om farliga vapen i Abessinien, och Hitler om sudettyskarna. Det förra israeliska kriget i Libanon 1982, som kostade minst 40000 libaneser livet, och ledde till massakrer på flera tusen palestinier i Sabra och Shatila, startades som "svar" på ett attentat mot Israel ambassadör - i London.

Ingen verklig fred är antagligen möjlig i Mellanöstern om inte den nuvarande rasistregimen i Israel ersätts av en demokratisk struktur - i två demokratiska statsbildningar, eller kanske hellre en enda i hela Israel/Palestina - med lika rättigheter för alla medborgare. Vem som skall åstadkomma detta är dock svårt att se. Den israeliska freds- och demokratirörelsen är för svag. Och någon hjälp av regeringar och medier i Väst, det lär man ju knappast få.


Våldsspiraler

Reaktionärerna får bränna hela byar men vanligt folk får inte tända en lampa", påpekade Mao Zedong en gång.

Tack och lov för att begreppet våldsspiral har uppfunnits av våra vanligaste politiker och medier på 1990-talet. Hur skulle man annars beskriva en konflikt, där en motståndsrörelse som straff för att den tillfångatagit en ockupationssoldat, får se 750000 människor skäras av från el som ger lyse, kyla och vatten i fyrtio graders värme och får se halva sin legitimt valda regering kidnappad och satt bakom galler. Begreppet våldsspiral täcker på ett beundransvärt sätt såväl det som händer i en boxningsring som vid en väpnad polischock mot demonstranter, där någon kastat sten. Ingen har ju sagt att spiralens stigning behöver vara konstant och proportionerlig.

"Jag har lärt mig tillräckligt om denna situation genom åren för att inse attdet hjälper att fördöma endera sidan". Sade Tony Blair, som likt de andra EU-politikerna inklusive Sveriges varit med och bäddat för Israels gangsterdåd mot Palestina genom att vägra erkänna Hamasregimen, att avskära dess hjälp - och nu följsamt håller käft.

Som enda europeiska regering hade Schweiz synpunkter på Israels agerande i Gaza: Det handlar om kollektiva bestraffningar. Det kränker principen för proportionalitet mellan överträdelse och straff. Israel har inte vinnlagt sig om att skydda oskyldiga civila.

Schweiz är mer eller mindre skyldigt att säga detta, eftersom man i egenskap av icke-FN-medlem fungerar som övervakare av de konventioner som skall skydda civila under krig, och samtidigt i sin egenskap av icke-EU-medlem är oförhindrad att säga det.

Att EU, Blair och Sverige, som numera, när det passar, brukar hävda att humanitet och respekt för mänskliga rättigheter till och med motiverar anfallskrig, inte ens tyckte att Israels beteende i Gaza räckte till ett fördömande är värt att förundras, men inte ägnat att förvånas, över.

Vad skulle för övrigt längre förvåna hos detta sällskap? Inte utrikesminister Jan Eliassons officiella uttalande efter Israels påbörjade terrorbombningar och återockupation av Södra Libanon under förevändning av att Hizbollah hade tillfångatagit två israeliska soldater:

"Det upptrappade våldet i södra Libanon är djupt oroande. Vi fördömer Hizbollas kidnappning av två israeliska soldater. De måste omedelbart friges utan villkor. Det finns inget försvar för beskjutningen av Israels territorium. Det är samtidigt avgörande för utvecklingen att Israels motåtgärder är proportionerliga i enlighet med folkrätten."

Var vänlig begrunda mina kursiveringar - de ger en bild av UD:s egen uppfattning om proportionalitet!

Det förtjänar att upprepa att det inte är våldet" i Mellanöstern som är det mest upprörande, utan den politik som USA-imperialismen och dess lokala bandhund sedan snart sex decennier fört mot palestinierna och som givit upphov till "våldet". Och anpassligheten hos omvärlden, när den "hoppas" att en stat som alltsedan sin tillkomst ostraffat torkat sig i ändan med folkrätten, nu plötsligt skall iaktta "proportionalitet" i sina hämndaktioner.


Klasstrid om blattesvenskan

Under våren förlorade det svenska samhället slutgiltigt sin språkpolitiska oskuld. Våldsam debatt - med Ebba Witt Brattström som verkställande provokatör - utbröt om blattesvenska, modersmålsundervisning, svenskämnet m.m. När dammet lagt sig kan man i all korthet konstatera fyra saker.

1. Alla säger sig vara överens om att det är viktigt att kunna bra svenska för att klara sig i det svenska samhället, och att denna svenska inte kommer av sig själv utan måste läras in, i första hand i skolan. Det är ett framsteg, även om man kan misstänka att det är en läpparnas bekännelse hos en del som gärna sätter sina barn i engelskspråkiga skolor och vill göra högskolorna engelskspråkiga.

2. Många sitter fast i enspråkstänkande. De har svårt att begripa att det går utmärkt att vara duktig på persiska, franska, svenska och engelska på en gång. (Ett besök på en skola med många invandrarelever skulle möjligen ta dem ur villfarelsen.)

3. Under ett förment folkbildningsnit frodas klassfördomarna. Underklassens mångspråkighet och uttrycksvanor ska klämmas åt. Ingen hävdar att undervisningen i tyska och engelska är ett hot mot svenskkunskaperna, däremot undervisning i tigrinja och arabiska. Invandrarnas ungdomsslang är en kulturfara, fast den inte är konstigare än Nåsdialekt eller Lidingötugg.

4. Det är inte sista gången vi får klasstrider i språkfrågor. Var så säker.


Opålitliga utfrågare

Onsdagen 12 juli 2006 tryckte Dagens Nyheters ledarsida ett angrepp på TV4:s val av intervjuare för sina partiledareutfrågningar inför valen. Dilsa Demirbag-Sten, det senaste tillskottet av många till DN:s alltmer extremt högerideologiska skara av tangentbordskulier, hetsar mot Jan Scherman, när han valt Jan Guillou och Göran Rosenberg som programledare. Inte för att Guillou och Rosenberg inte skulle vara kompetenta, sakkunniga eller tillräckligt publikdragande. Utan för att båda, visserligen i likhet 75-80 procent av folk i världen och Sverige, är kritiska mot Israel, USA och kapitalismen, globaliseringen och mot försök att vinna politiska fördelar med hjälp av hets mot invandrare.

Att inte ha någon kritisk åsikt om USA-imperialismens masslakt på folk i Irak och Afghanistan, Israels folkmordspolitik, CIA:s tortyr och fångläger och Sveriges samarbete med dem är däremot vad som gäller för "objektivt" år 2006. Bortsett från Demirbag-Sten inte beskyller Guillou och Rosenberg för att gå i Moskvas ledband, tycks hon betrakta dem som vår tids kommunister. Opålitligt folk som Guillou och Rosenberg borde inte få förekomma i TV:s objektiva journalistik.


Förtalad president

För alla som oroas över Irans president Ahmadinejad - en man som enligt Thomas Nydahl i Kristianstadsbladet bland annat strävar efter ett "totalt krig" och vill förbjuda "nöjen" - kan det vara bra att veta att den iranske presidenten har mindre makt än den svenska riksdagens talman. Han har till exempel ingen makt över armén eller kärnkraftsprogrammet.

Att störta Ahmadinejad med hjälp av petitioner i Sverige kan bli svårt, då iranierna gillar honom. En iransk professor i statskunskap som The Guardian nyligen citerade trodde att stödet låg på 70 procent. Det beror inte bara på att han stått upp mot frihetens försvarare i Washington och Paris. Ahmadinejad är populär för att han verkar okurrumperad och har kritiserat ledande prästers privilegier. Bilden av Ahmadinejad som de reaktionära mullornas man skulle också förstöras om man berättade att han försökt att göra det möjligt för kvinnor att gå på fotbollsmatcher. Presidenten råkar vara tokig i fotboll.

Det mest betryggande är att Ahmadinejad aldrig hotat Israel. Det är ett missförstånd som skapats av en felaktig översättning och illvilja från press och politiker i väst. Ahmadinejad har aldrig sagt att han vill se Israel "raderat från kartan". Det finns inte ens ett sådan idiomatiskt uttryck på persiska. New York Times har erkänt att det rör sig om en felöversättning men intresset att dra några konsekvenser av det bland opinionsbildare har varit obefintligt. Bara en bråkdel av alla som fördömt Iran efter Ahmadinejad tal har förmodligen ens läst den felaktiga översättningen. Då hade man av kontexten kunnat se att Ahmadinejad uttalade en vag förhoppning om ett framtida regimskifte i Israel. Det var dessutom inte hans egna ord utan ett citat från Khomeini. Man hetsar plötsligt över en mening som iranska ledare citerat sedan 1979! Iranska UD har gång på gång dementerat att Ahmadinejad skulle ha sagt att man vill utplåna Israel. Men det är inget som intresserar oss i västvärlden som ända sedan antiken vetat att det är vi som är civiliserade och de som är barbarer. Man kan undra hur vår självbild skulle påverkas om vi inte hela tiden hade svartmuskiga monster som Ahmadinejad att förfasa oss över.


Fy fotboll

Fotbolls-VM gick väl ungefär som väntat: för lite mål och för många förlängningar, Sverige klarade sig till åttondelsfinalen.

Som vanligt alltså, och inget ont i det. Nytt var däremot att med detta VM flyttade svenska mediers fotbollsbevakning definitivt in även på högstatusplats på kultur- och ledarsidor. Snart sagt varje svensk intellektuell lät den egna världsbilden bekräftas av VM. De liberala skribenterna utredde hur en begränsad nationalism fick utrymme att ta sig festliga uttryck inom ramen för en internationell gemenskap där spelare oavsett religion, ras och etnicitet har fri rörlighet på en global marknad. Socialdemokraterna pekade på hur massfotboll i stor skala bland fattiga pojkar är grunden för att rekrytera en elit med segerchanser. I vänsterpressen kunde vi läsa grundliga analyser av hur klubblagskapitalismen lägger under sig det som en gång var arbetarpojkarnas frizon. Genusperspektivet försummades icke. Justitieministern gav ut en särskild VM-bok.

En del var både lärt och skarpsinnigt. Men varför måste alla visa upp sig som fotbollsintresserade? Varför kunde ingen Pagrotsky eller Horace Engdahl säga: "De får gärna hålla på, men mig intresserar det där kickandet inte. Det finns mycket som är både roligare och angelägnare."

Jo, därför att fotbollen alltmer blir statsreligion, i internationell skala. Inte sedan medeltiden har man väl kunnat samla så många på en gång för att beskåda när de elva utvalda från varje stam begår sina rituella 90-minutersgudstjänster: inledande samling, kampens katharsis och rening, därefter försoning.

Herbert Tingsten ansåg på femtiotalet att demokratin etablerat sig som överideologi. Ingen ifrågasatte den, utan den offentliga debatten gällde hur man bäst skulle förstå och verka för demokratin. Tingstens teori kan nog diskuteras, men blir samhället så mycket bättre när fotbollen tar plats som överideologi? Vi tvistar endast om hur den ska bäst förstås och gynnas.

Man längtar efter en Ivar Lo som vågade tvivla på idrotten och tala om kollektiv fördumning och illusioner om gemenskap ovan klasserna.


Ett födelsedagsbarn

USA:s president George W. Bush fyllde 60 år den 6 juli. Hitler blev 56 och en vecka. Om George står tiden ut har hans familj regerat USA i 12 år, dvs. lika länge som Adolf. Och broder Jeb lär ska vara sugen att ta över.

Hitler fick erfara under slutet av sin regim hur de gamla vännerna en efter en föll ifrån, med början med Mussolini.

På tal om Mussolini har under året Silvio Berlusconi fått ta ner skylten.

Jose Maria Aznar i Spanien föll redan tidigare. Junichiro Koizumi, Japans premiärminister, är på väg ut i höst. De nya EU-staterna i Östeuropa, som Bush hoppades så mycket på, har hoppat från Irakäventyret en efter en. Återstår i stort John Howard i Australien, och så Tony Blair förstås, som dock har lovat att han skall ge upp inför nästan val.

Det är inte alltid så roligt att bli gammal, övergiven och orkeslös.

Tack och lov så har George W. sin gud, eller vice versa, som han brukar säga.